Dans, glädje och rosevin!

6 kommentarer



Det creddiga nöjestidningen har "smygläsing" vid Järntorget. Lokalen är fylld av killar i rakade skallar och tjejer med "helt rätt läppglans". På väggarna hänger tavlor med bilder på hundar.
Jag är rädd för hundar.
Jag är rädd för flickor med läppglans.
Jag är livrädd för killar med rakad skalle.
Men ändå står jag där. Hemstad skall spela och såna stora händelser får man bara inte missa.

Det finns en lång lång historia om hur Hemstad blev till. Jag vill höra den och lyckas samla killarna i bandet i en trång korridor bakom scenen på Respekt. Logen är proppfull med "andra" människor så där kan vi inte vara. Det är inte helt lätt att fösa ihop alla på ett och samma ställe.
Vi sätter oss ner utanför spritförrådet. Men eftersom vi alla är snälla killar så låter vi det vara, även om dörren är olåst.
Efter att några "konstflickor" stökat runt där vi sitter och samlat ihop sina svart/vita bilder och några lysrör så kan sagan om Hemstad berättas. Orgelfantomen Christian Magnusson börjar.

- Skall jag ta den långa versionen? Ok... Hemstad bildades 2002 tror jag det var...........

Ja historien är verkligen lång lång. Man kan sammanfatta det så här:

Först fanns Gypsies On Holiday i Kungälv. Några av medlemmarna gillade varandra så mycket att de stannade kvar extra länge i replokalen och spelade lite ihop. Det är alltså 2002 vi snackar om här.
Christian hittar en orgel hos Returvaruhuset i Stenungsund. Hans farmor sköter om stället så Christian kan efter en kort stund lämna lokalen 50 kronor fattigare och en orgel rikare.
Orgeln flyttas till ett kallt och fuktigt torp och blir ostämd. Man bestämmer sig för att flytta från torpet.
En hemastudio fixas samman och EPn "Det brinner i knutarna" spelas in och släpps på egna bolaget "Minipenis records". Christians "juveler" får bli logotyp.
Hemstad består vid det här laget av John Kärrbrink, Christian Magnusson , och Viktor Sultan. Stefan Strömberg (numera "Agent Simple-Stefan") är med och spelar live.
Skivan släpps på Elektriska midsommarfesten 2004 och säljer.... så där.


Vid den tidpunkten görs det numera klassiska "Pizzagiget" på Kungälvs pub & pizzeria. Det är en formidabel succé. Det går så bra att en kille vid namn **** (jag suddar ut hans namn får det är lite pinsamt ändå) får gå hem med en kvinnlig A-lagare vid namn *** som är 45 och stammis på pizzerian.

Christian: - **** gick på toaletten och när han kom ut hade alla gått hem. Kvar var bara ***. Killen hittar inte sina nycklar och börjar då limma på A-lagaren för att på så sätt få någonstans att sova.
John: - När de väl kom hem så låg tydligen A-lagarens man och sov i sovrummet...
Alla: - VAD HÄNDE SEN DÅ!
John: - Nu får vi nog fortsätta med sagan om Hemstad istället va ?
Alla: - NEJ!


Tillbaka till storyn. Inför en spelning på Sticky Fingers hösten 2004 värvas ca 6 nya medlemmar. Giget går så där, enligt bandmedlemmarna.

John: - Det var de sämsta spelning vi gjort!
Jonas Algården: - Äh den nyligen i Vänersborg var sämre.
John: - Nej där var vi bra men publiken dåliga. På Sticky var fan vi dåliga.
Christian: - Vi hade tolv minuter och ville så mycket. Vi låg mycket på golvet och så.

Efter det går det bättre och bättre med en spelning på Uppåt framåt och en på Storan.
Så landar vi i nutid. Bandet består numera av:
Christian Magnusson - Orgel
Emanuel Hallongren -Trummor
Karl Ander - Gitarr
Viktor Sultan - Gitarr
David Chocron - Trumpet
Jonas Algården - Sång och tamburin
John Kärrbrink - Sång och tamburin
Antonio Hallongren - Bas
(Jag tror det är alla. Det är väldigt mycket folk och inte helt lätta få kläm på vilka som är med och inte.)

Tänk nu på att det här var den korta versionen av sagan, svaret jag fick var minst dubbelt så långt. Sällan har en så kort bandhistoria varit så svår att berätta.



Hopp till Respekt och "smygläsningsfesten". Det är inte en lätt uppgift bandet har när de ställer sig på scen.
Men det blir en hel del glada miner när det hela eskalerar genom låten "Kasserntorgets charkdisco". John och Jonas tamburiner bildar en mur av glädje och oförvrängd framåtanda. Det här är soundtracket till den bästa dagen i ditt liv!
Det är ingen sång utan bandet talar genom Christians orgel. Emanuel Hallongren trummar på som en soldat för sitt land.

John: - Orgeln är vårt viktigaste instrument. Helt klart. Den är vår röst, vårt allt.
Jonas: -Jag tycker tamburinen är viktig....
David: -På plats två kommer iallfall trumpeten.

Frågan är ändå om Hemstad är på riktigt. Lyssnar man på dem så börjar tanken komma upp. När man ser dem så blir man lite undrande. Och träffar man dem så tror man sig veta helt säkert, det här är bara ploj och ett skämt. Ett slag i magen på alla som försöker.

John: - Vi är allvarliga, fast vi vill att alla skall ha skoj. Vi tänkte först bara vara skojiga och ha en dansshow till gigen. Men vi skippade det. Vi vill att alla skall ta oss på allvar men ändå ha skoj. Det skall vara dans, glädje och rosevin!
Jonas: - På Storan, när vi spelade innan Jeans Team, så blev det lite dans i publiken. Det var härligt att se! Hemstad är indiedans!
Christian: - Vi vill vara ett soundtrack till Göteborg! Till staden!
John: - Man skall i allafall se oss som seriösa. Det är viktigt!

Emanuel visar upp ett papper som på något sätt skall bevisa att Hemstad är seriösa.
Inför varje spelning så skriver Christian ner en lista på saker som är viktiga att tänka på. Varje medlem får var sitt ex. Där står bland annat:

"De flesta medlemmar måste vara snälla mot varandra så resan blir så trevlig som möjligt"
"Ren skjorta och rena kalsonger medtages att användas på resan hem."

Om detta bevisar någonting överhuvudtaget vet jag inte. Förmodligen inte.


Att vara runt tio personer i ett band ställer krav på disciplin när det gäller repandet. Alla verkar ha väldigt olika liv och olika dygnsrytm.
Christian: - Det brukar börja med att tre-fyra personer dyker upp i replokalen runt tre. Vi börjar dricka lite öl och kanske lirar lite. Efter några timmar, när vi är rätt fulla, så kommer de andra in. De har då jobbat hela dagen och inte ätit något. Så de är sura. Så börjar de dricka i fatt. Sen blidas bra musik!

Själva processen att skriva låtar beskriver Christian med att han "trycker på de vita tangenterna". Sen kommer det bara. Melodierna. Orgelns röst. Även om det låter spontant så ligger det en hel del jobb bakom varje låt. Mycket fixas i replokalen och alla hjälper till. Det är hela organismen som skall stå bakom varje låt och bidra på sitt sätt.
John: - Att repa med det här bandet är verkligen skitskoj. Jag skulle bli nöjd om vi bara gjorde det. Det vill säga om vi inte hade några gig.


Vi det här laget börjar intervjun spåra ur en del. Några i bandet verkar mer än måttligt fulla. Det sista vettiga som sägs handlar om att en cd-r kommer ut i höst. "Hemstad för nybörjare" skall den heta. Och så finns planerna om att växa ännu mer. Kanske bli så stora så bandet kan delas upp i två delar.
Christian: -Jag skulle gärna se att vi spelade både däruppe och där nere på Sticky samtidigt. Det vore coolt, Hemstad gånger två liksom!

Rosevinet är slut och någon har krossat ett glas. Jag säger hej då och går ut i lokalen igen. Där spelas det tråkig "storstads-klubb-musik". Flickorna med läppglans och killarna med rakade skallar dansar.
Själv tänker jag bara på att det här var en förbannat bra dag i mitt liv och jag är helt övertygad om att sagan om Hemstad bara har börjat.

Jerry Boman

Lita på Simon!

0 kommentarer

Ikväll bränner det till i Göteborg.
Vid Järntorget på Respekt.
En nöjestidning har någon form av förhandstitt i deras blad och samtidigt skall Hemstad spela.
Om jag vill vara tuff kan jag ju självklart säga saker som: Jag skiter väll i er tidning.
Men jag är inte tuff alls. Brukar läsa lite i den där tidningen ibland. Eller kolla på bilderna.
Men jag är såpass tuff att jag skriker: Kom och kolla på Hemstad med mig! Du kommer aldrig ångra dig!

I morgon kan du komma till Centralstationen och vinka av när jag åker till Malmö. Även denna gång blir det första klass. Tack SJ för era fantastiskt roligt satta priser på tågsäten! 1 klass är billigare än 2 klass! Visst, man får räkna med att sitta bland massa slips gubbar men det är gratis frukt.
I Skånes pärla skall jag nog faktiskt försöka se Håkan. Han skall tydligen vara på bettet igen. Och övertala mina polare att vi skall se South Ambulance. Hoppas de förstår.
För er som är kvar i stan kan jag rekommendera Thermostatic på Storan på lördag. Klubb Populär har premiär med tre Wonderland records band.

Nu blir det genast lite svårare här på bloggen. Hur förhåller man sig till en bra skiva fast men känner de som gjort den? Jag menar, ingen kommer ju att tro mig när jag säger att They Live By Nights nya EP är tokbra. Jag är ju "tjenis och hej" med sångaren och de andra. Så lyssna själv helt enkelt när den kommer ut den 14 september. Smakprov finns här
Simon i Silverbullit skall tydligen har uttryckt sin förälskelse i TLBN.
Om ni inte litar på mig, så lita i allafall på Simon för böveln!

Jerry Boman
-som tycker att den som satte svarta strån på min toaborste skall skall ha Nobelprisiet-

Rockfiol på en ö.

0 kommentarer

Har tagit det lite lugnt i några dagar, vilade upp mig lite efter Indieboda. Många intryck som måste smältas.
Det blev ön med muren som fick ett besök. Visby var fint men lite brat-ish på sina ställen. Folket bakom diskarna såg ut som 40+ surfers. Tragiskt.
Tur man inte var där typ vecka 29.

Hur som helst innehöll även "semestern" en del musik. Det var Polenvecka i Visby och det innebär en del kultur, skumma maträtter och spelmanslag från landet i söder. Jag gick förbi en konsert i Almedalen (japp det är där politikerna brukar hålla till) och fick se ett folk´n´roll band. Rena vansinnet och jag förstod inte ett ord om vad de sa men jävligt roligt!
Bandet heter Orkiestra Dni Naszych och är Polens största folkrock band. De har lirat i 15 år och gör 180 konserter per år som resulterat i en bunt skivor.

I Almedelen den här kvällen hängde typ 100 personer.... De var lite synd för bandet är underhållande.
En låt tror jag handlade om grisar.
Nästa om deras hemstad.
Så körde de en toksnabb cover på "Om jag var en rik man" från "Spelman på taket".
I den senare låten kliver bandets store stjärna fram och dominerar. Han heter Michał Jelonek och spelar fiol som du aldrig hört det förut! Det är iallafall första gången jag ser någon som behandlar fiolen som en elgitarr, första gången jag ser någon headbanga och lira fiol samtidigt! Publiken är med på noterna och börjar ställa sig upp. Det är så självaste ringmuren bågnar! Killen är galet skicklig och vickar på höfterna bättre än Elvis. Skönt att någon tog fiolen ur finrummet en gång för alla!
De andra i bandet är rätt bleka om man säger så. Ett Nordman som boffat lim.

Resten av "Polen i Visby" såg jag inte mycket av. Fast de tre självlysande rosa renarna i parken var sköna. De var tydligen arrangemangets logotyp. Bättre än att se tre rosa elefanter i allafall...
Såg en poster med några som kallade sig "Hårdraukarna". Det är humor.

Över till något helt annat. På torsdag klockan 20.30 smäller det: Hemstad spelar på Respekt vid Järntorget! Det var ju på tiden!
Hoppas ingen i baren kastar nötter på dem. Det där stället har ju skämt ut sig förr med sin totala brist på god smak.
Du kommer ju såklart hänga med mig dit! Okej!?

Då ses vi där!

Jerry Boman

Glädje och sorg på den sista dagen.

3 kommentarer

Det är sista kvällen som gäller. Då skall all innestående ungdom som man har i kroppen ut
Ibland blir det magiskt, ibland tragiskt. Lördagskvällen på Emmabodafestivalen i år blev lite av varje.

Det första jag gick för att höra på var Three is a crowd. Tre snubbar i bruna träningsoveraller. Det var precis som jag förväntat mig, ett sämre TTA. Mycket sämre. Göteborgs killarna har anledning och vara dryga och kaxiga, de har låter som är riktigt bra, Det har inte TIAC. Det blir bara förprogrammerat, beräknade och dricka ur tetavin. Kanske skulle det varit bättre om det inte var mitt på dagen. Fast egentligen, knappast.

Bättre är thehelpmeplease. Den långa killen som helt själv gör låtar för alla korta. Spröda som en frukostflinga och angelägna som få. Jonas sa att han haft lite problem med ljudet men det var inget som märktes. De ”nya” låtarna kändes som flera steg i rätt riktning. Mot solen med vingar av vax. Så skall pop vara.
Så över till Salty Pirats. Från början boendes i Halmstad men nu Göteborg. De gör trallvänlig, avbeväpnade kustpop. De pressenterar sig med ”Vi snor från Gessle som Håkan snor från Morrissey”. (Popfolket skriker bara de hör ordet ”Morrissey”, det är lite sektvarning här i skogen.) En god melodi är bra för magen. Roligast är ”I lost my virginity to the voice of Per Gessle”. Mest kul hela tiden. Grabbarna och tjejen har roligt på scen och skön självdistans, det ser ut som de lirat tillsammans sedan de var fem. Skicka ut dem på turné genast!

En stund senare efter att jag tagit med mossiga kropp och vilat i ett hörn, sätter sig Frida Hyvönen bakom sin stora flygel. Hur den kom till Emmaboda är fortfarande ett under.
Jag har börjat tröttna på Frida. Hon måste förnya sig. En skiva håller inte att spela riket runt i flera månader. Dit dit dat dat-pianoslingorna är trevliga men inte hela tiden. Nu låter det bara trött.
Ännu tröttare blir jag till ”Allt är musik”. Trummisen i QYDJ spelar gittarr och sjunger om höghusfester. Inte kul alls. Som David Shutrik i ett maratonloppstempo. Somnar nästan stående.

Det är alltid trevligt när band också är andra band med samma folk. Ja det jag menar är att Vapnet är ju också till stora, viktiga, delar Sibiria. Det märks främst när publiken innan bandets spelning skapar allsång av ”Ljusdal”, även om det nu är Vapnet som skall spela. Roligt.
Vapnet har ni nog hört på radion med den inte så PK låten ”Kalla mig”. En skön popdänga som smygande slår till mot Kaahs ”Kalla mig”.Riktigt intelligent.
Martin gör riktigt smarta låtar. Och vackra. Bäst blir den här gången ”Ge dem våld”. Pop på svenska 2005 kommer vi att kalla de när vi kollar tillbaka om 50 år.
Martin nr 2s röst är det finaste asplövs vibratot denna sidan Roy.

Ny matpaus och en ny Smålandsrulle. Märker att de faktiskt sitter olika människor i den där vagnen varje gång jag är där men gubben som gör själva brödet är samma hela tiden. Han måste ha någon sorts hemlighet om hur brödet skall vara. Själv är bäste dräng.
Gott är det i allfall.
Tänk om någon bara kunde sno idéen till Göteborg och sätta en vagn på Järntorget. Kalla den för ”Spårvagnsrulle”. Ta gärna den idéen när du tröttnat på Volvokneget, Conny !
Instant succé är bara förnamnet.

Jens Lekman är kanske råmodellen för hur en artist med stor talang bör utvecklas. När han tog sina första staplande steg med sina melodier utanför lägenheten i Kortedala var han nervös. Men alla som hörde honom då förstod vad som skulle komma. Det var bara att hålla ut en stund.
Nu är Jens en charmerade underhållare, utan att bli utslätad. Han överraskar mig varje gång. Ett nytt instrument, en ny takt eller nya låtar. Hela tiden. Jag undrar bara när killen hinner med. Varje ny låt har indiehit potential Det sägs ju på stan att han fortfarande kör hemtjänstbilen…
Även den här kvällen poppar det upp ett nytt instrument. Från öst-Afrika. Låter som en pocket harpa och är väldigt vackert. När det hela är över är jag helt varm där inne där hjärtat sitter.
Sluta aldrig göra musik Jens!

Innan kvällen är slut hänger jag lite framför scen när QYDJ spelar. De är roliga och helt dumma i huvudet. Inte för jag vet om de är det på riktigt men musiken låter så. Slår man upp ”dumrock” i SAOL så lär man hitta en bild av bandet där. The Hives texter framstår som högtravande lyrik i sammanhanget. Den alldeles för dyra vegetariska tacos tallriken smakar till och med bra.
”Look a dollar!”

Under kvällens pauser vid vagnen har vi haft besök av diverse personer.
Killen som hävdar att man bara får spela gitarr i replokalen och på scen. En riktig idiot. Han var Stockholms dryg, fast efter en stund kom det fram att han var bonde som oss andra. Han var från Falun från början. Stort skratt.
Sedan hade vi besök redaktionen, valda delar, från den där lilla tidningen som kommer ut i Göteborg. Ni vet den som skriver om det som skall hända i Göteborgs nöjesliv och som har en guide på nätet. De var väll trevliga men ytliga. Typ som tidingen.

Kvällen slutar i katastrof och tandagnislan. K är full som ett ägg. Han får tag i en cykel och vinglar iväg. Kommer inte tillbaka och jag blir rädd att han cyklat in i ett träd eller nått.
G kommer hem och har blivigt knuffad i en hamburgerkö. Han har skadat knät. Fått två värktabletter av Röda korset. De meddelar honom att de inte kan göra mer, men att han förmodligen kommer att ha mycket svårt att gå på två dagar. Trots att han är fylld med öl och värktabletter har han ohyggligt ont. Knät ser ut som en röd fotboll. Ändå skall ha halta i väg och sova i bilen.

Nu skall jag vila mig lite mer och sedan bär det av hemåt igen. Frågan är om festivaler inte alltid är bäst i minnet.

Jerry Boman

Kärlek för hela världen.

1 kommentarer

Det är egentligen helt värdelöst.
Att man vaknar klockan nio. Speciellt när kalaset tog slut vid tre.
Men det är vackert i Småland på morgnarna och helt tyst. Jag blir väldigt lugn av det här.
Klockan är halv tio nu, lokal tid, och det är bara jag uppe.
Man kanske skulle ha sig ett torp i skogen på äldre dar. Om inte annat så bara för att kunna ordna med festivaler i trädgården. Men jag tror att det är en massa annat meck med ett hus så jag håller mig i stan och lyssnar på skivor i stället.

Fredag brukar alltid vara bra på festivaler. Man har lagom kommit in i det och det har inne hunnit bli tråkigt att bo fyra snubbar i en aluminiumburk på hjul.
Igår anslöt även G till vår camp. En överenergisk person som är väldigt snäll men galet ”gå-på-ig”.
Vid elva tiden gick vi iväg för att lyssna på frukostpop. En festival i festivalen. Den utspelar sig bredvid Rasslebaren och alltså inte på någon av de två scenerna. Tyvärr var det så lågt ljud att jag gick därifrån. Tråkigt.
Första ”riktiga” bandet igår blev Lovekevins. Jag fick på något konstigt sätt för mig att de var från Peking. Men de var lika mycket från Kina som jag är från Borås. Inte det minsta.
På grund av det här blev det lite dålig stämning, främst från J och Ks håll. De lasstade liksom bandet för att jag läst fel.
De spelade vacker pop att vakna till i alla fall.

”Bring me the F---- Riot….Man!” är ett festival favorit band. Grapefruit & Bodybuilding håller sig I samma serie. Skojrock som det svänger om något fruktansvärt om. De skulle ju såklart fått en tid mitt i natten.
Efter den urladdningen blev vi hungriga och ställde oss i kön till Smålandsrullen. Jag gick för att pudra näsan och J fick stå i samma kö som sångaren i Polyphonic Spree. Det är skönt att den här lilla festivalen inte har något backstage område. Alla är vi människor, några skall spela andra skall lyssna, och vi är alla värda lika mycket.
Tänk om man skulle skippat backstage området på Hultsfred. Då skulle förmodligen Stockholms credeliten virrat omkring och haft svårt att hitta varandra.
Lisa Millberg i kön till Smålandsrullen. Skulle inte tro det va.

Efter lite vilande vid vagnen blev det dags för legenderna, fyllona och galenskapen i Slagsmålsklubben. Dans dans dans helt enkelt. Blipbopandet blir inte snällare och med mer kärlek än det här. Enligt bandet var det deras sista spelning på ett tag för att alla skulle flytta till Berlin. Jag är inte lika säker på om det där var helt sant. Man vet aldrig när Klubben dyker upp igen.
Ytterligare paus, för att vänta in en av festivalens höjdpunker. The Polyphonic Spree.

Ja, hur skall jag skriva nu. Det är verkligen svårt att förklara. Det är gosspel, det är sektvarning, det är storslagen pop med 25 man på scen. Allt blir med ens ljust och ens sinne fylls med kärlek för alla och en var. Som att ställa sig rakt i solen. Glädjetårar.
Det går verkligen inte att förklara hur man känner sig där i publiken. Jag önskar att min kärlek var här.
Efter den konserten var vi tvungna och krama varandra hela högen. Det kändes som den mest naturliga reaktionen någonsin. Det var som inget hat fanns någonstans i hela världen. Jag kan tänka mig att det kramades ännu mer i tält runt om på området den här natten. På det där vackra sättet.
Om någon inte tänkt på det än så borde man sända TPS till krigsdrabbade länder. Jag tror det skulle lugna ner sig betydligt då.
Vidare i natten. Men det var liksom inte läge för att ta in något annat band.
Tillbaka till vår lilla crib. Vi blev ett gäng som slöt upp och firade kärlekens seger över hatet.
Jag fick höra de två första låtarna som Pet Polictics spelat in. Strålande det också. En ensam kille som lirar in fin på kammaren. Visst det börjar bli uttjatat det konceptet men va fan så länge folk gör bra musik så får de bära sig åt hur de vill.
Pet Polictics lär jag kolla upp mer sen. Ni också.

Somnade med ett leende på läpparna.

Nu är det snart dags för thehelpmeplease- Jonas att gå upp på scenen i skogen. Jag önskar honom så mycket lycka till som jag bara kan!

Jerry Boman
Som funderar på om han skall säga hur full den där sångaren i det där enmansbandet från Småland egentligen var.

Vin, kvinnor och sång.

0 kommentarer

Okej jag kan ta att band ställer in på festivaler. Det kan hända alla.
MEN att förklara det med ”Ehee de kunde inte” håller inte. Vaddå hade ingen frågat Lo-Fi-Fnk innan de bokade in dem? Hoppades man bara att de skulle vara lediga?
Stor besvikelse som förstörde min kväll igår.

Dagen innehöll även en del riktigt roliga överraskningar. Först fram var Gäddan & Braxen. Glädjesprutande elektronica och låt namn som ”Tre små rätter” och ”Bingo”. Satt perfekt till en PET-flaska vin i gräset.
Kvällens riktiga höjdare var The Pipetts. Tre flickor från England som gör den bästa retropopen just nu! Med synkade rörelser hämtade från 60-talets tvshower. (Light Bulb Projekt från Göteborg försöker lite samma sak men landar bara i en aula i Svenljunga) Det här blir det som ni får springa benen av i höst. Det är snyggt, unisont och trallvänligt. De lovade att komma tillbaka till Sverige snart.
”I like boys in uniforms, schooluniforms. I like girl in uniforms, schooluniforms.”
Yohooo!

Skönt för övrigt att se att det inte bara är jag som har blivigt gammal och rädd för ungdomarna. Det blev att flytta thehelpmeplease-Jonas tält från den skrämmade tältcampingen till den lite lugnare artistcampen. Där träffade jag på Salty Pirats som försökte förklara vad låten ”I lost my virginty to the voice of Per Gessle” egentligen handlade om. Jag trodde att det var uppenbart….

Kvällens skratt stod They live by night-Joel för. ”Vin, kvinnor och sång” projektet tillsammans med gamle The Shift sångaren Stenberg kan bli riktigt roligt. Sjömans romantik för 2000-talet. Fast allt är väl bara ett skämt.

Nu är det en ny dag och alla gamla besvikelser är lika borta ciggen.
Nya tag och nya band.
Väldigt hurtigt det där lät. Känner mig inte så hurtig. Har drömt om aktieaffärer i natt.


Jerry Boman
som fortfarande inte förstår hur han kan surfa bredband trådlöst mitt i skogen