Alla säger JA Navid!

Klockan är nog närmare två på natten när jag först lyssnar på skivan. Det är ett tyst hus då. Bara min nattarbetande granne trampar tysta steg över mig.
Mellan de gamla bubbliga glasskivorna i mitt fönstret har hösten trängt sig in. Bildar dimmönster likt deltan av droppar och fukt.
När vargtimmen kommer har jag lyssnat flera gånger och är helt betagen.

Navid Modiri & Gudarnas andra skiva är mörkare. Trots sommarkänlsa reggae så breder sig de stundtals dystopiska texterna ut sig som mörka moln. Det är mer allvar nu.
fast det blir aldrig riktigt pretatiöstmörkt. Ljudet av glädje och hopp finns hela tiden. Han är smart käre Modiri.

Det är mer gråa tankar från Navid den här gången, det är skönt. Han berättar för mig nu. Det är mer på riktigt. Jag kan mer identifiera mig med texterna den här gången.

Bussen är försenad och när den kommer brinner den
jag sätter mig längst bak dit inte elden hunnit än
händerna för ansiktet stoppar papper i öronen
en mamma med bara en arm skriker på barnen

Det gör ont att tänka på. Hur kriget pågår fast ingen riktigt ser det. Hur vi skriker och flyr från den osynliga fienden som kallas livet. För oss som inte riktigt ser allt som er andra. Vi som har kriget innanför skjortan, dagligen. Samtidigt som andra går vidare och tar en snabblunch för att hinna med lite sol vid kanalen.

Det är lätt att bli avundsjuk på Navid. Det skrivs att han fick jobbet i P3 fast han aldrig jobbat med radio innan. Att han inte kan sjunga och nu åker han landet runt med sitt band.
Fast det fel att tro att allt är bananskal och tur. Framgången bottnar ju i en enorm talang och ett enormt jobb. Modiri har kämpat sig upp. Börjat skriva och läst upp sina dikter för tre halvsovande personer bakom tunga gardiner. Rest sig på nio. Den eviga kampen med orden och berättelserna. Sakerna som bara måste ut.

Vem ska trösta Gösta med att säga "vi beklagar"
vad gör man själv i sin dubbelsäng under veckans alla dagar
Månen gör sin bana igen det gör den utan att tänka
Gösta är snart nittio och hans ögon har slutat blänka

Vrider han sig åt höger i sängen ser han hennes morgonrock
vrider han sig åt vänster känner han doften av hennes kropp
Hoppas kommunen slutar skicka sina bud
De kommer med sina pillerkartor orsakar bara oljud

Sångerna på "Många mil att gå" fungerar väldigt bra live. Man lyfts upp ur sitt hål och glömmer regnet. Det är svettigt och viktigt.
Mer märkligt är att lyssna på skivan mitt i natten. I det tysta lyhörda huset på bergets topp. Mitt i vargtimmen får låtarna nya djup och andra meningar. Mörkret kommer in. Sakerna som gör ont. Sakerna som känns.

Stor poesi har förmågan att både lyfta och sänka oss på samma gång. Navid Modiri gör stor poesi, utan att bli pompös. Glimtar i ögonen och vakna iakttagelser som får mig att se världen på ett annat sätt. Han öppnar upp mina fönster och tar bort dimman mellan rutorna. Torkar bort höstmönstret. På köptet får jag bättre utsikt. Skarpare.

Den nattarbetande grannen har tystnat, stegen är borta. Jag är ensam vaken i huset. Jag kommer komma ihåg när jag hörde det här första gången, vad klockan var, var jag var, vad jag kände och hur jag mådde.

När skivan släpps 6 september tycker jag att du skall vänta med att lyssna på den tills natten kommer. Släck alla lamporna, lägg dig på soffan och låt hösten ta dig.
Du kommer sväva och tryckas mot golvet på sammagång.


Tillsist:


Gary Olson (The Ladybug Transistor), Wyatt (The Aislers Set), Yoshi (The Aislers Set), Jens Lekman, Frank (The Bright Lights), Becky (The Bright Lights), Josephine (Love Is All), Richard (Versus), Jimmy (Versus), Jason (Mates of State) och Mark (Lucksmiths) i samma jävla band!
Jag tror det är en feberdröm eller möjligtvis en sne bakfylla! Still Flyin´ är ett monster band och imorgon måndag spelar de på Underjorden i Gamlestan. Du reser dig och går dit!

Och precis när man hämtat sig från den chocken så visar det sig att Hemstad skall spela på samma ställe, samma dag! Jag tror jag smäller av! Det här är större än månlandningen!

Vet du vad, det blir ännu bättre än så. Agent Simple skall och gästa den gamla arbetar teatern på samma dag! Och Bright Lights!
Sträck er efter defibrillatorn pojkar och flickor för mitt hjärta stannar!
Det här kommer bli större än sex!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Navid Modiri, Gudarna, Galmestan, Göteborg, Stil Flyin´, Hemstad, Agent Simple, The Bright Lights, Koloni, Cosy den, Göteborg, Musik

Afterski.

För ett tag sedan skrev en radiokrönikör att Sveriges Radio P3 mer och mer liknar en intern lekstuga, där det är viktigare att de inblandade har kul än att lyssnaren har det.
Man kan ju bara hålla med. För aldrig har det varit så mycket "Hej tjäna och Du" i radion. Alla känner alla och seglar runt i varandras program. Det bästa är när ingen "vanlig" människa tillåts vara med utan studion är smällfull av "radiofolk" alt. "mediefolk". Journalister intervjuar andra journalister bara för att göra sina polare kända eller för att det är det lättaste.
Pratar man med sina egna får man ju de svaren man vill ha.

Kvällen börjar väldigt spontant med vin på H balkong.
Livet kan vara bra skönt ibland, lite rött vin några kex och så S och H på bästa humör. Det gör mig glad.

Jag och H fortsatte sedan mot backarna och Henriksberg. Inte mycket folk när vi kom vid halv tio. Fast det var ju ändå bra för då fick man en bra plats med utsikt över hela Hisingen.
Den där ön är ju ändå så vacker på håll! Det är nog den här stans enda chans att få en riktigt storstads skyline, att sitta högt på fastlandet och blicka ut över Eriksberg. Hyrbåtarna rullar som drogade myror sakta fram över det svarta neondränkta vågorna.

Henriksberg har som sagt en liten klubb nu i augusti, på onsdagar. Grejen är den att det finns ett husband och så bjuder man en någon som gästartist. Igår var det Daniel Lemma.

Daniel är ju sympatiskt på alla sätt och har faktiskt en helt makalös röst. En klassisk röst som lika gärna kunde höra hemma i 40-talet.
Tyvärr verkar inte bandet den här kvällen fatta att de skall utnyttja det.

Mest är det en snubbe vid namn Simon som sjunger. Visst han är bra och så men det blir bara afterski. Han är glad och leende. Men det går inte igenom. Det är för bra helt enkelt. Totalkontroll och ingen känsla. Låtvalet skulle inte gjort någon på anala Musikbyrån besviken. Så man kanske skall kalla det för världens enda smarta afterski.

Fem väldigt begåvade killar på scen som lirar sina favvo sånger. Kunde varit hur bra som helst. När Lemma får ta lite mer plats så tar det sig, men bara tillfälligt.
Killarna på scen verkar ha väldigt roligt iallfall. Fast jag fattar inte vad en snurrig Daniel Gilbert (han var inte med i husbandet för han var tydligen sjuk i halsen) skulle upp på scen för. Han verkade mest besvärad och...snurrig.

Men som sagt det viktiga var kanske inte att publiken skulle ha roligt utan bandet. Det är ok. Bara någon har roligt så.

Nästa onsdag är det Magnus Carlsson som gästar. Vem vet, det kanske blir helt oförglömligt...

Tillsist:
Lyssnade precis på Join our Clubs samlingscd igen.
En massa sköna live inspelningar från klubbens första år.
Nu jävlar får klubben komma tillbaka och den här omgången skall jag hänga där mer!!

Ja och just det: Den 16 september hajkar ni upp på Storan och Klubb Populär. Underbara Pet Politics skall äntligen stå på hemmascen i Göteborg. Jag har vänat i ett år, minst!
Gå in på hemsidan och lyssna på The Ghost Mary And Her Friends så fattar ni att kvällen kommer bli bra.

Jag vill också tacka alla 3400 (!!!) unika besökare som hittils denna vecka hittat hit. Makalöst mycket folk och det är ju skoj, hoppas alla lär sig något och kanske får jag sällskap på alla underbara konserter som hösten bjuder på.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Henriksberg, Baddaren, Daniel Lemma, Pet Politics, Klubb Populär, Join our club, Göteborg, Musik

Jag vill bara ligga med dig men det får jag inte säga.

Kellys är the mother of all Gothenburgs sunkhak. Här hittar man alla attiraljer, sköna unga vuxna som vill dricka billig öl, inte så sköna alkisar som vill dricka billig öl, en sliten inredning som bär djupa spår av billig utspilld öl och så skönt snurriga bartenders som serverar billig öl.

Tisdag på Andra lång kan vara en ensam upplevelse. Släntrar man in på något av "de tre billiga" så är chansen/risken stor att man blir ensam.
Den här kvällen är det annorlunda, Kellys är helt fullt. Till och med stammisarna är förvånade.
Om det nu beror på att bandet för kvällen, Äkta kärlek, har många vänner eller att allt folk kommit för att de faktiskt är bra vet jag inte. Jag tror hårt på det sistnämda.
För ryktet har gått, från öra till mun och till andra öron, om Matilda Sjöström och Stina Göranssons hemmasnickrade reggae/hiphop/electro låtar. Det har pratas båda här och där och så har de ju spelat lite runt om i landet, bland annat på le grande Uppsala Reggaefestival.

Men att placera in Äkta kärlek bland baktaktsbanden är fel. Det är faktiskt lite mer än så. Jo, visst är det en del jamaicasväng men mest är det egen påhittade elektroniska beats som smyger ut över oss. Det är inte "fett sound" och det är inte "luftslott sound". Mer mitt emellan. Kanske söker de fortfarande.

Däremot så klickar det rejält när vi kommer till Stina och Matildas röster. De är som gjorde för varandra. När andra artister i samma genre förlitar sig på effekter och "hejappp hopp hopp hejappppp aaa" sång så litar Äkta kärlek på sina röster. Det är bra det. För det är verkligen bra.

Texterna är väl som vanligt i de här sammanhangen lek med ord. Inte för mycket inte för litet, och så den obligatoriska kängan till samhället på något ställe.
Bäst är helt klart Liggadoren.

Jag vill bara ligga med dig men det får jag inte säga
för just det
jag är tjej

Vad ska jag få göra för att få gänga med så många som möjligt?

Det enda som jag kanske stör mig på är att de Äkta kärlek kanske borde ta i lite mer. De har ju något att säga och kan säga det på ett bra sätt. Jag vet inte men jag litar inte på dem. Det är "ursäkta oss" ibland.
Det är väldigt synd och inte något som behövs.
Stå på er! Ni är ju för fan bra!

Ikväll: Henriksberg. Fylla, dans och hångel. Det är bra med ärliga slogans.

Tillsist:
Av en slump fick jag igår se Göteborgs coolaste lägenhet. Efter den kommer alla andra cribs vara bleka, ointressanta och standard.
Jag har inte riktigt tagit in det än. Den var överväldigande. Storslagen. Med Götalands bästa utsikt.
Phu.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Kellys, Äkta kärlek, Henriksberg, Göteborg, Musik

Viskningar och rop.

I onsdags var det premiär på augustiklubben Baddaren på Henriksberg. Partik Herrström (som på fredagar bott innuti Pustervik det senaste decenniet när han inte spelat svängiga trummor) och Borr-Richard (med den arga tidningen och klubben bland annat) står för balunsen på stans bästa uteplats.
Jag var ju inte där i onsdags, Emmaboda vet ni, men imorgon är det dax igen. Fylla, Hångel och Dans utlovas.

Konceptet är följande: Ett husband bestående av musiker (Daniel Gilbert, Lars-Erik "Labbe" Grimelund, Stefan Sporsén och Oskar Wallbom) som annars brukar backa upp Håkan är på plats varje onsdag. Med sig har de olika gästartister. Imorgon är det Daniel Lemma.

Om jag fattat det rätt så blir det alltså inte en "Daniel Lemma-konsert" utan mer ett musikaliskt möte. Lät ju inte så roligt det där men jag tror på oväntade möten! Tänk om man får höra något helt oväntat! Lemma sjunger Sinatra eller vad som helst! Kan bli spännade...Lemma har ju trots allt en magisk röst även om jag inte gillar hans musik annars.

I Stockholm har Klubb Killers på Debaser kört på samma sätt och där är det stor succé. Varför inte i Göteborg?
Nästa onsdag är det Magnus Carlson från Weeping Willows, jag har våta drömmar redan nu om Smiths-covers.
Sista onsdagen är det en hemlig gäst...
Er lilla bloggtomte vet ju såklart vem det är. Men nej, jag avslöjar inte vem här.
Om ni stöter på mig under stjärnorna någon sen natt kan jag viska det i ditt öra. Kanske.
Ett är klart iallafall, kvällen kommer gå till pophistorien.

Tillsist:
Det är mitt högra knä ni ser på bilden överst. Frisparksknät.
För även om husvagens förtält numera sätts upp på några sekunder så skulle det ju såklart hämnas mitt glada humör.
En pinne på marken och min fot ovanpå, PANG! Rakt in i knät med en liten pigg. Ahhhh!
Detta hände alltså i onsdags och så här ser knät ut idag...
Tur att jag inte fick pinnen i ansiktet.

Ikväll är det Äkta Kärlek på Kellys.
Och på lördag missar ni inte James Ausfahrt i Gamlestan.

Härligt med HÖST!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Henriksberg, Baddaren, James Ausfahrt, Äkta kärlek, Göteborg, Musik

Regn på sista dagen.

Efter dagar av fint väder och sol visste man ju att straffet snart skulle komma.
Lördag klockan 08.00 öppnades alla fördämningar däruppe och ett skyfall utan dess like väckte oss.. Jag tog på mig flytväst och somnade om.
Tyvärr höll regnet i sig mer eller mindre hela dagen.
Speciellt tråkigt var det när They Live By Night skulle spela. Regnet la in överväxlen och ett tag såg det ut som det bara skulle bli jag och BT-Kalle i publiken.
Men som tur är hindrar inte lite (läs tokmycket) regn riktiga musiköron.

Joel och grabbarna gjorde bra i från sig. Som ni vet vill jag inte skriva för mycket eftersom jag är jävig, men jag säger så mycket som att ni kommer få höra mer av det här bandet. Skiva kommer i höst. Den kommer bli ....... bra! (fyll i valfritt superlativ på den streckade linjen, så var det ni som sa det inte jag)
En stor eloge till Ljudtekniker-Anna som fixade superljud på TLBN! Emmaboda 2006 lyckades annars slarva bort allt vad bra ljud hette. De flesta konserter började med rent katastrofalt ljud för att ta sig mot slutet. Ungefär som man rattade in ljudet samtidigt som spelningen fortsatte.
Tur då att det finns lite kompetenta ljudmänniskor som Anna!



Jag gick över till Ängen efter Joel var klar och kollade in toprankade i Cats on Fire.
Nä men OJ! Ett band som är väldigt fina på skiva och som var ÄNNU bättre live!
Musiken håller sig i engelskt 80-tal, tänk Smiths. Mattias Björkas och hans finska mannar slirar runt melodierna. Allt blir väldigt självklart.
Lika självklart som att den unge Moz nog sitter poster i killarnas replokal.

Regnet fortsatte och jag tog mig tillbaka till husvagnen. Försökte spela någon egen låt för sällskapet men det slutade bara i en Broder Daniel cover. Som Joel kommenterade "Du lyckades fan missa ännu mer toner än Henrik själv".
Jag gillar att han är ärlig...



Efter lite "vila" och ännu mer tråkigt regn så var det dax för ordtrollkaren Navid Modiri.
Han börjar med att ursäkta sig för att Navid och Gudarna inte är pop.
Kanske är de inte det, men publiken har tagit Navid till sitt hjärta. För det finns ju inget annat att göra när killen bara sprutar av ord. Han till och med ändrar i texterna så där på frihand för att det skall passa med platsen.
Varje gång jag ser bandet och Navid blir jag helt betagen, det är humor och allvar blandat med lightreggae. Väldigt dansant och alltid från hjärtat.
Och så gillar jag att han sjunger väldigt mycket om sig själv, det blir ännu mer på riktigt.
Så Navid, du kanske inte är pop men du är en av Göteborgs största.



En av förhandsfavoriterna bland många på årets festival var Camera Obscura. Hela vårt camp pratade om dem och även de flesta gästerna som släntrade förbi.
Tyvärr infriades inget av peppen.
CO är ett riktigt tråkigt band. Skall jag jämföra med något i Sverige är det The Concretes. Eller TC när de är som sämst. Förmodligen var väl CO först ut på den banan men de gör det inte bättre för det. Oengagerat och löjigt svalt. Den värsta sorten av indiepop. När bandet tror att de vet allt. Skulle inte förvåna mig om en låt handlade om naveludd.



Men sen kom en liten del av festivalens höjdpunkt.
När jag såg att Tralala skulle komma till skogen i Småland höll jag på att spricka!
För det första är det ju det bästa bandnamnet what so ever. Att sedan köra på med trallvänlig handklappspop sjungen av fyra flickor längst fram får mig att smälta med en gång.
Brooklynbandet har gjort en av årets bästa skivor. Live lever de upp till plattan på ett väldigt, ja vad skall jag säga, avslappnat sätt. De dricker öl och tjoar om att publiken är underbar. Alla fyra flickorna sjunger i munnen på varandra, samtidigt som de ler och viftar med armarna. De ser ut som några polare som precis upptäckt att de kan göra musik tillsammans. Den där stunden man vill skall vara för evigt.
Det är spontant och thight på samma gång. Bäst blir "All Fired Up", som också är den bästa hoppa/studsa/skakapåhuvudet låten sen Song 2.

Varje festival har sin idiot. Den där personen som tar ner stämningen. En partybroms.
Titeln går i år till kvinnan som slängde bort mig från fotodiket på C.Aarmé efter tretio sekunder. Det var väldigt konstigt eftersom hon var vänlig när hon visade in mig, samt att det är en oskriven regel att man brukar få ta bilder under de tre första låtarna om inget sagt något annat.
Men bort åkte jag efter bara några korta ögonblick med motiveringen att "Jag inte var riktigt fotograf med så liten kamera och att jag ju bara satt där".

Ja, jag har en liten pocket kamera med mig när jag kollar på musik. Anledningen är enkel, detta är ingen fotoblogg och det finns så många fler som tar bättre bilder.
Satt ner gjorde jag för att störa så lite som möjligt eftersom jag ibland kan bli väldigt irriterad på fotografer som tar en massa plats när jag har kommit för att se ett band.
Och kommentaren om att jag inte är riktigt fotograf tänker jag inte ens bemöda mig att kommentera, är jag inte det efter 12 år som fotograf på Sveriges största tvkanal så vet jag inte vem som är det. Inte lätt för henne att veta men det var bara dumt sagt.
Fick senare höra att det som både är "riktiga" fotografer och som har "stor" kamera även de åkte ut ur diket efter tretio sekunder. Jag vet inte, men det kännes ju lite bättre att det inte bara var mig som hon var dum emot...



Sista bandet jag såg var mina älsklingar i Hemstad.
Det känns som vi har en relation grabbarna och jag. Jag har sett dem växa upp och nu kom de alltså till min favoritfestival.
Det finns inget som är bättre än att dela något bra med den/dem man älskar. Så såklart vinner Hemstad priset för Årets bästa på Emmaboda!



Deras datorbefriade instrumentalpop får mig att le från öra till öra. Chris talar till oss med sin orgel och tamburinerna hamrar händer röda. Om jag skulle beskriva vad som gör en bra poplåt så skulle jag direkt spela upp "Speedway på Arendal" med Hemstad. Den låten har allt jag vill ha! Handklapp, tamburiner, sprittade orgel och så fina människor på scen.
Varje låt med Hemstad kan alla sjunga med i från första stund. Det är råpop utan tanke. Utan minsta antydan till förfining.
Jag tror att de flesta drömmer om att låta så här. Att få med sig hela publiken rakt in i natten.
Under den knappa timmen som Göteborgarna håller på så glömmer jag totalt bort regnet. Jag dansar mig galen! Min blöta lugg far runt som ett Concorde i nerförsbacke.



Efter den urladdningen går jag dungsur och ensam hem till husvagnen. De andra har redan somnat. Det var synd, för jag hade velat dela mitt sista band med dem jag älskar.

Emmaboda 2006 är över och så även sommaren. Jag är väldigt nöjd med båda.

Jag avslutar med Rockfoto-Paulines visdomsord från igår:

-Det var Tiger Lou som gjorde golfen svart.

Tillsist:
Bilder för er att gotta er i när regnet faller ner och hösten kommer.















Tillsist2:


Dyr bensin i Jönköping.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Emmabodafestivalen, They Live By Night, Hemstad, Cats On Fire, Göteborg, Musik, Navid Modiri, Tralala

Succé!

Fredag började med succé direkt!
Som ni vet hade jag som mål att annordna någon eller några konserter vi husvagnen under namnet ”Indiedagis!”. Halv ett på fredagen var det världspremiär, med fin fina bandet Irene.
Jag hoppades på kanske tre-fyra ur bandet som skulle spela lite gitarr. Kanske tre –fyra låtar.
Resultatet överskred mina förväntningar med råge!
Irene kommer med full sättning, inklusive blås och allt! Publiken strömmade till och var nog som mest runt 50 personer. Roligt!



Bandet gjorde en helt makalöst fin spelning, det trummades på lådor och skakades med ägg. Stämsången satt där den skulle och trumpeterna lät som aldrig förr. Publiken njöt och bandet blev helt saliga. Efteråt uttalades meningar som ”Det här var roligare än på den stora scenen igår!”
Sammanlagt blev det runt tio låtar varav en de aldrig spelat inför publik förr.
Total succé ! Jag gick runt och log fånigt under hela spelningen.

Kanske att jag tar med mig det här konceptet hem, akustiska spelningar med fina band. Håll ögonen öppna.
Ni kan läsa mer om Indiedagis! i dagens Borås Tidning. Med fin bild på mig också.

På den riktiga festivalen började jag med favoriterna i Billie The Vision And The Dancers.
Jag älskar glad musik från hjärtat! Och med roliga saker att berätta.
En sång handlar om Erled Öje (jag vet inte hur man får fram ett norskt ö…), en annan om bandets turné med The Pipetts. Det är hela tiden med kärlek. Och väldigt uppåt uppåt framåt framåt känsla.

Det är endast på Emmaboda man ta med sig en öl och sin stol framför scen. Vi gick och satte oss på Ängen när Hello Saferide var på gång.
Men ljudet vänner, ljudet. Det började med att bara monitorerna på scen hördes. Sen hördes bara basen i PA:t. Ljudtekniker-Anna tröttnade oc sprang för att hjälpa, dagens hjälte!
Jag vet inte hennes del i det hela men efter typ halva konserten fixade sig ljudet hjälpligt. Då kom också publiken igång. Radiohitarna sitter där de ska.
Annika avslutade med en helt underbart bitter sång om ett ex nya flickvän. En smocka!
Jag tror fröken Norlin är standupkomiker på nätterna! Att skriva så underhållande och samtidigt så surt. Underbart!

Terrorkaoset (veckans ord) i England gjorde att flere band tvingades ställa in. Men fram kommer andra och tar deras plats. Jag gick och kollade på Tar…Feathers.
De var tråkiga och överdrivet konstig. Ni vet såna där snubbar som ska sjunga så jävla speciellt…HELA tiden. Det blev väldigt tråkigt. De flesta låtarna var uppbygda på samma sätt: Lite svårsång och bara gitarr sen massa bröll och avslutande med diverse stop-start partier.
Jag gick och ”vilade” i husvagnen.



En av förra årets roligaste upptäckter i Emmaboda var The Pipetts. De tre engelska flickorna som fastnat i 60-talet men kryddat till hela härligheten med subtila sexanspelningar. Och så väldigt fina danser.
I år var det tillbaka. Samma klänningar och en flicka för varje poppojkes drömmar. En blond, en brunett och en med glasögon.
Men eftersom jag bara gillar saker för stunden och musik dör väldigt fort i mitt huvud har jag redan tröttnat. De kan vara så att de kör precis samma set i år, skillnaden är i alla fall minimal.
Dansen i publiken uteblir.
Men sista låten, ”Uniform”, är i allfall som vanligt det bästa sen ”Be my baby”! Ni skulle gjort som förra året och kört den två gånger.

Sista bandet jag såg igår var Chicks on Speed. Ja du…Mer världsfrånvända flickor får man leta efter. Euro-track-fasion-riotgirrr-electronicka.
Ja, de kanske säger något viktigt men de skiter i publiken. Jag tröttnade och gick hem.

Jag vill också tillägga att jag förkastar recensenter som skall vara så svåra och hårda när de kollar på musik. Dagens objekt är Håkan Steen. Han klappade inte någon gång, vad jag såg, under Te Pipetts. Det är bara löjligt att inte göra det, och kom inte och snacka om objektivitet.
Musik handlar om känslor. Antingen känner man eller så gör man det inte. Då är det oviktigt med låtlistor och namedroping. Och klappar gör man för de där personerna som står på scen gör alltid en uppoffring i sig själva. De behöver dina händer.
Skärp till dig Håkan Steen!

Idag väcktes vi av syndafloden. Skönt med husvagn.
Nu väntar vi på They Live By Night…Joel har sjungit upp och fixat luggen hela morgonen.

Tillsist:
Refusedhoppet.





Jerry Boman