Liveklipp: Theo Berndt och Hugo Lindmark på Landet i Stockholm

I lilla orten Floda ost om Göteborg bor runt 8000 själar. Gott så. På Wikipedia finns inte så mycket mer information om orten än att det går tåg därifrån, både mot Alingsås och Göteborg. Och det var nog ett av dessa tåg som den samling människor som kallar sig Theo Berndt tog, mot Göteborg, mot Frankrike och ut mot världen. Kanske var det just på ett av dessa tåg bort som soundet utvecklades, den euforiska känslan av frihet. Theo Berndt är just frihet. Att göra det man man vill, utan att påverkas. Musiken berättar just detta men så även allt runtomkring.


På scen står sex bokstäver, upplysta inifrån och bildar ordet Berndt. Om de bara lös vore det gott nog, de flesta band har ju inte ens en backdrop. Men här går man längre, håll i hatten nu: Bokstäverna är en del av musiken. De blinkar inte bara i takt, de spelar ibland en egen takt. Programmerade av något slags geni blir detta bland det bästa jag sett på en scen! Och det händer på lilla Landet!

Med innovativ, spritt språngande naken, stämsång, wacka wacka-gitarrer och en trummis som sätter "det" är Theo Berndt värda så mycket mer. Hade de mörkat sitt ursprung, varit från England, så hade de med all säkerhet spelat på Strand och Svenska Musikklubben hade varit DJs, alla varit där och dansnivån ökat med 400 procent. Theo Berndt är just precis det där bandet du drömmer om, din lille lille stockholmshipster. Tyvärr är du för feg för att upptäcka de själv. Du får vänta tills Nöjesguiden eller något annat berättar för dig vad du ska tycka om. Vi andra hade världen kväll på Landet.

Mer med Theo Berndt finns på Spotify, bland annat helt nya skivan F.E.A.R.S.



Hugo Lindmark. Vad ska man börja? Killen som satt förra årets smyg-låt: Smal som jag. En smyg-sång är en sång som smyger sig på en och sedan tar över varje fiber och man börja skälva/gråta.

Hugo Lindmark. Var ska man fortsätta? Killen som radar upp låt efter låt så genialisk att Landet-publiken inte kan annat att falla. För det är precis det som händer, vi faller. Alla faller. Det är så charmigt och bra att vi faller hårt. Detta märker Hugo och i dessa applåderade kärleksförklaringar händer det som så sällan händer: feeling. Hugo Lindmark får sån jävla feeling och vi får alla vara med om en explosion. Allt blir förstärkt, allt lite snyggare, lite bättre.

Det är så sällan det händer, scenkonstnärer ska vara kontrollerade. Men Hugo släpper vid ett visst ögonblick allt och låter sig falla, rulla ner för berget och möter oss. Fan vad han möter oss.

Hugo Lindmark. Vad ska man sluta? Genom att berätta att det här är den oheliga alliansen mellan Timo Räisänen och Tomas Andersson Wij. Med Annika Norlin på text.

Hugo Lindmark. Hur har ni lyckats missa detta?

Mer hittar ni på hugolindmark.se



Tom Jerry Boman