Liveklipp: Glasvegas och It's a bird! It's a plane!

It’s a bird! It’s a plane!

Att de två en gång skulle samarbeta var kanske inte en hög oddsare. Joel Sjöö från They live by night med sin säregna röst, den när på sprickfärdiga höga rösten och Andreas Söderlund från Niccokick med sin ångestfyllda ton i rösten. Joels förmåga att mejsla ut finurliga visselvänliga, men ändå introverta, melodier och Andreas med sina bombastiska ”lager the life” låtskatter. Att dessa två möttes, tvingade varandra att göra saker ihop är en av livets små mirakel.



It’s a bird! It’s a plane! låter som inget annat i Sverige just nu. Det är sprött, det är på tå och det är varmt. Duon live låter som en ångvält i partier (det finns ingen motsättning i rånsprött och byggmaskiner) , och ändå hör man varje ljud, varje frasering. Det här är fontralkrocken mellan They live by nights underskattade Factory och Andreas Söderlunds ”Pappa, pappa varför gråter jag”. Det är en krock som man inte såg komma, men nu när den är här är det den mest naturliga krocken.

Att Glasvegas tog med de här killarna som förband tyder på bra smak, för det är inget som låter likt skottarna, inte alls. Publiken blir nyfiken, det märks. IAB!IAP! försöker inte hitta tiden, rummet eller något annat pressrelese passade, de försöker hitta den bästa känslan. Bygga låten som först får dig att lyssna, och lyssna lite till för att slutligen, när den har dig i skruvstädet, tömma dig på varenda känsla.

It´s a bird! It´s a plane! spelar på Landet den 2 april. Du är där, jag är där och alla andra är där. Smaken är inte som baken, det här kommer alla gilla.

Glasvegas

Glasvegas är en mastodont. Ljudet är så stort att jag nästan slås till marken. Ändå håller det kvar känslan av exklusivitet för mig i publiken, vi känner oss hemma hos någon, en fest med ett band i hörnet. Det är märkligt. Nya svenska trummisen Jonna Löfgren är så jävla underhållande att hon snart kommer från en tillsägning för att hon snor uppmärksamheten från de andra. (mer om Jonna Löfgren längre ner…)



Glasvegas håller sig på rätt sida linjen, de nya låtarna är stora som hus men håller ändå tillbaka. Låter bättre live. Förmodligen var det har absolut sista gången vi kunde se bandet på en sådan liten scen, de kommer ju tillbaka i slutet av maj och spelar du på Annexet. Jag kommer inte gå, det kommer bli så jävla pompöst, precis som musiken innerst inne är. Det briljanta med Glasvegas har ju varit det lilla i det stora, att de vågat ta de hårda frågorna, snuddat vid politiken. Att vräka ut det på en stor scen är inget för mig. Det blir för mycket, för genomtänkt. Men på Kägelbanan, på den utsålda och evigt svettiga spelningen, passar det prefekt.

Tillsist:
Jonna Löfgren var det ja. Henne hittar man i det för er uppmärksamma läsare kända bandet Boden. Som jag bland annat såg på Talvatisfestivalen i Jokkmokk och på Lilla Hotelbaren för en tid sedan. Och om jag förstod det hela rätt så var det Jonna som fixade in mig på den utsålda konserten. Så kan det gå! Tack!

Jerry Boman


Jerry Boman

Liveklipp: Navet och några ord om Fine Arts Showcase

Pluto i lördags kändes som en bra hemmafest, massor med vänner och väldigt bra stämning. Till och med vakterna var snälla! Eller det brukar de vara. Hur som, i dj-båset hittade man både Petter Seander och Jonas Markbäck, båda spelade väldigt bra grejer! Hela kvällen! På scen hittade man inte bara en av landets coolaste sångerskor utan också en väldigt underskattad pophistoriker.

Nytt: Sameblod

Vurmen för Norrland fortsätter här på bloggen:

Sameblod består av Frederick Rundqvist och Mickael Mattisson, och där det är den sistnämda som gett bandets dess namn då han är same. Svårare än så var det inte, även om namnet till en början verkade mycket märkligt.

Hur som helst är det mjuk elektronisk musik med akustiska inslag, att lyssna på med ögonen mot skyn på en uppblåsbar madrass och en kall i näven. Semestermusik liksom. Just nu gillar jag Talk Shit mest, som smyger på mot framtiden, genom rymdstationen och vidare mot solen. Mjuka paneler, rundade hörn och tynglöshet. Ekot av dina egna tankar, mönstret stjärnorna gör på panelen. Ensamheten. Dämpade steg. Mot evigheten. Lyssna högt, högre än dina öron klarar, och du försvinner.  

Talk Shit by Sameblod

Mer, mycket mer hittar på deras Facebook-sida. In och gilla!

Jerry Boman

Liveklipp: Två kalas med Johan Hedberg och Simon G

Det är fint att fira kalas på lokal. I går hann jag med hela två stycken på samma kväll. Det började på Nada med överraskningsfest för Disa. Henne känner ni igen från diverse dj-bås runt om i stan, Debaser, Strand, Nada, Imperiet och lite överallt. Hon trodde det skulle bli en kväll hemma hos en kompis men vi pyntade Nada och blåste skiten ur henne. Bra roligt!

Sedan vidare till Southsides svettiga källare och Cosy Den-Mattias 30-års kalas. Hela Stockholms indie-elit var på plats (förutom vissa som var hemma och drack vin enligt uppgift), go stämning och diverse halvspontana uppträdanden. Det letades fram både gitarrer och märkliga rytmer på synthar. Mycket kul!

Här nedanför lite smakprov: Johan Hedberg (Suburban Kids) och Simon G (Las Palmas med mera)!

EXTRA EXTRA: It's a bird! It's a plane! förband till Glasvegas!

Foto: Pauline Benthed

Jag skrev om dem här i början av januari (då fick jag inte säga vem som låg bakom namnet),och nu släpptes nyheten att Joel Sjöös (They Live By Night) och Anders Söderlunds (Nickokick, Sounds Like Violence, solo) gemensama band, It's a bird! It's a plane!, är utvalda av Glasvegas att följa med på deras turné som förband!

- Bra band har bra smak, kommenterar Joel Sjöö det hela med.

Stort grattis till Joel och Andreas! Mycket fint!
I love it when my friends become successful!

Som sagt, länkar till deras sida och allt annat hittar du här.

Datum:

6/3 – Vega, Köpenhamn
7/3 – Kägelbanan, Stockholm
9/3 – Molotow, Hamburg
10/3 – Magnet, Berlin
17/3 – Nouveau Casino, Paris
18/3 – Sugar Factory, Amsterdam


Jerry Boman

Tjuvlyssnat: Jakob Hellman i duett med Magnus Ekelund!

Hellman och Ekelund 2011

Jag tar det härifrån: 2006 dyker plötsligt Jakob Hellman upp som gästsångare på Nina Ramsby & Martin Hederos skiva Jazzen. Han gör en rätt blek roll, låten Du min vän är inte hans. Rent mentalt. Men det är alltså det sista vi hört inspelat från Jokkmokks-sonen. Innan det var det något litet på en hyllingsskiva till Olle Adolfsson och innan det körar han på We aim to please, Branipools numera uttjatade låt. (ja, det är den i reklamen).

Sista gången Hellman gjorde riktigt bra i från sig var 1991 tillsammans med Perssons Pack i den eviga djklassikern Tusen dagar härifrån. Då är vi nästan tillbaka i tiden för hans skiva, …och stora havet, även om Jakob gjorde två låtar på skivan Taube. Men som du ser, det finns inte så väldigt mycket att ta på här. Jakob Hellman är och förblir svensk musiks största mysterium. Jag har tidigare lagt ut mina tankar om hurvida hans debutskiva är den bästa, jag kom fram till att den kanske inte är den bästa skivan längre, men lik förbannat är den en helt magiskt bra skiva. Något annat går inte att säga.