Jens Lekman har ju som bekant kommit ut med en ny skiva. Den är som en samlingsskiva kan man säga. En massa låtar från hans första EPs.
Men inte nog med det!
Kolla in den här sidan hos hans andra skivbolag Secretlycanadian
Killen är så produktiv så jag får ont i öronen, fast det är ju en skön smärta.
Kollar man sedan in på Jens egen hemsida Jens Lekman...så hittar man en komplett lista över hans inspelade låter.... Redan nu ligger han i Ulf Lundell klass (ja han är ju milsvidda bättre än Uffe men i antal låtar då)
PS1: En av de trevliga ölutdelarna från Pustervik gör numera goda pizzor i Bovallsstrand. DS
PS2:På onsdag går vi alla till NEF! DS2
Jerry Boman
i ett super-mega-världarnaskrig-tok varmt Göteborg, ge mig höst Bapa baaa.... fast det där sista menade jag inte
Altstrem i sommarnatten.
。Okej om vi säger så här: Alla var där. Ja på Trädgårn igår. ACCELERATOR lockar en herrans massa musikfolk. Henrik B, José G, Teo J, Björn K, ”flickan-som-tror-hon-är-tuff-för-att-hon-bott-i-New-York” och många fler. Stället kryllar av alla dessa människor som skall utstråla ”alternativ musiksmak” Frågan är vad dom gör där? Jag ser dem sällan ute när det vankas bra musik annars.
Jag tror det så att ACCELERATOR kan man gå på utan större ansträngning. Man behöver inte leta upp musiken bakom listorna. Det har någon redan gjort.
Kollar man längst ner på det lilla programblad man får i entrén så hittar man en MTV logga..opps…Jag vill kalla det ”Altstrem”. Alternativ mainstrem. Alltihop blir bara färdigförpackat utanförskap som man inte riktigt behöver stå för, men det ser ju bra ut på bild.
Det första jag ser när jag kommer är SMOG. En välsjungande gök från Amerika. Han spelar gitarr bra och trummisen är fantastisk underhållande att se på, i tre låtar. Sedan blir det snömos av hela föreställningen och ett virrvarr av känslor som han inte riktigt får fram.
Jag går ut i solen istället.
Devendra Banhart står på tur. 2005-talets Jesus. Det är bra och det är inlevelse. Riktigt bra faktiskt. Sköna låtar med som han presenterar på ett skönt sätt. En låt tillägnar han alla som låter sina barn ha långt hår, en annan med att den är skriven av Marilyn Monroe och Charles Manson. Det är mycket hippie och indianer.
Vi, jag och Mono/Irene-Tobias utnämner Devandra till den snyggaste killen vi sett. Bara för att han får sitt våffelpermanentade hår att se fint ut, det har aldrig någon och kommer aldrig någon annan att lyckas med.
Kollar in Secret Machines. Långsamt ”bröll” blir det där. Nja inget som jag kommer komma ihåg om tre dagar. Synd på ett så bra bandnamn…Cooleen däremot är skön. En tjej på cello och en massa effekter kopplade till den. Det skulle musikskolans lärare se. Tänk att cello blev coolt! Fantastisk magiskt och blått ljus! Typ en av kvällen höjdpunkter!
Teenage Fanclub kunde man känna redan på förhand att det skulle bli så där. De var bra en gång för längesedan med tiden går och Teenage Fanclub står still…Jag känner att det här är ett rätt tråkigt och bittert blogg inlägg, men va fan…
Wolf Eyes är också ”bröll” på halvfart. Slayer som drömmer långsamma drömmar.
Bloc Party får mig på gott humör igen. Killen är svart men låter lika mycket vit som Elvis låter svart. Det är London. Det är spastiska England. Rapp papa Rapp papa Rapp papa. En liten dans blir det på golvet. Tack!
Innan jag går hem så kollar jag in Stars. Låter vackert med än en gång prefabricerad alternativ musik. Snyggt och komprimerat.
Ja som ni precis räknat ut så struntad jag helt enkelt i Sonic Youth. Jag har aldrig gillar dem och bryr mig inte. Det står jag för Så är det med det. Skrik, gorma eller fnys åt att jag måste gilla dem, annars gillar jag inte musik på riktigt. Jag gillar dem inte för det. Punkt.
Sammanfattningsvis så tycker jag att musiken som spelas i Bergsjön och på Hultsfredsfestivalens demoscen är bättre. Mycket mer framåtanda, med fötterna långt ifrån demonproducenter och MTV pengar.
Det kan väl ändå inte vara en bra ”festival” då kvällens stora behållning blir när supersympatiske Thehelpmeplease-Jonas berättar om hur han nästan blev av med benet efter att ha varit på Emmaboda för några år sedan. Eller att kvällen näst största behållning är mitt samtal med Connor Kirby-Long, i vilket vi kommer fram till att människorna i Göteborg är dumma så där mitt i veckorna. (för att de inte gick och lyssnade på Khoonor på tisdagen…)
Men ni alla som var där, kolla in all den fantastiska musik som faktiskt finns. Även om ni får leta som satan efter den. Att låta MTV och Luger (och de andra två, som jag faktiskt tror har långt mycket bättre smak än vad som presenterades här) sköta jobbet är som att betala svarta löner till polacker, billigt men man ångrar sig efteråt.
Har börjat älska min kamerarmobil! Trode aldrig jag skulle säga det men: Hur klarade jag mig förr?
Jerry Boman
Något i hjärtat och en fantastisk röst.
。Jag är inte speciellt religiöst lagd, faktum är att jag inte ens är med i svenska kyrkan. Man kan söka sina Gudar på annat håll än i det dolda.
Musik kan på de mest oförklarliga sätt få en i harmoni och lyfta upp en. fast man aldrig trodde att just den artisten skulle klara av det.
Jag gillar handklapp och tamburiner. Och i viss mån enkla texter, sing-a-long.
Khonnor är inte något av det. Han är inte heller religiös. Jag tror inte det i allafall.
Hans musik får mig att bli helt salig. Som en religion. Det är ett svårt fenomen att förklara, än svårare för någon att lyssna på. Det berör i hjärtat. Hans musiklandskap byggs upp av knaster och tonvis med eko. Det är helt omöjligt att sjunga med, även om hans låtar, helt lagligt, repeterats på min mp3-spelare.
Det byggs upp stämningar, ibland förmodligen ofrivilligt dansanta.
Connor Kirby-Long behövs. Hans är rent ut sagt skitviktig för hela världen. Viktigare än alla påvar och präster. Det är så här alla skall tänka. Just i kväll var vi 26 personer (japp jag räknade) på Sticky Fingers som tänkte rätt.
Om man ens för någon enstaka dag fick sitta i samma universum som Mr Kirby-Long. När man ser en konsert med honom så ser man en dans som vi första ögonkastet verkar vara helt fel. Men så tittar man och lyssnar man en stund och inser att rytmen han dansar till finns där.
Det är en elförstärkt Twilight zone.
Om man bara fick vara i Connors värld, på riktigt. Inte bara lyssna på den. Jag tror jag skulle trivas.
Annars är det just nu väldigt sympatiskt att Brainpool släppt en samlingsskiva. 90-taltets bästa popröst är här igen ! Janne Kask vad gör du nu?
Ja just det, från och med nu så ändrar min lilla blogg format. Det kommer inte bara vara recentioner av konserter. Även resten av mina tankar om musik kommer att komma med. Till allmän beskådan. Jag hoppas någon uppskattar det...
Annars får ni höra av er, fast kom bara med verkligt goda argumet.
Jerry Boman
Paddington DC
Paddington DC
Cosy Den Bergsjön Göteborg
28 maj
。
Calles känsla för pop.
Det är mycket The Bear Quartet i lägenheten den här kvällen. Till att börja med heter ju stället "Cosy den" precis som TBQs skiva från 1993. Calle Olsson spelar normalt i TBQ och på hans tröja står det...ja ni förstår. Men sämre band som "röd tråd" kan man ju ha.
Det sägs att man gör sig som bäst när man slår underifrån. Paddington DC, som Calle kallar sig när han spelar själv, får börja rätt långt ner i Bergsjön. En högtalare är spräckt, tydligen är det Springfactorys fel. Jag får det förklarat för mig att man tvingas koppla ljudet via en orgel och in i massa sladdar. Förstår inte riktigt hur. Känner på mig att det här kan ju aldrig låta bra.... Jag har fel.
När det börjar, med kyrkklockor, glömmer man alla tekniska detaljer. Calle har känsla för pop. Du tror jag det inte spelar någon roll om det skulle spelas ur ett par datorhögtalare från Claes Ohlsson a 49 spänn. En bra låt är en bra låt är en bra låt...
Calle sjunger om oss. Han förstår. Vi förstår honom och älskar honom för det. Som i "Talk Talk Talk Talk":
Never strong, always weak
Never cool always geek
(PDC: They Talk Talk Talk)
Det är fina melodier, ibland från gitarren ibland från den minimala synthen. Tillsammans med enkla vackra "sing-a-long" texter får det oss att hoppa. Bäst blir det när "The sun is down and the sky is gray" studsar mellan väggarna.
The sun is down and the sky is grey
What will you be missing today
It doesn´t matter
There will allways be a tomorrow
(PDC: The sun is down and the sky is grey)
"There will always be a tomorrow". Fast just den här kvällen skiter vi fullständigt i om det är en dag i morgon också! Så här bra musik får man inte ofta! Då får gärna kvällen hålla på så länge den vill och morgondagen aldrig randas. Det är indie karaoke, det är glada människor och får aldrig ta slut! DET är Calles känsla för pop.
Jerry Boman
Cosy Den Bergsjön Göteborg
28 maj
。Calles känsla för pop.
Det är mycket The Bear Quartet i lägenheten den här kvällen. Till att börja med heter ju stället "Cosy den" precis som TBQs skiva från 1993. Calle Olsson spelar normalt i TBQ och på hans tröja står det...ja ni förstår. Men sämre band som "röd tråd" kan man ju ha.
Det sägs att man gör sig som bäst när man slår underifrån. Paddington DC, som Calle kallar sig när han spelar själv, får börja rätt långt ner i Bergsjön. En högtalare är spräckt, tydligen är det Springfactorys fel. Jag får det förklarat för mig att man tvingas koppla ljudet via en orgel och in i massa sladdar. Förstår inte riktigt hur. Känner på mig att det här kan ju aldrig låta bra.... Jag har fel.
När det börjar, med kyrkklockor, glömmer man alla tekniska detaljer. Calle har känsla för pop. Du tror jag det inte spelar någon roll om det skulle spelas ur ett par datorhögtalare från Claes Ohlsson a 49 spänn. En bra låt är en bra låt är en bra låt...
Calle sjunger om oss. Han förstår. Vi förstår honom och älskar honom för det. Som i "Talk Talk Talk Talk":
Never strong, always weak
Never cool always geek
(PDC: They Talk Talk Talk)
Det är fina melodier, ibland från gitarren ibland från den minimala synthen. Tillsammans med enkla vackra "sing-a-long" texter får det oss att hoppa. Bäst blir det när "The sun is down and the sky is gray" studsar mellan väggarna.
The sun is down and the sky is grey
What will you be missing today
It doesn´t matter
There will allways be a tomorrow
(PDC: The sun is down and the sky is grey)
"There will always be a tomorrow". Fast just den här kvällen skiter vi fullständigt i om det är en dag i morgon också! Så här bra musik får man inte ofta! Då får gärna kvällen hålla på så länge den vill och morgondagen aldrig randas. Det är indie karaoke, det är glada människor och får aldrig ta slut! DET är Calles känsla för pop.
Jerry Boman
El musico
El musico
Pustervik, Göteborg
27 maj
Svart katt, vit katt från Sverige.
Balkan. Zigenare. Vemod. Det är ungefär där man kan placera El musico. Alla som sett Emir Kusturicas film "Svart katt, vit katt" känner igen sig. Kanske spelar El musico inte riktigt lika snabbt men längta efter den perfekta, eviga kärleken finns där.
Om man nu för en stund bara ställer sig rakt upp och ner och kollar på El musico så kan man beskriva dem som ett gäng sköna snubbar. Några man gärna bjuder hem på en gryta ungersk gulasch. Med soja protein istället för kött då såklart. Det skulle förmodligen sluta med att vi allihopa sitter och gråter över vårt förlorat hopp.
El musico gör mig ledsen. Inte på ett otrevligt sätt, utan på det där befriande sättet. Det är skönt att ibland få gråta ut inombords. Att bli ohämmat nostalgisk och vemodig.
Magnus Andréassons röst är hjärtskärande desperat när han sjunger genom en telefonlur. Kanske sitter den sanna kärleken i andra ändan och lyssnar. Den sanna kärleken som inte förstår att den är "den sanna kärleken".
Vi som är framför scen lyssnar. Oavsett om vi skulle vara unga, gamla, smarta, dumma, vackra eller mindre vackra. El musico gör det här för alla och en var. Jag tror ingen kan säga att de ogillar det här. Ärlighet kan man inte säga nej till.
Kanske är det just det här "alla gillar det" som gör att El musico inte kommer längre än några hundra ensamma själar på en bar i en storstad. Det finns inget kvar att bli förbannad på. Inget som blixtrar till som ett tomtebloss, för att sedan försvinna. Kvar är bara "bra musik". Och javisst bättre att göra "bra musik" än dålig.
När jag går hem längs Linnégatan möter jag en stor grupp människor. Det konstiga är att de nästan är helt tysta allihopa. Vackra tysta människor i en stor grupp. Ingen stojar och ingen är för högjud.
Förmodligen är de kanske bara rädda för att säga fel sak. Att vräka ur sig det där som hjärtat så länge velat säga. Det är de som borde lyssnat på El musico! Då finns det inget som är rätt och fel längre.
Jerry Boman
Pustervik, Göteborg
27 maj
Svart katt, vit katt från Sverige.
Balkan. Zigenare. Vemod. Det är ungefär där man kan placera El musico. Alla som sett Emir Kusturicas film "Svart katt, vit katt" känner igen sig. Kanske spelar El musico inte riktigt lika snabbt men längta efter den perfekta, eviga kärleken finns där.
Om man nu för en stund bara ställer sig rakt upp och ner och kollar på El musico så kan man beskriva dem som ett gäng sköna snubbar. Några man gärna bjuder hem på en gryta ungersk gulasch. Med soja protein istället för kött då såklart. Det skulle förmodligen sluta med att vi allihopa sitter och gråter över vårt förlorat hopp.
El musico gör mig ledsen. Inte på ett otrevligt sätt, utan på det där befriande sättet. Det är skönt att ibland få gråta ut inombords. Att bli ohämmat nostalgisk och vemodig.
Magnus Andréassons röst är hjärtskärande desperat när han sjunger genom en telefonlur. Kanske sitter den sanna kärleken i andra ändan och lyssnar. Den sanna kärleken som inte förstår att den är "den sanna kärleken".
Vi som är framför scen lyssnar. Oavsett om vi skulle vara unga, gamla, smarta, dumma, vackra eller mindre vackra. El musico gör det här för alla och en var. Jag tror ingen kan säga att de ogillar det här. Ärlighet kan man inte säga nej till.
Kanske är det just det här "alla gillar det" som gör att El musico inte kommer längre än några hundra ensamma själar på en bar i en storstad. Det finns inget kvar att bli förbannad på. Inget som blixtrar till som ett tomtebloss, för att sedan försvinna. Kvar är bara "bra musik". Och javisst bättre att göra "bra musik" än dålig.
När jag går hem längs Linnégatan möter jag en stor grupp människor. Det konstiga är att de nästan är helt tysta allihopa. Vackra tysta människor i en stor grupp. Ingen stojar och ingen är för högjud.
Förmodligen är de kanske bara rädda för att säga fel sak. Att vräka ur sig det där som hjärtat så länge velat säga. Det är de som borde lyssnat på El musico! Då finns det inget som är rätt och fel längre.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)