De säger att jag måste utvecklas. Därför titta bakåt. Minnas och gräva runt. Dra fingrarna genom historiens glänsande hår, och då, endast då känna lycka. De säger att jag måste låta tiden stå still. Låta historien växa. Men jag står inte still. Jag kastar mig framåt. Drar hårt i håret. Det nostalgiska håret slits av, jag är frustrerad. Hår ska av och nytt ska växa ut. Bort med allt gammalt. Jag skiter i hur frisyren såg ut förra året, hur den ser ut i morgon. Bort ska den. Nu är vi här.
Nej, jag önskar inte att jag var 15, 18 eller 27. Jag trivs med att vara 36. Ja, visst. Och ändå känner jag mig glad för att en lördag få gå till Jazzhuset och lyssna på ny musik. Från en av mina gamla kollegors svärson… Det där sista är en smula märkligt, jag står alltså där och får reda på att min väns son spelar i bandet jag gillar…
Nu hade det här kunnat utveckla sig till en text om hur jävla gammal jag känner mig, men inte då, jag känner mig precis tvärt om. Jag känner mig yngre än någonsin, för jag är den jag är, jag köper inte julklappar (jag köper en, till min flickvän. Resten blir utan), jag stressar inte runt efter den perfekta sillen och jag lämnar inte in bilen för att byta dubbdäck mellan tandläkarbesöket och Byggmax-rean. Nä, jag går till Jazzhuset, dricker på tok för många gratisöl och lyssnar på ny musik.
Westkust har, förutom det helt geniala bandnamnet, ett ödmjukt fuck you-finger rakt upp i nyllet. De blandar raka ryggar med slingriga melodier, utflykter tar sig musikaliskt närmare bob hund än Silverbullit. Det är smart primalmusik och publiken låter inte bandet vänta. Vi är med på det här! Westkust är så långt i från tidseffektiv musik man kan komma, även korta låtar bränner i väg i våra huvuden.
Ojoj, nu börjar hela världen skaka och gapa om Makthaverskan. Nej och åter nej, det här är inte Makthaverskan. Det kan finnas liknelser, men lyssna noga och de är få. Där Makthaverskan går in för att skapa anarki, där ordnar Westkust en demonstration och låter ropen skalla. Leden växer sig starka, fler och fler fötter trampar och tillslut har de skapat en helt egen stat. Utan kaoset och larmet från Makthaverskan.
Jag lyssnade mycket på Katakombskivan när den kom. Jag förstod liksom inte men jag försökte verkligen. Det lät ju helt platt, sa till någon att det var hotellmusik. En skiva till kaffet liksom.
Nu har jag ändrat mig, för live var det ju något helt annat! Uttrycket är mycket mer panikartat, som tiden inte räckte till för detta band med kända medlemmar.
Jag sätter mig och lyssnar på skivan igen…
Resten av kvällen är fragment: Jag ryter till på skarpen åt folk som snackar skit om mina vänner, blir bjuden på öl, jag röker ute i trappan och blir som vanligt starstruck vilket man ska egentligen ska stå över på Jazzhuset, blir bjuden på öl, går en omväg för att hitta rätt vagn och halkar min väg över Opaltorget…
Har ni bytt dubbdäck än?
Jerry Boma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar