Dans och ingen dans.

Så var det då höst och med det börjar klubbarna komma igång. Just den här gången var det Synthklubben som vevade på.
Jag kan vara snäll: Det spelades en del trevlig dansant musik.
Jag kan vara elak: Det spelades på tok för mycket "Chalmerssynth", dvs gammelsynth som inte en kotte kan dansa till och ingen dansar till även om de är fulla.
Egentligen kan man sammanfatta det så här:
Sätt Vox (sångerska Thermostatic) bakom skivspelaren så kommer klubben bli ett toppen ställe. Tyvärr lyckas inte de som håller i klubben, hur bra de än må vara med att kunna "sin synthhistoria", upp i samma klass. Jag menar, kolla bara på hur många som dansade när Vox blandade låtar och kolla hur många som dansade annars. För det är väl dansa man ska? Eller är jag bara skadad av all pop?

Jag har nog sett Emmon fem gånger i år, det är mycket jag vet, men jag håller henne som en av Sveriges bästa artister. Hon kombinerar sköna ljud, bra musik som man kan dansa till med sköna texter. Allt i ett.
Och det kan man ju säga, några av spelningarna har inte varit toppen. Emma har varit på topp alla gånger (ärligt så förstår jag inte hur hon klarar av att uppbåda sådan entusiasm varje gång) men publiken har inte varit på topp vissa gånger.

Den här kvällen smällde det till! Publiken är nära och Emmon gör det hela helt underbart! Jag tror att det kan ha varit i klass med händelserna på Respekt tidigare i år, det dansas och vi är en enda stor lycklig familj.

Kanske är det så här man skall se henne, på ett trångt ställe, i mörker och med de redan frälsta. Kanske är musiken inte så direkt för alla som den en gång var för mig när jag hörde den första gången.

Men nu får det vara nog, Emmon på scen fler än fem gånger kommer inte bli bra. Jag börjar till och med lära mig videoprojektionen utantill.
Fast vem vet, om tillfället att se/höra Emma på ett mörkt, svart och trångt ställe med redan frälsta uppenbarar sig så kan jag nog inte undvika att gå dit.

Och än en gång: Tack Vox för de grymma låtarna du spelade!

Tillsist:
Den här veckan lyssnar jag på Katharina Nuttall och känner att hösten är här. Att släppa ett så mörkt album mitt på våren var en miss. Det är först nu som man kan ta det till sig. Det är kolsvart.
Och New Ordercovern "Blue Monday" är obehaglig in till benet...

Tillsist2:
På torsdag går alla till Club4Heroes och lyssnar på Compute.
Äntligen är hon på scen igen! "All walk by" kommer bli bra seru!
Inträdet är gratis, bara en sån sak!
Sen kan man ju säga att Romonight/Sama-Tobbe är en bra person, han har all credd i min bok. Han har gjort en jäkla massa för den här stan!
Så jag gillar Tobbe, även om vi har lite meningsskiljaktigheter ibland...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Musik i verkligheten.

En liten lista på band att lyssna på, bli rädd för, hoppa högt av och bara älska i en hel vecka...eller hela livet.

Brus
För första gången på mycket länge fick jag en rysning som varade flera minuter! Varenda flimmerhår i örat står rakt ut, jag måste nog koppla in det här till Västtrafiks högtalarsystem så ALLA får höra!

Karoshi Lovers
Om jag skulle flytta skulle jag flytta till Finland. Nu har iallafall Joy Division flyttat dit.

Rambling Nicholas Heron
Jaja, jag fattar sist av alla. Men Nicholas är så bra! Skön progg för oss som lever nu.

Type red
Att lyssna på när du går hem fyra på natten, det blir så mycket lättare då. Snygga ljud och magiskt stämning. Fyller hålet efter April Tears.


Segla också in på Allearssidan "Jerry lyssnar på" och se vilka band jag gillar där. Missa inget nu!

Tillsist:
På fredag går vi alla till Storan och dansar till synthhits eller liknade.
På lördag kan man välja på Hästpojken på Bananpiren eller La Masa på Sticky.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En natt i Rådanefors.

Den här sommaren är det festivaler i varje hörn, nya fina festivaler. Varenda person med lite jävlar anamma fixar festival. Och det ser jag som bara bra, mer musik och mer häng.
Just den här festivalen utspelade sig i Rådanefors, ett minisamhälle i Dalsland som är känt för...inte vet jag! Hursomhelst, jag åkte till idrottsplatsen i nämnda by och fick under en natt uppleva ett mirakel, ett felplacerat band och en herrans massa känslor från scen. Välkomna till Kräftskivefestivalen!

Festivalen är egentligen en kräftskiva, fast dylika är ju för vuxna så festfixarna hade plockat fram lite högtalare, en scen samt bokat in några band de gillade.



Först fram var Emanuel Blume.
Nu går det liksom inte att undvika att prata Winnerbäck...MEN Emanuel är långt mycket roligare, mer politisk och det hela blir på håret stand up. Han sjunger långa låtar, stora berättelser och spelar gitarr som en Gud. Jag står flera gånger med hakan nere för jag grunnar på när killens gummifingar skall gå av...
Jag gillar Emanuel, han är förmodligen inte tuff någonstans i stan men han fick hela publiken att skratta flera gånger och varenda låt stampade igång oss. Det var taktfast i någon form av hittighet. Om du tar och lyssnar på Winnerbäcks första två skivor så fattar du.
Har Blume då något eget? Jag vill ställa frågan så här: Har någon berättande politisk vissångare något eget?



När nästa artist stegar upp på scen vet vi inte alls vad som väntar. Vi vet inte hur utvalda vi är, ur exklusivt det här kommer att kännas om ett år.
För att få lyssna på Lisa Pedersen i en sportstuga i Dalsland kommer aldrig hända igen. Hon kommer ta Sverige med storm, och permanent sätta sig på betydligt större scener.
Lisa sjunger rakt in i våra hjärtan, hon river runt och skapar stora känslor. Hennes röst hörs långt ut i skogen, den är stor och liten på en och samma gång. När "Left Aside" börjar, med Lisa på melodica, vet jag att det här är en av årets magiska ögonblick. En stund när världen helt stannar upp, när tunnelseendet tar över. När de enda på kroppen som fungerar är öronen.
Det är knäpp tyst i lokalen. "Left Aside" är en sån där låt som bara kommer att vara här förevigt. Som aldrig kommer lämna oss.
Det är så vackert att stjärnorna gråter, månen lämnar in och den stora svarta skogen utanför kan inget göra.
Oroa dig inte för att du missade det här ögonblicket i Svensk musikhistoria, Lisa Pedersen kommer garanterat spela precis överallt inom kort. Och då skall du INTE stanna hemma.
(se min intervju med Lisa här, och lyssna på Left Aside här)





Little Green är banjo, ståbas och gitarr. Det är den gamla tidens kalas, när man gick till lador och drack sprit. När det var knytnävsslagsmål man halkade på koskit.
En sak som förklarar allt: bandet är i final i Country-SM...
Men det är klart, jag erkänner det här är inte min del av stan, men man blir lite varm i hjärtat. Det är rörande på något skumt sätt. Men jag lämnar det där, för det är inte så skoj egentligen.



Några saker känner man bara på sig. Som att det alltid är sol på första arbetsdagen efter semestern, som att det aldrig är snö på julafton och att nyårsfesten aldrig blir så kul som man tror. Andra saker som man känner i magen är att Kapten Hurricane skulle vara grymma live, att det inspelade viskade om att det inte kom till sin rätt.
Jag tycker Kaptenen skall beläggas med inspelningsförbud, eller bara tillåtas spela in livespelningar. För live bryter det här av varenda ben i kroppen! Det är hjärtat på utsidan! Christian har en perfekt röst för ändamålet, han är David Urvitz som druckit för mycket. Han är killen som kommit hem ensam ytterligare en kväll och som sätter sig vid pianot och bara låter känslorna flöda. Hela härligheten svajar men det gör inte det minsta. För vem kan gå rakt när världen lutar?






När några band ställer sig på scen anpassar de sig till rådande fysiska förutsättningar direkt. Det kan vara bra och det kan vara dåligt. Bra för att publiken inte förväntar sig något annat och dåligt för att publiken blir besviken.
The Movers anpassar sig inte till den lilla lokalen, till den lila scen. De drar på som om de stod på himmelens största scen. Det kan ju vara bra om det inte vore för att vi tvingas ut, det blir faktiskt lite för högt och lite för mycket. Ljudnivån sjunker något efter en stund men bandet tar lika stor plats ändå. Det skapas en distans som inte finns och...nä, det där funkar inte riktigt. Det uppkommer ingen magi, ingen närhet ingen känsla.

Natten går vidare och jag kryper framåt morgonen mycket nöjd in i mitt tält.

Festivalen fortsatte utan mig under lördagen. Jag valde att åka hem. Så kan det vara ibland. Men jag är övertygad om att lördagen var lika bra som fredagen.

Tack till er som fixade den här festivalen, ni är hjältar!

Tillsist:
Hästpojken på lördag!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Stor scen eller liten scen.

Kulturkalaset har missat en viktig fråga: Skall vi ha kalas för folket eller av folket?
Som det ser ut nu är det för folket och det är väl trevligt i sig. Att någon fixar med kalas.
Men när inte folket är med på noterna så blir det ett tomt skal. Kultur kan bara komma underifrån tyvärr. I alla fall om den skall vara bra kultur.



För nästan precis ett år sedan såg jag Detektivbyrån på Kellys. Att säga att det var mycket folk är att överdriva...nu är läget ett annat. Allt har gått fort fort för pojkarna från Värmland (ja, jag vet de bor i Göteborg nu). Alla har tagit deras instrumentala skogsromantiska analoga elektroniska pop till sina hjärtan. Vart de än spelar charmar de brallorna av alla. Anders Flanders har gjort dragspelandet hippt, Martin Molin har gjort xylofon till ett soloinstrument och Jon Nils Emanuel Ekström har gjort saxen till en del av rytmik sektionen. (just saxen var den här gången utbytt mot en stor häcksax...större scen större sax typ)

Det är faktiskt roligt att se att just allt det här här gjort bandet bättre! Ja, det är ju inte världens drag den här blåsiga kvällen men det hade väl ingen väntat sig. Jag menar, det är lite elakt att sätta de här tre på en jättescen mitt på förkvällen... och det är väl där som det brister. DB skall man uppleva nära. Deras musik verkar inte trivas där långt uppe på den stora scen, även om de rent musikaliskt och "framförandemässigt" är hur bra som helt, så klickar inte den där kicken in.



Jag önskar att den här Kulturfestivalen tänkt lite, hade de bara funnits lite mer mindre scen så hade många band kommit mer till sin rätt. Stort är inte alltid bra. Jag vill ha trängsel och DB på samma nivå som publiken. Jag tror mig veta att DB också hade tyckt att det var var bättre.

Kolla in förra inlägget för lite rörliga bilder från spelningen...



Närmare var det då på iDEAL och Konsthallens Warm up på torsdagskvällen. Det hela utspelar sig på Götaplatsen, bakom den gigantiskascenen uppe på terassen. Lite platser att sitta på, massa ballonger och så Surplus People på scen.

SP är tre personer som gör helt underbar musik, det är som att släppa på alla fördämningar. Som alla världens makter samtidigt fyrat av sina gevär, fast de var laddade med vattenballonger. Det är dansant javisst, det är också avigt på en gång. Magdalena Ågren skriker som vanligt i sin megafon, Petra Kiiskinen gör snygga ljud och slingor på sin orgel och Helena Engarås lirar bas som ingen annan.

Jag blir på så otroligt bra humör varje gång jag ser SP! Det liksom förlöser en massa positiv energi bara genom att finnas.

Jag har hört folk tala illa om SP. Det förstår jag mig inte på. För det finns inget illa att tala om, det är nog bara det att de här tre genierna är lite framför oss. Och kommer altid att vara. Det är bara att suga i sig och vara jäkligt glad att man får vara på plats och i närheten när musiken drabbar.



Och just här på terassen, bakom den stora officiella scenen, hittar man det riktiga Göteborg. Det där som även det här kalaset missat, det där som susar runt i staden utan att någon riktigt vet vem som håller i trådarna. Jag vet inte om det skulle gå att få in mer av det här under kalasets stora svenneparaply. Det kanske är lika bra att det får hålla till där bakom scenen...men se nu till att gå dit ikväll!
Klockan 17.00 börjar det och ikväll spelar fantastiska Wildbirds & Peacedrums. Fan ta dig om du missar det!

Själv åker jag mot Dalsland och Kräftskivefestivalen....


Tillsist:
Missa INTE Lisa Pedersen på Lilla Bommen klockan 12.00 på Lördag, missa inte heller Navid på samma scen klockan 19.00. Och missa inte heller Irene på Kungstorget klockan 16.30 på söndag...

Tillsist2:

Joserusåatt, det är bra tryck när kockar lagar mat inför publik på Kungstorget.

Kocken säger: -Någon i publiken som vill smaka?

Två av tre i publiken reser på sig....och går!

Jo du.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

I väntan på...

Jag slänger upp en liten film från Detektivbyråns spelning på Kulturkalaset här i Göteborg igår.
Låten heter Lyckans Undulat. Något att lyssna och se på medan ni väntar på mina små tankar om spelningen...



Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Det där nya som skulle vara så bra.

Det har ju sina fördelar att jobba mitt inne i stan. Man kan ju till exempel glida ner på torget och lyssna på lite lättsmält sommar pop när man känner för en paus.
Kulturkalaset är igång och genast fylls gatorna av svettiga gubbar i linnekavajer och tanter i pudelhår. Ingen öl på torget i år och det håller upp klassen en del...



Jag blir imponerad av musiker och band som kan lira mer än en kategori musik. Många verkar fastna i den sortens musik de började spela och funkar inte det så struntar de i allihopa och lägger ner. Eller så går det bra och så fastnar de i sin genre för evigt.

The Cain and Beesh Band består av killar från metalbandet Painfied och de spelar lägereldsmusik. Ja, nu höjde ni på ett och annat ögonbryn, stenhårda killar som plötsligt är mjuka som uppblött toapapper från Lambi. Det sjungs om tvserier, sol och jag allt som hör det slappa livet till. Det är enkel musik. Lite lalllallaaaa här och lite schacklllalla där. Över det hela lägger man bongotrummor.

Nu skall man nog inte ta det på för stort allvar, det här med att stenhårde Cain sitter och sjunger om att surfa, sol och stränder . Det är en ploj det hela (tror jag)...men nu till det märkliga. De gör det hela förbannat bra! Många skulle hugga av sig ett öra för att drämma iväg lika bra låtar som Cain och killarna. "Waikiki" är en hit idag, igår och i morgon.

Bandet skämtar och får med sig publiken, Cain ler mest hela tiden som att det här är det roligaste han gjort. Och kanske är det det. Finns inget att förlora och allt verkar vara en enda lång solnedgång.

Om man ser på det krast så är TCABB ett väldigt bra Kulturkalas band, folk klappar med och det blir mysig stämning på torget. Det är ingen musik man måste lyssna noga till, man behöver inte ta ställning. Ett "gött" band helt enkelt.

Men sen är det ju inte på allvar och jag skulle aldrig köpa skivan. Men det är bra att lyssna på och de gör snygga låtar. Jag hör mer creediga band som är betydligt sämre...
Så håna mig, men jag gillar TCABB! Jag kommer bära med mig dem långt in i vinterns mörka månad.

Så här skrev jag när jag såg dem på Jord för ett tag sedan.

Nu återstår att se om det här "nya" kalaset är så mycket bättre än "det gamla". Jag har mina tvivel... Det är fortfarande för mycket svenne, det är fortfarande dålig smak över lag och det är fortfarande 95% stolpskott som spelar på de olika scenerna. Hallå! Göteborgaren kan ju få för sig att det är så här stans kulturliv ser ut!
Jag röstar fortfarande för att Koloni och Christian skulle får hålla i hela klabbet. Då, först då, skulle jag ta ut en semestervecka för att kolla in allt.

Tillsist:
Kvart över nio ikväll ses vi på torget och lyssnar på Maud Lindström. DET däremot är väldigt viktigt musik och saker att ta ställning till. Bra bra.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg