Peace & Love: Några sagor från en vacker festival i Borlänge

Listor. Stapla upp saker som kan vara svåra att berätta i löpande, snurrade, rinnande text. Så jag ger mig på att bygga lite förståelse, berätta några sagor om Peace & Love i Borlänge.




Lära hundar att sitta eller hur Jerry lätt glömmer bort vem han snackar med och bara babblar på
Det är fredag och matdags, jag slår på stort och tar en buffé backstage trots att den kostar en mindre förmögenhet (värt dock). Till bords får jag Petter Seander, Anna Stålberg och Kristian Anttila. Gamla vänner och allt är trevligt. Sen börjar jag snacka om varför det inte finns någon som gör house på svenska, dvs som sjunger på svenska. Redan där är jag ute på djupt vatten, för det kanske det finns, men jag har då aldrig hört någon förutom några plojband. Sen blir det värre, jag försöker få Anttila att fatta det geniala i detta och att han helt enkelt borde göra house. På svenska. Kristian nickar och håller snällt med.
Petter Senader hör vad som händer och infliker:

- Detta är för jävla roligt alltså, Jerry Boman sitter och förklarar för Kristian Anttila hur han ska göra med sin musik!

Hörde ni ridån falla?

Johan "Offbeat" Hansson är Borlänges hjälte
Förra året träffade jag som vanligt skönt folk på Island In The Sun. En av dessa var Johan Hansson, mer känd som Dj Offbeat. Så klart sökte vi upp varandra under P&L och han är en helt underbar människa. Följande utspelar sig i Soltorgsparken:

En yngre kille börjar leva om och sparkar ner en soptunna, påsar, papper och skit far ut över gräsmattan. Johan ser detta och skriker på killen att plocka upp. Han tar verkligen i och förklarar för grabben att så där gör man INTE. Kille ser lite skamsen ut men det gör inte hans polare, han går fram till Johan och börjar tjafsa. Stämningen blir lite obehaglig… men Johan är som han är och säger till killen att han kanske ska börja fundera på varför han skyddar sin polare när polaren gör fel. Den bråkige killen kommer helt av sig.
Efter runt tio minuters snack mellan Johan och det här gänget börjar de alla kramas. De lovar plocka upp och lovar också att plocka upp allt skräp de ser så Borlänge blir lite snyggare.
Människor som visar den sortens mod och civilkurage bör tilldelas pris. Johan gör det som inte många andra skulle gjort och han har förmodligen förändrat den här killarna förevigt. Storslaget!

Jag kommer i fortsättningen kalla den där parken med den lilla dammen för Johan Hanssonspark och jag föreslår att du gör det samma.

Eriks Plånbok
På fredagen gjorde Lilla Sällskapet en helt makalös spelning (läs här). De var så glada och förmodligen slutade kvällen senare än sent. Jag unnar dem allt.
Sen var det den här grejen med att den lilla duon skulle vara med mig i Nyhetsmorgon på lördagen. Tidigt.
Med trettio sekunder till godo kommer Mats Norman springandes men utan Erik Nordström. Erik "vilar".
Men Eriks plånbok ligger i Mats ficka och detta påpekar han när jag frågar var Erik är.
Slutsats: Kan du inte vara med själv, skicka din plånbok.
Jag tycker det hela blev väldigt roligt och jag kan inte sluta skratta åt att Erik "försov" sig! 

Ronny och Pelle
En journalist kan vara ett riktigt pain in the ass. Tänk då vad runt 500 journalister, alla med egon stora som hus kan ställa till med. (jo, vi har stora egon hela bunten, alla vill synas och alla har rätt i precis allt). Ronny Mattson och Pelle Andersson med stab står mitt i den här stormen. Helt iskalla, helt lugna. Bara där är de väldigt bra men sedan har de ytterligare en färdighet, de ser varje person som just en person. Som en medmänniska. Det här låter kanske fånigt, vi är ju där för att jobba och de är där för att jobba men det är just det som gör det hela så fantastiskt. Jag har faktiskt aldrig, i något sammanhang, mött några bättre pressansvariga. Då har jag mött en hel hög genom åren. Pelle och Ronny fick mig att bli deras vän, trots att de förmodligen fick 499 stycken andra journalister att känna det samma.
Detta gör kanske inte så mycket för festivalen men det skapar en stämning och jag kan sätta en femhundring på att Ronny och Pelle inte är ensamma om att ha den här inställningen bland festivalmedarbetarna. Jag vill bara säga Tack.   

Att överraska sin publik
Klockan är tidig kväll på lördagen och festivalen har så smått börjat stabilisera sig, ni vet känslan av att man höra hemma på den där gräsplätten, att allt funkar, man hittar och man har sin plats på olika ställen.
Då bränner Peace & Love igång den största överraskningen: ett flygplan börjar göra helt helt HELT galna tricks ovan våra huvuden. Inte nog med det, inne i planet har man monterat en kamera som sänder live, direkt till de stora skärmarna på Utopiascenen. Det är coolt. Det är övercoolt!
Det finns ett enkelt knep för att se om en festival lyckats överraska sin publik, det är att kolla hur folket backstage beter sig. Här snackar vi människor som byggt hela karriärer på att vara avmätta och oimpade av allt.
När planet kommer och konsterna börjar släpper hela backstage garden totalt, alla stirrar mot skyn och lovorden haglar! Alla enas om att detta kan vara det coolaste någonsin! Verkligen!
Jag står bredvid Gimme Indie-Tommy, han jobbar numera även på Luger som har hand om Way Out West. Han mummlar något om att "hur fan ska vi slå detta" och jag ser hur han frenetiskt sänder sms. Kanske är det Way Out Wests okrönte kung Joel Borg som får det panikartade messet.
Det får vi aldrig veta men festivalen i Göteborg har nu något rejält att bita i om de ska slå den flygande mannen över Borlänge.


Mats Jonsson, serietecknaren
Jag blev så jävla starstruck när jag fick prata med mannen bakom boken Hey Princess. Gud alltså! Finns inte så mycket mer att berätta om det eftersom jag var fjorton igen.

Publiken på Anttilas tältgig
En kille som heter Malte och är från Falun vann en tävling och förstapriset var en spelning med Kristian Anttila vid sitt tält. Jag tog mig dit, hoppade över lera och saker som såg ut som avföring och fick uppleva världens snällaste publik.
Jag vet inte om det var chocken eller något annat men inte en enda av de personerna som satt längst fram där bland tälten tog upp sin mobil. De var där i stunden och upplevde något i realtid. Det är ovanligt numera men väldigt väldigt vackert.
Malte själv satt i mitten och hans leende tog aldrig slut.

Vuxna män som inte kan bete sig
Ok, nu till något mindre roligt. Den Lugna Campingen.
Jag brukar verkligen inte bry mig om hur mycket tältgrannar låter eller vad de håller på med under en festival, men om man bor på Lugn Camping Deluxe på grund av att man ska jobba väldigt tidigt på morgonen så förväntar man sig att andra gäster följer den enda regeln som gäller där: var tyst efter 02:00. 
Detta är inget problem för 99 procent av dem som bodde där, man respekterade varandra och det var trevligt. Dock fanns det ett gäng som inte förstod något alls, trots att vakterna sa till dem flera gånger att både lägga ner gitarren och sluta väsnas. Istället började de "hämnas" på oss runt om kring med att spreja ner våra tält. Japp, dem klottrade och förstörde flera tält bland annat mitt.
Någonstans hade jag haft förståelse för detta om personerna var små och inte visste bättre. Men nu kommer själva slutklämmen i denna tragiska saga, detta var vuxna män, några såg ut att vara upp emot femtio år eller så. Att då inte ha vett nog i skallen, och att sedan hålla på med skadegörelse… nä, jag finner fan inga ord.
Vi flyttade tälten och jag hoppas de här gubbarna aldrig mer sätter sin fot på en festival.
Och till er vakter: Klipp banden för fan! Stå inte och vela.

Om jag såg några band? Förutom den jag redan berättat om i andra inlägg? Ja. Matti Alkberg, Vånna Inget, Billy Idol, Rebecca & Fiona, Sugarplum Fairy… Ni vet, kvantitet framför kvalitet osv osv. Nä, men jag finner egentligen ingen poäng i att skriva om precis allt, ni har ju ändå fått veta om vissa av den är banden hur mycket som helst.

Bilderna går att klicka på:

Jag älskar band som är hela vägen ut i fingerspetsen!

Hej, jag heter Kristian och spelar i en lerpöl.

Mats. Serietecknare. Geni.

Vånna Inget hade sjukt liten publik. Men folk har ju aldrig fattat vad som är bra på riktigt.

Det otroligt glamorösa tv-livet. Observera bajamajorna.

Sekunden när Johan Hansson blir stans hjälte.

Ö&B gjorde reklam med stor ballong.

Icona Pop rev ett helt hus. Bara grus kvar.

Rebecca och Fiona, väldigt mäktigt ändå!

Lilla Sällskapet får fotografer att flytta på sig.

Bästa Matti Alkberg och bästa bandet!

Finns inget ensammare än soluppgång när man just är helt ensam på väg hem.

Tom Jerry Boman