Världens viktigaste händelse

Det finns de som säger att man inte får göra vissa saker om man skall behålla sin ”indiecredd”. Jag har egentligen ingen koll på det där, men det finns de som säger att det är larv att lyssna på Blümchen, att det inte är tillåtet att mixa Mapei med Welle:Erdball eller att det är lika med döden att förakta vinyl.

Den stora frågan är ändå: Va fan är ”indiecredd”? Hur får man det? Kan man köpa det på Ebay? Vem sitter i juryn och bestämmer vem eller vilka som har ”indiecredd”?
Det hela känns väldigt förlegat, men eftersom det fortfarande dyker upp här och var så antar jag att det är viktigt för många. Lite för många kan jag tycka.

Hur det än ligger till med det så blossade ”Den stora diskusitionen” upp får något år sedan när självaste Morrissey spelade i Bingolotto. Alltså, herre min skapare, Steven Patrick Morrissey i landets tant/gubb-igaste spelprogram! Han hade sålt sig, att han var körd och folk skulle på stående fot sälja alla sina skivor. ”Indiecredd” lika med noll på en sekund.

När nu en av stans största förespråkare av ”indiecredd” som begrepp på lördag ställer sig på scen i just Bingolotto, är det då den sista utposten av begreppet vi ser? Kommer Tobias Isaksson (sångare i Irene) att för evigt tappa all sin egen utnämnda ”indiecredd” ? Kommer han tappa all ”indiecredd” som andra ”indiecreddiga” personer gett honom?

De som kommer hända på lördags kvällen är följande:

Lasse Lindh (”indiecredd” förr: 10 och ”indiecredd” nu:2) skall köra sin Melodifestivallåt ” Du behöver aldrig mera vara rädd” och på gitarr kommer ni då att se just nämde Tobias Isaksson…

Jag skiter i vilket, jag är tokglad för Tobbes skull!! (han själv låter galet-upp-över-öronen-glad) Men det roliga är att det är just Tobias Isaksson som kommer stå där. Det är nästan samma känsla som när Morrissey vevade på med micsladden framför Bingoberra och alla tanterna i studion. Nästan en överjordisk händelse. Världens viktigaste händelse men samtidigt helt oviktig.

För jag bryr mig verkligen inte om det där begreppet och det tycker jag inte du skall göra heller. Jag tycker vi bestämmer, du och jag, att vi härmed lägger ner det, vi skiter i allt vad ”rätt” smak heter och låter folk vara som de är. Låter folk spela var fan de vill. Och låter mig spela Mapei när jag vill…

Jag vet i alla fall att jag kommer förfesta med att kolla på Bingolotto på lördag, och jag kommer förmodligen skrika som en fjortistjej när Tobbe är där med gitarren och svänger på höften. Gör samma ni andra, och så ses vi på On our honeymoon efteråt och diskuterar viktigare saker än ”indie” eller inte ”indie”. Vi kan till exempel prata om hur jävla bra Days är!

Tillsist:
Ni vet jag har snackat om en kille som heter Jesper... Nu finns det en Myspacesida! Gå in där och älska!

Tillsist2:
Jag lägger ju upp en hel del videoklipp här, och nu har Youtube fixat till så man kan se dem i bättre kvalite. Det du behöver göra är att klicka på själva klippet så du kommer in på min Youtubesida. Där klickar du på texten "watch in high quality" (du hittar det till höger under själva klippet).



Se där! Lite roligare blev det iallafall!

Jerry Boman

Bonnie & Clyde i studion plus en del annat

Idag hade jag besök av Bonnie & Clyde i studion, lite intervju och så en låt på slutet. Riktigt tokbra!



Helgen innehåller följande:

Fredag: Röda Sten med Pen Expers och Dödens lammungar... De första är ju favoriter till Årets band i mitt huvud och de andra låter så galet intressanta på Myspace att jag bara inte kan undgå att gilla dem redan nu!

En fin sak är att man kan hänga på Röda Sten redan från 18.00, PÅ UTESERVERIGEN I SOLEN! Den är bäst i stan!

Lördag: On Our Honeymoon håller som alla vet till på Stars´n´bars vid Järntorget, och den här gången blir det riktigt fint besök av Days! Jaja det är ett annat band oxå men det får ni klura ut själva, jag går dit för att se Days. Förra gången de spelade på OOH var det ju lite hemligt, denna gång vet ni om det i förväg och kan alltså planera lördagens efter det.

Sen hyllar Klubb Saturn Håkan Hellström på lördag... den allsången kommer ju höras ända till månen. (klubben har för övrigt den bästa/roligaste/härligaste webbadressen: popklubb.se)

Tillsist:
Till er som undrar varför det var B&C i studion och inte tex Bye Bye Bicycle: Ja, det kan man ju tycka, båda banden är väldigt väldigt väldigt bra, men tyvärr får bara ett band plats och dagarna är få. Men jag gör så här:

Lyssna på Bye Bye Bicycle för fan!

Tillsist2:
Way out west kommer bli så kul så kul! På många sätt... mer om det sen.

Jerry Boman

Beijing Rock City

Hösten 2004 åkte jag och Joel Sjöö till Kina. Joel gick på JMG och han ville göra sitt exjobb om musiken i Peking. Stan var som en vit fläck på världens musikkarta, och sånt lockar ju vem som helst. Joel fixade på något magiskt sätt fram pengar, JMG ville inte ens ge honom något stöd, dock fick andra mycket mindre intressanta exjobb sin del av den kakan hur lätt som helst. Men men, Joel frågade om jag ville hänga på och en sån chans får man bara en gång i livet!
Jag är ännu idag väldigt glad och tacksam över att Joel vill ha med just mig som sin fotograf.

I två veckor var vi där, sprang på mer klubbar/spelningar än någonsin, åt mer tofu än någonsin och bara häpnade över det där stora landet. Vi fick möta den stora staden på ett sätt som förmodligen ingen annan har gjort. Vi fick hänga med ut i förorterna, vi fick komma in hos skivbolagen och framför allt fick vi hänga på klubbarna dit inte så många turister går.

När vi kom hem var vi fullt övertygade om att det här vill ALLA se... Men icke då, trots ansträngningar blev det här inslaget aldrig sänt i tv. Joel låg helt enkelt lite före alla andra med att upptäcka musiken i Kina, för det som sen hände kan ni ju räkna ut. Musikbyrån gjorde ett nästa identiskt inslag från just Peking, alla andra medier hängde på och snart fylldes musiktidningarna av skildringar av den där nya scenen...

Men skit samma, Joel fick stipendium för bästa exjobb på JMG 2004 och det var välförtjänt! Samt en nagel i ögat på dem som inte trodde på att han skulle ro hem det hela.

Och nu, när hela internet är en enda stor tvkanal för vem som helst, så lägger vi ut hela härligheten för dig att njuta av! Uppdelat i fyra delar på sammanlagt 30 minuter tar vi dig med i Peking. Följ med till ett Kina som inte så ofta syns i tv... inte ens ett år som detta.

I inslaget får ni träffa mannen som gjorde den första rockkonserten i Kina och som spelade för studenterna under upproret 1989, ni får följa med hem till The Subs (som för övrigt spelade i Sverige två år senare, läs om det här) och så är vi med när svenska Club 8 som gör Kinas första indiepopkonsert enligt kineserna själva. Club 8 är som bekant Karolina Komstedt & Johan Angergård, just det, DEN Johan som driver skivbolaget Labrador... bland annat.

Beijing Rock City:

del 1


del 2


del 3


del 4



Jerry Boman

Broder Daniel till Way Out West...

Det är med blandade känslor som jag hör att Broder Daniel skall göra sin sista konsert någonsin på Way out west. Jag blir ju såklart glad att än en gång få se bandet som betytt så mycket för mig, men samtidigt går det inte att känna enbart glädje.

Spelningen kom till på grund av Anders Göthberg allt för tidiga bortgång.

Den där konserten kommer vara på riktigt, det kommer vara helt in i helvete jobbigt att stå där, för hur, HUR, kan man sätta ord på sorg? På riktigt sorg?

Egentligen struntar jag i om Broder Daniel gör den där spelningen eller inte, om det bara vore så att Anders nära och kära fick honom tillbaka. Det är där verkligheten ligger. Nu inser ju jag att det inte går, och då kanske kanske den där spelningen kan vara vår hyllning till en av Sveriges bästa band, och framför allt en hyllning och ett sista ajö till den mest inflytelserika gitarristen i landet.

Shit, det kommer bli en jobbig kväll i augusti vänner...
Snälla gå dit och håll mig i handen, så vi kan göra det till en hyllning till livet. Då om någonsin kommer vi alla att behöva just det.

Jerry Boman

Vet ingenting men känner allting

Så var då våren här och med den "Det stora pollenmolnet", dvs Jerry ligger utslagen. Men innan de små hatade partiklarna slog ner mig hann jag uppleva en alldeles fantastisk kväll. För nog är det så, jag behöver lyssna på bra ny musik för att överleva. Jag behöver hitta den där lilla stunden när livet går på hold, sinnena är på spets och hela härligheten strålar. Love & Happiness gav mig allt det där.

- Vad vet du om E Street Band egentligen?
Nä, jag vet egentligen inget alls, eftersom den där gubbiga grabbiga stilen de kör med aldrig intresserat mig. Jag ser ingen poäng i att hylla folk som hasar runt på en stor jävla scen och sprider påhittade känslor. Men jag vet ju hur det låter. Det går ju liksom inte att undvika. Know your enemy-like. Så när jag springer på Love & Happiness sångare, segerrusige Anders Malm, och han frågar hur de lät då slänger jag ur mig:

- En korsning mellan E Street Band och Yvonne.

Vet i fan vad jag fick Bruces kompband ifrån. Men sanningen är den att det där bandet tar mer och mer plats: det spelas på Svanen, orkesterledaren i bandet som heter som en halländsk mamma pratar om dem, Håkan typ ligger på nya skivan och ja varenda person som brukar vara ute väver i det där bandets namn i var och varannan mening. Så förmodligen ligger väl L&H bara rätt i tiden.



Men men till själva spelningen. L&H är Anders Malm och Tobias Arnsby. Anders hittar man annars i Pen Expers och Tobias spelar trumpet i bla Almedal. Med sig på scen har de folk från hundrafemtiotusen Göteborgsband. Man ser Rickard Hallin från Bonnie and Clyde (Anders presenterar honom som "Rill Spector" och det är förstås väldigt roligt och helt sant), man ser diverse folk från Mockingbird, wish me luck ... men framför allt ser man Anders själv. Där mina vänner har ni en kille som kommer vända upp och ner på den här stan. Vilken närvaro, vilken utstrålning och vilken jävla röst!


(den här bilden måste ni bara klicka på...)

Hela Anders kropp talar genom musiken, medveten och samtidigt inte. Han sjunger som den här första laddningen på scen är den sista. Ett övertygade av hela välden att det här är viktigt. Så frågan är om inte det här är som gjort för en större scen? Jag ryser när jag tänker på vad det här bandet kan göra på låt säga Storans största scen... Släck ner alla lampor, på med knivvasst bakljus och låt kärleken och lyckan svämma över på det där fina deprimerade sättet. Där har ni något att bita i Storanfolk!

Tillbaka till nutid:

Det hela pendlar mellan den gladaste dagen i ditt liv och den ondaste natten. Jag studsar mellan känslorna, en stenhård squashmatch mellan uppåt och neråt. Hela vägen.
Låten jag gillar bäst, "Stop Wait or Go" blir en enda stor hyllning till bra musik som växer live. Men frågan är om det inte fanns andra låtar där som egentligen är bättre, för L&H är ett liveband. Det går inte att spela in. Som att se livet på en tre tums skärm. Bättre då på riktigt och framför ögat.

Sista låten är en cover, eftersom jag inte har någon koll på band som jag inte bryr mig om får jag senare reda på att det är en Spiritualized visa... Det snygga är när låten precis på rätt ställe slinker över till Håkans "Vi två 17 år". Vilken allsång! Vilken trumpet! Vilken sång! Ett ögonblick att minnas!

Det som jag vill komma fram till här att nu är det dax för de här bandet att spela mera, jag vet att ni har svårt att hinna eftersom ni spelar i alla de där andra banden, men det enda rättvisa är att det är ni som får ta plats. Jag kommer nästa gång också, och förmodligen alla andra som var där (och det var väldigt många).



Redan på torsdagen gillade jag This Is Love, de spelade förband på Uppåt Framåt (läs mer om det i förra inlägget). Då blev det "bara" fyra låtar och nu var jag rädd att jag skulle ha tröttnat, det kan vara knepigt att se band för många gånger...

Men så händer det som ska hända, i det ögonblick när man inte riktigt är på det klara med vad man tycker. This Is Love gör sin bästa spelning (av dem jag sett och det är ju en del)! Allt är där och då så klart, deras hårda framtoning, stenansiktena passar så bra ihop med musiken. När allt kommer kring är This Is Love ett väldigt hårt band, det är hårda texter av personer som genom livet fått ett hårt hjärta. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen kärlek... Inbäddat i smarta slingor som man vill vissla till. Så står då Annika där längst fram och ser helt känslokall ut. Det är bara för bra!

Låten med samma namn "This Is Love" är väldigt ledsam, ensam och uppgiven. Nu handlar de flesta låtarna om de där stunderna när livet är bra men ändå har man där förbannade stenen i skon som skaver. När man vill ha mer, undrar om det inte är meningen att det skulle vara mer än så här, tänker sig sönder och samman tills hjärtat är en liten bit granit.

Precis som jag skrev om torsdagens äventyr så är varenda This Is Love låt värd att dö för, det är singel material, det är nedladdningshitts. Har alla lyssnat ordentligt? Verkligen?

Tillsist:
På tal om Bonnie and Clyde: De kommer till studion på torsdag! Rickard och Fanny har lovat att bjuda på en fantastisk akustisk låt. Jag tror dem!
Torsdag är dagen, kvart över nio på morgonen är tiden och kanalen vet ni nog vid det här laget... För er andra så säger jag det ändå: TV4.

Tillsist2:
Bättre att förekomma än förekommas:

Hittat på vägen hem vid Bangatan...

Jerry Boman

Åh, du bästa band i världen!

Jag backar några steg, Uppåt är rätt trevligt ändå. I allafall när Villa Rosie håller klubb och bjuder på två av nutidens bästa band. Då kan till och med jag finna lycka i att gå in på Magasinsgatan. Fast det roliga är att inredningen numera hamnar i avdelningen "nästan fint, inte fult". Det vill säga: fin inredning som är sliten. Hellre önskar jag då riktigt sunk...



This Is Love agerar förband... på riktigt. Fyra låtar. Kort och fokuserat.
Jag tycker det funkar alldeles utmärkt! Man får det bästa av det bästa. Det blir en kort stund med låtar som är popsvängiga, låtar som var och en är en singel, en mobilsignal (på det bra viset). Det som jag märker mest den här kvällen är hur Martin Drott har utvecklat bandets trummavdelning, riktigt riktigt bra! Jag gillar sånna där invecklade trummor!

Den här korta spelningen innehåller inte låten jag trodde jag gillade mest, Superwoman, men det gör inget. Bandet har gått vidare och jag upptäcker att min känsla för en låt har överskuggat de andra. Ta till exempel "A Rush Of Blood". Jag vet flera personer i min närhet som skulle hugga av sig ett finger för att ha den låten i sitt set. En feelgood-låt, samtidigt lömsk som bara den.

Hur som helst, det här blir bara bättre för varje gång. Kom framgång för fan! Lyssna på This Is Love och säg att du ärligt inte skulle bli väldigt glad över att se dem på en stor scen? Jag vill!



Band två behöver jag nog inte ens förklara. Ni som följer med här vet precis vad jag tycker om Palpitation. Ni andra får smyga iväg, det här är det bästa bandet som finns. Jag lämnar allt utan förslag på förändring, inget att tillägga. Palpitation gör det enkelt och gör det så bra.

Storslagna små arrangemang inramas av statiskt rytmiskt gitarrspel och Person Ett:s röst (jag har fortfarande ingen aning om vad de heter, och vill att det stannar så) är ledsamheten personifierad. Raspigt som efter flera dagars festande för att glömma, närvarande som bara uppvaknandet kan vara. Inne i en bubbla samtidigt på utsidan av kokonen.

Ännu bättre blir när de båda sjunger, Person Två kompletterar Person Ett. De blir ett och jag faller igen. Ögonblickligen. Palpitation är solnedgången och gryningen, en obehaglig hagelskur med stålkulor men på samma gång ett mjuk uppfriskande regn.

Jag förstår inte riktigt hur man kan få till musik som detta. Vad är haken? När kommer allt avslöjas som fake? För sanningen är den att det här kommer leva kvar så länge. Folk frågar ibland efter gatekeepers i musiken. Då tar jag och agerar dylik, öppnar dörren på vid gavel, släpper in Palpitation, bygger en stad åt dem, ett rike som kommer stå där evigt och alltid. I mitt rike är det här den enda musken man behöver.

Enda saken jag är lite larvigt besviken på är avsaknaden av anonymitet. Visst, det är fånigt, The Knife-ish, men det passar så bra med resten. Sveriges bästa band och ingen vet vilka de är. Det är ändå så jävla lockande!

Tillsist:
Titta gärna på klippet i förra inlägget...

Jerry Boman