Open´er: Dancehallelectro, folkmusikpsalmer och dimma

Dimma över Polen

PANG!
Vaknar av en enorm åskknall. Rummet lyser upp och för en sekund befinner jag mig i ett kärnvapenkrig. Sen börjar billarm från tusen polska bilar tjuta. Högre än något annat jag hört, det vibrerar i väggarna. Regnet häller ner, larmen försöker finna takten. Misslyckas. Jag försöker somna om. Misslyckas.
Här är alla ljud högre. Här är alla ljud starkare.
This is Poland.

Det är tveksamt om det finns restriktioner på ljudnivåerna under polska festivaler. Om de finns är de betydligt högre satta än i Sverige. Samtidigt är det ett "bra" ljud, det ringer inte i mina öron trots att det trycker över bröstet när subbasen flyttar mer luft än någonsin. Här hittar vi ett väldigt bra exempel på varför man inte bara kan sänka volymen: den polska publiken är helt fantastisk. Varje spelning är ett nytt tillfälle att vara pepp, en ny stund att dansa, skrika, sjunga med och applådera.

Jag var som bekant i Borlänge härom veckan. Stor festival, mycket folk. Trots det verkade publiken ibland märkligt loj. Nu vet jag varför. Ljudvolymen har sänkts för mycket, det finns inget kvar att reagera på. Inte festivalens fel jag vet, men något måste göras. På Open´er i Gdynia finns inga "döda" spelningar, publiken är verkligen helt fantastisk. Och med en fantastisk publik tänder banden till och tillsammans skapas oförglömliga stunder.

Se över ljudnivåerna i Sverige, utbilda ljudteknikerna och jag lovar att bland annat Stockholmskorridoren kommer försvinna. Ge oss spelningar att minnas, inte samtalen vi hade under dem.

Dry the river passerade Sverige rätt obemärkt i maj förra året. Sedan dess har det hänt grejer, londonbandet med sin folkrock är just nu ute på en evighetslång turné som innefattar de flesta stora festivaler i Europa. Sen väntar USA och en rejäl Englandssväng i höst. Som om inte turnébussen var nog, bandet bor även ihop privat. De är med andra ord "ett riktigt band".

Framgången har kommit snabbt, de bildades 2009, och spelningen på Open´er är en fröjd att vara med om, bandets största hittills. Likt en bunt skolgossar på föräldrarfritt spritter det i engelsmännen, de kastar ut sin kärlek inne i det gigantiska tältet. Responsen är enorm, vi är säkert 10 000 i tältet. Bandet blir ännu bättre, de ler och skakar på huvudet, detta är deras största gig någonsin.

Peter Liddle och Co kommer bli hur stora som helst, de kommer headlina när som helst. Folkrocken har föryngrats och det behövdes. Borta är sega ballader, kvar är de fina rösterna och melodierna. Dry the river är psalmer som frälser fler och fler.

En som verkligen behöver skärpa till sig är Justin Vernon i Bon Iver. Bandet är ett av festivalens huvudnummer, en spelning man "måste" se.
Tyvärr är det dödligt trist. Visst, vackert men det finns ingen nerv. Scenen är på tok för stor, Bon Iver är värme och närhet. Inte fält och himlen som tak. Gick inte alls.

Något som däremot inte är trist det minsta är Popaganda-aktuella Major Lazer. Med en aldrig sviktande energi, total galanskapsdans på scen och som enda mål att få varenda jävel i publiken att dansa sitt ass off sätter de flygfältet i gungning. Leran skvätter, svetten skvätter och jag blir hur glad som helst! Dancehallelectro FTW! Major Lazer har ingen djup tanke, här finns inga långsiktiga mål. Allt är bara nu nu nu. Så befriande! Mayhem!








Om ni nu tvekar på om Popaganda kommer dansa skiten ur sig i augusti, kolla hur det såg ut i går:



Att man också vet hur en festivalpublik ska tas kan man höra i det här klippet:

 
Går förbi The Maccabees. Bra men inget som jag kommer minnas om hundra dagar. Sätter mig ner och väntar på Justice...


Tillsist:
Går förbi lilla Talets-scenen och får för första gången i mitt liv se en punkare spela säckpipa… mycket oklart vad jag tycker om det, men han var rolig att se på. This is Poland.

Tom Jerry Boman