På plats fanns också stans hårdaste dj, han som dagen innan opererat bort bildtarmen men nu hängde på Debaser. Karensdag my ass!
Stämningen på onsdagen var så trevlig att jag med nöd och näppe han med flyget till Göteborg dagen efter…
Framme i Göteborg regnade det. Kommentarer på det? Nä… Stämde träff på L'Assassino på Andra Långgatan, tänkte gå på Steget i Anedalskyrkan. Med eftersom det hela handlade om en Indiedagis återträff så gick det som det gick, nya vänner och gamla vänner kom förbi i en strid ström. Tyvärr fick Steget klara sig utan mig. Förmodligen hade jag inte tagit mig in ändå, ryktet gick att folk köade från halv sju. Sedan började den stora ringa-till-folk-på-olika-klubbar-festen. Fullt överallt och spöregn. Jag satt kvar helt enkelt. Det hela slutade med en taxi till Border-Elin och mitt ”hotell”. Tärd av gårdagen somnade jag innan jag han säga ” Jag såg dem först, jag är indie”.
Fredagen började i storslagen anda, jag fixade ett Indiedagis framför Way Out West-bokstäverna! Bobastian spelade och det kom en hel del folk, flera kom fram och frågade vad bandet hette. Roligt! Till och med TV4 var där och tog lite bilder! Och Bobastian spelade inte av en utan TVÅ strängar. Wow 2010 var igång!
Efter den underbara upplevelsen väntade en annan, Jens Lekman. Han hade samlat ett band med folk från hela världen, jag tror att Jens är vår mest internationelle artist vi har. Han skulle kunna skapa fred mellan alla länder. Spelningen var väl så där, jag är van vid att se Jens med sin ukulele på gator i Gamle stan eller bakom skynken i Kortedala så det blev lite väl stort. De nya låtarna är bra, han drar mot samban. Och en smula elektroniskt med Viktor Sjöberg bakom datorn. Riktigt härlig var också den bastante mannen som spelade piano! Men som sagt, jag gillar det mer på markplan.
Tog det lugnt en stund på Linnegatan. Billigare mat och sköna stolar.
Gick förbi Wu-Tang Clan och undrade varför spårvagnens inbillat tuffaste killar stod på en scen…
Hela dagen upprepades mantrat: Noel kommer! Noel kommer!
Det hela handlade om att det var en av hulliganbröderna Gallagher från Oasis som skulle gästa Soundtrack och Symfonikerna. Inte så konstigt, banden är vänner efter turnéer ihop. ALLA pratade om det här och därför blev uppslutningen framför sen rätt stor… När sedan Tommy Blom från Tages kom upp på scen, iförd kaftan och kallade sig Ybott (med buskisblinkning till Ebott) så måste det ha varit århundrades antiklimax. Stackars Tommy. Örgrytekillen som knappt var cool på 60-talet var inte ens i närheten av Noel. Och kaftanen Tommy? Stadsfestivalmoment.
Men förutom det så blev det en fin stund, symfonikerna är mäktiga att lyssna på och de såg ut att trivas totalt. Till och med Ebbot skakade själv på huvudet flera gånger över det otroligt fina.
Sedan älskar jag Kalle, en vit mysdress hade han på sig. Världsklass!
Min älskling försvann bort till The National, trots att Matt Berninger lät likt sju dagars halsont.
Själv gick jag backstage och hängde runt. Efter ett tag hände det som inte fick hända, alla kassaapparater slags ut. Det gick inte att betala med kort. En ohyggligt vänlig själ bjöd mig på en öl, med motiveringen: ”Du är fan i mig snyggast klädd här inne! Jag blir så glad bara jag ser dig!”
Personalen slet hårt med papperslappar som bokföring men tillslut blev det ohållbart. Backstage på Way Out West var torrlagt. Fullständig panik! Men inget förbrödrar så som kriser, popfolk snackade med hiphoparna, hårda rockers gick samman med jazzmusiker och alla diskuterade om hur vi skulle göra. Kände någon någon med öl hemma? Med mycket öl hemma?
Det hela löste sig och plötsligt rasslade maskinerna igång igen. Men den goda stämningen var kvar. Kanske något för klubbar att ta efter, dra ur strömsladden i 30 minuter och alla känner plötsligt alla. Underbart!
Redan flera dagar i förväg fick jag ladda, det gällde att planera det hela in i minsta detalj. Som ni har förstått så är det svårt att komma in på klubbarna under Wow. Men med planering så går det. Just den här var någon form av halvsvartklubb (man fick anmäla sig i förväg och ölen var billig) men trots det så var enorm kö redan innan de öppnat. Och inne på stället var det halvfull! Men det gick vägen och jag är så så lycklig för det!
00-talet tillhörde Göteborg. Det var därifrån den bästa musiken, det bästa uttrycket kom. Jag hade tur att bo där just då, när allt hände. Nu har jag flyttat och vill gärna tror att kanske det är någon annan stad som kan ta över allt det där härliga. Och tro det eller ej, killen som kan fixa det här heter Oscar Linnros. Redan på torsdagen spelade han på Kulturkalaset, arrangörerna hade räknat med 5000 pers… det kom 10.000.
När han går upp på den lilla scenen i huset som ligger skuggan av Älvsborgsbron är det kanske 35 grader i lokalen och överfyllt. Och han gör allt rätt, smattrar igång en rasade, rullade och helt galen version av Ack, Sundbyberg som nästan river den pelare som står framför scen. Herrejävlar!
Sen ökar det, Linnros drar av sig jackan med orden ”Det är ju fan att man ska försöka vara tuff och ha jacka! Bort med den och tack för ER!”
Hela spelningen är ett enda rus, ett bombardemang av känslor och nu ska jag säga er en sannings om jag haft på lut de senaste månaderna: Oscar Lindros är killen som tar livespelningarna, ruset, euroforin rakt in i nutiden. Han är den nya Håkan live! Det är inte samma, inte alls, men har du ett öppet sinne så fattar du!
Sist men inte minst, när vi alla är sjöblöta så kommer årets bästa 6 minuter:
Ja, men du fattar! Gud!
Tar taxi till ”hotellet” och somnar med ett stort jävla musikknarkleende på läpparna.
Lördagen hade bara ett mål. Håkan. Och det läste ni allt om i jätteinlägget jag la igår.
Senare på lördagen gick stegen mot hemliga festen i skogen. Underbart tänkte jag… tyvärr visste typ hela Wow om den här festen, och det är ju väldigt kul men det var så mycket folk. Som om Hultsfreds gamla camping flyttat plötsligt.
Gick en bit bort, mot en parkering bakom ett hus. Där bjöd bokningsbolaget Monstera på dricka ur bakluckan och Klubb King Kong spontandjade i framsätet. Fantastsikt! Blev lite dans och träffade folk från Jurmo och Uppsala. Trevligt. Men jag var jävligt trött just då. Tappade totalt orken efter Håkan-urladdningen.
Tack Way Out West för att ni klarar av att göra en stor bred festival utan att tappa fokus. Det handlar om musik. Jag träffade Joel Borg inne på området och han såg avslappnad ut. Det ska han vara, för alla som var i Slottskogen i år kommer även nästa år.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar