Jag älskar den mannen igen!

Jag och Håkan är årsbarn.
Vi är lika gamla, födda i olika städer men under samma år.
Jag i en liten stad på västkusten, han i en storstad.
Jag vet inte varför jag skriver det här men jag kan känna likadant som Håkan. Eller det som jag tror att han känner.
Allt handlar om minnen. Om allt man borde gjort och allt man gjorde men som man ångrar att man gjort.
Skillnaden är den att Håkan kan sätta ord på de här minnen på det mest fantastiska sätt. Han skapar stämning med ord.
Herregud killen är ett geni. Jo det kan du inte säga emot. Gör du det så har du inga känslor.
Jag trodde det var slut med det här när man gick på en Håkan Hellström konsert. Att han var slut, passé och en lite äldre snubbe. Att det mest var skrikiga femtonåriga flickor som gick igång på det här.
Men inte då, han sätter mig i "håret-reser-sig"-mode. Kanske inte lika mycket som förr men det finns där och det är inte bara nostalgi.
Det är fan i mig nära till tårarna under den för kvällen helt magiska "Rocken Roll ,Blåa Ögon". Vilken låt! 15000 knäpp tysta människor som en stund senare exploderar! Yohooo! Jag älskar Håkan igen!

Tyvärr är konserten lite seg i mitten med ett lång parti där Håkan leker pantomimclown och härmar alla instrumenten. Det funkar inte så bra, plötsligt blir man varse om att det är höst och kallt.
Även "Tv-serie-på80-talet"-saxofonen är bara tråkig. Vad blev blåset av? Viktor kom tillbaka!

Annars tycker jag Håkan är en riktigt taskig person. Kvällen inleds med en ny sång, som han sjunger gömd (inspelat?). En vacker visa om första folkölen och första dansen. Att spela få höra den och sedan veta Håkan skall ta semester ett långt tag framöver är taskigt! Som att säga: Kolla här vad som komma skall....men nu går jag och ni får höra mer sen...

Jag vet inte riktigt hur jag skall tackla Håkans semester. Han skall tydligen ha barn och allt.
Men jag kommer vänta här.
Håkan har en gång gett mig den bästa konsert jag varit på och jag vet att han kommer ge mig det igen.

Jerry Boman

2 kommentarer:

pophannah sa...

Jag skulle också behöva börja älska herr Hellström igen. Det känns som att det var länge, länge sedan jag kände något starkt för honom. Tänk om man kunde vrida tillbaka tiden lite...

Anna sa...

Jag tyckte inte heller om saxofonen, tack för att jag inte var ensam