Om man skall snacka jämställdhet inom musiken så ska man snacka med Lisa Pedersen. Förutom att hon imorgon lördag skall spela trummor med "Maud Lindström & Nåt för alla" här på Hultsfred, så har om också en solo karriär på gång (bland annat som förband åt David Urvitz) och sist men inte minst är hon inblandad i 50/50 projektet i Göteborg. Det sista är till för att inspirera tjejer att lira mer musik och som jobbar stenhårt för en jämställd musikbransch. Om jag fått bestämma hade 50/50 fått alla pengar som finns.
(även om det inte är startbild på klippen så funkar de att spela upp...annars är det bara att återkomma om en stund...)
I morgon lördag spelar också The Bombettes, ett bra bra bra rockband från Umeå. Jag tvingade upp dem ur bakfyllan för att snacka jämställdhet.
Först frågade jag hur de tänker när de hör att Hultsfredsfestivalen har mindre än 30 % kvinnliga band, trots att samhället består av 50% kvinnor...
Vad tycker du? Hör av dig, skall vi kvotera in kvinnliga musiker på festivalerna? Är det här ett problem överhuvud taget?
Dra iväg ett ebrev: jerry.boman@tv4.se och säg din mening.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Moralpanik i Småland.
Det är så tomt här, stora öppna ytor och ingen trängsel. Märkligt, jag har alltid upplevt Hultsfredsfestivalen som ett trångt kalas.
Det känns som om det är mindre folk här än vanligt. Eller så är det bara det att sakerna jag vill höra, de vill ingen annan höra på? Kanske finns det ändå en form av utanförskap i den stora massan?
Men men att inte alla är på samma plats som jag är inte min förlust utan alla de andras.
Med en bra röst kommer man långt. Med en skön stil kommer man ännu längre. Kissey Asplund har båda. Men det är också tyvärr det enda. Musiken och hennes röst skulle passa perfekt på Nef, om det var en sån där kväll när de serverar mat och musik. Då vill man inte att musiken skall ta för stor plats, det skall vara en form av fin hissmusik. Inget man märker och inget man saknar.
Sorry, Kissey du är precis allt det där. Det rinner av mig som lättare än hatbrev från Majorna. Rösten finns där, stilen också. Men rådet är att skaffa ny sammabetspartner eller göra bättre låtar.
En som dock har allt det där är Emmon. Röst, stil, låtar och en jäkla bra visuell show. Men vem har sagt att bra artister får den uppmärksamhet de förtjänar? Emmon får det inte, det är ekande tomt i tältet när hon drar igång.
Det härliga är att Emma Nylén inte bry sig ett skit, hon kör på och ger allt. Det är ju helt fantastiskt bra som vanligt, och det blir dans direkt i publiken. Skivbolagsdirektören från Lerum dansar, redaktören på synthinriktade tidningen dansar, alla tjejer längst fram dansar och den söta dansar. Den grafiska inramningen kommer här för första gången till sin rätt, det är mönster både bakom och vid sidorna. Och man förstår ännu mer Emmas talang, hon är nästan övermänsklig i sitt skapande. Det är så snyggt och så passande.
Jag förstår verkligen inte. Jag lovar er att Emmon fått igång 3000 personer, hon hade charmat varenda kotte till månen med sin disco. Men nu blir det företagsevent för folket i receptionen.
Jag säger bara till er som inte var där, ni rullade väl runt framför Korn, till er säger jag bara: Våga!
Våga höra, våga bryta från grupptrycket och våga dansa nydisco.
Tillbaka till Rookiescenen.
Assid gör också dansmusik, men de missar en väsentlig sak. Det finns ingen genväg till bra dans musik, ingen genväg till den elektroniska himmelen. Det går inte att fuska genom att köra med ljudprogrammens förinstalerade loopar. Eller jag vet ju inte om det är det, men det låter precis som någon av Garagebands "elecrodance"-loopar. Det blir lite tråkigt. Fast jag gillar showen! Att bara gå in och köra framför en sparsamt kolorerad videobackdrop, utan ljus på medlemmarna, är snyggt. Sitter perfekt till musiken.
Jag kanske ångrar mig lite... Assid är inte kassa på något sätt, det går att dansa till och det är kolsvart. Men ändå, jag saknar en popslinga. Fast det är ju bara jag.
Just det, seglade förbi Anna Ternheim och kan bara konstatera att hon inte riktigt klarar av en stor scen.
Nepp, det var, på riktigt, bäst när hon helt oannonserad ställde sig på Bommens salonger. Som förband till Olle Ljungström och med endast tre låtar fick hon oss alla att tappa hakan.
Det där funkar inte på Pampas. Det svarta försvinner.
Tillsist:
Läser att Fridas "Dunka mig" har bannlysts av SR Kronoberg och att någon festival i Blekinge fått kritik från folket för att de bokat inne henne. Det är ju för typiskt, bara för att en tjej sjunger om sex på tjejens villkor så blir det moralpanik och avstängning. Till gubbar och tanter som upprörs: Ta och lyssna en gång till på Ulf Lundell. Just det, vad är det han sjunger om alltsom oftast? Är det bättre då om en flåsig gubb-gubbe lindar in knullandet?
Lyssna också på Tommy Nilsson. Jag lovar att det inte är en blomma han sjunger om när han vill ha "vildrosen". Va fan, låten heter ju till och med "Jag vill ha sex med dig".
Vad jag vet så har inte någon av dessa herrar bannlysts eller utlöst morallarm.
Men visst, att bädda in det hela i bomull gör ju att det försvinner. För sådant där pikant som sex håller vi ju inte på med i Småland. Även om vi har trettio ungar i varje familj...
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Ett focus som slår väl ut.
Snabb rapport från ett stekhett Hultsfred:
Helena Josefsson är den sortens människa som skulle klä sig fint, ta en dyr limosin till stora baluns balen, skrida in i salen och plötsligt skrika "Någon som vill brottas!". Ett annat sätt att beskriva Helenas pop är att hon förmodligen är den artist som de kommersiella radiostationerna drömmer mardrömmar om. Till en början är det lätt placerat, typ någon hög rotation och lite Rix Mega Flash Mega Festival på landet. Sen stor försäljning till en börjande kundkrets...men det är just du som hon slänger en en lekfull ton, en oväntad paus. Och allt raseras till något magiskt positivt! För just när man fått kläm på det så kommer något nytt, mjukt och vackert. Visst, det kan ses som parmiddagsmusik med en twist.
Bäst var helt klart magkänslalåten Can you feel the sunlight.
Paus och en fin fin Smålandsrulle, i år har Byfolket fixat snyggt i vagnen med en liten snurrplatta som gör att man får rulle ännu snabbare än förut. Härligt!
Just det här året i Hultsfred har jag valt att inrikta mig på en viss sorts musik. Eller jag tycker inte det är någon märkvärdig genre men tydligen tycker andra det. Du kommer märka vad jag dillar om när det hela är över, men just nu är jag överlycklig! För att det här snäva tänkandet har fått mig att gå på en konsert som jag aldrig annars skulle gått på. Och det är fan i mig helt underbart!
Hon heter Mapei och gör hiphop. Alltså den där underbara hiphopen som Leila K gör. Den där som får den mest inbitne, trångsynte popnörden att slänga näven i luften och skrika av lycka. Mapei är en av de bästa konserter jag sett! Absolut den mest oväntade!
Mapei freestylar helt magiskt! Det rinner ord över oss, hon lånar en mobil i publiken och tar bilder på sig själv. Samtidigt som hon rappar att hon tar bilder på sig själv med en mobil. Ja ni hajjar, hon använder hela Stora Dans som inspiration.
Hon ber inte om ursäkt, hon säger "Fitta" och det hela är bara skönt avslappnat.
Det som gör att jag gillar det så ända in i benmärgen är att hon gör det hela på sitt sätt, hon gör det med glimten i ögat och med en sån talang att Allears A&R Daniel förmodligen skulle kyssa henne om han suttit där framför henne i en Idol-uttagning.
Daniel sammanfattar för övrigt det efteråt med "Det är jävligt roligt med musik!".
Jag kan bara hålla med, just nu svävar jag en meter över marker tack vara Mapei.
Tillsist:
Dagens fråga är om den unge gentlemannen, tillika fotbollspelaren och journalisten, från Sjuhärad som gladde vår husvagn igår har något minne av händelsen? Han var milt sagt bladig.
Roligast på hela kvällen var när han försökt gör mig arg genom att säga: "-Å du då du då, med blomma och gula brallor".
Sen bara tystnad och en uppfostrande min...Jag grunnar fortfarande på vad han egentligen menade...
Hoppas han hittade hem.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Hälften är inte mer än rätt...eller?
Ok, nu har jag räknat:
På Hultsfred spelar 156 band enligt festivalens hemsida.
Jag räknar till 43 kvinnliga band/band där kvinnor tar lika mycket plats som män.
Frågan är varför det är så?
Det finns de som säger att det inte är ett problem, att det inte är så att man gör skillnad. Att ingen som skriver om musik bryr sig om det är tjejer eller killar som lirar.
Då kan man fråga sig varför man då skriver "det är ett band som består av tjejer" när man inte skriver "det är ett band som består av killar"? Om ni tänker efter så har ni aldrig sett någon fet rubrik "Killbandets fest efter konserten", men att ni sett "Tjejbandet fest efter konserten" kan jag sätta pengar på.
Jag är inte bäst på det här, men jag vill fan i mig bli bättre!
Så nu åker jag till Hultsfred med det här i bakhuvudet, de där 43 banden.
Det kommer bli rapportering som är vinklad. Hårt vinklad på band med tjejer.
Kanske blåser jag upp något som inte finns, kanske är musikjournalistiken jämställd. Kanske är det bara rätt att mindre än 30% av banden på Hultsfred är band med kvinnor trots att de utgör 50% av befolkningen. Kanske är det skillnad på musiken. Kanske är det något genetiskt.
Vad tycker du?
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Eagle-Eye är den nya Robbie.
Någonstans långt inne i Göteborgares undermedvetna ligger en fråga. En fundering som ibland, när nervositeten och ångesten över jaget är stor, ploppar fram.
-När är det nästa Valandfest?
Det är nämligen så att de där festerna är upptrycka bland credmolnen och väldigt viktiga om man skall hänga med. Enligt vissa.
Kanske är det bara självuppfyllade, om man tror på att en fest är viktigare än alla andra så blir den det. Ingen som inte var där kan iallafall säga emot. Och de flesta som var där vågar inte säga emot efter som de då avslöjar hela bluffen, och därmed avslöjar sig själv som "haka på folk".
Men jag struntar i om ni hatar mig nu:
Valandfesten i Berg211 var ett enormt fiasko. Kasst. Dåligt och musiken sög.
Punkt.
Ta tex det här bandet, Synthetical.
Jo, men jag gillar ju dansant bittpop, eller som det var i det här fallet bittsynth. Det är ju i många andra fall väldigt roligt att lyssna på och benen spritter.
Problemet här var ju att det inte svängde. Fler än jag verkade tycka samma...
Det var mer "vi-gör-det-här-för-att-vi-vet-att-det-är-lätt-att-bli-inne-om-vi-gör-det-här" än ren kärlek till dans. Ett tomt skal.
Tillbaka till festen.
Grottan funkade inte alls. Kanske var det för lite folk, kanske var grottan för stor. Men när Koloni fixade Duofestival där var det härlig stämning. Man kan beskriva det i färger: Duofestivalen var Röd. Valandfesten var Blå.
Jag har full förståelse för att några somnade därinne...
Men men huvudsaken är väl att det rör sig och att man så här i efterhand kan säga att man var där.
Tillsist:
Hört strax bredvid Dubliners.
Scen: Två backpackertjejer hoppar gatan fram, på väg från Dubliners.
Dialog: (översatt från fin, brittisk engelska)
Tjej1 - Hahahaha det där var det bästa stället!
Tjej2 - Klart bäst på hela vår resa!
Tjej1+2: -Tjohooo!!
I bakgrunden hör man att coverbandet på Dubliners börjar spela en helt galen irlänsk version av Eagle-Eye Cherrys "Save Tonight"
Tjej1 -Ahhhh, nu spelar dom den där fantastiska Robbie Williams låten!
Tjej2 - Ahhhhh jaaaaa! Vi går tillbaka!
Tjej1 + 2 -Tjohoooooo!
De båda springer tillbaka in på Dubliners....
Tillsist2:
Snart far Silvervagen till Småland igen! Så dagens soundtrack, lite förändrat dock, blir:
The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town
The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town
Ser bland annat fram emot att träffa Rockfotogänget och inte minst Allearsgänget!
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
En gitarrgud och en leende bassist.
Intro:
Det är för varmt för att skriva mycket.
Först:
Kontiki kommer vara överfullt hela sommaren om det fortsätter så här! Trevlig personal, bästa läget och underhållande toaletter. Ett superställe i staden. Jag ansöker om stammiskort eller liknade...
Sen:
Det var ju meningen att jag skulle kolla in This Is Love.
Men som vanligt händer det helt andra saker, det blev en sliten studentpub med The Medalist och Swissair.
Jag har aldrig studerat vid något universitet, inte heller vid någon folkhögskola. Tror inte jag skulle passa in, är är för svartmodig. Alla verkar ju vara så fria och obekymrade.
Men nu stog jag ändå där i en sunkig studentpub mitt på ett berg. Det kan ha varit tre hundra grader varmt men ölen var billig så det fick gå.
Inne i hörnet står första bandet, The Medalist. I publiken står bandets polare.
TM gör pop. Den enklaste av pop. Det är luftlätta sånger.
Tyvärr så finns det fler som gör samma. Jag vill inte säga att de var tråkiga men jag är mätt. Pallar inte äta poppasta mer...
Men precis som bandets skönt högljuda (mer folk som skriker ut sin glädje, det fick bandet på bra humör och därmed spelade de bättre!) fanclub skriker efter låten "Landslide". Tillslut längtar jag också efter den låten.
Och där vänder det! Vilken jävla låt! Helt underbar! Plötsligt var det tryckluft istället för stiltje! Tjoo!
Skönast var ändå bandets basist, han stod och log hela spelningen. Han verkade ha livets peak där och då. Fint.
Efter några fler billiga öl och luft på terassen blev det band två: Swissair.
Det är snyggt, det är svävande och perfekt när varit uppe sedan kvart över fem en fredag. Fina gitarrplinkande berättelser kompade av ett enkelt piano. Det blir synth utan syntetiska släktngar i kullisen.
Sven Johansson är en gud på gitarren! Han snurrar fram små toner lika lätt som vi andra går.
Om jag skulle ha gått på något universitet och det hade varit sista dagen, då skulle jag velat att Swissair kört Stromboli. Låten om en film, låten om en ö. Nostalgisk, dramatisk och ett perfekt avslut på allt. Och faktiskt kan jag känna som den där vulkanen (detta förutsätter att du slår upp Stromboli på nätet), ibland händer det saker men för det mesta ligger det bara still. Typ som det är när världen är 30 grader varm och varje rörelse är för varm.
Nu går jag ut.
Tillsist:
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)