Inte i morgon, det finns inte



Vi går över daggstänkta ängar du och jag. Det är natt. Mörkret ter sig än kompaktare nu, kanske för att det är höst, kanske för att Bredängs gatlyktor avslutade sin allé av elektricitet flera hundra meter tidigare. Där det fanns ljus rundade vi en kvarterskrog. Uteserveringen var full av fulla killar, bara killar, i G-star Raw tröjor och medföljande jeans. Jag skäms lite inombords eftersom jag är rädd. Bredäng är väl för fan inte farligare än vilken jävla liten bonnhåla som helst, försöker jag intala mig själv. Det går så där, det var ju trots allt precis de där hålorna jag lämnade för större städer, och jag var ju mer rädd i de där små hålorna än i stora staden.
Vi skyndar förbi kvarterskrogen, går längs rader av stora höghus. Likt stridsvagnshinder ligger de där, utslängda som för att stoppa oss, som för att varna oss. Vi går framåt ändå. in mot skogen.
Passerar en camping. Trots att kylan är påtaglig ser jag minst ett tretiotal tält därinne. En ensam gulnad rund lampa på ett lågt svart stålrör belyser tälten, man ser rakt igenom dem. Ingen verkar vara hemma. Inga skuggor vittnar om aktivitet. Tälten liknar kokoger, där värddjuret lämnat och slemmigt kravlat sig bort mot människokött.
Vi fortsätter in mot skogen. Grusväg. Tänder min lilla röda ficklampa, ljuskäglan träffar de fuktiga träden och swarovskidiamanter leder som framåt. Små tecken gnistra tillbaka.
Vi är en liten grupp som kom med samma tunnelbana, samtalet tystar desto mörkare det blir. Någon försöker skämta men responsen uteblir. Man är inte så tuff som man tror, svart gör en tyst. Natten sätter tape på munnen. Tillslut hör jag bara ljudet av nervösa sneakers som träffar gruset.

Efter ett uppförslut kommer så ljuset tillbaka, lilla endagars festivalen/eventet "Gudars skymning" håller till här, just bredvid ett igenbommat hus. Tittar man på ett flygfoto över platsen så är det skog, skog och så lite hus. Rädslan försvinner. Här finns det riktiga livet, här finns en billig bar med trevliga personer, här finns en stor scen med ljus och en liten scen utan ljus. Det är fullt med folk, några tittar uppåt mot den gigantiska vita duken som hänger mellan två träd. En projektor visar bilder ur någon svart/vit film. I mörkret ser platsen för övrigt väldigt svart/vit ut, starka lampor bländar oss, och vi svärmar likt flugor kring dem. Pupillerna krymper och skogen utanför bildar en svart vägg. Som om vi inte skulle få lämna den här platsen. Att vi inte skulle våga.



På scen, Mitt hjärta är en bomb, en kille och en tjej växelsjunger till hetsig energimusik. Punkpoesi. Min bild av Stockholm rullar upp, min bild av den stora staden skildrad av tusen och åter tusen dokumentärer. Det är vackert. Det är här och nu. Livet är en sten och nu kastar de den på mig. Musiken sparkar mig i ryggen, texten träffar mellan tinningar och pannlob. Om du inte förstår, förstår du inte att du måste. Sällan ser jag den energi som behövs för att spela den här sortens musik, man måste ge allt. Ta mig fan allt. Det gör Mitt hjärta är en bomb. Jag tror de gick ner och dog bakom sen när det hela var över.

Värmer mig i bartältet. Känner mig hemma.



Upp på scen kommer några personer iklädda masker som tar oss bort till aztekernas offerriter. Fat on the pen sammanfattar precis hela känslan av den här kvällen, det finns en värme, en otrogen värme, går bakom ryggen på oss och låter tanken vandra i banor om att det finns en morgondag. Det finns det aldrig, aldrig när det kommer till monoton dansmusik. Den sortens musik som aldrig kan spelas i datorhögtalare, i ipodlurar eller i barer. Det finns bara just nu när det kommer till skrämmande skuggfigurer, offergudar. Jag får en resa som jag tackar för, tänker på Apocalypto, Gibsons uppgörelse med de blodtörstiga och i vissa stycken helt galna regionerna som sedan länge blivit ruiner under fukttunga djungelträd. Där fanns ingen morgondag, guden skulle ha sitt här och nu, du levde för att offras. Idag. Fat on the pen lever för nuet. Vem som offras är oklart.

Kvarterskrogen håller på att stänga. G-star killarna är ännu fler nu, de håller sina skinnjackor i handen och lyfter armarna. Förmodligen vill de kanske se lite längre ut. Lite större. Nu är jag inte rädd längre. För i en värld där ingen morgon finns, finns inte heller rädslan. Det är altid morgonen som skrämmer, att man inte ska få se den. Eller att man ska få se den.

Tillsist:
Boris och The Jeltsins har släppkalas på Strand på onsdag. Viktigt!
På fredag spelar Texas Terri Bomb på Pluto. Viktigt!
Den 29 september spelar Hassle på Strand. INTE VIKTIGT!

Tillsist2:
Det här är årets roligaste parodi! Birro är bäst!



Originalet hittar du här...

Tillsist3:
Eftersom alla inte fattar med en gång så tar jag det igen:



Väldigt bra! Youngfuck hittar du mer av här!

Jerry Boman

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det här är nog den mest skitnödigt pretentiösa text jag någonsin har läst

Jerry sa...

TACK!