Geniförklaring

Jag var där när det hände. Stod bara meter ifrån faktiskt. Det var en hissnade upplevelse, rysningar genom kroppen och "det här är inte sant" känslor.
Jag var där när Jesper Mossberg spelade på Storan. Det kommer för alltid vara en milstolpe, för den där killen från Frölunda är större än den här stan. Han är för stor för det här landet. Vi som var där och faktiskt lyssnade fick höra ett geni. Vi snackar samma klass som Elton. Jag driver inte med er, det här var stort.

Det är nästan så jag inte kan värdera spelningen, den ligger långt utanför den liga jag brukar lyssna på. Jesper var internationell superklass. Inga märkvärdigheter, bara en fantastisk röst, helt underbara låtar och så en stor stor svart flygel. Ser och hör ni inte storheten i det här kan ni gå hem. Förlåt, men ni andra i Göteborg spelar som sagt inte i samma liga. Jesper kommer flyga långt utanför "jag släpper en liten EP". Herregud!

Jesper är klassik, han har en enorm talang. Inga skojjiga scenkläder, inga trick. Bara helst underbara låtar. Ryktet säger att han sitter inne på 400 låter... Vi snackar det totala geniet här! Fatta att den killen suttit i Frölunda och hållit sig undan!
Nä, nu tar ni och bokar in honom på Konserthuset, rullar fram flygeln och låter storverk skapas.
Det här var lite för stort för att fatta faktiskt.



Innan huvudbandet dundrade in satte sig bästa Karin My Andersson på scen. En svart gitarr var allt som behövdes. Hon spelade UPs "Black Love Song" och det var såklart makalöst fint... Karin lyckas lägga in mycket av sig själv i sina covers. Hon gör ju då klassiska synthlåter akustiskt, och just den här UP låten passade perfekt. Den blev ännu mörkare.
Tyvärr tyvärr tappade det hela lite fart eftersom ljudkillarna inte verkade ha koll på grejjerna, att få ljud från gitarren tog dubbelt så lång tid som låten. Alltså, hur svårt skall det vara att improvisera lite! Skäms ljudkillar!



Universal Poplab kämpar. De släpper sitt tredje album och nu borde det väll ändå lossa! För sanningen är den att varenda spelning nuförtiden med UP är en enda lång hittkavalkad, både nya och gamla låtar. Nu har de tre verkligen materialet som gör dem rättvisa, folk gillar ju att höra låtar de känner igen. Ja, det gör jag med. Hans, Christer och Paul radar upp popigt synthiga låtar en efter en, jag fattar inte hur de gör. Förmodligen handlar det väl om den där kemin, Christer har texterna och tanken, Paul kryddar på med dansen och Hans finputsar med snygga snygga slingor. Förmodligen händer allt det där samtidigt, att hela låten kommer till på en gång, alla tre gör lika mycket. Tillsammans fungerar de numera som en enhet. De är ett band. Ingen tar egentligen mer plats än någon annan, de säger själva att de är väldigt demokratiska. Och jo, det märks! Var och en tillåts ta plats, men inte på bekostnad av någon av de andra två. Däri ligger hela framgången.

Nu var det ju släppkalas för nya skivan Seeds. Som vanligt växer vissa oväntade låtar fram, de som kanske inte är glödhetea på skivan. Självklart är ju tex "Fame and Hate" ännu bättre live men UPs lilla trick med att smyga in låtar på skivan som växer live är bestående. Det började redan på första skivan med "Casanova fall" och nu är det "Summer Struck" som bildar livefyrverkeri. Just den sistnämda låten är också en vändning för bandet. Här är det inte en översmart text, den är på inget sätt sämre än de andra men Christers andra texter har ofta djup och man kan hitta på själv vad det handlar om. Men i Summer Struck är budskapet väldigt enkelt, nu är sommaren här. Pang på bara. Jag börjar le och det är en väldigt härlig låt. Precis som känslan när våren är här och allt exploderar.



Mot slutet fattar man att UP är bandet som inte kommer stanna till nu, de har som sagt släppt tre skivor, i runda slängar 32 låtar har de med sig. Då kan ni ju tänka er att om nästan alla dessa 32 låtar är snygga/bra/catchy/härliga så bränner man av ett slutset med best off som slår det mesta! In finalen kommer också Morrisseycovern We hate it when our friends become sucsessful...jo, tack vi hoppade sönder golvet...

När jag står där och dansar mig varm känner jag att UP kommer vara det där bandet som släpper kanske fyra fem skivor och sen brakar det loss ordentligt. Redan nu snackas det löst om lansering i Asien. Jag tycker ju själv att det borde släppt ordentligt redan från skiva ett, men kanske kanske är det UPs förbannelse att de helt enkelt är lite för bra? Det kan vara svårt att förhålla sig till band som gör det lite för lätt.

Precis som man kanske har svårt att förhålla sig till Jesper. Han är lite för bra. Vad är haken? Vad är haken med UPs dansanta pop? Vad gömmer Jesper för mörka hemligheter?
För det kan väl inte vara så att Hans, Christer, Paul och Jesper, fyra rätt vanliga killar, faktiskt gör något väldigt väldigt bra? Om så är fallet, då kan man ju förstå att vi har svårt med det. För i den här stan måste man ju vara lite cool också för att slå.

Kvällens roligaste var annars den lilla film som visades innan UP gick upp på scen. Det hela skulle beskriva hur skivan kom till i en stuga i Danmark. Så, vad händer när tre snubbar stänger in sig i en stuga mitt på sommaren? Japp, de svassar runt i bar överkropp och dricker öl. Inget märkligt men bara väldigt väldigt roligt att se på storskärm! Att det skapades storstadsmusik där är nästan ett under.

Tillslst:
Yvonne. Yvonne. YVONNE! I Stockholm. Jo, tack du!

Jerry Boman