Jurmo i mitt hjärta

När man kommer hem är minnet som starkast. Vad fan var det som hände?
Jurmo är en miniö så långt norrut på Åland som du kan komma. Runt 30 bofasta, en gästhamn och några rostiga jordbruksmaskiner på en äng. Det är ungefär allt.
För att ta sig hit från Sverige blir det till att åka minst 4 olika båtar, först stora båten från Kapellskär, buss i runt en halvtimme, sedan en liten vajerbåt mellan Prästö och Mickelsö, en lite större bilbåt i några timmar mellan Hummelvik och Lilla Hummelholm, buss i nästan en timme och sist en färja från Åva. För att tillslut sätta fötterna på denna himmelska plats. Från Stockholm tar det allt som allt runt 12-14 timmar… Det är med andra ord inte vem som helst som åker hit, speciellt inte från Sverige.



Tänk dig en festival där svennebananerna utgör en försvinnande liten del av campingen, där du aldrig har längre än fem minuter till bad (och då kan du välja på om du vill bada på en sandstrad, hoppa från en brygga eller glida i från stenklippor). En festival där du kan äta frukost på ett riktigt genuint glesbyggdsfik och handla dina varor i en mikroskopisk landsbyggdsbutik med trevlig personal som hjälper dig räkna alla euro och cent. Ta in allt det där och lägg sedan till en strålande sol, fantastiska band, en bar där de serverar öl från en stor balja med tusen liter is och ett supersnabbt trådlöst breband öppet för alla. Plussa sedan på möjligheten att gå på riktiga toaletter gratis (även om de vanliga Bajamajorna var ovanligt fina), ett backstageområde med utsikt över hav med båthus och sist men inte minst, lägg till en känsla av semester och avskildhet. Till och med dusch fanns. Gratis.

Jag skulle vilja säga att på Island in the sun ser vi framtidens festival. Alla har tröttnat på Träsket (så kallades Hultsfreds campingområde), på att allt kostar galet mycket pengar (15 spänn för vanlig toalett är inte ok) och att arrangörerna gör det endast för pengarna. På Jurmo finns kärleken. Inte bara till musiken utan till festen och festivalen.

En tacklista:

Arrangörerna
Ja, det är ju nästan självklart, Simon och alla ni andra som fixade den här festivalen: Ska vi gifta oss? Jag älskar er alla för det ni fixade på en liten liten ö på Åland!

Gimme Indie-Tommy
Jag tänkte ju åka till Jurmo ändå men kände ju ingen. När det sedan visade sig att Tommy skulle dit, och att han skulle vara resledare på bussen så bestämde jag mig. Världens kille och världens radiokanal som sände live från fesivalen!

Gänget från Uppsala m.m
När vi hade paus i Mariehamn under fem timmar (för att passa in nästa båt) så gick jag först runt lite planlöst och kollade på secondhand. Jag köpte några öl och gick mot havet, såg några från bussen och slog mig ner. Jag är en blyg kille men det gick bra ändå. Jag anade inte då att de där gänget var otroligt trevliga! Och roliga! En skön blandning folk med avslappnad attityd. Utan er hade inte festivalen varit hälften så bra! TACK! Hoppas vi ses igen! Uppsala är inte långt bort!

Jag såg en del band också:


Alla ser ut som Dennis

De kallar sig festivalens husband och det är inte mer än rätt. Fast mer rätt är nog att de här bandet från Åland sammanfattar egentligen allt som Åland står för. Det är avslappnat, det är gränsöverskridande och det är duktiga musiker.
Man kan inget annat än att gilla ett band som kör en helt galen, och samtidigt vacker, version var Cortex "Mayhem troopers"! Att inleda en festival med ett bandband är ju en erkänd sanning och här fick vi ett levande bandband. Med väldigt bra låtar!
AsusD hade också några egna låtar på lager, de var fina men det jag minns mest är ändå deras känsla för stil i låtvalen, till och med en Fryk-cover hann de med.

Le shake before use

Om AsusD mjukt vaggade in oss i festival-mode så fortsatte Le shake before use den inslagna vägen. Det är 60-tal och festival är något banbrytande, allt är möjligt. Till och med en fiol i ett stilsäkert popband. Men Lsbu stannar inte på 60-talet, de plockar även toner från ett explosivt 70-tal. Och en smula 00-tal i hitkänslan. Det hela blir en underbar blandning som tyvärr hade allt för få lyssnare.

Boris & The Jeltsins

-Jag dansade så mycket att jag fick håll!
Han ler med hela ansiktet när han säger det, killen som just sett Boris & The Jeltsins på Island in the sun. Ett bättre betyg kan man inte att få!
Boris med band sprutar ur sig låtar och det dansas. Det är politik och uppror, det är klassiska poseringar och robotpop. I stort sätt varje låt är en singel med kraft att sätta människors tankar i brand. Bäst är såklart den rykande aktuella "Littorin", bandets låt som redan innan allt det andra hände satte fingret i ögat på en av landets politiker. Direktadresserad och omöjlig att misstolka. Boris & The Jeltsin är alla lönehelgers desperation, om man inte har något jobb. Alla soldagars desperation, när man är för svag för att gå ut. Alla människors desperation, när man inget kan göra.

Leo med Lådan

-Jaha, vilket band har du kommit för att se då?
Helt klart vanligaste frågan på festival. Denna helg hade jag ett lika snabbt som självsäkert svar: Leo med Lådan.
Om man blandar rockabilly med popstänkare, en smula punk, en hink vardag och en hink nostalgi. Så placerar man ut det hela på torget i Mariehamn.
Jag såg dem för första gången i vintras på Bastun i Mariehamn och var helt knockad i flera dagar. Jag förstår fortfarande inte varför inte dessa snubbar har spelningar överallt.
När popkillarna blir gamla börjar de spela rock och försöker vara Elvis. Det har hänt många förr. Skillnaden här att Leo och gänget är mycket medvetna och gör det med glimten i ögat.
Lyssna på den låt som rullar mest i min Ipod just nu, Snuten körde runt. Den är nostalgi, den är rock och den är vardag. I alla andra fall hade jag avskytt en låt med just de delarna, men här är det en skickligt låtsnickeri som gör den effektiv. Så effektiv att de kan lägga in refrängen mitt i sista låten på Island in the sun. Plötsligt här de publiken med sig, de skapar en känsla av hit. Det är en hit och Leo med Lådan förstår precis. Då fattar alla andra också.
Extra vackert och rörande blir det när de gjort en låt om ön vi befinner oss på, Jurmo. De radar om personer som är en del av Jurmo. Orginal och öbor. Och så kommer det: "Tom Jerry är en del av Jurmo". Jag, lilla jag, får vara med på ett hörn! Att vara en del av Jurmo är ett hedersomnämnade, om jag får vara en liten del av ön med den finaste festivalen så kan jag dö lycklig!

Babian

Att göra musik kan framstå som mycket enkelt. När musiken och texten springer ur nuet, utan vare sig tanke eller mål. Ett improviserade som bygger på den enkla tanken att underhålla. Babian uppfann aprocken och de tar galenskapen hur lång som helst. Texter slingar sig lekfullt intellektuellt runt nutidsämnen och till musik som blandar danslekar i form av storband, rock och grundpop. I "Jag exploderar om du säger nej" kommer hela fyrverkeriet på en och samma gång, den är armerad med en mördade effektiv refräng som alla kan direkt och som går så snabbt att vi dansar oss till vanvett. Babian är detta kalla morgondoppet, Babian är påsen som smäller precis vid ditt öra, Babian är löpbandet på max! Babian är Kal P. Dal på speed!

Monty

Jag ska vara uppriktig och ärlig. Det är bäst. Jag har haft en smula svårt för Monty. Nu vet jag vad det beror på, jag har inte sett honom live. För precis likt Den Stora Sömnen-Stefan så är det här en kille som är större än livet. En artist som får alla oss andra att inse varför vissa står på scen och andra inte. För även där musiken är enkel, likt Babian under fredagskvällen, så handlar det om något annat. När en person ställer sig på scen är han inte sig själv, det är inte naturligt att stå där. För David Pagmar är det just precis det. Naturligt. Det är så naturligt att han känner sig manad… att utmana.
Jag har för mig att ålänningar och svenskar är en smula lika, vi vill inte att något tar plats. Monty tar plats, han ber fan i mig inte om ursäkt. David tar hiphopmaneret till popmanegen, flörtar hejdlöst med sina idoler och ja, han kör till och med en svensk cover på Beyoncés "Helo" (blir Gloria på svenska) vintern 08/09s mest uttjatade låt. Och han ber fan i mig inte om ursäkt för det! Och det är en på alla sätt underbar låt!

Anna von Hausswolff

Jag har under rätt lång tid hyllat Anna, hennes röst och hennes sätt att vara. Hon gör musik som verkar komma från en helt egen plats, där tid och rum inte existerar. Där de normer som gäller för oss andra inte får plats, Anna gör musik som lika tidlös som färgen vit. Det där lät tråkigt inser jag nu, ingen vill ju vara en vit vägg. Men den här färgen har ett djup, en berättelse. Det är en vit väg i ett mycket gammalt hus och den kan berätta de mest fantastiska sagor. Den vita väggen skrämmer ingen, samtidigt står den där tyst och ruvar på så mycket sanningar att vi blir en smula rädda. Von Hausswollfs röst ekar runt över viken utanför festivalområdet. Solen dalar och den vita väggen står stadig.

The Concretes

Det är omöjligt att inte falla för The Concretes. När jag precis tänkte och undrade var de blev av så dock det upp en bokning, till Island in the sun. Ryktet gick, det skulle bjudas på nya låtar!
The Concretes sommaren 2010 är ett mjukare band. De framstår inte längre som det där övernaturligt bästa bandet någonsin, de är fortfarande hur bra som helst men hörnen är barnsäkrade. De rullar in med hjälmen och benskydden på, går lite på säkerhet.
Jag gillar det men kommer inte bli förvånad om de kommer råka ut för samma problem som Tutankamon, de är lite för bra. Lite för mycket egna viljor och ingen rak linje. Folk har växt upp och skaffat sig olika referenser. Ibland, ibland är det bättre att gå vidare och skapa nytt.
Men jag kan ha helt fel… för jag föll långsamt för The Concretes förra gången också.

Tillsist:
Jag lovade ju en del rykten och skrönor från festivalen också.

Den döda fiskmåsen
På söndagmorgonen vaknar jag tidigt av några killar som livligt diskuterar…eller de är uppspelt rädda rättare sagt. De har dödat en fiskmås. Oavsiktligt. Tydligen har de träffat den med en poslinskatt (jag har ingen aning om hur eller varför) och nu vet de inte vad de ska göra.
Det hela slutar med att de lägger den döda måsen bredvid en tjej som sover utanför sitt tält (se bild längre ner)…
Bara på Jurmo, bara på Jurmo.

Slagsmålet
Eftersom det här handlar om rykten och ingen verkar ha sett särkilt mycket (aka var fulla) så nämner jag inga namn. Två band ska tydligen har brakat ihop under lördagen. Det börjar med en örfil och slutar med en flaska i huvudet på en tjej och en gärningsman som flyr mot skogen. Riktigt tråkigt och dålig jävla stil! Jävla raggarfasoner!

Sparken i ryggen
A går och lägger sig i sitt tält samtidigt som festen fortsätter utanför. A vaknar något senare av att B, som är helt okänd för A, lägger sig rakt på A. Ingen vet, men förmodligen ramlar B eller lägger sig där frivilligt. A vaknar och blir skiträdd och arg. B rusar ut ur tältet och sekunden senare dundrar A ut. B går i väg en bit och lägger sig på marken. A hittar B och sätter en kraftig spark i ryggen på B och går sedan och lägger sig igen.
På morgonen är A både ångestfylld upp över öronen och samtidigt en smula rädd för sig själv.
Bara på Jurmo, bara på Jurmo.
(jag vet, det är inte okej med våld men jag skrattar åt det här)


Fyllekörningen
Jag tar den här historien lite kort, andrahandsuppgifter även här. Om än från många källor. Tydligen ska en busschafför varit påverkad av alkohol när han satte sig bakom ratten på söndagen, alkolåset ville inte starta bussen. Då stegar en annan person fram till låset och blåser. Bussen startar och bussen påbörjar sin färd… i 30 kilometer i timmen…
Bara på Jurmo, bara på Jurmo.

Topp tre "Bra saker med nazismen"
Ibland är det bra att det serveras spritdrinkar på burk på Åland. Så vi alla slapp höra den listan…

Några bilder:

Tillsist:
Kan man köpa biljett till 2011 redan nu?

Jerry Boman