Samtidigt på Bliss

Bäst just nu:



Snart kommer det mer om ett annat band som prickade in sin bästa spelning någonsin igår!

Jerry Boman

Som Anne Frank, fast på heroin!

Musik:

Den stora sömnen
Yehaiii va bra de nya sakerna är! (som jag förmodligen inte skulle få lyssna på men det skiter jag i...)
Punk å helvete och skit! Onlinerskungen Stefan är tillbaka!

Kom kom kom förortsbarn, kom så bränner vi innerstan!

Snart spelar de i Göteborg igen!

The Icehorse
Så återhållsamt, så fint, så stort. Lyssna på "Giant Finger" tycker jag.


Ching Chong Song
Jag vill höra "Lynette" på min födelsedag! Punkt!

Video:
Snygg och obehaglig:


Jag blir tokglad när jag ser den här:


Tillsist:
Ikväll blir det kvartersparty på Magasinsgatan:


Jerry Boman

Ode till ett band

Krutet läggs på singellåten, som skall locka in till vidare lyssning. Det vrids och vänds på alla reglage man kommer åt, allt för att krama fram den perfekta poplåten. Den odödliga klassikern. Låten som skall spelas på radio, användas i SVTs sportbevakning, låten som det stora reklambolaget köper. Låten som alla gillar, från människorna med pengar bakom dyra skivbord på Holländaregatan i Stockholm, via eliten i en liten röd stuga till alla städers popintresserade. Låten som skall föra bandet från replokalen bredvid motorvägen till scenen i parken. Låten som skall tända lamporna, öppna dörrarna, få folket på tå.

Det brukar vara en låt. Kanske två. Det är hur som helst lätt att urskilja dem, de är välproducerade och smarta. Ofta hittas en väldigt varm ljudbild, saker sticker gärna ut men inte så det stör. Om det skall störa så är det medvetet. Låten är också så pass originell att du direkt kan säga att det är just det bandet som gjort låten.

Så där brukar det se ut när ett band börjar bolla upp för ny skiva, det ramlar ut låtar på Myspace och man häpnar i första låten. Man tappar andan i låt nummer två…

Sen tar utfyllnadslåtarna vid. Alla ord är sagda, alla melodier verkar gjorda. När skivan väl kommer inser man att det bara var den där första låten som överlevde någon längre tid. Frågan är om ens den första låten var så kul när allt kom om kring och världen bytte årstid…

Här har vi då ”nya” They Live By Night. Jag skriver nya för det som nu ser är inte likt det gamla, debutskivan Art And Wealth. Då var det mer klassiskt uppbyggt, ett album som är väldigt bra, men singellåten Factory står ut likt en vimpel i styv kuling.

Fyra har blivit tre, man har bytt från en till två sångare inom bandet och ja arbetssättet verkar vara helt annorlunda. TLBN har på många sätt fötts på nytt, istället för att deppa ihop fann de kraft när den stora debutsmällen inte kom. Ut flög ett band som hittade tillbaka till det roliga med musik, att göra nytt och svetsas samman kring ett projekt som är en smula större än livet.

För det är så jag tycker det nya materialet är, en smula större än livet. I slutet av november hörde jag för första gången Endless summer, på en sliten mp3spelare. En magnifik låt, jag var tvungen att sätta mig ner. Det kändes i magen att nu var det stora saker på gång. Jag tog med mig den och spelade den ute, de som var i lokalen började vissla. Och de slutade inte vissla.

Hopp till slutet av mars, då får jag höra Meaningless Repair… och jag gillar den inte direkt. Den har något som jag har svårt att greppa. Efter tre lyssningar är jag fast. Jag var helt enkelt inte van vid att ett Göteborgs band gjorde så kompetent musik, en låt som kommer låta längre bort än Pustervik. Lika del gott pophantverk sprunget ur Brill Building, lika del musikalstorslagenhet och en smula västkust.

Emmabodafestivalen 2008. Solen har gått ner och datorns batteri blinkar rött. Men han tar ändå en chans. Trycker mellanslagsplay. Det distar, det spricker, det är något fel på utrustningen.

Genom det digitala faljerandet hör jag ett intro. The intro.

Börjar med en vissling, en nonchalant vissling likt den man gör på väg hem från efterfesten. Melodin kommer från ingenstans, när världen är på topp, när inte en jävel rår på en. När man med armarna löst svänger gatan fram, visslar. Stolt.

Sen kommer det som numera är en del av TLBNs nya verklighet, det hänsynslösa övertagandet. Intron som bär titeln ”Härskare i Heliopolis”.

Musiken som direkt fyller dig med energi. Pang på bara, ingen tid att spilla. Den raka motsatsen till evighets intron av smutsiga elektroduos. Det var just denna teknik som gjorde Factrory till en ångvält, ljudväggen. Catching Up har samma ”spaden-i-nyllet” mentalitet.

Men det finns mer. Bakom varje hörn väntar en överraskning. Catching Up är vår bergodalbana, vår slänggunga, vår vansinnesfärd på cykel ner för Masthuggsberget iförd ögonbindel. Det är vår tjurrusning i Pamplona, våra drömmar om att kunna flyga och den första solen i mars.

Satan!

Ni börjar fatta vad det handlar om nu va?

Jag lämnar er där. Gå in på They Live By Nights myspace sida och lyssna själv.

Nog fan är det mäktigt!

1 september släpps Catching Up på Razzia. Enligt uppgift via sms kommer videon innehålla "våld och varmkorv"...

Tillsist:
Jag sular förbi Guilty Pleasure på Styrbord Barbord ikväll.

Jerry Boman

Nätter och dagar i Rådanefors.

Det var under söndagens första timmar som det slog mig. Det är vackert här, mitt i den Dalsländska naturen, långt från mobiltäckning och spårvagnsgnissel. Far far away från Andra lång, långt från Järntorget och väldigt långt från bankomater.

Den knakande skogen regerar.

Inget virvlande hav, inga asfaltsmattor, inga försäljare med blåsning i blick. Bara stillhet och den knakande skogen. Bra natten och jag.
Satte mig ner och lät mörkret fylla mig. Stjärnorna var extra många över Rådanefors i helgen och likt ett fyrverkeri där någon tryckt på pause mitt i crescendot stod allt stilla. En visuell peak som stoppat upp. Glödande klot på håll som ändå nådde hela vägen fram.
Natthimelen var oändligare och svartare än normal. Nära och långt borta precis samtidigt.

Och den knakande skogen.

Fan, det är grymma saker man får vara med om tack vare två fina människor med en dröm.

Christian och Johan. Jag vet egentligen inte hur jag skall säga det här men det ni gör i Rådanfors en gång om året är väldigt väldigt vackert. Ni ordnar en festival, eller snarare en fest med band, och ni gör det med brakförlust. Pengar kommer rulla från Stockholm till Göteborg. Jag känner inte till hur ni får det att gå ihop, det kan det omöjligt göra, och det är väldigt stort. Ni två, Christian och Johan, är ett föredöme. Bjuder på er själva och öppnar plånboken. Helt osjälviskt. Jag hoppas nästa generation som växer upp kommer fixa lika generösa fester/festivaler. Jag känner mig utvald som får vara med om sånna saker.

Här vill jag också sända lite kärlek till alla band som var med, underbar inställning, vissa körde inför endast 10 personer. I en sportstuga i Rådanefors. Jag såg inget band som hade sura miner för det. Alla körde för fullt. Stort och vackert. Tack.

Jag såg några band också. Det som gjorde stora intryck var följande:



David Urwitz
Det finns en möjlighet att det kan ha varit det bästa jag sett!
Om vi tar det från början, bara faktumet att David Urwitz skulle spela på Kräftskivefestivalen var lite för mycket att ta in. Här skulle en av de stora spela på den lilla lilla festen.
Nu sitter du där och lyssnar på Davids Myspace och så undrar du om jag blivigt spritt språngade. Men då kan jag säga, nä det har jag inte. För David live är inte David inspelad. En digital fil, även om han är oändligt bra redan där, gör inte Urwitz rättvisa. När den numera Masthuggspojken går upp på scen ser han… rädd ut. Det är en märklig syn.

Sen börjar det.

Skall jag beskriva det som sker så måste jag förklara vem David är på scen. Han är Mauro Scocco och Håkan Hellström i ett. Det tänkvärda och explosion i samma veva. Skjut ett skott på en gasflaska och innehållet läcker ut. För att få effekt behöver du en gnista. David skjuter på den där flaskan och vi håller upp tändstickor. Tillsammans smäller vi högre och elden är överallt.

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwtiz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Urwitz i Rådanefors är det bästa jag har sett. Jag kom på det nu! Fan, David du slog Håkans mastodontspelning i Lisebergshallen! Du slog ner Hellström från första platsen på listan ”Jerrys bästa konsert minnen”. Det är inte mängden folk som gör det utan känslan. Ta till exempel ”En eftermiddag”, en låt som redan idag är en klassiker. En berättelse slingar sig runt mig, jag hoppar upp och ner samtidigt som jag gråter. Som att ens älskade var en kungsboa som kramar ihjäl dig. Du är glad samtidigt som du vet att du skall dö.Ett lyckligt olyckligt slut.

Tillbaka till det där tråkiga med liknelser, Mauro och Håkan. Liknelsen haltar, för den förste känns ändlöst trött och den siste dyslektisk just nu. David är större. Mer komplex. Mer i nuet.

Och han spelade i en röd liten stuga, bland försurningsvissna granar, vattensjuka fotbollsplaner och kolsvarta ugglor i Dalsland. Och kanske 30 människor som älskar mannen i kavaj.
Än sker mirakel ta mig fan.



Shiloh
Jag hade på känn att det kunde bli bra, för trots att jag gillar det jag hör har jag lyckats missa ett av Göteborgs största band. Största i den meningen att de har höga mål, det hörs i musiken. De flesta band hade nog nöjt sig med hälfen. De siktar in sig på att bli så bra att ingen kan säga till dem vad de skall göra. Shiloh vill undanröja alla som tvivlat på att deras dröm skall slå in.
Under året har de spelat på både Hultsfred och Arvika, nu sitter de där i stugan mellan pärlsponten och discokulan.

Jag faller ihop! Varenda låt är julklappsutdelningskänsla, ljuset skiner genom pappret, jag vill upptäcka allt som finns att upptäcka!.Gräver sig in i mig, lägger sig mjuk tillrätta, tar över hela tanken. Shiloh är en Lonely Planet för mitt hjärta, en vägbeskivning till det där mjuka som jag ibland glömmer att jag har.



Om jag kisar ser jag Shiloh framför en enorm publikmassa, uppsträckta armar och kärlek i luften. Jag ser blöta kinder, små lappar som kastas upp på scen. Varje med handskrivna kärleksord, varje liten lapp med publikens innersta tankar. Shiloh kommer få hundratusentals lappar om de fortsätter så här…

Jag gillar mest låten Why do years go by. En låt som kommer förändra människors liv. Linus Hjellström rycker tag i micen, vräker sig mot oss. Spänner ögonen i var och en av oss. Ser oss. Vi känner oss utvalda. Likt Jesu 12 apostlar står vi där och skådar ljuset. Födelsen av något stort och i många stycken ogreppbart. Fatta alltså, jag såg Shiloh lira där grusvägen slutar, jag var där och upplevde rörelsen i marken! Jag var där när taket sakta lyfte, när himmelen öppnade sig, tog med oss upp och bjöd in oss till det övernaturliga fenomenet.

The thing's hollow — it goes on forever — and — oh my God! — It's full of stars!
2001: A space Odyssey



Almedal
Så var de plötsligt tillbaka där de hörde hemma, på en liten scen så nära och så svettiga. Inte så att jag missunnar Almedal de stora scenerna, men bäst är de faktiskt när man står så nära att min medhavda lågbudget pyroteknik hotar att tänd eld på Adams hatt. Det är en fyllespelning, en spelning för vänner. Och ja, det är svinbra!



Samtidigt Som
Det är sent på lördagnatt när Francisco, Erik, Erik och Göran slirar upp på scen… Jag har ett minne att jag dansar och är jävligt glad. Bra! Tydligen är det ungefär samma känsla som bandet har…

Läs det här och skratta. Ja, ni fattar.

Tur att jag inte får betalt för att skriva om band med andra ord… och jag hoppas samtidigt att den där journalisten polisanmäler bandet, för nog var det så att de drack lite öl innan spelningen?

Kräftskivefestivalen innehöll också en del dramatik. På fredagen spelade jag skivor. Bland annat spelade jag tre BD-låtar i rad. Besökarna blev lite väl till sig och en person ramlade så illa att han var medvetslös under flera minuter. Mycket obehagligt! Vi ringde ambulans, och efter vad som kände som tusen år kom den och förde den unge mannen till Uddevalla sjukhus. Där konstaterades fraktur på käkbenet…
Festen dog där kan man säga. Och jag skall aldrig mer spela tre BD-låtar i rad. Förlåt.

Dagarna i Rådanefors innehöll också följande:

























Bäst var sjön, vilken eftermiddag!

Jerry Boman

Nya språk.

Det är fint med gerillakonst!

Några lyssningstips om man vill hänga:

The Majority Says

Disco Langsam

Elephant Parade

Esaias Orchestra

The New Heaven Dieppe

Tillsist:
Torsdag går alla till Jazzhuset och lyssnar på Almedal och Skansros.
Förfestar gör du på Pustervik med Mint Condition gubbsen. Tobbe (Irene) och Bollen (Hästpojken, BCQ och i fredags Broder Daniel) spelar skivor i baren.
Missa nu inte Svart på Henriksberg på fredag! Själv är jag på Kräftskivefestivalen! Den bör du också åka på!

Tillsist2:
In general request/In der Regel beantragen/I generell forespørsel:

For those who speak English:
Just look a bit down the right-hand column, where you'll find "Google Translate" ... So you can enjoy this blog on there own language.

Für diejenigen, sprechen Deutsch:
Schauen Sie ein bißchen nach der rechten Spalte finden Sie "Google Translate" ... So können Sie sich in diesem Blog eine eigene Sprache.

For de som snakker norsk:
Bare se litt nedover i høyre kolonne, der finner du "Google Translate" ... Så du kan nyte denne bloggen på det egne språket.

Jerry goes global. Det är hybris deluxe det.

Tillsist3:
Läs gärna kommentarerna i förra inlägget. Tyck sedan till.

Jerry Boman

Här igen!

Så var jag då tillbaka, från den där festivalen som inte är en festival. Tillbaka från den där festivalen som är tillrättalagd, som har fina mattor framför scen, som bjuder in alla. Festivalen för de som kanske nappar på erbjudandet ”Tanka 10 liter få en skiva med senaste hitsen”. Festivalen där människor pratar i meningar som ”Allt funkar så bra! Maten är god och kön till toaletten är kort”. Festivalen där ingen egentligen svimmade framför scen när de såg ljuset, när musiken totalt tog över deras liv. Festivalen som inte genererade en enda person som gick hem och startade band/skivbolag/klubb.
Way out West är festivalen som är så harmlös att en kanin framstår som Satan själv.

Jag hann inte se så mycket, jag jobbade hela tiden, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Jag frågade mig själv flera gånger under festivalen ”Skulle jag varit här om jag inte jobbat?”.
Svaret blev alltid Nej. Det är helt enkelt inget för mig, för på Wow fanns inget nytt att upptäcka. Inte så att jag redan sett alla banden, utan det fanns ingen ny musik att upptäcka. All var redan gjort, musik som passar många. Trött genrebestämd musik. Jag skulle gärna sett att några artister byttes ut mot andra, mer spännande.
Och om nu festivalen var ”för alla”, var fan var tjejerna?

Alltså, 72 akter räknar jag till… och… nu kommer det… du bör sitta ner… 12 akter med kvinnor! TOLV! KOM IGEN! Jag fattar att fine Per Sinding-Larsen står med micen framför inte en, utan två, gubbar i skägg. (vet i fan varför jag nämner honom, kanske bara för att han alltid är så välklädd)
Jag hoppas inte festivalen får något bidrag från vare sig stat eller kommun, för om skattepengar går till så ojämställda arrangemang så lämnar jag in ett papper till JÄMO.
Ja, som du förstå, våra intervjuer i TV400 och på tv4.se var inte bättre de, vi hade TRE kvinnor bland de femton personer som kom förbi. Vi/Jag gjorde allt som stod i vår makt för att det skulle bli fler, men tex ställde Lykke Li in sin intervju när det var 40 minuter kvar och Kelis ville inte vara med, ej heller Sahara Hotnights…Så jag kastar inte första stenen kan man säga.

Jag tror faktiskt inte Way out West lägger en tanke på hur deras spelschema ser ut ur ett jämstäldhetsperspektiv. De kommer, precis som alla andra, att hävde ”vi tar ju de bästa”. Men hur kommer det sig att ”de bästa” alltid är män?

Nu är det slutgnällt för den här gången, här kommer lite goa grejjer du kan springa på i veckan:

Tisdag:
La Masa
Ram Di dam
Kusowsky

Onsdag:
Sirqus Alfon
Äkta Kärlek

Torsdag
Almedal och Skansros

Fredag
Timo
Kräftskivefestivalen
Livet Leker
Svart

Lördag
Kräftskivefestivalen

Söndag
People from Pascal
Mormors systrar

Finns säkert tusen mer saker men detta var de som poppade upp i huvudet just nu.

Tillsist:
Se vad jag gjorde på Way out West här, en massa intervjuer...

Tillsist2:
BD-efterfesten i Gamle Stan var skön. Bra musik och så rullade BD:s konsert från Lisebergshallen på storbild. Det hände inte så mycket, förutom att jag fick visa leg för att komma in och en journalist på en av stans större tidningar höll på att inte komma in alls "för att hon glömt plånboken", men festen var ett skönt avbrott från alla äckliga skivbolagsmänniskor och folk som ville sälja minneskort. Helt enkelt ett steg tillbaka till grunden. Långt från all creddighet och påklistrad ”men HEEEEJJ vad roligt att SEEEEEESSSS!”
Jag satt mest i en soffa och tog det lugnt, pratade, drack 20 kronors öl och bara njöt av den sköna musiken. Jag var för trött för att engagera mig mer än så.
En höjdpunkt var annars alla som dansade på scen till Shoreline, en låt som tack vare ett mindre strömavbrott i den gamla teatern, spelades två gånger på rad…
Fan den som hade haft kraft just då. Min kropp var dock 100 år i fredags kväll.
Tack ni som fixade festen, jag kände mig som hemma. Skönt.

Tillsist3:


Kolla från ca 3:40... galet roligt!
Komma här och förstöra va?

Jerry Boman