2011 tillhör Andreas Stellan

Jag seglade runt på Söder i går. Musikkvällen startar, tro det eller ej, på En thai till. Av någon oklar anledning har de satt en märklig trubadur där som spelar snorkassa covers, komplett med midibacktrack värdigt vilken 90-tals hemsida som helst. Om jag blundade kunde jag tydligt se de roterade eldarna… Fick också reda ut en av mina vänners tidigare springnotor.

Gick en runda till ”nya” Nada. Märkte ingen speciell skillnad, förutom att de fortfarande inte har några jordnötter. Förstår inte varför. Emerentia och Lovisa skulle i alla fall spela skivor men tyvärr stod det fel i infon så jag var där för tidigt…

Sen lät jag snön knastra under fötterna igen (älskar riktig vinte, just där saknar jag inte Göteborg det minsta) när jag gick mot kvällens höjdare, Södra Bar och Bomullsklubben. Snabbt besök i logen och trevliga Andres Stellan. Ja, även alla andra var trevliga. Sen brakade det loss.

Bomullsklubben bygger som ni kanske vet på tanken att sammanföra det magiskt bra husbandet med olika sångare/låtskrivare. Den här kvällen var förste man på scen Simon Stålhamre. Jag hade aldrig hört killen för men blev helt knockad! Jag vet fortfarande inget om honom men låten Strange Fruit (kan den ha hetat) skulle jag hemskt gärna vilja höra igen. Helt fantastisk poppärla!










Andreas Stellan dyker upp både här och där. Jag har väl mest sprungit på honom när han spelar med Ludwig Bell och/eller Anna Järvinen. Eller när han spelar med Stefan Randström. Eller när har styr ljudet på Landet. Det finns ju alltid en risk med såna här ”bakgrundsartister”, att de är tokduktiga i olika band men inte kan stå på egna ben. Det gäller inte superpopgeniet Andreas Stellan. För på Södra Bar blir Andreas en ljusare Jens Lekman, på svenska. En Olle Ljungström i byggoverall. Med starkare crescendo, med hårdare anslag och lättare att inte tycka synd om. Varenda låt står stadigt i jorden, grundad i fin tradition av rent hantverk och supertalag.



Tillsammans med trion mjukar han till låtarna och rundar av hörnen,  Rågsved möter den svenska landsbygden i en långsam jazzig inblicksdokumentär. Ensliga grusvägar med vattenfyllda potthål och gräs i mittremsan fylls av frustrerade människor som springer mot solen när daggen gör spindelnätet synligt. Illasittade secondhandskor river i gruset till tonerna av en Jan Johansson polkatolkning. Stellan och trion går inte bara över gränsen, de suddar ut den totalt.

Snart är det nytt år och fan ta om inte det blir Andreas Stellans år! Så, Anna och Ludwig med flera, ni kanske förlorar en medspelare med Sverige vinner en målgörare.

In i logen igen och den eviga frågan kom upp: Varför är nästan alla stora svenska vissångare gubbs och jävligt sviniga gubbs? Tror inte vi kom fram till något.

På vägen hem gick jag snabbt in på Nada igen, nu hade Emerentia och Lovisa fått upp djångan. De drämmde iväg en Håkanlåt i den tomma lokalen, samtidigt som de vevade med armarna. Underbart!

Bra kväll!

Tillsist:
Missa nu inte när jag spelar skivor på Medis i morgon! Kjellvander, EP´s, Klubb Springfield i baren och på Stora Golvet är jag avbytare till Gustav Gelin när han går på dass. Kommer bli så kul!
Läs mer om det hela HÄR.

Jerry Boman