Pannband, knappar och en påse trissdess

Jag skrev så här:

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwitz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Någon tog mig på orden, härom dagen kom det här fina pannbandet i brevlådan! Nu gäller det bara att dra på sig pannbandet och förkunna ordet.
Jag har helt enkelt världens finaste besökare här på bloggen!

Annars händer det inte så mycket just nu, lite tomt på bra spelningar. Men det finns ju alltid Myspace och Youtube att gräva ner sig i:



The School - Let It Slip

Sen hörde Carl Carlsson från Svart av sig och ville ha hjälp av mig och även av er som läser här. Det fina bandet skall göra pins och kan nu inte bestämma sig vilken de skall välja. Nu vill de ha er hjälp!
Vilken av följande gillar du mest:

Knapp 1

Knapp 2

Knapp 3

Jag tror jag gillar trean bäst... eller tvåa...eller vänta nu ettan var ju fin! Ahhh!

Tillsist:
Roligt att Glasvegas får full pott överallt. Ni som var på plats när jag spelade skivor för nästan ett år sedan på Sticky vet ju redan hur överbra Glasvegas är...

Tillsist2:
Galet sugen på att se Midaircondo på lördag! Länge sedan, ingen syn!
Sen är det ju Shiloh på Storan... och Hey Lover i Gamlestan.

Jerry Boman

Arbetsförmedlingen och Maja.

Här kommer ett klipp på Maja Gödicke från i fredags. Någon frågade efter det, och nu har Tuben slutat bråka med mig.
Gå gärna in på hennes Myspace, det låter annorlunda där.



Mina vänner i They Live By Night söker liveviolinist!
Känner du dig träffad, eller känner du någon som bör känna sig träffad så tycker jag att du skall glida in på bandets Myspace, läsa första inlägget där och höra av dig till bandet.
Med tanke på hur bra det går för TLBN nu, de älskas av P3, och det faktum att det nya materialet är väldigt stråkorienterat så kommer du som nappar på erbjudandet bli superstjäna över en natt.

Du kommer få hänga med tre hyggliga killar som lägger ner all sin vakna tid på musik (alltså faktiskt, på riktigt). Du kommer också glida runt med Mathias Söderlund från Niccokick och Emil Nilsson från Caesars som joinar in när det vankas spelningar.

Jag tror man kan klicka här för att komma direkt till jobbannonsen, men om inte det skulle funka så är det alltså deras Myspace som gäller.

Jerry Boman

Barn utanför stan

Så berättades sagan igen, på det mest fysiska sätt, att Underjorden är Västra Sveriges bästa ställe. Gamlestans fulaste byggnad har en insida varm, kärleksfull och med härlig hemma hos känsla. Som gjort för "jag-var-där" upplevelser. Så även denna fredag, KIDS var namnet. Nästa gång byter det namn, men känslan kommer bestå. Jag-är-där.



Först fram i det överdådiga (i ordets positiva bemärkelse) programmet var Hugo Welther. Klassiska låtar, som kommer överleva både undergången och skilsmässan. Musik som går vidare från generation till generation, men aldrig hamnar på HITFM-festivaler.



Lyssna på klippet. News on Grey Mountin. Nyheter på Gråberget. Vida vidder men väggarna är farligt nära ändå. Så vackert, ledigt spel och så här kan det också sägas om Göteborg. Allt är inte hårdlackerat och i slutet krakelerat. Hugo Welther kan vara killen som mjukar upp vår syn, som om han vandrade Långgatorna fram skulle sprida ljus. Ett välbehövligt ljus. En berättare som vandrade genom stan och vi skulle sluta upp bakom. En klassiker.



Det här är Göteborgs mest hatade kille just nu. Varenda person jag pratar med har sin åsikt om Alexander Gustafsson. De flesta är inte goda om man säger så... Jag vet vad det handlar om, ni är avundsjuka era svin! För Portrait Painters kommer slå er på fingrarna, hans utagerande musik gör er rädda. Förstörda över att ni snart är passé, över att han verkar leva livet fullt ut. Visst, BCQ finns också, men va fan, har ni som skändar renare mjöl i er musikaliska påse? Nä precis.



Även denna gång är Portrait Painters näven i luften, långfingret mot skitnödigheten. Nere på golvet, krälandes. Det här kommer sluta som en av de stora, en ikon. Jag blir så glad!



SÅ BRA! Denna gång kom jag ihåg att ta bilder...



Ibland tar evolutionen stora steg framåt. Just denna gång var det Maja Gödicke som hoppade, tog steget. Normalt är det ljudlandskap i musik, men denna stilla gång blir det avskalad mystik. Eller nä, det är ju inte avskalat. Jag vet egentligen inte varför men jag skriker rakt ut! Musiken tar märkliga vändningar, det är klappvänligt ena sekunden, stopp och stanna nästa. Får inget grepp om hur det skall vara.
Jag gillar när musiken bara kommer, känns som den är skapad i sekunden. Har en vän som brukar säga att den bästa musiken görs när man är svintrött, hungrig efter timmar i replokalen. Majas musik verkar komma därifrån, från skälvande minuter när allt stämmer. Ett kreativt nirvana, som får publiken att levitera.
Sen grunnar jag på en grej, är det DEN Maja Gödicke som det står en massa om på nätet? Om att hon spelat med i Julkalendern?



Ja, jo det är ju så att punken är tillbaka. Det vet vi nu... men Dom Kallar Oss Mods blir inte roliga för det. Det är för mycket. Ingen finnes den här kvällen.
Så var det med det.



Snyggaste namnet just nu är Djuret, Ibland är härligaste låten och på scen är det så mycket energi att lampor inte behövs. Baspop, blandat med sväng och mycket desperation. Ut och överallt är orden. Någon eftersökte mer "det-här-låter-som" så här kommer det: Jag tänker på Niccokick. Fast bättre. Smartare. Snyggare. Djuret är ljudet till en vansinnes cykeltur, när allt stämmer men ändå är nära ruinens brant. Ett felsteg och du är död. Men just nu är allt perfekt, du är kung i ditt eget rike.



Som all bra pop gäller det att hålla sig på en där gränsen, våga utmana och hålla andan lite för länge. Djuret är helt enkelt kvällens höjdpunkt!



Sist men inte minst, jag gillar Dj:s som inte spar på krutet. Ge folk vad de vill ha, de blir mycket mera kalas då. Precis det som hände i fredags, jävlar va trångt det var!
Tack!

Jerry Boman

Som en grävling

Det var sommarens sista natt. Min tunna jacka gick att öppna. Millimeter skoskulor mot torr asfalt, krispiga stenar vek undan och inte för mycket vind. Mitt emellan sommardåsighet och höstklarhet. September är förändring. Allt sker så fort, en vinkning blir ett skyfall och en solstråle blir heta uteluncher. Just då, just nu är grävlingssommaren här.

Tiden när jag samlar minnen, kraft för att gå i ide. Köper stora minneskort, fyller dem med pixlar och ljud. Suger in de sista tonerna som nyttjar termikvindarna för spridning mellan husen. Under ännu torra tygstycken smyger han fram. Plockar och ler. Kristian Anttila ger somamrens sista utekonsert. Den sammanfattar allt. Väldigt bra så här i grävlingssommarrtider. Det gäller att samla på sig.



Anttila finner sig alltid. Vare sig det finns ljud eller inte, han anpassar sig likt ett djur med överlevandsinstikter. Den här kvällen på Magnus & Magnus fina bakgård, med sista Popzoo staplandes ner för trappan, står vi kanske 20 personer och lyssnar aktivt. Stämningen är långsam, inga danser, inga utfall. För varmt för mössa, för kallt för tröja på t. Kristian känner av och tar ner tempot, "Västra Frölunda" omformares från en snabbspelade bandspelare till en nervig långsam värmande visa. Kristian stuvar om, deframgmenterar disken och lägger ut på nytt.
"Smutser" blir en näve i luften, en golfström mot det kalla förtrycket. Alla skriker så högt de vågar när sången kommer fram till "jag fick en plats i din smutsiga FITTA".

Just "Västra Frölunda" är speciell den här kvällen, det är som om den var gjord för att spelas mellan hus. Kristians röst studsar på rätt ställen, det ökar i styrka och känslan av predikant i kyrka är påtaglig. Väldigt vackert. (Fint att bytta "kysste jag min första neger" mot "kysste jag min första Kevin"... Klass på den!)
Sin vana trogen att inte göra en spelning den andra lik så spelar han sist en cover. Inleder med ett tal om hur han lyssnade sönder Broder Daniel när han var ung... publiken stannar upp, håller andan... sa han Broder Daniel?



Sen viskar Kristian igång en av de sköraste versionerna av R.E.M:s "Shiny Happy People" som jag någonsin hört. Gardintygstunt och närvarande. Anttila plockar fram det mörka i låten, utanförskapet. Vänder på stenen. Borta är originalets hurtiga 90-tals estetik. Svart istället för pastell. I ärlighetens namn så dribblade R.E.M bort sin egen låt, de förpackade den i en lättsam trudelutt som alla kunde sjunga med i utan att må illa. Anttila gör precis tvärt om...Herrejävlar vad obehagligt det blir.
Ännu en gång visar Kristian sin enorma känsla för pop. Vad vet jag, men Kristian är det största vi har. Han har förmågan att förändras, att överraska. Framförallt han han förmågan att bryta gränser utan att det blir sökt.

Det hela är över på några få låtar, ett inhopp som var väldigt stort. Anttila berörde oss mer än vi förstod just då. Den här kvällen sparar jag likt en digital grävling på minneskortet, kryper tillbaka in i mitt gryt och plockar fram den när västan ligger på och dimman tar över på berget.

Vill ni lyssna på mer Kristian så bjussar P3 Live i kväll på en konsert från Storsjöyran i somras.

Tillsist:
Jag ser galet mycket fram emot Djuret ikväll! Tre låtar uppe på Myspace...och ja, jag älskar ju pop på svenska. Och gött mycket baspop på sina ställen!
Sen har vi ju Portrait Painters också... och allt det där andra. Kom med till Gamlestan för fan!
20.30 öppnas pärleporten!

Tillsist2:
Tomas Bodström var på Popzoo igår och enligt ryktet luktade det rosor när han varit inne på toaletten... Skrev du upp det där nu?

Jerry Boman

Öppen dörr.

Jag fick ett ebrev i veckan. En kille som vi kan kalla "Klas" undrade varför jag var så taskig mot Pär Hagström & Cirkus Transmopol häromdagen. Brevet var skrivet utan stora bokstäver och utan skriktendenser. Han undrade också vad jag ansåg vara mitt jobb.
Jag svarade så gott jag kunde att jag inte gillade Per Hagströms musik, och att mitt min blogg inte är mitt jobb. Det har det aldrig varit, det är dock min värld och där gör jag vad jag vill. Nu citerar jag "Karl"s svar på det rakt av:

"Anledningen till varför jag hörde av mig är att jag har mycket svårt för när recensioner innehåller recensentens värderingar eftersom det säger mycket lite om musiken i fråga. Snarare om vilket humör han var på när han skrev den. Musik bör enligt min mening i första hand jämföras med musik i närliggande genrer och recensionen bör visa på vad som är ex: nyskapande, rippat etc. En beskrivning av hur det låter helt enkelt.
Det finns egentligen ingen anledning att skriva ner ett band överhuvudtaget. Särskilt inte i ditt fall eftersom du har mycket makt som kan bidra till att år av arbete helt enkelt spolieras pga din åsikt. Jag hoppas att du tänker på att många faktiskt tror på det du skriver"

Jag är ärligt förbluffad. Att recentioner, eller vad vi skall kalla det, inte skall innehålla mina värderingar? Jag vet egentligen inte vad jag skall svara på det där, för den sortens recensioner som "Karl" söker står att finna överallt i tråkmedia. Ni vet de där torra texterna om att "det här låter precis som..." och "det är har de snott från....". Skittråkigt att läsa! Jag menar vad det låter som är upp till var och en. Någon hör opera där en annan hör granskog. Jag vet ingen som på ett bra sätt förklarat någon musik för mig. Ingen har ännu lyckats beskriva exakt det jag känner när jag hör samma låt som den personen som nyss beskriver hur det låter.

Att år av arbete skulle förstöras för att jag skriver att jag inte gillar ett band? Jag vill vända på det i så fall, att veckor av uppladdning kan ett kast band sabba genom att spela fel då eller?

Har jag makt? Kanske, kanske inte. Vad är makt? Jag vet att ni som läser här är intelligenta människor, i många fall vida överstigande mina små taffliga försök till utvidgande av hjärnan, och jag räknar kallt med att ni sållar i ordbajseriet jag håller på med. Att ni alla förkastar saker ni inte gillar, att ni går på er egen magkänsla.

Jag kommer alltid skriva vad jag känner när jag hör musik. Jag vet inget annat sätt.

Vad tycker du? Hur skall man skriva om musik? Skall man överhuvudtaget bry sig?
Varför i herrens namn finns den här sidan egentligen? Borde inte Jerry ta ett äpple och tagga ner?

Tillsist:
Här kommer lite goa grejjer att lyssna på:

Ava Petit René
För ensamma fyllekvällar vid kanalen.

Toby Goodshank
För ensamma fyllekvällar vid vägkanten.

Camp Out
För ensamma fyllekvällar vid trädgränsen.

Tillsist2:
Torsdag:
Svanen öppnar hösten med Samtidigt Som. Kommer bli hett som fan!

Kristian Anttila spelar "några låtar" på Magnus&Magnus. Förmodligen sista kvällen man kan stå där ute om man inte gillar sönder frusna tår.

Fredag:
Kids i Gamlestan. Portrait Painters för fan! Inte missa! Massa andra fina saker också!

Ny klubb i stan! Friday I'm in Love på Pustervik. Herrström är kvar, Ramirez Franzén är "ny". Två sköna killar med sköna frippor! Bra att det fortsätter med fredagar på Pustervik, jag hittar dit så att säga.
C.Aarmé inleder... alltså, försvann inte det bandet? Nåväl, de är ju svinbra live så gå dit.

Tillsist2:
Om du inte orkar åka hela vägen ut, hoppa av vid SKF och allt det där, då kan du hålla dig tills den 18 december när Portrait Painters spelar på nämnda Svanen.

Tillsist3:
Klubb Drömland smäller till med höstens finaste bokning på premiären den 26 septemeber, AND THEN! Ni som brukar läsa här kanske känner igen dem, då skrev jag "Behaviorism från två". Kommer bli magiskt i teatern vänner...

Tillsist4:
Senaste veckan har några skivlyssnade snubbs sparkat in öppna dörrar.
Jag är lika larvig, så här kommer:
Ankdammens mest överskattade band/artister.

Bruce Springsteen
Alla snubbar med gitarrs heliga graal. Mannen som inte levt en "vanlig" dag sedan 70-talet men som ändå hyllas som den som beskriver det "vanliga" bäst. Vilket fiasko!

Kai Martin & Stick!
Kom igen Göteborg! Släpp det! Jesus! Låt killen gå vidare för fan!

Popsicle
Hur roligt är det där nu? Förvånansvärt platt.

Slagsmålsklubben
Hittade den där slingan för bra många år sedan nu, var möjligtvis kul i några minuter. Avknoppningarna har överglänst huvudbandet, med råge. Ett band vars bästa ögonblick är när en av medlemmarna visar hur han sover i en låda i Berlin...

Ulf Lundell
Den öppnaste, nä den vidöppnaste av alla dörrar att sparka in. Det behöver väl knappast förklaras, mannen som gav gubbsjuka ett ansikte. Som gav flåssången en frontfigur. Stolpskottet som drar runt skivförsäljningen i 12-13 Statoilmackar helt själv.

Som sagt, öppna dörrar. Som att skriva att toaletterna på Pustervik är fula.

Jerry Boman

Nepotism

Jag glömmer ge mina vänner glada tillrop. Jag glömmer att Francisco är med och gör den bästa poppunken, jag glömmer hur befriande det är när Adam vänder ut och in på sig själv och glömmer hur storslagna stycken Joel, Biffen och Martin gör. Istället hånar jag dem för deras misstag och vingliga steg. Att se när de gör något bra så att inte vänskapen tas given är viktigt och man ska inte trycka ner folk. Men det är ju så, det anses som fult att hylla en annan människa. Speciellt om du känner personen. Det är ju överlag mycket mer utbrett och accepterat att hissa upp helt okända människor i framgångsflaggstången än att hala upp sina vänner på samma stång. Jag struntar i den oskrivna regeln nu. För jag hade glömt hur bra Irene var. För jag hade glömt hur makalöst fina låtar Tobbe skriver.

Vi börjar med ett burop:
Stor varning är utfärdad över Plankan i Majorna. De bruna väggarna, den idiotiska personalen och stekoset är den perfekta sinnebilden av ett dåligt ställe. Jag vet inte varför jag hamnade där, men jag tänker inte hamna där igen. Det mest intressanta var ändå paren som satt och åt där inne. Med levande ljus och fina skjortan på... Herregud! Till och med ölen var kass, varm och blaskig. Då tog jag ändå "den dyra sorten i kranen".
Det finns sunkhak som har sin charm. Det fins fina ställen som är trevliga. Plankan var värre än att sitta på ett sopberg och dricka solvarm öl.



Så står jag där. Ser mina vänner gå upp på scen. Hade gått ditt för att stödja tror jag. Det fanns så mycket att välja på, men jag ville hänga med folk jag kände igår. Jag gick alltså till Henriksberg, stödfest för Europas Sociala Forum i Malmö om någon vecka. Ett bra initiativ helt enkelt. Även om jag inte är helt på det klara vad som skall ändras här i världen, men något skall göras och jag lägger med varm hand över det på någon annan att sköta.

Det var ena delen. Den andra var att Irene skulle spela. Det var länge sedan jag såg dem nu. Skulle stötta mina vänner, få en bra kväll och lite fin musik på det. Inga stora utsvävningar, inga fyrverkerier.

De kliver över staketet, kör ett saxintro och väntar in publiken. Alla hasar sig in från uteterrassen.
Jag hade glömt hur bra låtar Irene gör! Nästan pinsamt, men jag har inte lyssnat på skivorna på länge. Har rusat vidare mot nya band, men nu inser jag att här står moderskeppet. Irene gör låtarna som alla de andra vill göra, Tobbes texter är banala och tillsynes lättskrivna men ingen annan gör det lika bra. Inte något band kommer i närheten av den här soliga poppen, med överdrivet kärleksfulla blinkningar hit och dit. Musiken rinner fram, likt såpa på en marmorskiva. Man halkar än in på det ena än in på det andra.



Jag har hängt med sångare Tobbe rätt mycket i sommar, det har varit fester, det har varit båtar och det har varit barer. På något underligt vis har jag helt förträngt att den där snubben skriver musik. Kanske rätt nyttigt ändå, kan bli en märklig relation annars, men jag skall erkänna att jag ser upp till honom. Han gör ändå pop precis som jag vill ha det, med handklapp och tamburiner. Pop som samtidigt är helt oviktig, samtidigt världens viktigaste musik.

Nu är ju Irene så många fler, och även där har jag glömt. Suddat bort bilden av dem på en scen, leende och spelandes undersköna låtar. Extra frisk och kry var kören den här kvällen. Likt en halstablett när man behöver den rensade de bort allt murr från Henriksberg.

Jag skall inte glömma bort musiken den här gången, jag lovar.



Förband ja... Per Hagström & Cirkus Transmopol. Jag håller fast vid mina tankar från förra titten: Det här är rödvinsprosa, poethyllningar och gammal rutten författarromantik. Det röda vinet kommer dock från en billig Bag in box, poeten är snorfull och författaren har aldrig gett ut en bok. Musik för esteter i första ring. Nej tack säger jag.
Tyvärr, du klubbägare som lovade lägga ner klubben om jag inte gillade Per Hagström, jag kommer sakna din klubb.



Däremot bör de här två starta klubb! Nu!

Jerry Boman