Att skriva om musik är inget annat än en självuppfyllande syssla. Jag och alla andra vill vara er som står på scen, ni som lever drömmen. För det är vår dröm också. Att bli sedda, åtrådda, att bli dyrkade. Vi vill ha allt det där, och vi vill ha det nu.
Vi tar till tangentbordet. Beskriver allt vi vill vara, dåligt maskade i ord om er. Drömmer om att byta plats med er, att det är oss pojkarna och flickorna vill ha, att det är våra nummer de vill skriva på armarna, att det är vi som får följa med hem.
Det finns ingen bitterhet i att inte stå på en scen, det gäller bara att göra något åt det. Att skapa sig sin egen scen, sitt eget liv. För där, och endast där, blir man drottning och kung, endast där kommer du vara den alla vill ha. Vi skriver snabbare så vårt eget land ska växa, vår egen scen ska bli högre, så fler ska se och vill ha oss.
Därför berättar vi om er, därför gör vi intervjuer med er och därför lär vi oss koden till Debaser Slussens backstage utantill. Så enkelt är det. Vi snor några strålar av er stjärnglans och utnyttjar dem till fullo.
Jag är med på listan över Sveriges Sexigaste Musikbloggare. Det är en omtumlande känsla. Nu fick jag allt det där jag ville ha, någon antyder om hemgång och åtrå. Någon antyder om sex. Jag fick min scen och jag fick mina fans.