En röst att ligga med.

Jag skall börja med att göra er en smula avundsjuka. För även om jag inte är gamle Moz största fan här på jorden så måste jag säga att det med spänning jag närmar mig Irene-Tobias lägenhet (eller rättare sagt hans flickväns lägenhet). Han har nämligen lovat mig att spela upp Morrisseys kommande album.
Och det kan jag säga, skivan smyger sig på en. Jag faller inte först. Kanske inte senare heller men låtarna sitter kvar. Även nu. Det är en känsla som han frammanar som inte riktigt går att ta bort.
Ringleader of the tormentor är en svart jävla historia. Det gör ont att höra den nu stengamle vända ut och in på sig själv igen. Den här gången med barnkörer. Japp, du läser rätt. Barnkörer. Humm var har jag hört det förr, "blanda smärta, svärta med ljusa barnröster". Aha, Jocke Berg och snubbarna i Kent har redan gjort det för ett tag sedan. Men skit samma, han gör det snyggt. Igen.
Men det har hänt något med Steven Patrick. Han har blivit rädd för sina känslor. Han är rädd för att känslorna skall ta honom. Han vill vara kvar ett tag till när allt kommer kring.

And when the palmist said
“One Thursday you will be dead”
I said no, not me, this cannot be!
Dear God
Take him, take them, take anyone
The stillborn, the newborn, the infirm
Take anyone
Take people from Pittsburgh, Pennsylvania
Just spare me!

Vem vill han att de skall ta? Christina Aguilera? Hon är iallafall från berörda stad. Och ja, ta gärna henne istället på Moz. Snälla.
Om några veckor kan du själv avgöra hur det låter när skivan kommer ut.

I lägenheten fick jag också höra lite nytt från Irene. Jag tror det räddade mig från vintern en stund. Tobias har en röst man vill ligga med. Och hans melodier vill man myshångla med. Kommande skivan "Apple bay" kan bli dunder.

Efter den dosen nyheter tog vi taxi till Storan och Klubb Populär. Jag tänker inte tjata om hur bra klubben är, Anders kan ju få tokhybris av alla hyllningar här, men bra och trevligt är det.
Sen kommer kvällens första band Don Agbai och förstör hela känslan, de är tråkiga. Helt platta faktiskt. Nog duktiga men de verkar inte vara på riktigt. Jag går och sätter mig på balkongen och försöker hitta känslan igen.
Som tur är innehåller kvällen ett band till My enemy.
Då kommer känslan igen, att vara på den bästa platsen på planeten. Det är organisk mattematik musik. Det smakar skog och betong. Väldigt vackert. Lite Club 8 vackert, fast väldigt mer angeläget. Vassare.
Den här kvällen har de bland annat en gammal The Shift trummis, Hanna, med sig. Med ens blir det ännu mer levande. Och om möjligt mer nära. Även Åsa på violin boostar upp ljudet till det bättre.

Efter My enemy går hela Storan i luften när "Kom igen Lena" spränger benen av oss! Tanx God for Håkan!


Tillsist:
Nu skall det avslöjas var Göteborgs meste popminglare tillika Emmabodafestivalens finaste dansare Mika har hållithus. Ni har säkert sett honom sittandes i ett hörn på någon poptillställing, alltid med oklanderliga svarta kläder. Och fin Elvis frisyr. Alltid skrivandes i sin lilla svarta bok.
Jag såg honom här om dagen på väg till bussen. Han jobbar! Och hade INTE sina svarta oklanderliga kläder! Han verkade vara vaktmästare rakt över gatan på mitt berg.
Vad är vi på väg om självaste Mika måste byta kläder för att jobba? Bara han svidar om igen så våra liv kan bli lugna. Annars har Göteborg förlorat en del av sin själ.

Och så måste jag tacka Pauline, som man ofta hittar på Rockfoto, för de fin fina bilderna på mig! Snart kommer ni se bilderna i en stad nära dig.


Jerry Boman

Det luktar varm mocka.

Om jag går på en konsert så är det för att reta mina sinnen.
Jag vill få hörseln tillfredsställd, det skall vara bra musik. Hammare och städet v. 2.0.
Jag vill få synintryck, ett band som inte bryr sig kan man ju likgärna höra hemma. Jag vill se något nytt.
Jag vill känna människorna omkring mig, det förutsätter att det är mycket folk och bra stämning. Jag vill känna värmen när man är 150 personer i samma rum.
Jag vill ha smaker i min mun, det blir ju mest genom öl då kanske. Och en och annan jordnöt.

Det här går ofta bra, men det är ett sinne som sällan blir utnyttjat och uppgraderat via bra musik.
Lukten.
"Hur luktade det?" Den frågan får man sällan efter en kväll ute. Visst, den seglade upp på listan direkt efter rökförbudet men nu är den borta igen.
Det finns en klubb i stan som för mig representerar en lukt, Woody West. Det är lukten av fin rökelse, en slags hemma känsla när man tar trappan upp på Pustervik. Skulle jag komma in i en affär eller annan lokal med samma doft skulle jag genast undra varför inte RedTop och Woody-Kim var där.

Från och med igår finns det även ett band som representeras av en lukt i min hjärna. Deltahead spelade på Storans baksida igår och inledde med utdelning av just rökelse till publiken. Det luktade varm mocka och soldränkta fält. Insidan av familjens nya bil en het eftermiddag i deltats utkant. Vibrerade, oändliga asfalts vägar som tynar bort mot ingenstans.
Deltahead är två snubbar bakom två jättelika baskaggar. De är på var sin del av scenen ett enmansband. Som gubben utanför Systemet på Linnégatan gånger två. Det spelas gitarr, ståbas, tvättbräda och hihat. Sången kommer ut distad till max. Blues in the key of -06.
Det är väldigt visuellt. En stumfilms inspelning bakom kulisserna. Med elslideguitar. Precis som Bob Log III försöker Deltahead förflytta sig till den amerikanska södern för längesedan. De vill ha oss att känna, se och lukta fram hillbillyland. Man skall vara lite rädd inför det faktum att en inavlad snubbe utan tänder kommer antasta en bakom nästa krök.
Den amerikanska drömmen är långt borta och kvar står vi med damm i munnen. Med en lite för gammal bil.
Deltahead lyckas förflytta mig. Jag är inte på Storan när det är över. I´m in the States. Och jag är rädd som fan.

Tillsist:
Är det något globalt virus på gång i alla rättstavningsprogram?




Jerry Boman

Eftertänksamhet om hängivenhet.

Stort band långt borta.

Det handlar som vanligt mycket om nostalgi när det pratas om Depeche Mode. Jag har också stått där i ringen och försökt mig på den svenska varianten av Mikis Theodorakis zorba-dans : "Just Can't Get Enough"-dansen. Den gick ut på att alla på skoldiscot stod i en cirkel och hoppade runt i takt till låten, samtidigt som man sjung med på låsas engelska. Fast någon förklarade vad de där mystiska orden betydde på svenska så fattade jag aldrig vad det var man inte fick nog av. Jag var ju bara strax över tio eller något liknade. Länge trodde jag att det var själva "Just Can't Get Enough"-dansen man inte fick nog av.
De flesta som var i Scandinavium igår verkade ha varit runt 16-17-18 på den tiden, och förstod nog precis vad de inte fick nog av... då.

Nu skall jag lära er något. Det finns band som man faktiskt aldrig får tala illa om. Eller det får man, men man kan aldrig på ett rakt och riktigt sätt diskutera bandets eventuella kvalitet med "Ett riktigt fan". Då har man "inte koll".
Fansen kan vi kalla "En-bands-fan". Bandet blir därför refererat till "Bandet".
Ni vet de där pågarna och jäntorna som bara gillar ett band. Jättemycket gillar de det bandet. Som så totalt gått upp i det där bandet och har alla skivor (inklusive den där lp:en med bildtryck).
Depeche Mode är ett sådant "en bands fan" band. Det finns alltså en hel hög med folk som har alla skivor och som "gillar Depeche". Även de som inte har alla skivor säher med eftertryck att de "gillar Depeche".

Inget ont i att gå in för en sak hårt. Jag gillar alla som gör det, oavsett om det gäller frimärken med bara osmedaljörer eller små tåg som är röda.
Problemet är bara det att dessa människor kan ha lite svårt att se saker...skall jag kalla det "med öppna ögon"?
Jag vet att jag målar in mig i ett hörn, eftersom jag är likadan själv när det gäller min lilla indiepop värld. Men till mitt försvar vill jag säga att jag gillar en hel bunt med band. Och ofta byter jag ut banden när de inte längre håller måttet eller om jag helt enkelt tröttnar.

Om vi nu med detta i bakhuvudet tar oss an söndagskvällens händelse, Depeche Mode. Här har vi ett band som hållit på sedan John Lennon sköts till döds och som har gjort en hel rad med "överjävliga" låtar. De har med andra ord alla chanser att kamma hem applåderna hur lätt som helt.
Och tro mig, de försöker. Det är en show som är väldigt vacker och snygg.
En hel bunt med tvapparater, "very big size", med det senaste ljuset. Det är en järnboll med lampor och rulltexter. Fina amaturer som blinkar och åker upp och ner med mera med mera... Musiken och hela paketet bildar en fin enhet.

Ändå saknar jag något. Ibland är Dave Gahan mystiskt slätstruken. Jag fattar att det är svårt att hålla känslan uppe på en världsturné. Smaka på ordet, "världsturné", så fattar ni vad jag menar.
Men det är ändå deras jobb. Vi som står i publiken får ju bara denna chans att se bandet, kanske på flera år. Det måste folket på scen tänka på.
Ibland tänder det dock till, inte bara i "hitlåtar", utan även i lite mera anonyma spår. Det blir väldigt tydligt att DM är en maskin, en maskin som skall dra in pengar. Då kanske man ibland får lira låtar som man inte känner för till hundra procent. Allt för att blidka mamon.

Riktigt tråkigt, för att inte säga Chalmerspretatiöst, blir det när David ger micken till Martin Gore. Från sex till gråtande gosedjur på mindre än en trumtakt. Visst, han sjunger fint/har fina fjädrar på ryggen men oj vilket pekoral.
Jag gillar Gahans sexighet. Det finns en glimt i hans öga och en självdistans i hans sätt att vara. Något som Gore verkar sakna.
Fast jag gillar inte Gahans överdrivet "stadiumrockiga" sätt att skrika "Yeah" i tid och otid. Inte heller hans vana att ställa sig i "Jesusposen", ni vet den där man står still och sträcker ut armarna rakt ut åt sidorna.

Nu får ni inte tro att jag är helt tokbesviken på den här konserten, inte alls. Jag fick rysningar flera gånger under kvällen och någon gång fick jag ett fånigt leende på läpparna. DM har ju gjort så mycket bra, som satt spår i väldigt mycket av synthmusiken. Och jag är ju mer "synthare" än "hårdrockare" i allfall. "Everything Counts" blir tillslut en fin allsång, saker som bara kan hända när man samlar flera tusen människor framför samma band. Även jag kan gilla sånt.

På slutet måste jag bara berömma de som gjorde det visuella. Jag tror aldrig jag har sett något bättre! Det var kameror överallt och perfekt synkronisering. Som om det skapades en musikvideo live. Topklass!

Tillsist:
Det är först när man ser andra människor göra som en själv som man förstår hur löjlig man egentligen är. Den här kvällen såg jag en massa killar med blont krulligt hår som hade rakat sig på sidorna. -Just like Gore... Då fattar man hur löjlig man var när man gick runt med en stjärna under ögat på en festival...Eller så kanske vi bara är/var hängivna.

Så var det roligt att få se hur tiden kan ändra människor olika, jag har redan nämt Gahans sexighet. Andrew Fletcher är däremot en trivselrund liten gubbe numera. Fast han ser jäkligt glad ut där bakom synthen!

Jerry Boman
som inte ens nu tatuerar in ett tillägg på armen. Men "Synthpop" kanske hade sett bättre ut denna kväll än bara "pop"...

Våga vara mes och du blir modig.

A heap of mesar.


Jag är en mes.
Du också. Och du där framför pelaren också.
Mads Mikkelsen är en mes.
Göran Johansson är en mes.
Till och med Peter Forsberg är en mes.
Innerst inne.

Skillnaden på oss i jämförelse med Martin och Martin (och de andra) i Sibiria är att
de vågar stå för mesigheten. Sjunga ut den och vifta med den inför alla andra.
"-Hej, hallå, kolla här står minst två mesar!"
Men fortsätter de vara mesar då, när de sänder ut sina mesvibbar i hela lokalen, eller blir det helt plötsligt modiga?


Så var man där på baksidan igen. Som egentligen borde vara framsidan. Men Storan försöker nog ändå hålla liv i "Porten mot Avenyn". Skit samma egentligen, huvudsaken är att det spelas bra musik.
Förra gången blev jag lite besviken på bandet, Surrunded. Men musiken som spelades därimellan var super.

Utan att överdriva speciellt mycket så har Klubb Populär blivit precis som namnet antyder, populär. Den här lördagen hittar man synthprinsesan som brukar spela med Jens där. Man hittar en halvan av My darling YOU! på dansgolvet, man får en kram av Bergsjö-lägenhets-fests-guden och man hittar sina allra bästa vänner där. Även den långe/ståtlige/trevlige wrestling inovatören, i fin jacka, hittar jag i trappan. Samt en och annan nöjeskrönikör och diverse bandmedlemmar från några av stadens bästa band just.
Det är en kväll då alla är på plats och det känns bra, för den musik som vi får lyssna på är så bra, så bra.

Sibiria kommer inte att gå till historien som världens bästa band på scen. Nej, snarare som det stelnade bandet med de minimala rörelserna. Det är lite skandinavisk design över uttrycket.
Det kan man ju ha invändningar mot, jag brukar skrika högt och inte gilla sånt alls, men här tycker jag att det inte gör något.
Okej, jag kan förklara denna "vända kappan efter vinden" mentalitet som drabbat mig.
Sibiria kan inte framföra sina helt fantastiska låtar på något annat sätt, det hade bara blivit pajaserier. Hur sjunger man "i tusen år har jag legat utanför din dörr som en hund" och dansar runt?
Ibland, vänner, ibland är det visuella uttrycket helt underordnat texterna och det är i texterna som Sibiria lever. Martin, med sin turkosa gitarr, kommer att gå till den svenska musikhistorien som en av våra största textförfattare. Han sätter den ängslige gymnasieeleven i glasbur och hänger ut alla hans/hennes tankar.

Då är man modig. Fast man är en mes.
Mycket modigare än Göran, Peter och Mads.


Tillsist:
Det var tydligen precis som några i filmfestival-tältet befarade. När Jens Lekman spelade hade de ingen bassist. Och de kom på det en timme innan konserten. Fast vad gör det när resten av gänget var strålande bra.

Ikväll är det så dax för en lite större konsert, Depeche Mode. Och jag är faktiskt mer nervös för det än inför en hockyfinal. Kul att de kan använda den där fula oranga burken till något vettigt.

Jerry Boman
som skrev det här mitt under oshockyfinalen...

”Depeche? Är det inte det dom som låter som Kent?”

"Hey vackra, svenska skiva!"

De säger att det är kris. Att ingen köper deras saker längre. Att det inte går att leva om de får in sina stora pengar.
Jag kvittrar ju såklart om skivbolagen. De tar död på sig själva minst en gång i veckan. Eller de vill få oss att tro att skivan måste vara så dyr för att det skall gå ihop.
Om man nu stannar upp lite och tänker efter. Alla vet ju vad det är man får ”extra” om man köper skivan, en plast bit och förhoppningsvis ett litet häfte där det tex står den fruktansvärt lärorika ”tack till”-listan.
That´s it!
Inget mer för ”-Då går det inte ihop serú”

Jag köper inte det längre, för hur kan det då komma sig att de flesta små skivbolag viker sig dubbla för att ge skivköparen det där lilla extra? Vad jag vet så lever även dessa skivbolagsfolk och har hälsan.
Bara senaste veckan så har det kommit några skivor som jag gladeligen slantar upp extra för att få äga.


Montys Loco

Först ut är Montys Loco, som spelar avslappnings musik för folk som bryr sig. Deras skiva, från skivbolaget Nons, är svart med silverrelief tryck. Materialet är en mjuk sammetsimitation. Väldigt vackert! På insidan möts man av två fickor, en för boken och en för skivan. Låtarnas namn är trycka på insidan, även de i silverrelief.
Sen kan man ju diskutera om det är lämpligt att förvara skivan i något som mest kan liknas vid en tunn, mjuk plånbok. Men funktion bör aldrig gå före form.


Monys loco/Pascal

Exempel två är Novotons (är det bara jag som tycker det låter som ett elbolag?) släpp med utflugna gotlandstrion Pascal. (Se bilden längst upp.)
Även detta omslag är mattsvart, men här är det lite mer traditionella papperskonvolutet som håller skivan på plats. Däremot har man inte sparat på trycket. Vis av mina få år i tryckbranschen så kan jag säga att det måste kostat skjortan och byxorna att få till det! Det är även här relieftryck, i guld, och när man öppnar fodralet så är själva bädden skivan sitter på helt i GULD! Det är väldigt exklusivt, på gränsen till smaklöst. Fast det funkar perfekt till Pascals dogma-rock.

Jag hoppas att det här kommer att fortsätta, att det läggs ner lite möda och tanke hur förpackningen ser ut.
Tyvärr känner jag mig mer och mer lurad av de stora bolagen som tar ut höga priser och sedan ger mig en standard förpackning. Bu till dem!

Sedan kan man ju diskutera om det inte i slutändan ändå är så att det är musiken som avgör om man köper en skiva eller inte….

Tillsist:
Alltså, en lunchrestaurang (vi kan till exempel säga att den ligger på utsidan av Saluhallen) som inte år 2006 kan erbjuda ett vettigt vegetariskt lunchalternativ på hela veckan (jag kollade menyn) bör förpassas till boken ”Dit vi inte går”.
”-Vi kan nog/kanske/om du tjatar/hoppar på ett ben röra ihop lite grönsaker och pasta.”
Nej, det håller inte vänner.

Jag börjar bli mer och mer nervös inför söndagens mastodont konsert. Kommer jag att få på huvudet om jag har på mig en tröja där det står ”Depeche? Är det inte det dom som låter som Kent?”
Mest orolig är jag för att allt bara är stort och farligt.

Jerry Boman

Jag vill ha skrubbsår på mina knän igen.

Jaha du. Så var det då bråk igen. Inget allvarligt, mest bara kastade ord i natten.
Jag är inte den som är den, alla får ha sina åsikter. Speciellt när det gäller musik, speciellt när det gäller Pascal.
Han säger att de låter "exakt" som Jesus and Mary Chain, fast på svenska då. Ja, de är ju tydligen grundare av allt. Klart det låter som dem.
Men om man nu tycker att de låter som JaMC, och man gillar dem, gör det något? Gör det något att jag struntar i det, att jag är twenty something naiv? Att jag tänker på The Ravonetts (som också lånat från JaMC) och The Kid?
All musik som låter så här låter JaMC. Det är ju liksom själva tricket.


Det är hastigt, skakigt och enkelt. Pascal gör dogma-rock. Inget läggs på, låtidéerna får leva bara om de står på egna ben. Om inte, omedelbar död medels nackskott. Det är konsert i ett grustag, med gula mullrande grävskopor runt om kring oss. Mörka moln, nollgradigt och rostiga baracker. Ljuden studsar mot stora plåtbitar som stadgats upp med tegelstenar.
Då kommer den där ödsliga, desperata tonen. Joy Division trummorna och Peter Hook basen. Yviga rörelser som ser jäkligt förbannade ut. Det som rycker och sliter en mitt itu. Som aldrig dör, den bara tyglas med åren.
Jag lyssnar och tänker att jag inte vill tygla det där. Man borde må bättre om man bara lät det flyga ut. Som Pascal gör. Om man bara kastade sig mot de där gamla plåtbitarna och lät sig bollas runt i grustaget. Få skrubbsår på knäna. Just like Pascal.

Bruce Spingsteen-covern "Hungrigt hjärta" är redan en klassiker.Baltimore blir Borås och Kingston bli Hamburg när bilen bara åker och åker.
"Förbi fabriken" ger soundtracket till den nästan bortglömda flytten från småstaden. "Kyss mig" retar upp. Alla vill bara skrika ut vintern och tristessen. Det sjungs mycket om knulla och hjärtan.
Sista låten blir Kal P Dal-covern "Jonnie". På skånska. Eller ja, så nära en gotlänning kan låta skånskt. Och faktiskt så paddlar Pascal hem den låten också. Helt makalöst.

Jag tror att det började en ny revolt igår natt. På barrikaderna står Pascal.
Skit samma om de snott hela kitet från någon, de står där för oss som är här och nu.
Blir det så här bra om man bara är lite naiv så skall jag vara naiv resten av livet.

Tillsist:
Nä, jag kollar inte på OS.

Jerry Boman