En bomb, ett fiasko och Håkan på rätt ställe.

Jag sa någon gång att jag skulle vilja se ett mesigt popband från förorten. Lite gränsöverskridande. Några lallande sånger på bruten svenska. Det skulle vara uppfriskande.
Efter det jag såg igår så vet jag inte om det där gränsöverskridandet är en så bra idé faktiskt.



Men jag börjar mitt i kvällen.
Pistol Disco har kallats Kolonis husband. Det är själva essensen av vad Christian och de andra vill visa upp. Nya saker, fina saker. Saker som får dig och mig att tänka efter vad som är rätt och fel. Ingen som mässar, utan mer visar upp alternativet.
Även om Mikael och Alexander säger sig fokusera på ljudet och inte melodin så strålar det om musiken. Det bubblar fram små melodier här och var. Lik solstrålar genom molnen direkt efter en regnskur.
Jag blir varm och mysigt trött. Sjunker längre ner i Gamlaarbetarteaterns fåtöljer och låter tankarna vandra.
Det har varit inbrott i den mekaniska verkstaden. Pistol Disco har tagit alla lågvarviga verktyg och gör musik på dem. Det blir en grund för fria tankar och experimentell lust.
Allt stöldgods står nu uppställt på en solig glasveranda. Med blyspröjsade fönster. Utanför pågår sommaren.
Där mitt i det varma, ljusa rummet blir det stora känslor. Pistol Disco pekar inte med fingret på vilka känslor du skall ha, men känslor sköljer över dig. Du kommer dras med in i en karusell med tankar. Du kommer tappa bort dig själv men samtidigt hitta det som verkligen är du. Du kommer bli du.



Men innan jag hittar mig själv på det här sättet så hittar jag något riktigt roligt. Inte roligt på det där bra sättet utan mer roligt för att det inte är bra.
Som jag skrev i början på den här bekännelsen så hade jag någon form av idé i mitt huvud om gränsöverskridande musik. Att man tog något som inte var "ens eget" och gjorde det till sitt. Att man slängde bort fördomar om vilka som gör vilken musik.
Men det där funkade inte alls igår. För först ut under lördagens helkväll i Gamlestan kom ett klezmer/punk band från Stockholm. Tyvärr så missade jag namnet. Ärligt talat så gör det faktiskt inget för det var så parodiskt och plumt att jag inte bryr mig.
Ja, det var alltså en bunt med folk som klätt upp sig i alla romerska attiraljer du kunnat hitta. Sjalar, hattar och sjalar igen. Tillsammans såg de mer ut som några gamla sleazerockers som fått spelning på den lokala pizzerian. Smaklöst och utan känsla.
Nu skall jag ju ändå ge bandet att de inte hade någon lätt uppgift, sittande publik passar inte till den här sortens balkanröj. Men även om vi skulle stått upp hela bunten hade det här bara varit en musikaliskkuliss. Bandet kan inte handskas med musiken, det blir bara copycats som tar det mest utmärkande från "Svart katt Vit katt" soundtracket och försöker göra något eget. Allt bli bara en enda röra av sjalar och "eeeeee AAAA Hepp Hepp hepp"-rop. Cirkus minus trapets. Hoppas de missade skyddsnätet på vägen ner.




Så till kvällens riktiga bomb. The big A-bomb!
Hösten 2004 var jag i Beijing och gjorde punk/rock dokumentär med TLBN-Joel. Vi hängde på rockklubbar och i replokaler.
En kväll fick vi åka ut till den kolsvarta förorten. Ja, det där med gatlyktor på små vägar är de inte så mycket för i Kina. Vi såg pensionärer dansa till E-type liknade musik och porslinsförsäljarna hade öppet dygnet runt. Men mitt i det största betonggettot hittade vi The Subs. De bjöd in oss och visade sin skivsamling i den dragiga lägenheten. Mest förvånade blev vi av First Floor Power skivan, men vi hittade även en The Hives platta där i hyllorna.
The Subs är punk från Kina. Sångerskan Kang Mao har med sig sin pojkvän, sin bror på trummor och en snubbe till. De gör punk på sitt sätt.
Melodiös punk med en satans massa energi. Kang Mao hoppar och sliter sin kropp i bitar i varje låt.
Nej, det gick inte att sitta ner! Det finns inte en lugn stund under hela tiden The Subs står på scen.
Sången är en blandning av kinesiska och "hitta på" engelska. Och för att komma från det stora kommunistiska landet så är texterna väldigt vågade. De drar sig inte för att kritisera systemet. Något som faktiskt är rätt farligt i Kina.
The Subs håller hög klass. Jag tycker faktiskt att de hör hemma på betydligt större scener än den här. Det är inte ofta jag tycker det, men kineserna har grym energi och ett scenframträdande som på samma gång är lika självklart som förvånade. De ber inte om ursäkt. De ställer sig rakt upp och ner och säger "Den bästa punken kommer från Kina!"
Och ja, just nu är det nog så. För där borta i öster har de så stora problem att det kanske finns något verkligt att sjunga om. Verklig frustration.
Jag skulle bli förvånade om vi inte snart får se The Subs i Sverige igen. Det här var första gången i Göteborg och jag hoppas de kommer tillbaka.
Tills dess säger jag "Xie Xie!!"

Sen måste jag berömma den fenomenala DJ:en på Underjorden igår. Hon kallar sig DJ Clark om jag fattat det rätt. Skön musik i helt rätt känsloläge hela kvällen. När jag gick ut efter The Subs så överraskade hon mig totalt med att spela Håkan Hellström och "Nu kan du få mig så lätt". Vilken träffsäkerhet!

Tillsist:
I kväll bär det av till Piren och Slagsmålsklubben. Har jag tur får jag fint sällskap. Och har NI tur får ni jättefina bilder av Frej & Co att titta på i morgon.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Subs, Pistol Disco, Koloni, Gamlestan, Musik, Göteborg