Tjej i entrén: - Jag såg dig på tv i torsdags, när du tipsade om den här julfesten. Trodde inte du skulle komma hit.
Jag: -Varför trodde du inte det?
Tjej i entrén: - Äh man vet ju hur ni nöjesjournalister är, tipsar om det som är bra men går aldrig dit själv...
Jag håller med. Man skall inte sitta i stora mediehus och tipsa om saker som man aldrig sätter sin fot i/på. Inte försöka samla coolpoäng med att tala om roliga saker men inte stödja de roliga sakerna rent fysiskt.
Jag viger mitt liv till att inte bli en sådan. Nu fick ni andra julens stora spark i ändan.
Koloni fixar med julfest och det blir såklart precis så mysigt och härligt som man vill att det skall bli. Direkt innanför dörren har tre kreativa själar byggt ett pepparkakaslandskap. Ett litet tåg susar runt bland karuseller, höghus, små café med tvskärm och hus med cyklar på. Det är så fint så fint. Den perfekta hybriden mellan då (pepparkakshus har alla gjort) och nu (i det lilla cafét sitter en liten lcdskärm och visar ett litet tvprogram. Teknik och hantverk i skön samklang.
Det är precis sånt där som gör att jag gillar idéen med Koloni, man blir överraskad varje gång. Det är gränsöverskidande, finns inga ramar för uttrycken och det är alltid kvalité. Jag tänker att den här grottan måste vara den bästa platsen i Göteborg just nu, vi som är där får för några timmar skapa oss ett eget land, ett eget liv. Fly bort från skitnödiga arrangemang som skall "gynna kulturen" och som skall få "ungdomar att se bortom mainstremskvalet" . Här gynnas inte kulturen, här ÄR kulturen. Det här är det bästa Göteborg. Koloni skriver oss inte på näsan, Kolonifolket handlar. Handling framför snack är alltid en bra metod.
Som vanligt blir det också en del uppträdanden. Först fram är en märklig varelse, direkt i kontakt med barndomens teatarföreställningar. De där akterna som man var för liten för att förstå (om det fanns något att förstå) men som ändå gav en känsla av att världen kunde se ut lite annorlunda. Jag brukade gilla de där teatarföreställningarna, jag kände mig mindre ensam när jag gick därifrån, hand i hand med resten av klassen. Är man en outcast är det skönt att se på andra i samma liga.
XgLosCho är en liten komprimerad föreställning som ger mig hopp. Det är totalförvirring, intensivt trumspel och ord som bara skjuter ut ur munnen. Ta allt du tänkt på och låt det bara flöda. Tommas Halling spelar och gör ljud, han är estradpoet med speed i blodet och han är på alla ställen samtidigt. Ja, det är underhållning att se på. Jag mår bra.
Det är svårt att förklara, titta på filmen. Så där höll det på. Märkligt och eget. Det kan sammanfattas med: Allt på en gång.
Sen kom Ved. Och här blir det intressant, jag fastnade direkt. Kunde inte slita öronen får ljuden. Kunde inte slita ögonen från processen. Jag brukar ändå få för mig att det är resultatet som räknas men här var faktiskt vägen dit väldigt spännade. Ta till exempel den härliga konstruktionen som loopar en bit av ett kassettband, som i sin tur skapar ett rytmiskt meditativt ljudlandskap. Tar en med på en tågresa, via rälsens sövande dunkade, till landet där du aldrig varit för men som är ditt hem.
Ved på Myspace låter inte alls så där, mer låtar än landskap. Konstigt, två så skilda världar. Vet inte riktigt vilken jag gillar bäst...
Kvällens höjdpunkt var en total överraskning. Att bara få vara med om en så person som Larkin Grimm är en av de bästa julklappar jag fått. Larkin har något sorgligt där längst inne, en röst som samtidigt kopplar till de vida indianviddarena, där ljudet ekar mellan sockertoppsbergen, och är på en gång nere på dåliga gatan och spelar småslantar av de ömmande whitetrashparen med förstora Wallmartpåsar. Det är många delar ursprungsamericana, lika många delar nuet och en skuld inför hur folk tänker. Feminism, politik och ren folkmusik i samma låda.
Jag är helt överväldigad. Rösten är så stor och budskapet lägger in mig i våtvarma filtar.
En gång drömmer jag om att det här blir soundtracket till världens toppmöten. Det skulle de behöva.
Det blir en litet snabbt öra till sista akten, Kompjotr Eplektrika. Kanske var jag för full av intryck men jag kunde inte riktigt ta in. Det blev överkokt i mitt huvud. Jag vilar där, är tyst. Och slutar med: Ingen kommentar.
Summan av det här: Årets bästa julfest! Fin "kändis"bar. Fina pepparkakor. Bra band. Superbra grej. Nu kan julen vara hur fan den vill, det blir inte bättre än så här. Tack.
Fin stämpel/teckning fick man på köpet...
Alla vill veta var du köpt din tröja. Skönt ljus i lokalen.
Tillsist:
Kanske skall man ändå värna traditionen: Dapony Bros och Stickyfingers på juldagen. Jo, så är det nog. Gå dit och få en dos upplyftande skapop på götebosska! Skaka julskinkan!
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
