Okej, jag ställer mig i ledet och faller in i alla musikjournalisters hyllningskör: Hösten är här! Vad det har med musik att göra vet inte jag, kanske är det bara vår skeva uppfattning att årstider är bra att skriva om för människor kan relatera till dessa helt normala skeenden. Men jag är glad att det är höst för du kör ju alla klubbar igång, till exempel Klubb Populär. Liksom Klubb Perfekt kör Populär med konceptet: Musik att dansa till. Jerry gillar!
Det kan inte vara lätt att vara Gustaf Kjellvander. Killen är liksom hela tiden i mitten, mellan sin bror och andra mer indiecreddiga musikskapare. Nu när Gustav kör på med sitt The Fine Arts Showcase lyssnar inte många. Eller ja folk lyssnar men det är ingen vidare stämning. Lite trött så där.
När sen bandet kör Rough Bunnies covern "Dance With Your Shadow" vaknar lokalen, det blir allsång. Högljud allsång. Skriksång. (för er som inte hängt med här så har alltså TFAS gjort en hel skiva med Rough Bunnies låtar)
Då kan det inte vara lätt att vara Gustav. Det känns som alla de här artisterna på 60-talet som gjorde oförglömliga covers men som när de lirade egna låtar föll platt. Nu kanske inte Gustav och Fine Arts faller döda ner när de kör egna låtar, men det är inte så spännande helt enkelt.
Nog om det, konserten var inte mer än så.
Något som dock var en herrans massa fel travade på varandra var killen i baren. Var han hög? Var han full? Eller var han bara dryg? Han spillde öl, han hade ingen koll och han var allmänt dum. Flera klagade och bad att han skulle gå hem. Inget hände. Kanske finns inte Gud när allt kommer kring? Det är ju så dumt att en snubbe i en bar kan dra ner stämningen, Populärcrew spelade ju såklart underbara låtar (men nu får ni ge er med Orup...) men det bestående minnet av kvällen är barkillen.
Tillsist: Irene på Pustervik på onsdag, nu med ÄNNU mera folk. Tobbe kommer sluta som Göteborgs-Jesus, dvs motsvarigheten till Jönköpings-Jesus aka Emanuel Lundgren.
Tillsist2: Autisterna på Pustervik på fredag. Per-Olof Stjärnered kommer sluta som mannen som definitivt tog Norrland till Göteborg... och Himlen är en väldigt bra sång.
Tillsist3: Missa inte mina små tips här. Du kommer älska bla Save Me RobbinBobby...
Först och främst måste jag fråga: Vem i hel-te kom på den briljanta idén att lägga in en heltäckningsmatta i en pub?! Så fel, så äckligt och så "det känns som lim under foten hela kvällen". Som att inreda med ryamattor i hem för allergisjuka, som att köpa platttv till sin blinda kusin eller som att köpa marsvin åt små små barn. Men annars är ju det där "nya" därnere på Henriksberg bättre, större bar och större dansgolv. Och ljudet var bättre. Samt att CK rasslade iväg en herrans massa rolig musik att dansa till, det blandades friskt mellan Justin och StereoTotal. Skönt med avslappad attityd till skivspelande, vi är ju där för att ha skoj och skoj har man när man dansar. Klubb Perfekt har fattat!
Vi spelar gladpop som Håkan Hellström och Jakob Hellman Vi sjunger på svenska till trummor, bas och elgitarr Vi kan bara stå still fast vi inte vill
När vi spelar låter det automatiskt som något annat Som andra svenskar som sjunger på svenska och spelar pop Vi kan bara stå still fast vi inte vill
Texten ovan är från Sibirias "Sibiria gräver sin egen grav" och beskriver med all tydlighet många människors behov att förklara ny musik med gammal musik, allt är redan gjort och allt låter likadant. Jag försöker ha alla taggar utåt för att hålla mig i från dylika skriverier, allt nytt är nytt och är för det mesta nya intryck. Det tillför alltid något. Varför skall människor läsa musikteori som inte innehåller tusentals timmar på klubbar? Det borde vara krav på det i kursplanen, för den här dagen är i 99% bättre än gårdagen. Åtminstone är i dag och i morgon en del av något progressivt, en rörelse framåt.
Nu har vi då Den Stora Sömnen. Kisar man eller har kassa brillor låter det ju som en herrans massa annat...men det skiter jag i, för Den Stora Sömnen är en underbar upplevelse. Det är snygg poppunk med skönt smarta texter på svenska. Tårtkastning åt alla möjliga håll och egotripparna avlöser varandra. Vi är de roliga, ni är det konstiga typ.
Någonstans finns en värme, en självinsikt om att allt bara är underhållning och inte att tas på allvar. Det är inte skrikigt och "taplats"-igt, mer från höften. I "Som på tv" beskrivs till exempel lilla orten Ånge. Konsum har fått espressomaskin och alla känner sig lite coolare. Det kan man ju tycka är lite sött. De pekar på att det faktiskt är roligt, man anar en hatkärlek till hemorten. Innerst inne skulle de nog bara vilja flytta dit hela bunten, och plötsligt vara coolast på stan. Eller svulla tårta på just Konsum.
Vidare var Herr Basspelare bättre i det här bandet än i Everyday Sensations. Punkt.
Mer dans, mer öl på mattan och mer "du, nu får du ju ge dig! Likna SMK med 047 va! Vad menas?!" samtal...
Familjen. Familjen. Familjen. En så lysande spelning som i fredags är svårt att klå! Nävarna var i taket, svetten sprutade och varenda människa var på tå. Hopp, dans och dans, hopp. Familjen är live Johan T Karlsson (såklart...) och elektronicakungen som är överallt: Andreas Tilliander. Att just utöka med en gubbe live gör det hela mer spännade, tempot trissas upp och låtarna får mer dynamik. Det händer grejer här folk!
Jag gillar Familjen av tre skäl: dans först och främst. Det är poetiska texter på svenska, ovanligt inom genren och Johans ödmjuka inställning. Verkar också vara rätt ovanligt i genren. Jag menar: hur många elecropopband har ni sett med genuin självsäkerhet? De flesta verkar bara ändra nervositet till kaxighet. Johan verkar vara en skön typ.
Det flämtar till, det blinkar till i ögonvrån. Vi skriker och vi svettas. Mest och bäst allsång är det i "Det snurrar i min skalle". Och det är ju klart, med början "jag gjorde upp en eld för dig, och nu brinner hela skogen" kan stället inte annat än gå bananas. Ljuden är snygga och känslorna utanpå, och så kommer jag på en grej. Familjen är den digitala tidens Håkan. Så fort går det, Hellström är kvar bland de analoga känslorna (ABSOLUT inget ont om Håkan, läs inte in en massa saker som jag inte skriver vänner) och Familjen har sitt hjärta mitt i bland neongasen.
Där har vi det, Familjen är så här och nu att jag blir tårögd. Lev för dagen. Tack.
Och än en gång, tack CK för alla låtarna på dansgolvet. Men tro inte att jag kommer förstå mig på din musik för det, blink blink...
Tillsist: Ja, okej då, jag ångrar lite att jag inte gick och kollade på analogkänslo-Håkan. Fick höra att han spelade en Almedal-cover! Herregud! Vilken grej! Adam skall tydligen darrat som ett asplöv. Jag förstår honom. Som om Henrik sjungit något som jag skrivit...
Tillsist2: Ja, det kunde man ju räkna ut med sina bara fötter: Kolonis Varannan Måndags klubb får inte längre hålla till på Cafe Publik. Någon granne har klagat... men att klaga på sexklubbarna är det fan ingen som göra verkar det som! Idioti!
Wish Club har blivit bättre, två gånger har jag varit där nu och båda gångerna har det varit bra. Borta är mellanspelet med R´n´b skiten och inne är sköna klubbar med häng. Att stället gick från härligt ruff till härligt mys är trevligt. Fortsätt så tack. På onsdagar är det Best Wishes som stapar intima spelningar på varandra hela hösten. Fortsätt så tack.
Nicolai Dunger vågar. Han vågar vara pretentiös, han vågar sjunga som ett barn och han vågar spela lite i den bemärkelsen att han inte spelar mer än det behövs. Sammantaget blir den här kvällen helt magisk, det är svart med hopp. Dunger leder oss tryggt fram, på engelska och svenska, mot nya krypin i hjärtat. Ett hjärta som slår sakta och displayen visar knappt på aktivitet. Det är varmt, de bruna gardinerna är fördragna och utanför pågår livet. Här inne ligger jag med EKG maskinen till sällskap.
Han förflyttade mig till en trästuga, med figurklippta buskar och slängda cyklar. Naturligt ruffiga klinkers, någon har glömt vattenspridaren på och allt detta badar i orange eftermiddagssol. Det är en jordbrun stuga, liggande träpanel och liten veranda på framsidan. Snickarglädje. En hammock med slitna storblommiga dynor som är sura efter sommarens sista regn står och rostar. Åskan ligger i luften och världen väntar med spänning...
Den gröna linjen på displayen hoppar till ibland, jag blir lika glad varje gång. Det betyder att jag lever. Ut genom väggarna strömmar röster, mjuka röster som tar tag. Små toner omväxlade från en gitarr eller charmigt smått ostämt piano. Värmeljuset på den simpla perstopsplattan med fyra ben flämtar, har svårt att få syre. Hela rummet, med sina tunga ljusbruna väggar, är standby. Tar satts och väntar på explosionen.
Det fina med Nicolai är att den där explosionen aldrig kommer. Han håller oss på tå, spänt lyssnade, som om det hela vore på liv och död. Han för in allvaret i musiken, allt står och faller med nästa sång, nästa ton i nästa sekund. Balanserar vackert mellan stort i det lilla och litet i det stora.
Liggandes där i sängen, under mysvarma lakan, trivs jag. Jag finns bara här och nu, så länge strecket hoppar till ibland. Spänningen i att inte riktigt veta om hoppet kommer är meningen med livet. Dunger visar att det går att överraska i de mest självklara arrangemang. Spänningen, och den oändliga storheten, ligger i att man inte riktigt vet vad som kommer...eller om det kommer något överhuvudtaget.
Så plötsligt river någon täcket från mig, häller is i sängen och gapar på finlandsvenska. En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa. Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot. Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!
Innan Dunger spelade oss in i evigheten satte sig Pauline Nilsson på scen. Med den enkel gitarr och väldigt egen vacker röst är hon den perfekta uppvärmningen. Det är nästan så man tycker det är synd om henne eftersom hon får spela samma kväll som Nicolai. Fast hon gör det väldigt väldigt bra. Även här tystnar rummet, det är rösten som gör det. Den är viktig. Lyssna på Southern Boy och låt solen gå ner en sista gång. Låt bussarna åka utan dig, missa alla tåg som går och släpp ut luften i cykeldäcken. Stå bara där rakt upp och ner. Förundras över ensamheten, känn doften av ensamhet. Men känn också den konstiga känslan över att inget är bättre än ett minne. Lyssna också på My Home Is The Sea, Citylights...lyssna på varenda låt för det här är väldigt bra vänner! Pauline skriver angelägna sånger. Om jag inte haft Dunger i huvudet hade jag möjligtvis svimmat.
Tillsist:
Hey hey HEY! Palpitation! Jeeeeaisussss så bra!!! Just nu kan jag inte sluta lyssna på Norway Disapper. Detta blås! Denna sång! Detta allt!
Tillsist2: Okej, nu är det så mycket att välja på att jag spricker:
Torsdag:
Kusowsky på Club Zebra (Pustervik) "Vissellåten" är stor!
Fredag:
Den stora Sömnen på Klubb Perfekt (Henriksberg) Premiär och poppunk på svenska.
Cobra Charlie på Pustervik. Navid Modiri, nu med mer mörker och skräck.
Lördag: Fine Arts Showcase på Klubb Populär. (Storan) Gustav har gjort Rough Bunnies låtar ännu bättre! Det kan bli styrdans...
Precis som resten av Göteborg satt jag igår och kollade på på Peter Birros tvserie "Upp till Kamp". Första intrycket är bra bra bra, även om Birro som vanligt gör rätt platta kvinnoporträtt. Sen var det ju roligt att man såg sitt hem på tv... Nu innehöll serien rätt mycket musik och då blir det hela lite roligare. I slutet spelade det för serien skapade bandet Tommy & The Heartbreakers en låt som hette "Stay with me forever"...och det var där jag studsade till!
Man läste ju innan serien började att musiken var skriven av TSOOL gubben Mattias Bjärred (som också spelar i serien) och i slutet av avsnittet stod det att låten framförts av Tommy & The Heartbreakers...det som fick mig att hoppa till var ju att det var en låt av Hip Whips!
En snabb koll med skivbolaget som ger ut seriens dubbelcd soundtrack (kommer ut i slutet av september) bekräftade mina misstankar, det ÄR en Hip Whips låt! Bjärred gillade låten och har bara omarrat den lite. DET är ju väldigt kul!
Varför är detta nu så jäkla kul undrar ni, och vilka är Hip Whips?
Hip Whips från Stockholm har släppt två skivor, en 2003 och en 2005. Musiken är känslodriven med mjuktdistad Hammond, ibland galet ös och ibland svepande in "i hjärtat" ballader. Just låten "Stay With Me Forewer" hittar du på det första albumet, det vita. Bandet beskrev att det tog dem över 15 år att hitta sitt "sound" och det var det som gjort dem så samspelta. Och att de ville göra musik som berörde precis som på 60-talet. Äkta känslor. Att nu en av deras låtar hittat in i en tvserie om just 60-talet är ju inte mer än rätt!
Jag tycker det här en väldigt rolig historia, när skivan/skivorna kom spelade Hip Whips lite här och där men det blev inget större väsen. Jag försökte i vanlig ordning tjata om bandet, för jag tyckte ju de var så bra. Efter andra skivan verkar bandet så sakta mixats bort från verkligheten. Jag hoppas att fler nu hittar det här bandet, hittar skivorna och älskar musiken.
Eftersom allt finns på nätet så har någon lagt upp ett klipp där Hip Whips spelar just "Stay With Me Forewer"...
Kom inte och säg att du inte påverkas av den låten!
UPPDATERAT: Jag var bara tvungen att uppdatera för det ramlade över mig: Lyssna på Elenettes "Att Göra En Hit" och skratta hela året ut! Så sjukt roligt! Sen kan du ju lyssna på något fint: Oh no Miriam.
Tillsist: Nu kan du läsa Musik Enligt Jerry i mobilen! Klicka här så förklarar jag hur du gör...
Tillsist2: Nu hände det ytterligare en sak på fredag (kolla förra inlägget): Navid Modiri lär ju inte ha många sovmorgnar eller lediga stunder för nu kommer hans nya projekt Cobra Charlies skiva. Det hela firas på Pustervik... på just fredag. Varför händer allt på samma natt? Men: Gå till Pustervik på fredag och lyssna framför allt på den utsökta samplingen av Detektivbyråns E18. Snyggt, Scary och på Svenska.
Det är farligt att spela in grejjer, det är fusk och lätt att bli roligare/bättre än man är. Man kan trycka ihop, bre på och skapa en musik som inte finns. Ja, jag ser livespelningen som det sanna. Skivan/det inspelade är bara ett substitut för att bandet inte kan stå i mitt vardags rum när jag behöver det.
Kidman på skiva är bra, låten "Move It" är en mörk soppa som driver framåt. Bra så.
Men nu är jag väldigt besviken, Kidman live är bara fake. Det är stelt och sångaren låter som Jim Carrey sjungandes karaoke. Det blir aldrig på riktigt, jag tror de driver med mig.
Kidman blir ett pubband, en dålig fylla med billig öl. För mycket cigaretter i kombination med tappade glasögon. Det är inte kul, de är visserligen en ploj men någon måtta får det vara.
Till på köpet kör bandet "dansbandslänge", de spelar låt på låt utan ände. Förlåt om jag låter sur, men det där var inte bra alls. Kanske var det inte så bra idé med en halv akustisk pubspelning på Klaras när allt kommer kring. Det enda roliga var den lilla pall som gitarrspelaren gick upp på under sitt solo. Mer fniss än asgarv men ändå roligt.
Tillsist: Mycket pop på svenska denna vecka! På torsdag spelar Kristian Anttila på Bengans vid 17.30. Akustiskt och fint blir det. Klockan 20.00 samma kväll öppnar Club Zebra på Pustervik och under kvällen spelar Kusowsky. Mycket bra hoppvänlig pop, bara "Dansa" är värt inträdet. Fredagen innehåller en stor premiär, Klubb Perfekt startar på Henriksberg med skånska elektropopguden Familjen och helt underbara poppunkarna i Den Stora Sömnen. Missa INTE Jonk och CKs nya klubb. Jag känner på mig att det blir bra! På lördag blir det visserligen inget på svenska med Klubb Populär brassar på med Fine Arts Showcase. Och då lär vi ju får höra deras tolkningar av Rough Bunnies fin fina poplåtar. Jag blir inte förvånad om det blir styrdans till "Dance with your shadow"!
Nu snackar vi! Det här var en synthklubb att dansa på! Tobbe, du spelade tokbra musik! Det var ju precis som den bra, dansvänliga, musiken som brukade spelas på Romonight. Ja, jag vet att jag klagade på livemusiken på Romo i slutet men skivorna du lirade var det aldrig något fel på. Kul att det härliga fortsätter. Märkligt att nästan inte en kotte hittade klubben igår...
Ulrika Mild. Jag har sagt det förr och säger det igen, hennes röst är helt makalös. Den river sönder, söndrar och förgör. Tränger sig igenom musiken, når fram och är analogt distad. Naturligt effektlagd.
Nu är ju Compute live inte bara Ulrika, med sig har hon två människor till. Renée Gustafsson och Agneta Edgren körar och spelar synth. Det gör att det faktiskt inte låter som på skiva, det blir mer levande. Något ovanligt när det gäller electropop, de flesta kör på med backtrak och se är det bra med det. Men levande personer är alltid bättre, glöm inte det!
Det var väldigt länge sedan jag såg Compute på scen, förra våren om jag inte minns fel. Det finurliga med att inte se sina favvoband för ofta är det att man glömmer hur jävla bra det är. Man får ett nytt uppvaknade, en ny kick. Det är nästa som att upptäcka hjulet på nytt, i positiv bemärkelse.
Fram tills igår hade jag faktiskt helt glömt av hur fantastik bra "Dance with me" är. Låten som fick mig på fall första gången. Alltså, den låten väcker hela stadsdelar, varje person skall ut och dansa. Dans på biltak, dans i fönster och bara vanligt hederligt studs överallt. Att det sen är en väldigt bra och smart text (jag säger FY till er som kallar den bagatellartad) gör det till en toppen låt!
Just Ulrikas texter är något som många verkar missa. De är ofta stenhårda och tänkväda. Ord som berättar om en hård värd, men som inte knäcker en. Man får råg i ryggen av såna texter! Go Gadget Go!
Det nya materialet med Compute är lite mörkare, lite storslagnare. Inte lika tydligt. Men tänk nu inte fel, det är inte sämre. Vad jag menar är att det låter mer, det är mer ljud och synthslingorna är inte det som bär hela rasket. Och det är bra!
En sak saknade jag dock igår, "Some Days Are Made For Smoking". Brainpoolcovern tickar allt som oftast fram i min Ipod, texten får till viss del ny innebörd av Compute. Men men jag kommer fortfarande drömma om att höra den på scen igen...
Än en gång, ni som missade det här vet jag inte vad ni höll på med, det var ju gratis och allt. Ta bara det här med de ombyggda lokalerna, jag har inte varit på plats på Kungsgatan sen kritaperionen, då det var kakel på väggarna och spyor i hörnen. Annat är det nu, plötsligt har det här stället seglat upp på toppplats när det gäller ställen i stan! Så snyggt! Röda lampor i taket, fin fina blinkade ljusgrejjer bakom scen och allt är bara så bra! Det gjorde Computes spelning till en av de snyggaste jag sett. Gå dit alla!
Så här såg det ut:
Det är nästan en musikvideo, om än en märklig sådan...
Tillsist: Konsert på Klaras ikväll. Sista med Kidman på det stället, de har ju varit husband den här veckan...Magiskt, kostligt men bra tilltag!
Tillsist2: I soprummet där jag bor ställer folk saker utanför sopkärlen, allt i någon avdankad hippieanda som säger att "de jag inte vill ha vill kanske någon annan ha". Just nu ser det ut så här: Kanske bara jag som skrattar. Hysteriskt.
