Inte som du tror.

Nu kommer ni döma mig, ni kommer veta precis vilken sorts kille jag är. Allt kommer gå åt pipan och jag kommer bli tvungen att smugglas in köksvägen hädanefter.
Ni kommer kasta saker på mig.
Kasta ut mig i regnet.
Låta mig lida och ångra mig i tusen år.
Här kommer det:
Jag gillade bandet med killarna som hytte med näven och jag tyckte sådär om tjejerna som gjorde feministiskpop.
Men snälla förstå, det är inte som du tror.

En gång för länge länge sedan skrev jag något om Audrey. (Det kan till och med varit pre-bloggen) Jag skrev att deras musik var sexig... tydligen inte poppis. Fick höra att de trodde jag var ytterligare en sån där gubbe till musikskribent, någon sa att de typ uttalade en fattwa mot mig.

Jag hoppas de har lugnat ner sig och kanske insett att jag inte är "en gubbe till musikskribent". Jag står fortfarande för att musiken var sexig. Jag ser inget fullt i det, och det handlar inte om att jag skulle se kvinnor som några som skall vara söta när de står på scen eller liknade. Jag kan utan omsvep säga att The Mo på sin tid gjorde sexig musik. Det handlar om en liknelse. Inte om kön.



Nåväl, i lördags stod Göran Pension på lilla scen på Storan.
Innan jag börjar här så skall jag göra klart en sak:
Jag håller med dem i Görans pension, killar som står på scen får göra lite hur de vill ibland. Kassa snubbar kan bli upp hajpade bara för att de är snubbar... tjejerna får inte alls samma chans utan måste prestera så mycket bättre. Annars tycker den stora massan att de är kassa...

Jag håller med om Görans Pensions politiska ställningstagande, jag kallar mig också feminist. Det är för jävla många historier som bara utgår från män.
Därför tycker jag en låt som "Mamma byggde landet" är superviktig. Det är också en tokbra poplåt! Borde vara i allas iPod och spelas i alla skolaulor.
Men resten är faktiskt bara... sådär. Av någon outgrundlig anledning så faller GP ner i proggträsket. Jag fattar inte varför det blir så, att alla som skall säga något ärligt om samhället, ofta på svenska då, trillar tillbaka till proggen.

Eftersom jag nu ser alla som jämnlika, män eller kvinnor i bandet, så kan jag faktiskt inte tycka att GP var så där fantastiskt bra. Det handlar inte om att jag är en sån där gubbe till skribent, det handlar om att de inte gjorde tillräckligt bra i från sig.
Kvinnor eller män spelar ingen roll, gillar jag det inte gillar jag det inte.
MEN det dem gör är viktigt! Så ni får aldrig sluta, för det behövs upprepas:
För jävla många historier handlar om män! Mamma byggde landet!



Jaha, om du nu fortfarande anser dig ha en hyfsat modest syn på vem jag är så kommer här nästa sak för dina fördomar om 32-åriga killar att ta tag i:
Jag älskade Grand state parade! Killar med näven i luften kan vara helt fantastiskt!
Det är NME melodier, flyktiga och taggiga på en gång. Därtill en sångare som lever om och förmodligen bröt ryggen hundra gånger i omöjliga rörelser.

Jag är faktiskt barnsligt förtjust i det här, det går liksom inte att värja sig! På Myspace låter det lite platt men live var det musik som fick knoppar att brista. Som att släppa in ett gäng mjuka rockhuliganer på dansgolvet. De hoppar fram och tillbaka ständigt med knuten hand i luften.

Egentligen är Grand state parades musik helt meningslös, men vafan, det är ju meningslöst med öl också...

Tillsist:
Popöga har funnits längre än internet självt. Från pappersfanzine i början på 90-talet till snustorr site nu. Men ack vilket musikregister! Här hittar man hårda skivfakta om alla Sveriges viktiga artister.
Du kan tex kolla in typ alla skivor underbara bolaget Ceilidh gett ut.
Och läs till exempel den lilla recensionen från Emmabodafestivalen 94. Eller Arvika 92.
Sidan uppdateras inte speciellt ofta numera, men det är ett fint dokument från en tid när vi läste Sound Affects (R.I.P John L. Byström), tyckte Lasse Lindh var söt i Chevy och upptäckte som max 5 nya band i månaden.

Frågan är om inte livet var lite bättre när det inte gick att uppdatera en blogg via 3G från festivalcampingen?

Tillsist2:
När vi ändå grottar ner oss i historien: Happy Dead Men. De säger att de spelade in Sveriges första indiepopsingel 1988. Ingen vet nog sådant med säkerhet. Bra är det iallafall.


Jerry Boman