Jag var såklart inte på plats i Helsingborg men jag tänkte ge mig på att förklara varför Hellman inte kommer lyckas med det som Hellström gör, spela ett album rakt av.
Klicka om inte annat på "Läs mer" för att få höra och se Håkan framföra en HELT NY LÅT.
Nu har väl de flesta med en smula sunt förnuft insett att Hellmans album "…och stora havet" inte är "Sveriges bästa skiva" som Nöjesguiden en gång utropade den till. Visst, det är en bra skiva, en mycket bra skiva till och med. När den kom bodde jag i Halmstad och lyssnade i smyg. Jag var rädd att fotbollskillarna skulle slå mig på käften. De som utgör runt 93 procent av västkuststandens befolkning. Jag kände mig upplyft av Jakob. Eftersom han liksom jag inte kände igen sig i 80-talets mansbild så hittade vi varandra…eller ja, jag hittade ju honom via mina öron och hjärna.
Med Hellström var det något annat som hände. Om Hellman startade 90-talet (skivan kom ut 89 och 90-talet började där och då) så startade definitivt Hellström 00-talet. Ingen annan skiva har fått sådant enormt genomslag på den svenskspråkiga musiken. Håkan byggde en ny stadsdel, en ny stad och skapade ett nytt musikaliskt land. Man kan ju hävda att utan Broder Daniel ingen Håkan och så vidare men det är att förenkla saker en smula. Hellström kopplade in huvudet i mixerbordet och började sjunga, sjunga som ingen annan gjort tidigare. Han gick på känsla, inte den där konstiga prefabricerade "känslan" som så många andra snackar om, utan den riktiga känslan. Han hade ett eget språk med irrgångar, kullar och krön som ingen annan. Håkan sjöng likt man pratade med vänner.
Även Hellman skapade ett nytt språk, efter ett årtionde där killar skulle vara framgångsrika och kalla kom den lille killen från högsta Norrland och sjöng om osäkerhet. Han bäddade in oss igen när tio år gått sedan det var okej att vara "killmysig". Han gav oss metaforer om kärleken, inte nerkladdade av rå sex, pengar och mannen som skapelsens krona. Jakob gav oss rädda ett andningshål. Samtidigt kände jag mig smart, jag klurade ut vad alla metaforer betydde och då behövde jag inte oroa mig för nästa veckas matteprov. Jag var smart och en tänkande människa. Att sedan alla andra tolkade in helt andra saker spelade ingen roll, de var smart i det enda universum som gäller, sitt eget universum. Jag i mitt och de i sitt. Smarta var vi, var och en på sitt håll med Hellman i lurarna
Men nu till det väsentliga, skulle det gå för Hellman att göra en "Hellström" och sjunga sitt debutalbum, det som många tycker är ett är landets bästa ever, rakt upp och ner?
Svaret på den frågan är nej och åter nej. "…och stora havet" håller inte. Det finns låtar som för evigt kommer snurra i våra huvuden men tyvärr finns det också dalar. Djupa. Både "Visa mig" och "Sköra värld" är exkluderade, inget man sjunger med i. Och det är väl där som jag hittar min idé om vilket av de här skivorna som egentligen är bäst. Där Hellman bjuder på ordsnickeri, enormt vackra stundtals, så vräker Hellström ur sig sina tankar. Håkan talar i korta meningar, ungefär som när man försöker få ens livs kärlek att stanna kvar. Hellman är i det tillfället tyst och går hem och skriver. Efteråt. Tänker. Och pratar när det redan är för sent.
Jag tycker att vi från och med nu skippar den här långlivade myten om "…och stora havet" som den bästa Svenska skivan. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är en murrivare och en sammankallande skiva. Hellman och Hellström är den akademiska världen mot arbetarklassen. Och eftersom arbetarklassen är så mycket större än den akademiska eliten så finns det bara en segrare här:
"Känn ingen sorg för mig Göteborg" är den bästa Svenska skiva som någonsin gjorts. Punkt.
När Håkan ställer sig på scen och bränner av sin debutskiva rakt av står min tid still. Allt sker i exakt den låtordningen som vi spelat sönder och samman. Det är omvälvande upplevelse. Jag har aldrig hört en vackrare kör, jag tror det är lugnt över 20.000 i publiken och vi kan vartenda ord, varenda paus och vartenda crescendo. När vi överröstar både Håkan och bandet ser de alla en smula tagna ut. Visst har det hänt förr, men inte på det här sättet och inte en hel jävla konsert. Framför allt inte i med den här styrkan! Jag ser gitarristen Simon Ljungman le så mycket att han knappt kan sjunga, Oscar Wallblom tar sig för pannan och när ljudet av 40.000 händer hyllar denna skiva till skyn. Hurricane Gillbert skakar flera gånger på huvudet och sträcker armarna mot skyn så fort han inte spelar, som en ickereligös tackbön mot någon högre upp som äntligen har hört hans böner om totalt samförstånd mellan publik och band. Vad Håkan gör kan du bara tänka dig… Trots den enorma mängden folk känns det som att stå hemma i bandets replokal, allas intima förhållande till skivan, var och en på sitt sätt, bidrar till att göra den här kvällen, den här festivalen till ett minne som aldrig kommer försvinna. Upplevelsen är lika stark som den första kyssen med The Big L, den man vill ha ogjord bara för att få ha kvar känslan som huvudet producerar sekunderna innan det ska ske.
Jag vill har repriser på den här spelningen om och om igen, uppladdningen, början (jag menar, finns det något någonsin som kommer bräcka Känn ingen sorg för mig Göteborg, En vän med en bil, Ramlar, Nu kan du få mig så lätt?!) och hela vägen till slutet där Håkan vägrar lämna scenen utan bara går fram och tillbaka och tackar samt skakar på huvudet.
"Känn ingen sorg för mig Göteborg" är den bästa Svenska skiva som någonsin gjorts. Och det här var den bästa spelningen.
Nu till det ännu roligare, att blicka framåt. Sist men inte minst bjöd Håkan på en ny låt. Med orden "Den här kommer jag bara spela här och nu så vill ni lyssna på den igen så får ni spela in den på mobiltelefonerna".
Här är den, River en vacker dröm med Håkan Hellström. En härlig blandning mellan den unga Håkan och den saxofonälskade lite äldre Håkan. Blir resten av skivan lika bra så välter han världen igen i höst!
(Lyssna gärna med lurar då jag fixat ljudet en smula, låter kass i datorhögtalare men lite bättre i lurar)
Tillsist:
Resten av mina Way Out West-tankar kommer i morgon. Det blir bland annat en lista som innehåller vem som är Göteborgs lyckligaste musiker, vilka som är landets mest tonårsrebelliska bokningsbolag och hur det gick till när hela backstageområdet torrlades...men mer om det i morgon!
2 kommentarer:
Vackert skrivet Boman! Jag stod dessvärre utanför Forever Young i E-tuna och väntade på mitt VIP-armband när Hellman spelade men jag hörde konserten och tidigare ikväll satt jag och funderade lite i samma banor eftersom jag i Forever Young programmet just blev påmind om den där utmärkelsen som Hellmans platta fått. Känn ingen sorg för Göteborg lär nog gå om vid nästa omröstningen om ÅRHUNDRADETS BÄSTA Svenska skiva som jag tror att utnämningen lydde. Dock funderade inte jag i första hand på Hellström utan på Ebba Grön (tack för tipset igen om radiodokumentären) och kanske främst på skivan Kärlek och Uppror. Känns förövrigt nästan lite som det skulle varit Håkan själv som skulle släppt en platta med den titeln ;-) Undrar om dessa två skivor ens var med i den där omröstningen? Skulle bra gärna vilja se på dem andra bidragen eller det kanske var fritt fram för vem som helst att rösta på vlken skiva som helst, kommer du ihåg? Jag har iaf ett minne av att jag skakade lite lätt på huvudet när jag läste vilken utmärkelse "...och Stora Havet" hade fått men tänkte jaja, Svenska folket har röstat, hmmm...inte så illa trots allt men själv skulle jag inte röstat på den! Tonårshjältarna slår alltid högst på något vis, och för min del blir det alla gånger Ebba framför Håkan. En skiva med låtar som Svart & vitt, Hat & Blod, Mental Istid och ja, 800 grader. Uhhh jag ryser av välbehag hela vägen tillbaka till det tidiga 80-talet.
Bra skrivet Boman! Synd att man inte var där, får hoppas att han gör en lika bra spelning (och lite bättre) på Skandinavium i November :)
Skicka en kommentar