Open´er: Hur en blåsa på foten förstör hela min dag

Franz Fredinand med publik

Some days are made for smoking. Som igår. För vad finns det annat än att röka när forna idoler, forna storheter klappar igenom och visar sig vara one-hit-wonders. Då kan man bara röka ut dem från samtiden och hoppas det kommer något nått. Att röka och be om framgång för nya band och röka ännu mer för att de gamla ska gå och lämna plats.

Ja, jag har en blåsa på foten lika stor som en pingisboll och det påverkar såklart detta bittra och småsinta inlägga. Så jobbar jag.

Anländer till Open´ers tredje dag. Det luktar hav. Fast inte det där friska havet, det luktar gammalt hav. Likhav. Dött hav. Men det är bara att bita ihop och ta sig fram till Bloc Party.

Väl där luktar det mer lik än någonsin. Tyvärr rör sig liket fortfarande, som en fisk på torra land kämpar engelsmännen trots låtmaterial tunnare än papper. Det viks en papperssvala av Banquet och bandet låter den otroligt nog störta rakt ner i leran. De slarvar, verkar knappt bry sig. Borta är skärpan, knivseggen i gitarrerna och kvar står en samling britter med dollartecken framför ögonen. Någon annan motivation verkar inte finnas. Ajö.


Franz Ferdinand jobbar lite annorlunda. Uppenbart glada att vara i Polen, Alex Kapranos (dagen till ära i the mother of all pottfrippor och tillhörande svinsnygg hipstermustach) leder sina mannar på knock direkt: Matinée! En sådan början och hela Polen sträcker sig mot solen. Och det fortsätter i samma takt, allsången når sitt klimax i Take me out. Då skriker ALLA. Låten slår allt, är en storfestivalrökare och vid det här laget har skottarna samlat på sig en jättepublik.

Men samtidigt, setet är ihåligt. Rent utav trött på sina ställen. Borta är spralligheten, den där naiva inställningen de en gång hade när de spelade på Accelerator 2004. Då ursäktade de sig och drog igenom de sista låtarna i dubbel hastighet eftersom de vill hinna se nästa band. Sen hoppade de ner från scen och sprang med oss andra. Allt det finns såklart inte kvar men det är precis det jag saknar. Jag vill känn att bandet jag lyssnar på har sina idoler, sina "måsten" på festivaler. Nu är Franz Ferdinand bara ute på ytterligare en spelning, gör ett proffsigt intryck och drar vidare. Och håvar in kollekten på väg mot turnébussen. 


M83 i tältet. Jag twittar följande till Gustav Gelin:

De är ett skämt. Typ Coldplay med en liten liten synth.

Då ska ni veta att Gustav gillar M83. Och jag ogillar Coldplay.
M83 är så allt igenom tråkiga att jag går efter en stund. Publiken skanderar "öööööhhöööö ö-ö-ö-ö-ö" och vevar med housearmen trots bristen på house. Det är där landet ligger när det gäller M83, det är vedervärdigt och används förmodligen som avskräckande exempel. M83 bör genast sätta sig på Orient Expressen och försvinna bort. Jag kan bre er en ostmacka till färdkost bara ni åker nu.
Efteråt skriver Ellinor Nilsson aka De Montevert på Instagram:

@jerry_boman verkade inte gilla det, jag förstår honom. Han är ju lite äldre. Bra somfan var det iaf!    

Om om förmågan att uppfatta uselhet hänger ihop med åldern borde kanske M83 förstå sitt eget bästa nu. Sätt er på ett tåg härifrån tack. Och gör det nu.

När nyheten om Cardigans återförening nådde mig tyckte jag det lät om en bra idé. När sedan nyheten om att de skulle spela sitt fjärde album, rätt tunna Gran Turismo, dog peppen. När det sedan avslöjades att det skulle bli ett Cardigans utan hjärnan, hjärtat, Peter Svensson förstod jag inte alls. Men visst, Cardigans är ju alltid Cardigans och Nina Persson är alltid Nina Persson. Hennes röst tar oss till nivåer vi aldrig skulle nå.

Så vad händer då när Ninas röst plötsligt är hes och Peter är utbytt med annars så förträfflige Motoboy aka Oskar Humlebo?

Cardigans havererar totalt. Först ska jag säga att jag verkligen tyckte synd om Nina igår, hennes röst var så hes så hes och under normala omständigheter hade hon förmodligen ställt in. Men Cardigans är och har varit stora i Polen och detta var deras första spelning där. Då gör man vad man kan.

Något som dock inte berodde på sjukdom var hur låtarna omarrats. Borta var den väna popvind som blåst den från Jönköping, via Taburinestudion i Malmö och över hela värden. In på scen klev ett bredbent rockband. Effektivt "rockar" de sönder allt från My Favorite Game och när de frångår spela-alla-låtar-från-en-skiva-konseptet lyckas de förstöra I Need some Fine Wine and You, You Need to Be Nicer.

En sak funkar förträffligt: You're The Storm blir precis så där svulstig som man drömt om. Holdup:et i antirefrängen är trots allt bland det bästa dem gjort, det ödsliga passar perfekt på en jättescen på ett flygfält i Polen.

Som sagt, jag har en blåsa värdig eget postnummer på foten. Att den ständigt gör ont har påverkat mig negativt under festivalens tredje dag. Ta alltså in dessa ord/tankar med blåsan och smärtan i åtanke.

Tom Jerry Boman