Liveklipp: Bedroom Eyes
och Armand Mirpour


Att köra tre band på samma kväll är inga problem. Räknar man med att varje band spelar 40 minuter i snitt så har man 120 minuters underhållning att breda ut över publiken. Börjar kvällen nio och slutar tre, ja då har vi hela 360 minuter att spela med. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt, av någon märklig anledning vill inget ställe i Stockholm att band spelar efter midnatt. Då blir det plötsligt trångt med minuterna, vilket gör att man får klämma igång band ett redan innan alla är på plats. Jag misstänker att någon barägare har räknat ut hur publiken funkar; när det spelas live dricker ingen öl, när det dansas dricker alla öl. Alltså vi man ha banden för, då har alla redan dragit i sig några timmars ranson hemma och går inte till baren ändå. Ett syniskt tänkande, rent kommersiellt bra såklart, men hänsyn till publiken är det inte. Jag känner mig alltid lurad.

Sen har jag ett erkännande, jag tar tillbaka allt jag någonsin tänkt och inte tänkt om Bedroom Eyes. Kolla bara på bilden!

Första band ut i fredags var förvånansvärt Allo Darlin’. Jag vet inte varför det största bandet, jag i de kretsar som lyssnar på musik, spelade först. Kanske hade det med att göra att de senare på natten skulle köra bil till Tyskland. Hur som helst var det många som missade, bland annat jag. Eller jag hann med några låtar, även om garderoben var så långsam att kall sirap känns fort...

Nästa grej upp på scen hann jag dock med och tur var det, underbare Armand Mirpour går inte att placera i något fack. Han är pop, visa, österländsk mysticism och en helt fantastisk låtskrivare. Finns vissa likheter med Navid Modiri i det gränsöverskridande som jag inte kan sätta finger på. (för övrigt inga liknelser). Låtarna rullar sig fram, likt det där gymnastiksnöret man fäster på en pinne och gör mönster i luften med. Elegant, oförutsägbart i all sin förutsägbarhet. ”Graciöst, Armand” skulle man säga från kommentatorsbåset. Denna kväll körde Mirpour med band halvakustiskt och vet i fan om det nästan inte är ännu bättre då, rösten kommer fram, det är i det närmaste acapella på sina ställen. Och när han sedan går över till att sjunga på svenska tror jag flera hundra hjärtan slog lite snabbare:



Mer på svenska med Armand tycker jag!

För några månader sedan såg jag Bedroom Eyes på Södra Teatern. Något stämde inte och jag var helt likgiltig inför bandet, det hände inte ett skit i huvudet…

Jag tar tillbaka allt. Jag ångrar mig. Jag hade fel.

Bedroom Eyes är bandet jag längtat efter, med lika delar sexighet, lekfullhet och med ångvältspopcrescendon plattade de till mig totalt i lördags! Tänk den där sena natten på en festival, det regnar, alla är trötta och du vill bara åka hem. Då kommer en enkel kille i vita kläder och sprider kärlek på scen. Bedroom Eyes är I´m from Barcelonas utveckling, så som Jönköpingsbandet skulle vilja att de utvecklas. Det är inbjudande, varmt och vi är alla med på banan.
Titta på bilden här ovanför, den säger en hel del om stämningen.
Lyssna på klippet nedan, det säger dig att du direkt bokar flyg nästa gång BE spelar.



Tillsist:
Nog för att Veronica Maggios "Jag kommer" är bra men...fem gånger på samma kväll? Sånt gör ju inte ens jag med Broder Daniel-låtar... Förövrigt spelade alla, Le Plus till Klubb Corazon tokbra grejer! Hurra!

Jerry Boman

4 kommentarer:

Jonas sa...

Fint skrivet Jerry!

Kul att Corazon spelade den 4 ggr isf, för jag kan garantera att vi bara spelade den en gång :)

Tindra sa...

Jag håller med om att spela låten 5 gånger är några gånger för många men hon heter väl ändå Veronica?

Tom Jerry Boman sa...

Tindra: Det har du ju såklart helt rätt i, fingrarna slant en smula :-) Tack!

depika sa...

I was very encouraged to find this site. I wanted to thank you for this special read. I definitely savored every little bit of it and I have bookmarked you to check out new stuff you post.
http://www.hotmodelindelhi.com