Några tips och ny singel.

Ibland är det lätt.
På Kellys den här tisdagen står Solacement och lirar country.
Rakt upp och ner.
Men jag tänkte ge lite korta tips till dem, det är förmodligen att ta sig vatten över huvudet men jag gör det ändå:

Skippa trummisen. Ersätt med en trummaskin. Lätt och billigt.
Låt killen på "slideelgitarr" spela enbart piano. Lyft fram honom, han har skön stil.
Låt allt annat vara.
Hepp, så skulle ni ha ett helt fantastiskt popcountry band.

Melodierna finns där och egensinigheten. Tvärflöjt och mimspel. En vilsen violin med piano. En basist som kan vara det coolaste som rört fyra strängar.

Men som sagt, skippa det där amerikanska. Det luktar öken och gammal öl.
Jag erkänner, jag var inte där hela tiden. Annat lockade, men jag hörde ändå det som behövdes.
Snälla Kellys, inga mer countryband. Snälla?



Det som lockade var TLBN:s lilla släppkalas på Skål. Förmodligen kommer inte de tre fjärdedelar av bandet som var på plats att anse att det var just ett släppkalas men faktum är att det såg lättade ut. Avslappnade killar efter att deras singel kom ut precis idag.
Och koncentrationen av musikjournalister var skyhög....Vad mer kan ett band begära?

Tillsist:
På fredag är det premiär på Röda Rummet. Stans äckligaste toaletter, fyllgubbar och tanter i leoparddräkt.
Men är det popklubb så det. I det här fallet stavar jag emo just p-o-p.
Hur ni skall klä er läser ni här.

Jerry Boman

Svett, spyor och synth.

Det tackar vi för!

Bli tysk och skrik följande på engelska:
"-Are yaa reeddaey! We gååna have a partay tonight, allriiiiigt!"
Med exakt det uttalet.
Upprepa i all evighet.
När du inte skriker "-Are yaa reeddaey!" spelar du lite trist Scooter synth och flaxar runt på scen, se helt ut som en speedad Peter Garrett.
Krydda med att ta av dig skjortan.
Grattis! Du kan få spela på Romo Night!

I år fyller Romo 11 år. Det kan ju sägas på en gång, toppdagarna är förbi. Även om de faktiskt spelar förbannat bra musik, det gick och dansa i säkert 3 timmar i sträck, så har inte förfallet börjat, förfallet har redan passerat och nu finns det bara spillror kvar av den en gång så fina klubben.

Jag hade en helt annan bild av Romo innan den här kvällen. Mitt senaste besök var nog för några år sedan, då var det fullt tryck och en herrans massa folk. Nu var det lika spännande som en avslagen folköl dagen efter. Fast det spelas ju som sagt väldigt bra musik.

Den här kvällen var det meningen att jag skulle kolla in Alison, synthpophopp med allas vår Karin Bohlin. Men ödet ville annat, eller rättare sagt, en flickas maginnehåll ville annat. För när jag och den söta tog bussen mot stan så kräktes en flicka på min rygg. Japp, ni läste rätt, hon spydde rakt över sätena och på bussrutan, något hamnade på min rygg.
Tjoff, så var den sköna förfestberusningen borta!
In på BK och tvätta tvätta tvätta bort det äckliga... Detta gjorde då att jag missade Karin... Hennes man sa iallafall att det hade varit helt super!
Till dig som spydde: Trots att du och din kompis var väldigt kaxiga efteråt så har jag luskat ut var du bor, kanske kanske kommer en räkning med posten. Ha! Hoppas din kväll blev mer förstörd än min. 24 år och inte mer koll på drickat är bara pinsamt hurududu.

Nåväl, tillslut kom man ju då fram. Dans dans dans och stämningen åkte upp igen...för att snabbt dala när bandet gick på.
Alltså ärligt! Tycker någon att Purwien är bra? Det bjöds på den sämsta av tysk synth, ibland var det bara pinsamt att höra. Inte många som lyssnade heller. De flesta av låtarna var snarlika och helt platta. Ingen känsla och ingenting faktiskt. Christian Purwien, du må ha varit hur stor som helst i Second Decay men det här gick bara inte.



Ja, ni hör vilken klass det var på mellansnacken. Musiken följde dem kan man säga.



Tillslut tröttnade till och med DJ:n. Satte på någon blandskiva och så fick vi klara oss själva.

Jag tvivlar på att jag kommer gå till Romo något mer, men att de spelar den bästa synthen att dansa till kommer ingen att ta ifrån dem. Och som den söta sa: -Man blir inspirerad av folket här!

Tillsist:
Debaser öppnar i Malmö och ryktet går att musikstället kommer hit också. Fast det har man ju hört i några år nu...men det vore kul om det blir av!
Och borde namnet bli Debaser Järnis? Debaser Stigis? Debaser Gamlis? Bara det inte blir Debaser Avvis...

Tillsist2:
Tanx Gooood lord, Cosy den är tillbaka! Eller väldigt nära iallafall... Jag har saknat er alla!

Jerry Boman

Ett steg bakåt och två steg framåt.

They Live By Night ställer in sin spelning på Pustervik på fredag. Sångare Joel Sjöö låter som en hes Barry White och är väldigt väldigt sjuk.

Jo, det var faktiskt så att jag sett fram emot They Live By Night på Pustervik. För helt objektivt är det nya materialet helt fantastiskt. Det kommer bli som Joel brukar säga: Hakor kommer tappas.
Jag var väldigt spänd på att se hur det skulle bli live. Om det hänt något sen den där första spelningen i konstgalleriet på Första Lång.

Men nu skall vi inte gräva ner oss i det här, bandet kommer tillbaka till Pustervik lite längre fram i vår lovar Joel. Då kan vi ju sluta upp igen…

Det finns ju en massa annat att välja på:

Sticky Fingers: Franska Nouvelle Vague gör störtsköna covers. För om man tar världens bästa låt, Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”, och mjukar till den i bossanova takt så kan det ju inte bli annat än superbra. Även andra låtar från ”den nya vågen” i början av 80-talet får sig en välbehövlig omgång.
(Det är på Sticky fast bandet själv skriver att det är på Trädgårn…)

Trädgårn: Romo Night. Inte så mycket att säga… Jag är ju smyg synthare och Romo har alltid god smak. Man kan dansa sig död där inne…ända till fem.

Pustervik: Trots att TLBN ställer in så är det ju ett band kvar, Sounds Like Violence. Andreas Söderlund hade ett liv innan Niccokick och nu har de spelat in nya saker. Det låter….våld (dåligt skämt) Inte riktigt min påse, det är aldrig roligt när tiden stannat, men gillar du brötig rock från ett annat århundrade så gå dit. Andreas har ju ändå en av Sveriges bästa skrik-ångest-röster, den är värd entrén.

Storan: Det är ett självmordsuppdrag! Att lägga en synthklubb i Göteborg samma kväll som Romo Night. Det är modigt gjort! Synthklubben skall premieras! Anders, Louise, Fredrik, Christer och Lars ni är modiga och gör förmodligen allt rätt ändå. Den här kvällen blir det bland annat premiär för Digidroid:, som annars figurerar i underbara Thermostatic.

Tillsist:
Jerry läntar till Emmaboda, bra band redan nu... Humm, det kanske blir en lite större lineup på Indiedagis vid husvagnen den här gången.

Men det är klart det blir underbart, 12 året man är på det där popfältet är ju alltid det bästa säger dem...

Jerry Boman

Om film var musik.

Vi tar skolans plugghästar. De där tjejerna som gärna hjälper Vaktis, som frivilligt ställer upp i sin korridors städgrupp och som framförallt inte hänger i rökrutan.
Vi tar tjejerna som är genomskinliga. Alla vet att de är där, det säger läraren till deras föräldrar på kvartssamtalen och hänvisar till närvarolistorna, men ingen ser de här tjejerna. Ingen hör dem. Ingen frågar var de köpt sin klänning.

Vad ingen vet är att de här tjejerna har ett band ihop, att de egentligen är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.
Varje håltimme, varje lov, smyger de in i rummet bakom vaktmästeriet. Ett rum de fått nyckeln till eftersom de hängt med Vaktis.
De tre tjejerna trängs i rummet med en armé av synthar och drömmer om skogen. Om solen i ögonen och fåglarnas kvitter. Det blir vår. Bäckar rinner sakta, snödropparna exploderar i böljande hav. I den dåliga världen skulle alla fått pollenallergi.

De gör musik av sina drömmar. Skira toner smeker likt mjuka vindar. Väggarna i det rummet går från betong till mossa. De bäddas in i skogen. Likt älvor dansar de tre i slowmotion mot solen och det luktar nyfödd skog. De får elektroniken att bli organisk, att bli nedbrytbar.
De kallar sig Au Revoir Simone och är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.



Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart är de där tjejerna. De ger mig en helt igenom mjuk konsert. De bäddar in mig in en trygg värld, en utopi utan vassa kanter. En ljudplanet utan friktion.

Jag vill inte lämna den där planeten! Jag vill vakna där, jag vill leva där och jag vill vagas till sömns på den där planeten. Jag vill ständigt bakas in i en smördeg innehållande elektroniska flöjter, varma synthljud och jag vill framför allt bara höra Heather, Erika och Annie sjunga.

-Om Sofia Coppolas filmer var musik så skulle det vara Au Revoir Simone.
Den söta sätter fingret mitt på, det här är filmiskt. Det är soundtracket som inte blev av.
Vi båda är helt uppslukade av spelningen. Kristallkronan på Storan hade kunnat ramla ner utan att vi brytt oss.
Heather, Erika och Annie är de osynligas revansch.
Och de är de svalaste, coolaste tjejer du någonsin kommer träffa. Förmodligen de coolaste människor du någonsin kommer se på en scen.
Just nu borde alla fråga var de köpt sina klänningar.

Klubb Populär är ju som vanligt likt den bästa vän man haft, en som alltid är där när man som mest behöver det. När man är med sin bästa vän så är ju såklart alla andra vänner på samma ställe. Agenten-crew, Hemstad-crew, TLBN-crew och såklart Wonderlands direktör.
Då blir det ju helt naturligt att hänga med sin bästa vän från öppningsdax till att Anders packar ner skivorna och går hem. Egentligen var de där fem timmarna alldeles för korta den här gången, jag ville dansa mer!

På tal om Anders: Tack för att du spelade den bästa låt som öronen kan höra just nu: The Anthem med Elmo! Den söta hälsar att hon blev helt till sig av att få dansa till Atomic Beat Boy med Helen Love.
På det hela var det en av de bästa kvällarna på länge!
Som grädde på moset hittade jag 200 spänn på vägen hem...i ett brunt kuvert i Allén. Jag menar, bättre kväll än så kan man inte ha!

Tillsist:
Nu väntar världen på Hemstads nya bandbilder. Undertiden kan ni kolla in hos Eliina och se om ni känner igen någon. Klicka förslagsvis på 17 februari...

Tillsist2:
På torsdag spelar Göteborgs mest underskattade band på Svanen.

Tillsist3:
Nu är jag övertygad: ALLT finns på nätet.
Att man skulle hitta Jens Lekmans framträdande på Ukulele festivalen 2005 på Youtube var en total överraskning! Jag och min vän Hanna var där tillsammans med en bunt äldre damer och herrar som kommit för att se Stefan Ljungqvist spela det lilla instrumentet. I skymundan hade även Jens kommit dit... Nu vet jag: ALLT finns på nätet.

Jerry Boman

Näven i luften!

Ibland går man bara och väntar på den där låten som tvingar en att knyta näven i luften och sjunga med. Den där låten som man vet kommer att expodera på dansgolvet, som kommer att bli jordbävningsallsång framför scen.
Man bara väntar på de där textraderna som sammanfattar precis allt man gått och tänk på.

Life is for living

Not for sleeping

Det var på Klubb Populärs mp3blogg som jag hittade den: The Anthem.
Låten som Martin Elisson skulle dö för att ha gjort, som Henrik Berggren skulle låta om han var 20 idag. Det är låten som tar Göteborg in i 2007, låten du kommer nynna på hela våren och hela vägen hem.
Även om det nu känns Göteborg i varenda ven som kommer Elmo från Jokkmokk.

Jag blev så till mig, så nyfiken, så ung över den fantastiska låten att jag ringde upp Elmo för att snacka nationalsånger.

Och Klubb Populär-crew, jag hoppas ni fattar vilken låt ni m_å_s_t_e spela på lördag....om och om och om igen...

Jerry Boman

Jag gick en omväg så igen skulle se.

Foto: Sandra Löv (c)

Okej visst, det kan vara segt att gå till jobbet. Även om det är kul där så kan det vara en helvetesmarsch vägen dit.
Idag var en sån dag. Jag vet inte varför men varje steg kändes, spik i foten typ. En stor jävla spik rakt genom hjärtat och snett uppåt till hjärnan. En rostig stålbit som hela historien och erfarenheterna vrider om.
Jag började gråta.
Bara för att jag lyssnade ordentligt på Annika Norlin.

Du har nog hört Hello Saferide. Det är Annika när hon sjunger på engelska. Det är underfundigt om hjärta i sorg, om små gnuttor tragik som Annika måste distansera sig till och därför blandar in komik.
Det funkar riktigt bra som ni vet. På en konsert i Jönköping började nästan, jag skriver nästan, gråta. Sanningen är att mina ögon fuktades mer än vad de gör efter en stund i gräs.
Jag trodde nog att jag grät till musik, det var liksom det närmaste jag kommit...då.

Annika på svenska heter Säkert. Fyndigheterna är borta. Likaså komiken.
Pang på hjärtat.
Jag börjar gråta. På riktigt.

Det här låter helt dumt men Säkert är det mest uppslitande jag någonsin hört. Jag har nog aldrig lipat på riktigt till någon musik, inte på det här sättet. Några av Annikas svenska texter ligger så nära mina upplevelser att det blir väldigt svårt.
Jag skriver verkligen inte det här för att verka känslosam och "smart skribent", jag började verkligen gråta på riktigt.
Fick gå en liten omväg till jobbet så ingen skulle se mina tårar.
Bara en sån grej, det tyder ju på att jag fortfarande är kvar där jag en gång var. Att jag är kvar på samma platser som Annika skriver om, i samma skeenden. Även om jag flyttat långt bort är mitt minne kvar.
Kvar för evigt på de där platserna som Annika beskriver så bra.

------------------------
Hej Annika (om du läser det här).
Tack alla gånger du spelat så bra med Hello Saferide. Det har varit roligt att höra alla gångerna.
Nu är det så att jag har lyssnat på din nya skiva, den där du sjunger på svenska.
Du har säkert hört det många gånger för men det är en väldigt bra skiva.
Nu till det jobbiga:
Låt nummer nio "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" fick mig att gråta. Verkligen. Den texten ligger för nära mig. Jag vill radera spåret i min Ipod, jag vill programmera bort det i min cdspelare och jag vill att någon tar bort den från internet.
Jag hoppas att du hittat på texten, det hoppas jag verkligen. Att det där inte hänt dig, det räcker att det hände mig.

Jag var nog värd all stryk jag kunde få

Jag hoppas att det där du skriver mellan raderna aldrig hänt.

Om sanningen skall fram så vill jag radera de flesta låtarna, tex "Allt som är ditt". Det är helt enkelt helt omöjligt att lyssna, jag blir arg och ledsen.
Men det är en helt annan historia.

Allt gott till dig Annika.
Med vänlig hälsning
Jerry
-Halmstad var mitt Östersund-
------------------------


Jerry Boman