”Depeche? Är det inte det dom som låter som Kent?”

"Hey vackra, svenska skiva!"

De säger att det är kris. Att ingen köper deras saker längre. Att det inte går att leva om de får in sina stora pengar.
Jag kvittrar ju såklart om skivbolagen. De tar död på sig själva minst en gång i veckan. Eller de vill få oss att tro att skivan måste vara så dyr för att det skall gå ihop.
Om man nu stannar upp lite och tänker efter. Alla vet ju vad det är man får ”extra” om man köper skivan, en plast bit och förhoppningsvis ett litet häfte där det tex står den fruktansvärt lärorika ”tack till”-listan.
That´s it!
Inget mer för ”-Då går det inte ihop serú”

Jag köper inte det längre, för hur kan det då komma sig att de flesta små skivbolag viker sig dubbla för att ge skivköparen det där lilla extra? Vad jag vet så lever även dessa skivbolagsfolk och har hälsan.
Bara senaste veckan så har det kommit några skivor som jag gladeligen slantar upp extra för att få äga.


Montys Loco

Först ut är Montys Loco, som spelar avslappnings musik för folk som bryr sig. Deras skiva, från skivbolaget Nons, är svart med silverrelief tryck. Materialet är en mjuk sammetsimitation. Väldigt vackert! På insidan möts man av två fickor, en för boken och en för skivan. Låtarnas namn är trycka på insidan, även de i silverrelief.
Sen kan man ju diskutera om det är lämpligt att förvara skivan i något som mest kan liknas vid en tunn, mjuk plånbok. Men funktion bör aldrig gå före form.


Monys loco/Pascal

Exempel två är Novotons (är det bara jag som tycker det låter som ett elbolag?) släpp med utflugna gotlandstrion Pascal. (Se bilden längst upp.)
Även detta omslag är mattsvart, men här är det lite mer traditionella papperskonvolutet som håller skivan på plats. Däremot har man inte sparat på trycket. Vis av mina få år i tryckbranschen så kan jag säga att det måste kostat skjortan och byxorna att få till det! Det är även här relieftryck, i guld, och när man öppnar fodralet så är själva bädden skivan sitter på helt i GULD! Det är väldigt exklusivt, på gränsen till smaklöst. Fast det funkar perfekt till Pascals dogma-rock.

Jag hoppas att det här kommer att fortsätta, att det läggs ner lite möda och tanke hur förpackningen ser ut.
Tyvärr känner jag mig mer och mer lurad av de stora bolagen som tar ut höga priser och sedan ger mig en standard förpackning. Bu till dem!

Sedan kan man ju diskutera om det inte i slutändan ändå är så att det är musiken som avgör om man köper en skiva eller inte….

Tillsist:
Alltså, en lunchrestaurang (vi kan till exempel säga att den ligger på utsidan av Saluhallen) som inte år 2006 kan erbjuda ett vettigt vegetariskt lunchalternativ på hela veckan (jag kollade menyn) bör förpassas till boken ”Dit vi inte går”.
”-Vi kan nog/kanske/om du tjatar/hoppar på ett ben röra ihop lite grönsaker och pasta.”
Nej, det håller inte vänner.

Jag börjar bli mer och mer nervös inför söndagens mastodont konsert. Kommer jag att få på huvudet om jag har på mig en tröja där det står ”Depeche? Är det inte det dom som låter som Kent?”
Mest orolig är jag för att allt bara är stort och farligt.

Jerry Boman

Jag vill ha skrubbsår på mina knän igen.

Jaha du. Så var det då bråk igen. Inget allvarligt, mest bara kastade ord i natten.
Jag är inte den som är den, alla får ha sina åsikter. Speciellt när det gäller musik, speciellt när det gäller Pascal.
Han säger att de låter "exakt" som Jesus and Mary Chain, fast på svenska då. Ja, de är ju tydligen grundare av allt. Klart det låter som dem.
Men om man nu tycker att de låter som JaMC, och man gillar dem, gör det något? Gör det något att jag struntar i det, att jag är twenty something naiv? Att jag tänker på The Ravonetts (som också lånat från JaMC) och The Kid?
All musik som låter så här låter JaMC. Det är ju liksom själva tricket.


Det är hastigt, skakigt och enkelt. Pascal gör dogma-rock. Inget läggs på, låtidéerna får leva bara om de står på egna ben. Om inte, omedelbar död medels nackskott. Det är konsert i ett grustag, med gula mullrande grävskopor runt om kring oss. Mörka moln, nollgradigt och rostiga baracker. Ljuden studsar mot stora plåtbitar som stadgats upp med tegelstenar.
Då kommer den där ödsliga, desperata tonen. Joy Division trummorna och Peter Hook basen. Yviga rörelser som ser jäkligt förbannade ut. Det som rycker och sliter en mitt itu. Som aldrig dör, den bara tyglas med åren.
Jag lyssnar och tänker att jag inte vill tygla det där. Man borde må bättre om man bara lät det flyga ut. Som Pascal gör. Om man bara kastade sig mot de där gamla plåtbitarna och lät sig bollas runt i grustaget. Få skrubbsår på knäna. Just like Pascal.

Bruce Spingsteen-covern "Hungrigt hjärta" är redan en klassiker.Baltimore blir Borås och Kingston bli Hamburg när bilen bara åker och åker.
"Förbi fabriken" ger soundtracket till den nästan bortglömda flytten från småstaden. "Kyss mig" retar upp. Alla vill bara skrika ut vintern och tristessen. Det sjungs mycket om knulla och hjärtan.
Sista låten blir Kal P Dal-covern "Jonnie". På skånska. Eller ja, så nära en gotlänning kan låta skånskt. Och faktiskt så paddlar Pascal hem den låten också. Helt makalöst.

Jag tror att det började en ny revolt igår natt. På barrikaderna står Pascal.
Skit samma om de snott hela kitet från någon, de står där för oss som är här och nu.
Blir det så här bra om man bara är lite naiv så skall jag vara naiv resten av livet.

Tillsist:
Nä, jag kollar inte på OS.

Jerry Boman

En förklaring.

Den mystiska skivan har fått en förklaring. Nu på morgonen fick jag följande i ett litet elektriskt brev:

”Ja, alltså vi är inte mer än två bröder som har suttit hemma i vår lägenhet på Hisingen och gnolat och knåpat lite. Jag gick en nybörjarkurs med ett par sjuåringar i våras och lärde mig spela Idas sommarvisa på gitarr, ungefär. Lillbrorsan fick en synth i studentpresent i somras och har försökt förstå sig på den sen dess och så har vi hittat lite annat smått och gott vi använt.

Sen blev det då en liten skiva som vi tänkte vi kan skicka till vettigt folk och ge till andra som ser snälla ut.

Hälsningar Jesper och Jonathan”


Hisingen alltså. Det görs så mycket bra där.
Musiken hittar du här.
Svårare än så behöver det inte vara att röra mig.

Ikväll ställer ni er på led och stoppar munnen full med taggtråd, för nu är det dags att sjunga allsång med Pascal på Pustervik.
”-Alla har ett hungrigt hjärta!”

Jerry Boman

Praktiska kläder och mystiska skivor.

Någonstans mellan himmel och helvete var det en person som satte agendan för hur man klär sig på scen. Inte direkt några lagar utan mer små tips för hur man gör förr att det skall bli rätt.
Jag är emot "tips", lagar och regler när det gäller musik eller att stå på scen, men igår insåg jag hur mycket det där faktiskt gör.
Surrounded från Växjö spelade på Storan igår. Lite drömsk rock med viskande sång. Inget man retar upp sig på och inget man flyger upp i det blå för. Duktiga killar helt enkelt.


Byxorna...

Det roligaste var ändå kilarnas kläder. Gitarristen hade dagen till ära, det är förmodligen bandets enda Sverigekonsert innan de åker till Europa igen, dragit på sig ett par friluftsbrallor! En beige byxa med dragkedja på benet så man snabbt och enkelt kan göra om dem till kortbyxor... Men ärligt alltså! Var kom den idéen från?
Praktiska kläder gör sig INTE på en scen om man skall ha någon som helst trovärdighet i min bok. Beige brallor har man möjligtvis på sig på kalfjället, inte på en klubbscen!
Snyggare var då basisten med ett par fina ratpack-dojjor och svart skjorta med tillhörande svart slips. Stiligt!

Men nu var det ju egentligen inte kläderna som vi skulle tala om, utan vad jag tyckte om musiken.
Tyvärr Surrounded, ni är för tråkiga! Det står liksom helt still. Världen stannar upp när ni spelar, inte på det där bra sättet utan på det dåliga. Allt är så praktiskt och slipat. Det är gubbrockigt till max och jag undrar vad européerna har för smak.
Ni som missade spelningen, bry er inte.


Populär klubb...

Desto bättre är då klubben i sig, Klubb Populär. Anders och gänget fixar bra stämning med blandade pophits i högtalarna. Typ låtarna som jag själv spelar hemma. Alla är trevliga (förutom den flicka som tyckte jag var egoistisk när jag förklarade att jag bara skrev om musik jag tyckte om. Fast det kanske bara handlade om missförstånd och alkohol. Hon var nog snäll innerst inne och jag var otydlig/dum)
Det är skönt att Storan numera har fyllt den stora lokalen med bord, soffor och orientaliska mattor. Härligt!
Var annan lördag är det obligatorisk närvaro på Storateaterns baksida, nästa gång exploderar vi över Sibirias framträdande. Oj oj det kommer bli så bra.


Mystisk skiva på mattan...

Tillsist:

När jag kom hem sent i fredags kväll låg det ett brev på min hallmatta. Däri hittade jag ett papper som det stod "Hej" på. I pappret fanns en svartskiva med någon som kallar sig Island on the living.
Jag har ingen aning om vem det är och varför jag har fått den skivan hem till mig, men den är bra! Det verkar vara en kille som spelar själv och det låter ibland lite som Antony and the Johnsons. Man måste stå på tå och vara väldigt tyst när man lyssnar på låtarna.
Hemsidan ger inte många svar så nu undrar jag om det är någon som kan hjälpa mig att lösa mysteriet. Vem är det som sjunger på skivan och var kommer han/de ifrån?
Skicka ett brev till jerry.boman@tv4.se eller svara i bland kommentarerna.


Kan ni påminna mig om att jag skall gå in till min granne och säga till honom att om han inte slutar spela sina förbannade skalor på elgitarren så klipper jag strängarna!

Jerry Boman

Melodilera till alla!

Okej, hjälp mig att kolla av listan.

Handklapp? Ja.
Tamburin? Japp.
Koklocka? Visst!
Korta låtar? Kan du ge dig på!
Gillar jag det? Klart!

Någonstans där inne i mig så förstår jag att grabbarna och tjejen i Irene inte har någon distans till sig själva. Det finns liksom ingen som kollar efter utifrån. Som hejdar dem när det brakar iväg på pophistoriens slirigaste väg.
När det skvätter melodilera ända upp till knäna.
Skulle det komma någon sådan, som skall kolla allt en extra gång, vore jag den förste att mota personen i grind. Bort, bort, bort! Låt Irene ha sitt roliga, så kommer alla vi andra stå där och fånle tillsammans med dem. För det är lätt att den där leran skvätter på dig och mig också.

Tobias och folket går ut med en klackspark. Pang, rakt in i oss med singel låten "To be with you". Det är en monoton, makalös och fartig popsång. Som en väderkvarn i konstant rörelse. På något sätt har de bevarat känslan av det där första intrycket i replokalen. Det där som säger meddetsamma: Den tar vi!
Därefter kommer radiofavoriten "Baby I love your way". Låten som aldrig skrevs på 1960-talet, konstigt nog. På något sätt har den glömts bort i en sanddyn och konserverats vackert. Bara för Irene att plocka upp och förvalta.

Det är festligt, folkligt och "fan så bra"! Det är lite som när man lyssnar på någon av Gessles soloutflykter. Det är alltid något igenkännande fast man inte riktigt kan sätta fingret på vad. Men det är något bra, de kan sin historia och leker med den.
Bandet går över igenkännings-gränsen med låten "Baby Blue". Lite väl mycket "Wild thing" ekar plötsligt på Jazzhuset...
Men jag har faktiskt överseende med det. Irene tar mig till min pophimmel vilken sekund som helst av det typ 20 minuter långa setet. Det är så otroligt charmigt att jag bara vill kramas!


Jazzhuset förresten, för några år sedan skulle kön sträckt sig gatan fram runt halv tolv. Nu är det kanske 40 personer framför scen.
Det är märkligt hur trenden går.
För visst är det löjligt egentligen, den bra popmusiken har aldrig flyttat ut från Gump. Bara de människor som är livrädda för att vara "fel".
Så nästa gång du ser att det kommer ett bra band så våga vara modig, våga vara "fel" med mig på Erik Dahlbergsgatan!

Tillsist:

En dag under våren kommer det släppas en singel med ett band som ni hört förrut, They live by night.
Den singeln kommer att ta dig fram och tillbaka till sjutiotalet. Mest kommer den att ta dig till körerna under samma årtionde.
Jag har tjuvlyssnat.
Tro mig när jag säger det: du kommer inte sluta nynna.


Jerry Boman

Popen som jag väntat på.

(Skivan på bilden ser inte ut som i verkligheten...)


Tänk dig att du tappade rösten.
En dag var den bara borta. Hela din identitet. Allt du sagt var plötsligt historia och minnen. Du skulle få svårt att förklara vad du kände och tyckte.
Spelade du samtidigt i ett band, kanske var du sångaren, så blev det hela en total katastrof.
Det kan man ju tro.


Jag tror att det var i Röda Rummet klubben Hot Topics gästbok (bra klubb, numera borta..) som jag såg det för första gången, kan ha varit en kväll för typ ett år sedan. Någon var så upp över öronen förbannad på Hemstad.
Bandet Hemstad borde dra något gammalt över sig och sticka hem tyckte personen.
Jag började iallafall leta efter det där kassa bandet.
Det visade sig att gästboks skribenten hade väldigt fel. Hemstad var nämligen en popsensation som bara väntat på mig!
Alltså, handklapp och tamburiner vet ni att jag gillar. Här var det tusentalet handklapp och tamburiner OCH en sjungande orgel!
Vid den tiden hade inläggen i gästboken svängt och Hemstad var allas älsklingar. (du med minsta möjliga konspirations teorier kan ju fundera på om det hela inte bara var en smart PR kupp...)

I mars kommer så Hemstads första skiva, "Hemstad vinner alla matcher", ut på Catbirdrecords. Samma bolag som get ut fenomenala Pet Politics.
Jag tror skivan heter så, för jag har fått ett ex som inte ser likadant ut som på skivbolagets hemsida men det spelar ju ändå ingen roll.


Uppdaterat: Skivan heter INTE "Hemstad vinner alla matcher". Enligt en talesman för bandet så är det bara en slogan...


Vissa av låtarna har länge funnits på bandets hemsida, men nu är det så att säga "in full upplösning" på cd. Det gör det hela bara gott, mer nyanser åt folket.
För er som inte hajjat det än så är Hemstad ett instrumentalt band. Rösten i det här bandet utgörs mestadels av en orgel.

Hur låter det då? Ja, hur låter Göteborg? Hur luktar nålfiltsmattor?
Det är svårt att förklara hur de här 10 unga männen låter. Jag tror faktiskt du inte hört något liknade. Det kan ju vara en klyscha men jag kommer inte på något. Det är på sina håll galet sväng och lekfulla melodier. Trummorna hammar på och tamburinerna skakar så det skvätter blod. Mest ler man bara, och har svårt att sitta still. Ibland kommer det in något litet vokalt inslag, typ Bappa Bappa Ba, så rösterna är mest använda som ett annat instrument.

Trots avsaknade av röster så lyckas Hemstad verkligen förmedla känslor. Eller är det kanske tack vare?
"Som en B-sida om sommaren" är precis som namnet antyder en tragisk historia om övergivenhet och bortstötande. Känslan när ens älskade kastat ut alla ens saker på gatan och handgripligen slängt en åt gamarna... och så kommer natten. Väldigt vackert men ack så ensamt.
"Partik Sjöberg" är en fartfylld historia om killen som kanske är för tuff för sitt eget bästa. Han sprätter gatan fram och inser inte att folket skrattar bakom ryggen. Det är en scen ur en pilsnerfilm, där huvudpersonen tror sig veta allt men inte fattat något.
Hemstad har valt ut en bunt bra låtar till skivan, men personligen saknar jag "Speedway på Arendal". Fast det har jag överseende med, för skivor som denna kommer bara en gång i livet! För hur de än vänder sig, Chris, Emanuel, Karl, Viktor, Åke, David, Jonas, John, Stefan och Antonio, så kan de bara lyckas!

Hemstad är bokat till Emmabodafestivalen. Så nu kan vi ju enas om att vi ses där i sommar eller hur?


Tillsist:

Kollade på Eminem igår i "8 mile". Jag måste säga att jag fick lite mer respekt för den killen. Nu vet jag ju inte exakt hur mycket som är självupplevt men hur som förstår man varför han tog sig upp från de små klubbarna och till de stora scenerna. I slutet på filmen visar han verkligen hur genialisk han var.
Synd bara att han på senare tid hängivit sig åt hiphop-buskis...

Ikväll skall jag kolla in "Walk the line". Kan bli minnesvärt.

Jerry Boman