Ibland måste man sova lite extra.

Nej, vänner jag är inte död, inte ens en smula.
Ibland måste man sova lite extra och ta hand om sina kära.

Ikväll ses vi på Cosy den, imorgon ses vi på Storan framför Tillmans.
Och den 25 ses vi antingen framför Dapony bros på Sticky eller framför Pistoldisko på Ambassaden.

…och i mellandagarna kommer listan ni väntat på…

Jerry Boman

Allt har sin tid.

Ofta kan jag känna en enorm lycka över att Ian Curtis hängde sig. Att Joy Division dog, att allt bara hann flamma upp för att likt ett förkort tomtebloss upplösas i intet.
Det är såklart en stor tragedi för hans nära och kära men betydelsen för musiken kan inte nog underskattas. Vad hade hänt om han inte avslutat sitt liv? Turnén i USA var bara början. Bandet hade varit mer än överallt...

Welt-Klang hade sin stora period för 25 år sedan. Så beskrivs det iallafall. Jag har faktiskt inte en susning, inte ens internet hjälper mig mycket. På nätet är Weltklang ett svenskt balkansvängade band som mest lirar på bröllop...

"På riktigt" är det tyska Welt-Klang anno 2006 kass. Helt värdelösa.
Jag kan nästan inte minnas att jag hört eller sett något värre. De har ingenting.
En raspig gubbe, elektroniska ljud helt i fel takt och en synnerligen dåligt känsla om man vill att musiken skall skava.

Nu kan man avfärda mig som tyckare i den här frågan genom att refferera till att jag inte gillar den här sortens synth. Och det är förstås sant.
Men i fredags var jag inte ensam på Sticky, det var en handfull andra personer där. Bland annat satt det några på balkongen som i mitt tycke såg ut att vara nere i musiken.
De buade åt Welt-Klang. När bandet kom in för "extranummer" skrek en av de på balkongen "Jag hoppas de här låtarna är bättre än de andra ni spelade!". Han skrek det på engelska så att bandet kanske skulle förstå.

Men ärligt tror jag inte budskapet gick fram, Welt-Klang är självupptagna och introverta. Musiken är bedrövlig. Det luktar nerknarkad föredetting.

Jag är som sagt rätt lycklig över att Joy Division dog. Hemska tanke: Det kunde varit Ian vi stått och tittat på! De hade kunnat gått lika illa.
Allt har sin tid. Joy Division hade sin.
Welt-Klang hade sin tid. Tror jag.

Men kvällen i övrigt var lyckad, det är så mycket trevliga människor i den här stan! Jag gillar er alla!
Även om jag vid ett tillfälle kanske avspisade en väldigt vänlig person...

Tillsist:

Citat ur Ondskan # 3, Stefan Zachrisson skriver:

Tre sanningar:

1) Ibland, när allt känns så futtigt och instängt, räcker det att lyfta blicken för att piggna till och ta sig framåt och iväg. Vid vissa tillfällen räcker inte ens det.
2) Skall man diskutera musikjournalistik är det löjligt begränsande att göra det ifrån ett lokalt, svenskt perspektiv.
3) Jag är möjligtvis orättvis nu men: den svenska bloggsvären har varit ett skämt, i stil med pruttkuddar och halka-på-bananskal, jämfört med den internationella. Ett par undantag ihågkomna och noterade med guldstjärna.

Jorusåatt... Gräset är grönare på andra sidan eller?

Det fortsätter:

Två förhållningssätt:

1) Det som i själva verket är det mest naiva affekterande teoretiska förhållningssättet till popmusik, särskilt hos den genomsnittlige musikskribenten, är att låtsas att den, och man själv som uttolkare, är en ständigt busig 17-åring. Upplevelsen av musik som något rent, oförstört.
2) Det mest otvungna sättet att förhålla sig till popmusik, eller precis vad som helst man är seriöst intresserad av, är snarare att samla på sig mer kunskap, större referensregister, fler bottnar; det som brukar kallas ett mer intellektuellt förhållningssätt.

Alltså, jag är hellre den naivt busige 17-åringen än den djuptänkande och "drar paralleller till Proust"-gubben.
Jag menar att pop bara kan berusa på riktigt om man i varje situation ser sig som en intellektuell oskuld. När varken gårdagen eller morgondagen finns.
Hur kommer sig det annars att de flesta på frågan "Ditt bästa konsertminne?" tar upp något som hände dem i, låt säga, just 17-årsåldern?
Själv hoppas jag att mitt bästa konsertminne ligger framför mig. Alltid.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Welt-Klang, Joy Division, Göteborg, Musik

Ett välkomnade och ett adjö.

Igår föddes en ny tradition i Göteborg. En väldigt fin tradition. Indiejulkonserten.
För även om man inte precis vill att det skall behövas samlas in pengar till hemlösa, det borde inte finns några hemlösa alls i Sverige, så tror jag nog att det kommer fortsätta behövas. Det är sorgligt men sant.

Vad bättre är att det då finns folk som viker sig dubbla för att samla in pengar och anordna saker. Tex Sebastian på Wonderlandrecords som fixat söndagar på Jord, kvällar fyllda med musik och mycket folk som ger pengar för att de hemlösa skall få en möjlighet att känna sig som människor, om än för en kort stund.
Och igår hade det alltså fixats en julkonsert i Hagakyrkan, där alla pengarna gick till de hemlösa. Aldrig har Guds hus varit så välbesökt!



När man hör ordet julkonsert tänker man på någon glassig artist som kör sin senaste hit och dillar något om sitt stora hjärta.
Händelsen i Hagakyrkan igår var precis tvärt om, helt chosefrit och väldigt bra. Några indefavoriter körde lite jullåtar och allt var helt fantastiskt. Bland andra spelade Hello Saferide, Vapnet, We are soldiers We have guns, Winter took his life, Lisa Nordström (Midaircondo), New Moscow med flera.



Det går liksom inte att säga något negativt om ett sånt här arrangemang. Allt är jättebra och vänligt. Jag menar det. Den som ens försöker har inget hjärta.
För om människor med någon form talang vill använda den till att dela med sig till de som inte har det så bra kan jag inte annat än applådera. Det finns inte det minsta dåligt i det här.



Lyssna här, igår samlade vi in 21.000 kronor till de hemslösa. 21.000 spänn!
En man från Stadsmisionen var väldigt bra och förklarade att de exakt vad pengarna skulle användas till: De hemlösa kommer på julafton bli ordentligt ompysslade på det röda natt härbärget som ligger precis vid Göta Älvbronsfot. De slipper gå därifrån efter en natt i en säng, de får stanna hela dagen om de vill. De kommer få äta ett ordentligt julbord och sedan ha människor att umgås med under hela julafton.

De hemlösa och mest utsatta i Göteborg kommer för en dag få känna sig som människor. Vara helt vanliga människor som har ett hem, som har mat på ett bord i ett kök och som har ett socialt liv i rum med tak.





Allt var som sagt väldigt fint men några små saker vill jag lyfta fram:



Malin Dahlberg, som är We are soldiers We have guns, sjunger som vanligt som en ängel. Personligt, svart och svalt. Med sig på scen har hon sin mamma med cello. Alltså Mamma på scen!



Väldigt vackert blir det!



Lisa Nordström från Midaircondo är ett geni. Skapar ljudlandskap med sin samplade röst och sjunger likt Björk. Det låter väldigt nordiskt, mycket vinter och melakoli.



Sen körde New Moscow-David John Prines bedårade Christmas In Prison och överraskade oss alla med Mariah Careys All I want for chrismas is you. Det var både vackert och med humor!

Men som sagt ALLT var fint, till och med jag kände lite jul i kroppen.

STORT tack till alla som var med och fixade detta, både på scen och utanför. Jag kommer tillbaka nästa år.
Även om jag då skulle vilja att vi inte behövde samla in pengar till hemlösa.

Nu kunde ju kvällen varit slut i och med det…Men nej nej, Beat Agency hade ajökalas på Respekt. med några väldigt bra artister på scen. Att Jerry skulle missa det fanns liksom inte på kartan!



Zeigeist från Göteborg är något man skall uppleva live. Fast jag sett dem två gånger nu är det två helt olika saker jag sett. Bandet lägger ner enormt med tid och tanke på att skapa en visuell show. Det funkar tackvare att musiken är bra, det är riktigt bra. Ta det mörka men popiga i The Knife och blanda in mer hjärtfrekvens beat. Riktigt snyggt.

Bäst är Tar Heart. Outstanding!
Men det är trots allt det visuella som tar över, bandet går från den ena till den andra scenografin. Allt är genomtänkt och vackert. Eller ibland får man obehagskänslor, som när de sveper in en människa helt i plast dvs även över mun och näsa.

Egentligen är det helt meningslöst att försöka förklara hur det såg ut, nästa gång kommer det vara helt annorlunda. Det enda jag vet är du skall springa och se Zeigeist. Du kommer få en upplevelse att ta med sig i hjärtat. Något ögonen kommer komma ihåg när den stora lampan släcks.



En gång i formtiden…eller ja på sommarens Hultsfredsfestival sa Beat Agency-Emil, med eftertryck, till TLNB-Joel att han borde gå och se Hey Willpower.
Joel frågade hur det lät. Emil svarade:

”-Det är lite gay. ”

Och det var absolut inget negativt i uttalet, bara positivt.
Joel drog med mig till den lilla scenen med tak…Hallå! Varför hade ingen förvarnat om hur makalöst bra Hey Willpower va! Herregud, en av festivalens bästa konserter. (Nu säger det inte så jättemycket, eftersom Hultsfred-06 var en rätt beige företelse.)

Nu var det alltså dags igen att kolla in Will Schwartz igen. Och ja, det är ”lite gay”. Det är rätt mycket gay faktiskt. Med en stor glimt i ögat och ett ständigt leende på läpparna.
Will och hans sidekick, en amazon, bjuder på den mest glittrande popen du kan få den här sidan Scissor Sisters. Det är Jackson på Pride, Madonna på Underjorden och aldrig att det är ironi. Också klämmer de in Annies Chewing gum! Du kan faktiskt hitta en duett mellan Annie och Will här. Så skön!
Men musiken ter sig blek om man missar dansen, här är det snorthight koreografi och nyhittade rörelser. Bröderna Herryes goes San Francisco!

Bäst är uppiggande dansgolvsfavoriten "Uh-Uh-Uh", där vi får hoppa och göra rörelser. Charmiga rörelser som känns underbara att göra tillsammans med Hey Willpower.
Överhuvudtaget vill man göra allt för den där Will, han är så charmig och bryter ut i fina små fnitter attacker mellan låtarna.

Tänk att en torsdag i december kan bli helt magiskt fin. Bara sådär.
Inga märkvärdigheter…eller så var det precis så det var, märkvärdigt.
Tack alla som gjorde det möjligt! Jag gillar er alla, även ni killar som i pissoaren började pressa mig på vilka som var bäst, Bonnie and Clyde eller Zeigeist...

Tillsist:
Eftersom pianoballaden får för lite utrymme i vårt samhälle kommer jag ikväll kolla in Leopold på Byns Bistro (ja, ni läste rätt ställe...).

Jerry Boman

Tråkig nyhet som öppnar för överraskning.

Magnus Carlson kommer INTE gästa Klubb Baddaren på Jazzhuset nästa onsdag.
Killen med rösten har fått förhinder, något band vid namn Weeping Willows skulle tydligen ha honom...Ett band som förövrigt släpper nytt på Alla Hjärtans dag nästa år, bara en sån grej!
Skivan heter "Fear & Love" och första låten från den ploppar fram precis efter att du återhämtat dig från nyårskalaset dvs den 3 januari.

Istället för Magnus blir det Nicolai Dunger som tar trappan upp från Erik Dahlbergsgatan. Kvällen kan nu bli hur spännande som helst!

Och vi fick ju faktiskt ha Magnus på Baddaren i sommras så sluta lipa.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Magnus Carlson, Weeping Willows, Nicoli Dunger, Baddaren, Göteborg, Musik

Märkliga saker och Tokiga Torsdagen.

Det här var konstigt. Väldigt märkligt.
Alltså, när jag lyssnar på Anna Andersson på Myspacesidan kan jag gilla det. Speciellt Darkman.
Men när hon står på scen gillar jag det inte alls.
Märkligt.
Det är som två helt olika människor, två olika saker.

Hon kallar sig Salvadori Fantastico när hon kör solo och spelar annars i bandet med katten, Misto.
Hon har ett väldigt mjuk uttryck. Jordnära men ändå hård. Detta tillsammans med en svart/vit Flying V blir en skön krock.
Men nej. Från scen ger det mig inget alls.
Mina vänner gillar det. Mycket. Det kommer meningar som:
"-Hon är den bästa osignade artist jag vet".
Jag skulle kanske hålla med om jag bara lyssnade på Myspace.

Äh, jag är nog orättvis nu. Anna är bra, jag hör ju det. Kanske berodde det hela på att hon var nervös. Och det faktum att den där gitarren inte passade så bra. Än en gång, det låter bättre på nätet. Lyssna där.

En sak som är intressant och som gör det spännande: Sättet hon sjunger "Day" på.
"Daiy".
Anledningen till att jag påpekar denna lilla lilla detalj är att jag gillar den sjungna engelskan som Anna har. Den liknar ibland Anna Ternheims och Harriet Ohlssons (Hellsongs). De har alla fångat upp något svenskt där. Det är något med de där "Daiy":sen. Det är fint. Sållar agnarna från vetet. Vi andra säger ju mest "Deej".

Tillsist:
Tokiga Torsdagen är här:

En konsert för de hemlösa i Hagakyrkan.
Fina Hello Saferide, vackra Vapnet, magiska We are soldiers We have guns m.m tolkar julenssånger klockan 19.00 och alla pengar går till de hemlösa. Kommer bli så vackert så vackert! En lisa för själen.

Beat Agency vinkar ajö på Respekt.
Sevärda, underbara, uttrycksfulla Zeigeist och superhärliga Hey Willpower spelar och vi andra lyssnar samtidigt som vi önskar Emil lycka till på nya jobbet.
Hoppas vi får någon ny som fixar bra konserter...

Alkberg på Sticky.
Så kommer han då hit igen, den där smarte norrlänningen och lillguden Mattias Alkberg. Punken är på uppväxt.

Ja, men se på den där kvällen! De som säger att det är kasst i Göteborgs konsertliv kan dra en säck över huvudet och flytta...
Något av alla sakerna skall jag se, kanske till och med två.
Lloyd, I'm ready to be jättetrött på fredag.

Tillsist2:
Imorgon torsdag (denna dag!) kan du kolla in Ida Olsson på TV4 Göteborg. Kvart över nio börjar vi, Ida kommer spela runt fem över halv tio.

Tillsist3:


Eftersom folk undrade: Jo, såklart är de lika kära i varandra som vanligt. Den där videoinstallationen som Pauline gjorde (läs förra inlägget) fångade nog ett väldigt väldigt ovanligt ögonblick i hennes och Joels liv.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Salvadori Fantastico, Misto, Musik, Göteborg

Friends getting old.

Theodor Jensen var alltid Broder Daniels propre kille. Alla de andra var man lite rädd för, när som helst kunde de flyga upp från scen och klippa till en i ett drogdränkt ögonblick. Teo verkade inte syssla med sånt. Han stod över dem, kontrollerad frustration.

The Plan krymper, först var de tre sen två och nu är bara Teo kvar. Visst, live är de ett helt band men det är Teo som så att säga är "bandet". Han bestämmer.
Det märks. Livemusikerna, med bland annat Jari Haapalainen, är skuggor. Egentligen bryr man sig inte om dem. Jag tycker det är elakt. "Allt ljus på mig" kan ju vara bra men i The Plan finns ingen gruppdynamik alls.
Nu vet jag inte om det skulle blivit bättre eller sämre om de spelade lite mer tillsammans, om de var ett riktigt band. Men han är elak.



Jag gillar The Plan. Att det utvecklas hela tiden, inte en platta som är lik den andra. Händer saker hela tiden. Tyvärr funkar inte det nya materialet speciellt bra på scen, det är lite för...långsamt. Blir grötigt och onyanserat. Plötslig verkar det som idéerna är slut. Att Teo återvänder samma gamla bredbenta rasp för att utrycka sig. Äldre låtar som Mon Amour och kvällens höjdpunkt Embrace me beauty funkar mycket bättre. Det finns en energi i dem. Annars verkar just energin saknas hos Teo den här kvällen. Kanske är det så att den propre killen just är bara...proper. Lite väl kontrollerad frustration.



I stumbled and crawled these streets
With the people passing by
I never knew how to act
I never knew how to meet their eyes
And I couldn't tell you the reason why
I just wanna light up the sky

Även om nu Embrace me beauty var kvällens topp så är jag lite tveksam, jag hade trott på dig mer för tio år sedan Teo.

Tillsist:



Det här gjorde ont.
Min vän Joels flickvän Pauline (ja, hon är min vän också, gillar inte när någon bara degraderas till att vara bihang till någon annan) går på Fotohögskolan och de hade igår vernissage på Galleri Monitor.

Temat var Offentligt/Privat och Pauline hade gjort en videoinstallation där två kameror filmat henne och Joel. Meningen var att de skulle prata om "vad som helst" framför kameran... Det som sen händer på videon är riktigt obehagligt, Pauline och Joel börjar bråka och är sura på varandra. På riktigt. Klump i magen är bara förnamnet.
Jag vill ju att de skall vara glada och lyckliga hela tiden.
Naiva tanke.
Kanske har det att göra med att jag hatar att bråka.

Faktiskt var Paulines verk den enda grejen som riktigt grep tag i mig. Fast fotografierna som var uppsatta i trapphuset, som visade diverse män under rubriken "Okända män i mammas fotoalbum", var väldigt roliga. Även lite obehagliga när man tänker efter...

Kolla in utsällningen tycker jag du skall göra iallafall. All info här.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Plan, Fotohögskolan, Göteborg, Musik