500 känslor på samma dag.

Onsdagar på Sticky är rätt härliga. Nya bra band och ja...ungefär så. Varken mer eller mindre. Att de numera verkar ha cementerat min lilla idé om stolar framför scen gör det hela väldigt skönt.

Det är inte mycket som tränger igenom numera, mycket rinner av mig.
Men ibland behövs knappt någon musik alls. Några få knäppningar på gitarrens strängar, några enstaka drag över ukulelen. Sen står vi där. Uppslukade av en röst, av en människas hjärta. Tildeh Hjelm får idiotvintern att glömmas bort.

Det är sorgen, uppgivenheten och "skit samma det är ändå kört" mentaliteten som trycker väldigt hårt inom mig. Blandat med en liten å av humor, en form av yttre öga som hon tittar på sig själv med. Medveten om att det kan bli prettogitarrsorg, att det hela kan rusa rakt in i väggen utan att någon brydde sig.

Men jag står där, helt stilla. Upptagen av stunden. Tycker allt är för kort, vill lyssna mer, vill känna mer. Hör en röst som aldrig hörts förr. Som mitt i sorgen är briljant av hopp. Låter som allt på en gång men här snackar vi om rätt sida en tunn linje.

Tildeh berättar sagor. Nutidssagor, söta på ytan men fyllda av cement och extra många armeringsjärn. Vackra "Someone sad" blir Broder Daniel som Henrik hade velat att det akustiska experimentet skulle landat i. Skojledsna låten om den döda hamstern, "I was high when I died", är Magnetic Fields vilken bakfull söndag som helst gånger två. Man skrattar och gråter på samma sekund. 500 känslor på samma dag, vet inte var vinden blåser en.

Tildeh Hjelm får mig att undra varför jag totalt åts upp av Soko, varför Anna Järvinen gjorde sån´t intryck. Tildeh gör samma. Och kan det vara större än att inget veta och sedan bli överraskad? För två dygn sedan visste jag inte att hennes musik fanns, nu har jag lyssnat i timmar. 500 känslor, 500 tankar. Jag skrattar, jag blir fuktig i ögat och jag vill att det skall vara nya spelningar.

Gå nu in på Hjelms Myspacesida och lyssna. Hör på fåglarna i bakgrunden, hör bruset och fångas i nuet. Vinter bye bye.


Två band försökte överglänsa den inledande känslomässiga knockouten, först Winding Stairs. Tyvärr blev det mest ett soudtrack till din favortserie. Ni vet den där som utspelar sig i en amerikansk gullegull håla och handlar om mesiga ungdomar. Ingen fylla, inga snedsteg och inga utbrott mot dumma föräldrar fyller tveapparaten. Det är tillrättalagt och välkammat. Samt att eftertexterna pyntas med just en Winding Stairs sång. Med andra ord, nej jag gillade det inte. För duktigt. En cola i baren var mer underhållande...

Men jag gillade tjejen på fiol. Där hade bandet kunnat segla upp på bästa listan, hon spelade väldigt speciellt och hade mer utstrålning än alla i bandet tillsammans.

Band två som försökte är egentligen en person, Alexandra Wennersten. Även här är det slickt och inte en ton fel. De petar tillochmed in ett riktigt tröttsamt gitarrsolo... som publiken väldigt vuxet och gubbigt applåderar. Jisses!
Nä, jag gick hem. Lite mer får ni ge från scen.

Överlag så kan jag inte riktigt förstå hur folk som håller på med musik kan vara så tekniskt inriktade att de glömmer känslan? Jag säger det igen: Ni behöver inte spela rätt. Ni behöver inte ha alla hästar hemma. Ni behöver inte bygga upp varenda låt efter läroboken.

Ni behöver bara ha saker att berätta och berätta dem på det första sättet som kommer ut. Tänk inte så mycket.

Jaja, några hårda ord men vad skall jag göra. Jag vill inte gilla saker för sakens skull...

Tillsist:
Idag hade jag gäster i studion, Rambling Nicholas Heron spelade en låt. Märklig känsla att sitta typ inne i bandet...



Jag berättade också vad man kan göra i helgen. Samt spelade en snutt ur Baby Don´t Hurt Youselfs video "Som Peter Sjöholm"




Tilsist2:
Fredag går du upp för backen till Henriksberg och Klubb Existens, nämnda Baby Don´t Hurt Youself kör indiesynt. Eller som Daniel Skoglund i RNH och CCO väljer att kalla musiken: Karaokesynth. Hursomhelst är det tokcharmigt och du kommer le hela vägen hem!

På lördag går du till Pustervik och lyssnar på Rambling Nicholas Heron. Ni kan ju själva kolla på klippet ovan och förstå att helgen inte innehåller något annat alternativ. Fina melodier och fina berättelser.

Tillsist3:

Min frisör med kollega. Jag fick skriva den första autografen på deras "Wall of fame"... Jag rodnade och glömde nästan bort att jag stavar Jerry med två r...

Tillsist4:
För er som funderar: Varför står det inget om Koloni?
På vägen till Majorna fick jag ett sms om att det var fullt... Bra för dem men tråkigt tråkigt för mig.


Jerry Boman