Det är sista kvällen som gäller. Då skall all innestående ungdom som man har i kroppen ut
Ibland blir det magiskt, ibland tragiskt. Lördagskvällen på Emmabodafestivalen i år blev lite av varje.
Det första jag gick för att höra på var Three is a crowd. Tre snubbar i bruna träningsoveraller. Det var precis som jag förväntat mig, ett sämre TTA. Mycket sämre. Göteborgs killarna har anledning och vara dryga och kaxiga, de har låter som är riktigt bra, Det har inte TIAC. Det blir bara förprogrammerat, beräknade och dricka ur tetavin. Kanske skulle det varit bättre om det inte var mitt på dagen. Fast egentligen, knappast.
Bättre är thehelpmeplease. Den långa killen som helt själv gör låtar för alla korta. Spröda som en frukostflinga och angelägna som få. Jonas sa att han haft lite problem med ljudet men det var inget som märktes. De ”nya” låtarna kändes som flera steg i rätt riktning. Mot solen med vingar av vax. Så skall pop vara.
Så över till Salty Pirats. Från början boendes i Halmstad men nu Göteborg. De gör trallvänlig, avbeväpnade kustpop. De pressenterar sig med ”Vi snor från Gessle som Håkan snor från Morrissey”. (Popfolket skriker bara de hör ordet ”Morrissey”, det är lite sektvarning här i skogen.) En god melodi är bra för magen. Roligast är ”I lost my virginity to the voice of Per Gessle”. Mest kul hela tiden. Grabbarna och tjejen har roligt på scen och skön självdistans, det ser ut som de lirat tillsammans sedan de var fem. Skicka ut dem på turné genast!
En stund senare efter att jag tagit med mossiga kropp och vilat i ett hörn, sätter sig Frida Hyvönen bakom sin stora flygel. Hur den kom till Emmaboda är fortfarande ett under.
Jag har börjat tröttna på Frida. Hon måste förnya sig. En skiva håller inte att spela riket runt i flera månader. Dit dit dat dat-pianoslingorna är trevliga men inte hela tiden. Nu låter det bara trött.
Ännu tröttare blir jag till ”Allt är musik”. Trummisen i QYDJ spelar gittarr och sjunger om höghusfester. Inte kul alls. Som David Shutrik i ett maratonloppstempo. Somnar nästan stående.
Det är alltid trevligt när band också är andra band med samma folk. Ja det jag menar är att Vapnet är ju också till stora, viktiga, delar Sibiria. Det märks främst när publiken innan bandets spelning skapar allsång av ”Ljusdal”, även om det nu är Vapnet som skall spela. Roligt.
Vapnet har ni nog hört på radion med den inte så PK låten ”Kalla mig”. En skön popdänga som smygande slår till mot Kaahs ”Kalla mig”.Riktigt intelligent.
Martin gör riktigt smarta låtar. Och vackra. Bäst blir den här gången ”Ge dem våld”. Pop på svenska 2005 kommer vi att kalla de när vi kollar tillbaka om 50 år.
Martin nr 2s röst är det finaste asplövs vibratot denna sidan Roy.
Ny matpaus och en ny Smålandsrulle. Märker att de faktiskt sitter olika människor i den där vagnen varje gång jag är där men gubben som gör själva brödet är samma hela tiden. Han måste ha någon sorts hemlighet om hur brödet skall vara. Själv är bäste dräng.
Gott är det i allfall.
Tänk om någon bara kunde sno idéen till Göteborg och sätta en vagn på Järntorget. Kalla den för ”Spårvagnsrulle”. Ta gärna den idéen när du tröttnat på Volvokneget, Conny !
Instant succé är bara förnamnet.
Jens Lekman är kanske råmodellen för hur en artist med stor talang bör utvecklas. När han tog sina första staplande steg med sina melodier utanför lägenheten i Kortedala var han nervös. Men alla som hörde honom då förstod vad som skulle komma. Det var bara att hålla ut en stund.
Nu är Jens en charmerade underhållare, utan att bli utslätad. Han överraskar mig varje gång. Ett nytt instrument, en ny takt eller nya låtar. Hela tiden. Jag undrar bara när killen hinner med. Varje ny låt har indiehit potential Det sägs ju på stan att han fortfarande kör hemtjänstbilen…
Även den här kvällen poppar det upp ett nytt instrument. Från öst-Afrika. Låter som en pocket harpa och är väldigt vackert. När det hela är över är jag helt varm där inne där hjärtat sitter.
Sluta aldrig göra musik Jens!
Innan kvällen är slut hänger jag lite framför scen när QYDJ spelar. De är roliga och helt dumma i huvudet. Inte för jag vet om de är det på riktigt men musiken låter så. Slår man upp ”dumrock” i SAOL så lär man hitta en bild av bandet där. The Hives texter framstår som högtravande lyrik i sammanhanget. Den alldeles för dyra vegetariska tacos tallriken smakar till och med bra.
”Look a dollar!”
Under kvällens pauser vid vagnen har vi haft besök av diverse personer.
Killen som hävdar att man bara får spela gitarr i replokalen och på scen. En riktig idiot. Han var Stockholms dryg, fast efter en stund kom det fram att han var bonde som oss andra. Han var från Falun från början. Stort skratt.
Sedan hade vi besök redaktionen, valda delar, från den där lilla tidningen som kommer ut i Göteborg. Ni vet den som skriver om det som skall hända i Göteborgs nöjesliv och som har en guide på nätet. De var väll trevliga men ytliga. Typ som tidingen.
Kvällen slutar i katastrof och tandagnislan. K är full som ett ägg. Han får tag i en cykel och vinglar iväg. Kommer inte tillbaka och jag blir rädd att han cyklat in i ett träd eller nått.
G kommer hem och har blivigt knuffad i en hamburgerkö. Han har skadat knät. Fått två värktabletter av Röda korset. De meddelar honom att de inte kan göra mer, men att han förmodligen kommer att ha mycket svårt att gå på två dagar. Trots att han är fylld med öl och värktabletter har han ohyggligt ont. Knät ser ut som en röd fotboll. Ändå skall ha halta i väg och sova i bilen.
Nu skall jag vila mig lite mer och sedan bär det av hemåt igen. Frågan är om festivaler inte alltid är bäst i minnet.
Jerry Boman
Kärlek för hela världen.
Det är egentligen helt värdelöst.
Att man vaknar klockan nio. Speciellt när kalaset tog slut vid tre.
Men det är vackert i Småland på morgnarna och helt tyst. Jag blir väldigt lugn av det här.
Klockan är halv tio nu, lokal tid, och det är bara jag uppe.
Man kanske skulle ha sig ett torp i skogen på äldre dar. Om inte annat så bara för att kunna ordna med festivaler i trädgården. Men jag tror att det är en massa annat meck med ett hus så jag håller mig i stan och lyssnar på skivor i stället.
Fredag brukar alltid vara bra på festivaler. Man har lagom kommit in i det och det har inne hunnit bli tråkigt att bo fyra snubbar i en aluminiumburk på hjul.
Igår anslöt även G till vår camp. En överenergisk person som är väldigt snäll men galet ”gå-på-ig”.
Vid elva tiden gick vi iväg för att lyssna på frukostpop. En festival i festivalen. Den utspelar sig bredvid Rasslebaren och alltså inte på någon av de två scenerna. Tyvärr var det så lågt ljud att jag gick därifrån. Tråkigt.
Första ”riktiga” bandet igår blev Lovekevins. Jag fick på något konstigt sätt för mig att de var från Peking. Men de var lika mycket från Kina som jag är från Borås. Inte det minsta.
På grund av det här blev det lite dålig stämning, främst från J och Ks håll. De lasstade liksom bandet för att jag läst fel.
De spelade vacker pop att vakna till i alla fall.
”Bring me the F---- Riot….Man!” är ett festival favorit band. Grapefruit & Bodybuilding håller sig I samma serie. Skojrock som det svänger om något fruktansvärt om. De skulle ju såklart fått en tid mitt i natten.
Efter den urladdningen blev vi hungriga och ställde oss i kön till Smålandsrullen. Jag gick för att pudra näsan och J fick stå i samma kö som sångaren i Polyphonic Spree. Det är skönt att den här lilla festivalen inte har något backstage område. Alla är vi människor, några skall spela andra skall lyssna, och vi är alla värda lika mycket.
Tänk om man skulle skippat backstage området på Hultsfred. Då skulle förmodligen Stockholms credeliten virrat omkring och haft svårt att hitta varandra.
Lisa Millberg i kön till Smålandsrullen. Skulle inte tro det va.
Efter lite vilande vid vagnen blev det dags för legenderna, fyllona och galenskapen i Slagsmålsklubben. Dans dans dans helt enkelt. Blipbopandet blir inte snällare och med mer kärlek än det här. Enligt bandet var det deras sista spelning på ett tag för att alla skulle flytta till Berlin. Jag är inte lika säker på om det där var helt sant. Man vet aldrig när Klubben dyker upp igen.
Ytterligare paus, för att vänta in en av festivalens höjdpunker. The Polyphonic Spree.
Ja, hur skall jag skriva nu. Det är verkligen svårt att förklara. Det är gosspel, det är sektvarning, det är storslagen pop med 25 man på scen. Allt blir med ens ljust och ens sinne fylls med kärlek för alla och en var. Som att ställa sig rakt i solen. Glädjetårar.
Det går verkligen inte att förklara hur man känner sig där i publiken. Jag önskar att min kärlek var här.
Efter den konserten var vi tvungna och krama varandra hela högen. Det kändes som den mest naturliga reaktionen någonsin. Det var som inget hat fanns någonstans i hela världen. Jag kan tänka mig att det kramades ännu mer i tält runt om på området den här natten. På det där vackra sättet.
Om någon inte tänkt på det än så borde man sända TPS till krigsdrabbade länder. Jag tror det skulle lugna ner sig betydligt då.
Vidare i natten. Men det var liksom inte läge för att ta in något annat band.
Tillbaka till vår lilla crib. Vi blev ett gäng som slöt upp och firade kärlekens seger över hatet.
Jag fick höra de två första låtarna som Pet Polictics spelat in. Strålande det också. En ensam kille som lirar in fin på kammaren. Visst det börjar bli uttjatat det konceptet men va fan så länge folk gör bra musik så får de bära sig åt hur de vill.
Pet Polictics lär jag kolla upp mer sen. Ni också.
Somnade med ett leende på läpparna.
Nu är det snart dags för thehelpmeplease- Jonas att gå upp på scenen i skogen. Jag önskar honom så mycket lycka till som jag bara kan!
Jerry Boman
Som funderar på om han skall säga hur full den där sångaren i det där enmansbandet från Småland egentligen var.
Att man vaknar klockan nio. Speciellt när kalaset tog slut vid tre.
Men det är vackert i Småland på morgnarna och helt tyst. Jag blir väldigt lugn av det här.
Klockan är halv tio nu, lokal tid, och det är bara jag uppe.
Man kanske skulle ha sig ett torp i skogen på äldre dar. Om inte annat så bara för att kunna ordna med festivaler i trädgården. Men jag tror att det är en massa annat meck med ett hus så jag håller mig i stan och lyssnar på skivor i stället.
Fredag brukar alltid vara bra på festivaler. Man har lagom kommit in i det och det har inne hunnit bli tråkigt att bo fyra snubbar i en aluminiumburk på hjul.
Igår anslöt även G till vår camp. En överenergisk person som är väldigt snäll men galet ”gå-på-ig”.
Vid elva tiden gick vi iväg för att lyssna på frukostpop. En festival i festivalen. Den utspelar sig bredvid Rasslebaren och alltså inte på någon av de två scenerna. Tyvärr var det så lågt ljud att jag gick därifrån. Tråkigt.
Första ”riktiga” bandet igår blev Lovekevins. Jag fick på något konstigt sätt för mig att de var från Peking. Men de var lika mycket från Kina som jag är från Borås. Inte det minsta.
På grund av det här blev det lite dålig stämning, främst från J och Ks håll. De lasstade liksom bandet för att jag läst fel.
De spelade vacker pop att vakna till i alla fall.
”Bring me the F---- Riot….Man!” är ett festival favorit band. Grapefruit & Bodybuilding håller sig I samma serie. Skojrock som det svänger om något fruktansvärt om. De skulle ju såklart fått en tid mitt i natten.
Efter den urladdningen blev vi hungriga och ställde oss i kön till Smålandsrullen. Jag gick för att pudra näsan och J fick stå i samma kö som sångaren i Polyphonic Spree. Det är skönt att den här lilla festivalen inte har något backstage område. Alla är vi människor, några skall spela andra skall lyssna, och vi är alla värda lika mycket.
Tänk om man skulle skippat backstage området på Hultsfred. Då skulle förmodligen Stockholms credeliten virrat omkring och haft svårt att hitta varandra.
Lisa Millberg i kön till Smålandsrullen. Skulle inte tro det va.
Efter lite vilande vid vagnen blev det dags för legenderna, fyllona och galenskapen i Slagsmålsklubben. Dans dans dans helt enkelt. Blipbopandet blir inte snällare och med mer kärlek än det här. Enligt bandet var det deras sista spelning på ett tag för att alla skulle flytta till Berlin. Jag är inte lika säker på om det där var helt sant. Man vet aldrig när Klubben dyker upp igen.
Ytterligare paus, för att vänta in en av festivalens höjdpunker. The Polyphonic Spree.
Ja, hur skall jag skriva nu. Det är verkligen svårt att förklara. Det är gosspel, det är sektvarning, det är storslagen pop med 25 man på scen. Allt blir med ens ljust och ens sinne fylls med kärlek för alla och en var. Som att ställa sig rakt i solen. Glädjetårar.
Det går verkligen inte att förklara hur man känner sig där i publiken. Jag önskar att min kärlek var här.
Efter den konserten var vi tvungna och krama varandra hela högen. Det kändes som den mest naturliga reaktionen någonsin. Det var som inget hat fanns någonstans i hela världen. Jag kan tänka mig att det kramades ännu mer i tält runt om på området den här natten. På det där vackra sättet.
Om någon inte tänkt på det än så borde man sända TPS till krigsdrabbade länder. Jag tror det skulle lugna ner sig betydligt då.
Vidare i natten. Men det var liksom inte läge för att ta in något annat band.
Tillbaka till vår lilla crib. Vi blev ett gäng som slöt upp och firade kärlekens seger över hatet.
Jag fick höra de två första låtarna som Pet Polictics spelat in. Strålande det också. En ensam kille som lirar in fin på kammaren. Visst det börjar bli uttjatat det konceptet men va fan så länge folk gör bra musik så får de bära sig åt hur de vill.
Pet Polictics lär jag kolla upp mer sen. Ni också.
Somnade med ett leende på läpparna.
Nu är det snart dags för thehelpmeplease- Jonas att gå upp på scenen i skogen. Jag önskar honom så mycket lycka till som jag bara kan!
Jerry Boman
Som funderar på om han skall säga hur full den där sångaren i det där enmansbandet från Småland egentligen var.
Vin, kvinnor och sång.
Okej jag kan ta att band ställer in på festivaler. Det kan hända alla.
MEN att förklara det med ”Ehee de kunde inte” håller inte. Vaddå hade ingen frågat Lo-Fi-Fnk innan de bokade in dem? Hoppades man bara att de skulle vara lediga?
Stor besvikelse som förstörde min kväll igår.
Dagen innehöll även en del riktigt roliga överraskningar. Först fram var Gäddan & Braxen. Glädjesprutande elektronica och låt namn som ”Tre små rätter” och ”Bingo”. Satt perfekt till en PET-flaska vin i gräset.
Kvällens riktiga höjdare var The Pipetts. Tre flickor från England som gör den bästa retropopen just nu! Med synkade rörelser hämtade från 60-talets tvshower. (Light Bulb Projekt från Göteborg försöker lite samma sak men landar bara i en aula i Svenljunga) Det här blir det som ni får springa benen av i höst. Det är snyggt, unisont och trallvänligt. De lovade att komma tillbaka till Sverige snart.
”I like boys in uniforms, schooluniforms. I like girl in uniforms, schooluniforms.”
Yohooo!
Skönt för övrigt att se att det inte bara är jag som har blivigt gammal och rädd för ungdomarna. Det blev att flytta thehelpmeplease-Jonas tält från den skrämmade tältcampingen till den lite lugnare artistcampen. Där träffade jag på Salty Pirats som försökte förklara vad låten ”I lost my virginty to the voice of Per Gessle” egentligen handlade om. Jag trodde att det var uppenbart….
Kvällens skratt stod They live by night-Joel för. ”Vin, kvinnor och sång” projektet tillsammans med gamle The Shift sångaren Stenberg kan bli riktigt roligt. Sjömans romantik för 2000-talet. Fast allt är väl bara ett skämt.
Nu är det en ny dag och alla gamla besvikelser är lika borta ciggen.
Nya tag och nya band.
Väldigt hurtigt det där lät. Känner mig inte så hurtig. Har drömt om aktieaffärer i natt.
Jerry Boman
som fortfarande inte förstår hur han kan surfa bredband trådlöst mitt i skogen
MEN att förklara det med ”Ehee de kunde inte” håller inte. Vaddå hade ingen frågat Lo-Fi-Fnk innan de bokade in dem? Hoppades man bara att de skulle vara lediga?
Stor besvikelse som förstörde min kväll igår.
Dagen innehöll även en del riktigt roliga överraskningar. Först fram var Gäddan & Braxen. Glädjesprutande elektronica och låt namn som ”Tre små rätter” och ”Bingo”. Satt perfekt till en PET-flaska vin i gräset.
Kvällens riktiga höjdare var The Pipetts. Tre flickor från England som gör den bästa retropopen just nu! Med synkade rörelser hämtade från 60-talets tvshower. (Light Bulb Projekt från Göteborg försöker lite samma sak men landar bara i en aula i Svenljunga) Det här blir det som ni får springa benen av i höst. Det är snyggt, unisont och trallvänligt. De lovade att komma tillbaka till Sverige snart.
”I like boys in uniforms, schooluniforms. I like girl in uniforms, schooluniforms.”
Yohooo!
Skönt för övrigt att se att det inte bara är jag som har blivigt gammal och rädd för ungdomarna. Det blev att flytta thehelpmeplease-Jonas tält från den skrämmade tältcampingen till den lite lugnare artistcampen. Där träffade jag på Salty Pirats som försökte förklara vad låten ”I lost my virginty to the voice of Per Gessle” egentligen handlade om. Jag trodde att det var uppenbart….
Kvällens skratt stod They live by night-Joel för. ”Vin, kvinnor och sång” projektet tillsammans med gamle The Shift sångaren Stenberg kan bli riktigt roligt. Sjömans romantik för 2000-talet. Fast allt är väl bara ett skämt.
Nu är det en ny dag och alla gamla besvikelser är lika borta ciggen.
Nya tag och nya band.
Väldigt hurtigt det där lät. Känner mig inte så hurtig. Har drömt om aktieaffärer i natt.
Jerry Boman
som fortfarande inte förstår hur han kan surfa bredband trådlöst mitt i skogen
Vatten, förnedring och mjukost.
Så var man på plats.
På södra Sveriges suraste åker.
Vi höll på att fastna med bilen.
Vi höll på att halka.
Grannarna sitter helt fast med sin buss.
Grannarna har halkat.
Men vad gör väl sånt när förtältet och syskonen Källs vackra isblå tält sattes upp med Carro-fart. Fantastiskt, det måste betyda att vi lärt oss något.
Natten innehåll en del förnedring, främst jag som trots att jag vet att jag inte kan spela gitarr ändå skall försöka efter några öl. Men folk klappade. Förmodligen för att vara snälla.
Jag lovar här och nu att aldrig göra om det…inte tidigare än 22.00 i natt.
Skönt i alla fall att ingen i det här gänget är inne på hokuspokus-cigg. Vi håller oss till de vanliga, med mentol i. Jag tror att det betyder att man slipper borsta tänderna om man tar sig en fest-kvälls-cigg. Mentol är ju bra för andedräkten har jag hört.
Ännu är det bara jag som är uppe i vårt camp. Även om de andra har ränt ut och in ur vagnen sedan sex i dag på morgonen. Den som hittade på vår kropp tog inte hänsyn till att man vill sova på morgonen och INTE gå på toaletten då.
Gäddan & Braxen, dessa sköna bandnamn, tar min Emmaboda oskuld i år.
Nu blir det fullkornsbröd och mjukost.
Jerry Boman
På södra Sveriges suraste åker.
Vi höll på att fastna med bilen.
Vi höll på att halka.
Grannarna sitter helt fast med sin buss.
Grannarna har halkat.
Men vad gör väl sånt när förtältet och syskonen Källs vackra isblå tält sattes upp med Carro-fart. Fantastiskt, det måste betyda att vi lärt oss något.
Natten innehåll en del förnedring, främst jag som trots att jag vet att jag inte kan spela gitarr ändå skall försöka efter några öl. Men folk klappade. Förmodligen för att vara snälla.
Jag lovar här och nu att aldrig göra om det…inte tidigare än 22.00 i natt.
Skönt i alla fall att ingen i det här gänget är inne på hokuspokus-cigg. Vi håller oss till de vanliga, med mentol i. Jag tror att det betyder att man slipper borsta tänderna om man tar sig en fest-kvälls-cigg. Mentol är ju bra för andedräkten har jag hört.
Ännu är det bara jag som är uppe i vårt camp. Även om de andra har ränt ut och in ur vagnen sedan sex i dag på morgonen. Den som hittade på vår kropp tog inte hänsyn till att man vill sova på morgonen och INTE gå på toaletten då.
Gäddan & Braxen, dessa sköna bandnamn, tar min Emmaboda oskuld i år.
Nu blir det fullkornsbröd och mjukost.
Jerry Boman
Namedropping deluxe-festival.
Först måste jag bara tillkännage att jag numera är en bättre och mycket mer komplettare människa än igår.
Jag har efter ungefär 4,5 år letade hittat Lasse Lindhs skiva "Bra". I mitt tycke en av de bästa svenska skivor som gjorts. "Hon är bättre" är så smart, fin och bra att ingen kommer i närheten.
Mitt förra exemplar av skivan stals helt fräckt av mitt ex och sedan dess har jag letat efter en ny. Har ringt hit och dit, letat i reabackar på Åhlens, grävt i soptunnor, tvingat skivbolagsfolk att uppsöka sina förråd och även blivit lovad en bränd kopia av Lasse själv. Men icke. Förrän nu!
Den som ordnade upp hela mitt liv kallar sig Johan och bor i Halmstad. Tack tack Johan jag kommer vara dig evigt tacksam!
Det om det.
Nu är det bara timmar kvar till jag, och "Sasha Bell fan club", är på väg mot Sveriges trevligaste festival: Emmaboda-festivalen.
Jag har fixat och trixat med spelschemat i timmar nu. Det är viktiga saker det här.
I år kallas festivalen "Saker som vi glömt" och tro det eller ej, i år är det tio-års jubileum för mig i indieträsket! Herregud, är jag så gammal!
Såg att Brainpool, i sin samlingsskiva, hade en bild från när de spelade i Emmaboda 1994. Bilden såg gammalt ut...men jag var där då. Kommer ihåg att de hade massa stora, hårda och elaka vaker, som bandet själva tog med sig. De stampade på alla som kom för nära scen. Dumt och fjantig hybris.
Hur som helst så är det i år en helt grym line-up. Mest spännande skall det nog ändå bli att se The Polyphonic Spree. 25 man (och kvinnor) i färgglada konfirmationsdräkter som gör symfonisk pop kryddat med gosspel. Vet i fasiken hur de skall få plats på scen men det löser sig nog.
Som vanligt är det starkt på den svenska sidan. Salty pirates från västkusten verkar kul, döper man en låt till "I lost my virginity to the voice of Per Gessle" så kommer ju såklart er utvandrade Halmstadsbo ställa sig i publiken. Musiken lät...spännande.
Mer svenskt:
Blood Music . Soloprojekt från Karl-Jonas Winqvist i First floor power. Och ja det låter en del likt. Bra. Lite mer "odansant" kanske.
"Thehelpmeplease" spelar på lördag och då tänker iallafall jag vara uppe på benen. Jonas gör de vackraste måste-lyssna-strunt-samma låtar som finns!
Häxor & Porr (ett "och" i bandnamnet är årets trend!) spelar musikalmusik till en skum barnpjäs på sjutiotalet. Jag vet inte om det är meningen att man skall bli rädd...
TIAC tar vid där TTA slutade...eller är inne på ett litet stickspår men inom samma bangård.
Elias & The Wizzkids har någon skurit ut ur filmen "O Brother, Where Art Thou ?". Hoppas de har hatten med sig så man kan kasta pengar i den, för gatumusikanter blir inte bättre än så här, och det är en stor komplimang!
Vapnet känner ni till om ni följt med här. Hoppas på mer folk än i Hultsfred.
Lo-Fi Fnk gör så att jag dansar in torsdagsnatten!
Ja jag kan hålla på en stund, men nu får det vara nog. Jag kommer höra av mig när det blir dax. Den här gången gör jag ingen speciell blogg för festivalen utan håller mig här inne.
Allt är nerpackat och vätskeersättning som gjorde succé i Hultsfred är med. Och mp3 spelaren är laddad, med bland annat Lasse Lindh, Las Palmas, Jojje Wadenius och Johnny Cash.
Just nu önskar jag mig bara att lille Jens Lekman inte får ett staket över sig som förra året...och att jag kanske kanske feströker lite mindre...fast skit samma man lever bara en gång.
Jerry Boman
Ny lag och stränga straff.
Det är väldigt märkligt hur människor åldras olika. Vissa gör det med stil, andra fastnar i ungdomen och en tredje dör vid 26.
Medlemmarna i Broder Daniel har åldrats olika. Teo ser ut som en lagom crazy villaägare från Partille. Pop-Lars som en bilmeck i Ytterby. Herr Göthberg spelar gitarr som Janne Schaffer, fast utan tunga.
Så har vi då Henrik. Frontfiguren. Domptören. Han har fastnat någonstans. Typ runt 23. Även om dubbelhakan syns ibland.
Hur killen som lirar tamburin, endast tamburin (!), ser ut vill ingen veta.
Konserten börjar helt bedrövligt. Inte något band borde få en sån början. Ljudet är helt kass. Göthbergs gitarr, som vanligtvis skär hål i våra armar, är nermixad till en John Bauer-mossa. Ibland hör man den knappt alls, ibland är den överallt. Många av BDs låtar bygger på den där gitarren så ni kan ju tänka er själva. Som att ta bort Frida Hyvänens piano.
Kvar blir bara kompet. Även Teos inledande basslinga i ”The Middleclass ” försvinner in i dimman. Pinsamt.
Det är väl inte den bästa av Broder Daniels konserter jag sett, det är inte förren efter ”Shoreline” som det blir fart på elden. ”Lemon” blir kvällens höjdpunkt för mig. Så enkelt och så rakt på. Synd bara att de inte vågade sig på originalets lite mera utsvävande text.
Jag saknade nygamla demo favoriten ”On My Own”. Den kan ni lyssna in på nyligen släppta samlingsskivan ”No time for us 1989-2004”.
Slutet är i alla fall magnifikt! Den akustiska versionen av ”No time for us” är helt makalös på piren!
Broder Daniel har fastnat i sitt eget rykte. Bäst visar det sig när Henrik gör en av sina klassiska djupdykningar, in i sitt inre och ner på golvet. Meningen är att det skall se ut som han menar vad han sjunger. När han sedan ligger där på golvet så ser det såklart ut som killen verkligen är äkta. Tyvärr missar han kameran, på sidan av scen, som sänder bilder till storbildstven bredvid. Den tar en bild som vi i publiken inte annars hade fått se. För i skydd av monitorerna ligger Henrik och ler! Han väntar på att stiga upp och se svår ut igen. Förr om åren (man låter som hundra när man skriver så) verkade det verkligen finns ett mörker där inne.
Nu är det som någon hade filmat bakom kulisserna på operan. Allt avslöjas. Det är bara en mask. Ridå.
Nu menar jag inte att allt var bättre för. Inte alls. Bara för några år sedan gick Henrik runt som ett spöke i stan och spred onda vibbar. Ryktena var fler än bilarna på Heden.
Kollar man numera på hemsidan och fansens bilder på sin idol, så kan man faktiskt se honom le både här och där. Klart killen är glad. Folk älskar honom och han får lira musik dagarna i ända.
Då undrar man varför han skall fortsätta posera på scen? Det blir ju bara en löjlig bluff.
Jag älskar Broder Daniel. Skulle jag peka på två band som betytt mycket för mig så blir det BD och The Beach Boys. De är i helt olika tidszoner men har sagt väldigt viktiga saker, musikaliskt och i texterna.
Jag avundas Henriks sätt att vara kvar i ”nästan ungdom-nästan vuxen” stadiet. Han kan göra lite som han vill och de flesta tycker inte det är löjligt att killen på 30 springer runt i basker, Nostradamus-skjorta och kajal hela dagarna.
Men jag gillar inte dessa utdragna karriärer!
Jag vill ha en ny lag!
Paragraf 1: Ett band får endast släppa tre fullländsskivor (eller liknade). Efter det måste bandet byta namn, ombildas och/eller sparka någon medlem.
Paragraf 2: Om bandet, efter sin tre skivor, fortfarande finns kvar så måste de utveckla låtarna. Inte bli ett coverband på sig själva.
Paragraf 3: Om någon i bandet utvecklas mer än de andra, lägg ner.
Det här tror jag skulle hålla liv i musiken och människor skulle kämpa lite extra för att göra bra musik.
Om den här lagen nu inte följs måsta vi ju såklart ha ett straff.
Livstidshusband på Gillestugan borde avskräcka de flesta.
Eller kanske konsert vart annat år på Ullevi inför 50.000 besökare.
Jerry Boman
Medlemmarna i Broder Daniel har åldrats olika. Teo ser ut som en lagom crazy villaägare från Partille. Pop-Lars som en bilmeck i Ytterby. Herr Göthberg spelar gitarr som Janne Schaffer, fast utan tunga.
Så har vi då Henrik. Frontfiguren. Domptören. Han har fastnat någonstans. Typ runt 23. Även om dubbelhakan syns ibland.
Hur killen som lirar tamburin, endast tamburin (!), ser ut vill ingen veta.
Konserten börjar helt bedrövligt. Inte något band borde få en sån början. Ljudet är helt kass. Göthbergs gitarr, som vanligtvis skär hål i våra armar, är nermixad till en John Bauer-mossa. Ibland hör man den knappt alls, ibland är den överallt. Många av BDs låtar bygger på den där gitarren så ni kan ju tänka er själva. Som att ta bort Frida Hyvänens piano.
Kvar blir bara kompet. Även Teos inledande basslinga i ”The Middleclass ” försvinner in i dimman. Pinsamt.
Det är väl inte den bästa av Broder Daniels konserter jag sett, det är inte förren efter ”Shoreline” som det blir fart på elden. ”Lemon” blir kvällens höjdpunkt för mig. Så enkelt och så rakt på. Synd bara att de inte vågade sig på originalets lite mera utsvävande text.
Jag saknade nygamla demo favoriten ”On My Own”. Den kan ni lyssna in på nyligen släppta samlingsskivan ”No time for us 1989-2004”.
Slutet är i alla fall magnifikt! Den akustiska versionen av ”No time for us” är helt makalös på piren!
Broder Daniel har fastnat i sitt eget rykte. Bäst visar det sig när Henrik gör en av sina klassiska djupdykningar, in i sitt inre och ner på golvet. Meningen är att det skall se ut som han menar vad han sjunger. När han sedan ligger där på golvet så ser det såklart ut som killen verkligen är äkta. Tyvärr missar han kameran, på sidan av scen, som sänder bilder till storbildstven bredvid. Den tar en bild som vi i publiken inte annars hade fått se. För i skydd av monitorerna ligger Henrik och ler! Han väntar på att stiga upp och se svår ut igen. Förr om åren (man låter som hundra när man skriver så) verkade det verkligen finns ett mörker där inne.
Nu är det som någon hade filmat bakom kulisserna på operan. Allt avslöjas. Det är bara en mask. Ridå.
Nu menar jag inte att allt var bättre för. Inte alls. Bara för några år sedan gick Henrik runt som ett spöke i stan och spred onda vibbar. Ryktena var fler än bilarna på Heden.
Kollar man numera på hemsidan och fansens bilder på sin idol, så kan man faktiskt se honom le både här och där. Klart killen är glad. Folk älskar honom och han får lira musik dagarna i ända.
Då undrar man varför han skall fortsätta posera på scen? Det blir ju bara en löjlig bluff.
Jag älskar Broder Daniel. Skulle jag peka på två band som betytt mycket för mig så blir det BD och The Beach Boys. De är i helt olika tidszoner men har sagt väldigt viktiga saker, musikaliskt och i texterna.
Jag avundas Henriks sätt att vara kvar i ”nästan ungdom-nästan vuxen” stadiet. Han kan göra lite som han vill och de flesta tycker inte det är löjligt att killen på 30 springer runt i basker, Nostradamus-skjorta och kajal hela dagarna.
Men jag gillar inte dessa utdragna karriärer!
Jag vill ha en ny lag!
Paragraf 1: Ett band får endast släppa tre fullländsskivor (eller liknade). Efter det måste bandet byta namn, ombildas och/eller sparka någon medlem.
Paragraf 2: Om bandet, efter sin tre skivor, fortfarande finns kvar så måste de utveckla låtarna. Inte bli ett coverband på sig själva.
Paragraf 3: Om någon i bandet utvecklas mer än de andra, lägg ner.
Det här tror jag skulle hålla liv i musiken och människor skulle kämpa lite extra för att göra bra musik.
Om den här lagen nu inte följs måsta vi ju såklart ha ett straff.
Livstidshusband på Gillestugan borde avskräcka de flesta.
Eller kanske konsert vart annat år på Ullevi inför 50.000 besökare.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)