Frida Hyvönen
Pustervik Göteborg
8 april
När himlen fick en ny stjärna.
Att börja spela en fredag klockan åtta är ett vågspel. Det kan gå helt åt helsike. Lite matiné stämning blir det, med sittande publik och den för att vara fredag tidiga spelningen. Nu verkar det istället gå helt åt andra hållet, salongen är i det närmaste full.
Jag får en plats längst fram. Verkligen längst fram. På första raden. Först blir det lite obehagligt, det blir inte många meter som musiken har på sig att utvecklas.
Men Frida Hyvönen skall nog upplevas väldigt nära. Hennes piano och stämma är så enkel att det inte behövs mera än några få centimeter för musiken att utvecklas. Det är avskalat, ärligt och nyvässat. Tonerna fälls ut som ett spänstigt paraply över oss. Vi är skyddade från allt ont. Inget försurat regn eller missriktade missiler kommer att träffa oss. Vi är i Fridas våld.
Trots brist på överaskningar, det låter precis som på skivan minus extra instrument, så blir jag helt hänförd. Religion ligger inte precis för mig men det här, det är min nya tro.
Helt okomprimerade sånger når oss. De är naiva som ett barn. De inger hopp. Om att allt ändå skall bli bra. Att Frida tillslut når sitt älskade New York.
Det är bara att tacka och buga. Frida Hyvönen är den nya tidens påve. Pianot är hennes bibel. Och hennes röst är lånad från änglarna.
Jerry Boman
Herman Düne / Dapony bros
Herman Düne / Dapony bros
Pustervik Göteborg
7 april
Skägg, sväng och svenskt!
Herman Düne består av två bröder som kommer från Sverige men bor i Paris. Till sin hjälp har de en kille från Schweiz på trummor. Men så mycket svenskt låter det inte. Jag tror inte heller att det låter så här på klubbar i Frankrike eller Schweiz.
Mestadels är det rätt skitigt. Musiken är lo-fi och bröderna ser ut som de klivit upp från en pappkartong på andra långgatan. Instrumenten är slitna, lite Myrorna stämning över gitarrerna.
Allt sånt är bara att se förbi. Herman Düne gör vacker pop med finurliga texter. Som om Joel Gibb (The Hidden Cameras ) skrev heterosexuella sånger i en lada i Kansas City.
My best friend used to be a monkey
And now he’s a Neanderthal
He makes 4.50 and hour at the local mall
And I feel bad for him
Because we used to be best friends
And now he’s gotta wear that stupid hat
and it fucks with his pride
(Monkey Song)
De verkar inte bry sig nämnvärt om hur och var de är, bara det görs bra musik. De leker fram musiken på sina instrument och sångerna får eget liv. Det blir magiskt, svävade och det blir riktigt bra pop.
Jag undrar ändå hur det sett ut om de här killarna stegat i på Järntorgets Arbetsförmedling på andra sidan torget istället. Ingen skulle ta dem på allvar.
Det är det som är det sköna med musik. Genier kan komma i vilka skepnader de vill.
Sista bandet den här kvällen är några personliga favoriter (och tillika genier i annan skepnad), Dapony Bros. Det är ska, det är Göteborg, det är sväng. Ser inte en endaste i lokalen som inte ler redan efter första låten. Efter andra är vi uppe på fötter. Ponybröderna är tio man på scen, var och en med ett självförtroende större Scandinavium. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Närmare Göteborg än så här kommer man inte! Nu när Håkan Hellström gått och blivit gammal så är det här hörnet av göteborgssoundet ledigt. Så alla staden invånare förena eder, det är dans dans dans i hörnet igen!
Om inte Dapony Bros inom en snar framtid släpper en ordentlig skiva och vad viktigare är: får åka ut på en riktig turné sväng i landet, skall jag nog själv ta ett lån och betala för dem. Det är nämligen av största vikt att alla få se dem! Dapony Bros kan vara för musiken vad Göran Johansson är för politiken! Raka rör!
Jerry Boman
Pustervik Göteborg
7 april
Skägg, sväng och svenskt!
Herman Düne består av två bröder som kommer från Sverige men bor i Paris. Till sin hjälp har de en kille från Schweiz på trummor. Men så mycket svenskt låter det inte. Jag tror inte heller att det låter så här på klubbar i Frankrike eller Schweiz.
Mestadels är det rätt skitigt. Musiken är lo-fi och bröderna ser ut som de klivit upp från en pappkartong på andra långgatan. Instrumenten är slitna, lite Myrorna stämning över gitarrerna.
Allt sånt är bara att se förbi. Herman Düne gör vacker pop med finurliga texter. Som om Joel Gibb (The Hidden Cameras ) skrev heterosexuella sånger i en lada i Kansas City.
My best friend used to be a monkey
And now he’s a Neanderthal
He makes 4.50 and hour at the local mall
And I feel bad for him
Because we used to be best friends
And now he’s gotta wear that stupid hat
and it fucks with his pride
(Monkey Song)
De verkar inte bry sig nämnvärt om hur och var de är, bara det görs bra musik. De leker fram musiken på sina instrument och sångerna får eget liv. Det blir magiskt, svävade och det blir riktigt bra pop.
Jag undrar ändå hur det sett ut om de här killarna stegat i på Järntorgets Arbetsförmedling på andra sidan torget istället. Ingen skulle ta dem på allvar.
Det är det som är det sköna med musik. Genier kan komma i vilka skepnader de vill.
Sista bandet den här kvällen är några personliga favoriter (och tillika genier i annan skepnad), Dapony Bros. Det är ska, det är Göteborg, det är sväng. Ser inte en endaste i lokalen som inte ler redan efter första låten. Efter andra är vi uppe på fötter. Ponybröderna är tio man på scen, var och en med ett självförtroende större Scandinavium. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Närmare Göteborg än så här kommer man inte! Nu när Håkan Hellström gått och blivit gammal så är det här hörnet av göteborgssoundet ledigt. Så alla staden invånare förena eder, det är dans dans dans i hörnet igen!
Om inte Dapony Bros inom en snar framtid släpper en ordentlig skiva och vad viktigare är: får åka ut på en riktig turné sväng i landet, skall jag nog själv ta ett lån och betala för dem. Det är nämligen av största vikt att alla få se dem! Dapony Bros kan vara för musiken vad Göran Johansson är för politiken! Raka rör!
Jerry Boman
Quarterhorse
Quarterhorse
Restaurang Jord Göteborg
6 april
Å en sidan...å andra sidan.
Good cop: Det är så befriande skönt att lyssna på ett band som bara struntar i allt vad trend och "cred" heter. Att bara göra det som känns bra, utan någon tanke på vad människor kommer att tycka.
Bad cop: Men snälla! Allternativ-country 2005 ! Hallå?! Hur mossigt kan det bli. En bunt superseriösa personer som verkligen tar sin musik på "allvar".
Good cop: Hela Quarterhourse lyser om välbehag. De är säkra på sig själva och vet att "det här kan vi". Man blir varm av att se dem. Riktigt trevligt.
Bad cop: Om man skall upp på en scen så bör man ju iallafall tänka lite på hur man ser ut. Inte bara slänga på sig tröjan man brukar ha på jobbet/skolan. Vidare bör man på något sätt visa "Här, kolla på oss!". Vinnaöver publiken på sin sida. Quarterhourse gör inte detta på något sätt. Lite fritidsgård, lite ofokusserat och rätt mycket "vi är kvar i replokalen".
Good cop: Sofia Assarson har en sångröst av gudsnåde! Väldigt vackert. Varmt. Även hennes "compadre" Michael Hansson har en vacker röst. Så här skall country låta 2005.
Bad cop: Det finns en man som heter Christian Kjellvander. Han har under rätt många år spelat alt-country. Han har bott i USA och låter därefter. Michael Hansson låter likadant. Antingen har han bott på samma plats som Kjellvander, eller är han en simpel "copy-cat".
Sofia Assarson ser ut som en musikskoleelev när hon sätter sig vid pianot. Att sedan hennes "sololåt" är ett intetsägande stycke gör det hela bara på gränsen till pinsamt.
Good cop: Det är ändå något briljant när man tar Britney Spears låten Toxic, kör den på långt under halvfart och får det att låta fantastiskt. Jag kan ibland sakna band som verkligen får mig att bli förvånad. Covern på Toxic är inget annat än skapat av genier.
Bad cop: Humm har nästa låt börjat än? Jo, det var ju några som applåderade nyss så det har den nog. Tyvärr låter det lite för lik om Quarterhourse låtar. De kopierar sig själv alltför snabbt. Jag ser en och annan i publiken gäspa...
Good cop: Jag älskar Quarterhourse! Det här var en kväll att minnas, verkligen. Bandet kan sina saker och kan nog med lite mer scenvana bli väldigt bra inom sin genre.
Bad cop: Vad sa du att de hette sa du?
Jerry Boman
Restaurang Jord Göteborg
6 april
Å en sidan...å andra sidan.
Good cop: Det är så befriande skönt att lyssna på ett band som bara struntar i allt vad trend och "cred" heter. Att bara göra det som känns bra, utan någon tanke på vad människor kommer att tycka.
Bad cop: Men snälla! Allternativ-country 2005 ! Hallå?! Hur mossigt kan det bli. En bunt superseriösa personer som verkligen tar sin musik på "allvar".
Good cop: Hela Quarterhourse lyser om välbehag. De är säkra på sig själva och vet att "det här kan vi". Man blir varm av att se dem. Riktigt trevligt.
Bad cop: Om man skall upp på en scen så bör man ju iallafall tänka lite på hur man ser ut. Inte bara slänga på sig tröjan man brukar ha på jobbet/skolan. Vidare bör man på något sätt visa "Här, kolla på oss!". Vinnaöver publiken på sin sida. Quarterhourse gör inte detta på något sätt. Lite fritidsgård, lite ofokusserat och rätt mycket "vi är kvar i replokalen".
Good cop: Sofia Assarson har en sångröst av gudsnåde! Väldigt vackert. Varmt. Även hennes "compadre" Michael Hansson har en vacker röst. Så här skall country låta 2005.
Bad cop: Det finns en man som heter Christian Kjellvander. Han har under rätt många år spelat alt-country. Han har bott i USA och låter därefter. Michael Hansson låter likadant. Antingen har han bott på samma plats som Kjellvander, eller är han en simpel "copy-cat".
Sofia Assarson ser ut som en musikskoleelev när hon sätter sig vid pianot. Att sedan hennes "sololåt" är ett intetsägande stycke gör det hela bara på gränsen till pinsamt.
Good cop: Det är ändå något briljant när man tar Britney Spears låten Toxic, kör den på långt under halvfart och får det att låta fantastiskt. Jag kan ibland sakna band som verkligen får mig att bli förvånad. Covern på Toxic är inget annat än skapat av genier.
Bad cop: Humm har nästa låt börjat än? Jo, det var ju några som applåderade nyss så det har den nog. Tyvärr låter det lite för lik om Quarterhourse låtar. De kopierar sig själv alltför snabbt. Jag ser en och annan i publiken gäspa...
Good cop: Jag älskar Quarterhourse! Det här var en kväll att minnas, verkligen. Bandet kan sina saker och kan nog med lite mer scenvana bli väldigt bra inom sin genre.
Bad cop: Vad sa du att de hette sa du?
Jerry Boman
Thehelpmeplease
Thehelpmeplease
I en lägenhet i Bergsjön
26 mars
Ödmjuka artister kommer av sig
Till att börja med kanske spelstället kräver en liten förklaring. Ja det hela utspelar sig i en vanlig lägenhet i Bergsjön. Kanske inte världens vackraste, men funktionell för att anordna konserter i. I "vardagsrummet" står en liten scen, en orgel, lite stearinljus och ett rött skynke. Resten av lägenheten fungerar bra att hänga i. Mattias och Johan anordnar små kvällar med band de tycker om och lirar däremellan lite skivor de tycker om. Opretentiöst och väldigt vackert.
Just den här påskaftonen så har de bjudit in inte mindre än tre "band". Viking Moses och Jana Hunter från Texas och numera göteborgssonen Jonas Johansson som kallar sig "thehelpmeplease". Jag har kommit för att se "thmp" så de andra banden lämnar jag faktiskt den här gången åt er att upptäcka själva, kan ändå säga att Jana kanske inte uppfunnit hjulet...
När det efter vis dramatik, försvunna sladdar och ungdomar som är elaka,blir Jonas tur att stega upp på den lilla scenen förstår man att han har byggt upp en fanbase. Alla är uppe på fötter och Jonas ser faktiskt lite skrämd ut. När han drar igång sina finurliga poplåtar om humlor och att känna sig speciell, då blir det allsång. Jonas ler och kommer av sig. Speciellt mycket verkar alla gilla "Someone special". Han är inte riktigt förberedd på att så många kan hans ord. Att alla i en lägenhet i Bergsjön sjunger med i hans tankar. Att vi känner för honom.
Men det är bara att vänja sig, Jonas! För med skeva samplingar och försiktig röst kan man komma hur långt som helst. Långt mycket längre än en lägenhet i Bergsjön. Man behöver inte ta i ända från tårna och kasta hattar för att nå fram. Det räcker med att sjunga vad ens hjärta säger till en att sjunga.
Till sist vill jag bara ge en stor applåd till killarna Mattias och Johan som anordnar konserter som dessa. Att sedan några inte har vett att vara snälla och suckar högt när allt inte funkar som det ska är bara att glömma. Tack för att jag fick komma hem till er, tack för att ni bjuder på er tid och ert engagemang. Vad gör det då att allt blir lite försenat, jag väntar så gärna.
Jerry Boman
I en lägenhet i Bergsjön
26 mars
Ödmjuka artister kommer av sig
Till att börja med kanske spelstället kräver en liten förklaring. Ja det hela utspelar sig i en vanlig lägenhet i Bergsjön. Kanske inte världens vackraste, men funktionell för att anordna konserter i. I "vardagsrummet" står en liten scen, en orgel, lite stearinljus och ett rött skynke. Resten av lägenheten fungerar bra att hänga i. Mattias och Johan anordnar små kvällar med band de tycker om och lirar däremellan lite skivor de tycker om. Opretentiöst och väldigt vackert.
Just den här påskaftonen så har de bjudit in inte mindre än tre "band". Viking Moses och Jana Hunter från Texas och numera göteborgssonen Jonas Johansson som kallar sig "thehelpmeplease". Jag har kommit för att se "thmp" så de andra banden lämnar jag faktiskt den här gången åt er att upptäcka själva, kan ändå säga att Jana kanske inte uppfunnit hjulet...
När det efter vis dramatik, försvunna sladdar och ungdomar som är elaka,blir Jonas tur att stega upp på den lilla scenen förstår man att han har byggt upp en fanbase. Alla är uppe på fötter och Jonas ser faktiskt lite skrämd ut. När han drar igång sina finurliga poplåtar om humlor och att känna sig speciell, då blir det allsång. Jonas ler och kommer av sig. Speciellt mycket verkar alla gilla "Someone special". Han är inte riktigt förberedd på att så många kan hans ord. Att alla i en lägenhet i Bergsjön sjunger med i hans tankar. Att vi känner för honom.
Men det är bara att vänja sig, Jonas! För med skeva samplingar och försiktig röst kan man komma hur långt som helst. Långt mycket längre än en lägenhet i Bergsjön. Man behöver inte ta i ända från tårna och kasta hattar för att nå fram. Det räcker med att sjunga vad ens hjärta säger till en att sjunga.
Till sist vill jag bara ge en stor applåd till killarna Mattias och Johan som anordnar konserter som dessa. Att sedan några inte har vett att vara snälla och suckar högt när allt inte funkar som det ska är bara att glömma. Tack för att jag fick komma hem till er, tack för att ni bjuder på er tid och ert engagemang. Vad gör det då att allt blir lite försenat, jag väntar så gärna.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)