Open´er: The Kills, Yeasayer och en väldigt hängig Björk


Börjar med lite grundläggande fakta: I Polen bor det runt 38 miljoner människor, landet grundades… Nä, jag bara skojar. Tycker vi håller oss till festivalen som jag är på, Open´er i Gdynia. Förra året köpte 85 000 biljett, hur det ser ut i år är oklart än så länge men det är väldigt mycket folk här. Någon snackade om 100 000…

Själva festivalen ligger på ett flygfält, en stor öppen gräsplätt som är gigantisk. Att gå i rask takt (man bor väl i Stockholm) från norra delen till södra tar runt 15 minuter. Då är det alltså öppet hela vägen och man ser de båda scenerna när man börjar gå. Helt enormt. Det blir med andra ord aldrig speciellt trångt på området och några köer till vare sig intag av mat eller uttag på toalett är långa. Har har man verkligen lyckats.

Men nu var det ju inte organisationen jag var här för, utan musiken.



Min lilla indiegen har såklart följt med mig till Polen och med spänning började jag dagen på minsta scenen, Taletsstage.

Enchanted Hunters gör väldigt komplicerad musik, det är fiol som används som ukulele, det hamras på gitarr, spelas tvärflöjt och det sjungs likt en jazzkatt. Det är alldeles alldeles… förvirrat. Ibland är det helt värdelöst men flera låtar glimrar till och skulle varje dag konkurrera man First Aid Kit. Men med tvisten östeuropeisk melankoli. Mycket bra!





Nästa stopp är Alter Space, ett stort tält och där spelar Frozen Bird, ett band som nått någon form av framgång i hemlandet om man ser och hör på publikens reaktioner.
För mig är det helt ofattabart. Jag förstår inte vad som är grejen, kanske för att jag inte har hela den polska musikscenen framför mig, jag har ju aldrig varit inne på bredbent rock som Polen verkar domineras av. Men i den världen kan jag förstå att Frozen Bird blir alternativa och nya. De knyter an till ompabompa-arvet och kryddar med en polsk Miss Li.



Spelningen är mycket märklig, några låtar är helt instrumentala med fiol och bastuba, andra rena poplåtar (om än i ompabompatakt). Frozen Bird ger ett splittrat intryck och jag går vidare. Över det gigantiska fältet.

The Kills är ett utmärkt festivalband. Här finns låtarna, här finns showen och här finns känslan av en bättre, roligare värld där artister är lite coolare än oss andra. Alison Mosshart och Jaime Hince tillsammans med fyra (!!!) trummisar tar oss över och igenom vår gråa misär, gläntar på dörren mot farligheter. De är på en stor scen träskblusens frälsare, de gör vårmarkerna, ödemarkerna, farligare. Vi önskar oss bort, vi önskar vi var de och vi önskar att de aldrig slutar spela.

Korsar det stora fältet än en gång och går in i ett gigantiskt tält. Och då menar jag verkligen en gigantiskt tält, vi är lätt 5000 personer där inne och på scen till Brooklyngänget Yeasayer.

För det första: en bättre ljusshow har aldrig skådats på norra halvklotet! Här byggs det rum av ljus, den enkla men geniala iden med stora genomskinliga plastbollar som bryter ljuset är…just helt genial. Yeahsayers neonfunkdisco har aldrig varit snyggare än på denna scen. Och publiken älskar. Allsången, dansen och skriker är enorma. Kärleken är besvarad, Chris Keating uttrycker gång på gång sin kärlek till Open´er (de var här första gången 2010) och han menar vad han säger.

Trots tältets proportioner lyckas Yeahsayer bygga närhet, vi är på den lilla klubben innan allt blev stort. Rysmomenten är många och när O.N.E. brakar på lyfter tältduken. Overkligt.

En av de spelningarna jag såg mest fram emot här var Björk. Allt sedan hennes dagar i B-52:s Sugarcubes har detta isländska väsen fascinerat mig. Ett viddernas rå med inbyggt glaciärreverb i rösten. När Björk skriksjunger står världen stilla.

Hon skriksjunger inte på onsdagskvällen. Inte det minsta. Hela föreställningen är ett stort misslyckande, ett koncept som aldrig borde nått en så här stor scen. Visst, det är vackert men det är bedövande långtråkigt. Vackra bilder på natur rinner sakta över storbildsskärmarna, Björk tar hjälp av en kör och på något ställe bränner det till då hon skjuter eldpistol på scen. Men mest är det bara segt. Inget man vill uppleva igen precis.

Björk är en visuell artist, kanske är det därför mina förväntningar inte alls infrias. Nu sprattlar hon mest runt införd en gigantisk rödorange peruk och verkar knappt vara närvarande. Rösten är där men även den verkar trött och förvirrad.

Men den känslan går jag och tar en paus. Inväntar New Order

Tom Jerry Boman