EXTRA: Dial M for Murder
öppnar åt Suede!
Svenska Dial M for Murder! är tillsammans med New Young Pony Club förband till Suede när de spelar på o2 arena i London den 7 december.
-Jag kan knappt tro det är sant, säger ena halvan av DMFM Anders Lantto.
Jag gillar Dial M for Murder! mycket och har hela tiden tjatat för er om hur lite uppmärksamhet de här killarna får i förhållande till hur bra de är. Nu händer det grejer! Väldigt roligt!
Nyheten kommer inom kort bli offentlig på Suedes hemsida.
Tillsist:
Så här gick det till när jag fixade projektioner till DMFM på Strand.
Jerry Boman
En fest för de som kämpar
Kolla på bilden här bredvid. Hur många lediga stolar ser du? Hur mycket tom yta ser du på golvet nedanför? Okej, visst, en stund tidigare på kvällen var det lite mer folk, men det var fan marginellt. Ja, nu svär jag, är förbannad. För bilden är tagen på Expos 15-års kalas.
Expo är tidningen som sedan 1995 jobbat med att kartlägga Sverigedemokraterna och alla andra mer eller mindre rasistiska partier och grupperingar i Sverige. Bara det är hedervärt. Men nu är Expo ingen vanlig tidning som får en massa statligt stöd per automatik eller för den delen säljer annonser så där på en eftermiddag. Tydligen är antalet prenumeranter inte tillräckligt många. Det är inte därför jag är förbannad på att nästan ingen orkade ta sig till Kägelbanan i onsdags. Det som gör mig förbannad är att ingen ser vilket arbete redaktionen lägger ner, hur de i femton år kämpat och kämpat ännu mer för att berätta hur det egentligen står till.
Taggar:
Expo,
Kägelbanan,
Ludwig Bell,
Musik,
Stockholm,
The Soundtrack of Our Lives
Han heter Tias Carlson
Först:
Lyckliga Måndagar på Tranan firar Håkan i kväll måndag. Jag kommer tillsammans med Emelie Persson och Gustav Gelin spela mycket Håkan relaterat, stölderna, inspirationen och bandmedlemmarnas soloprojekt. Och en del Youtubefynd...Tänk Fredrik Virtanen...
Info om det hela hittar du här.
Just det, gratis och fritt!
This is head.
This is head.
This. Is. Head.
Jag är egentligen helt tom inför det här. Vad håller de på med? Jag känner mig inte riktigt värdig att stå där och lyssna. Några öl, god mat och så snackar jag med folk. This is head kräver mer uppmärksamhet än så. Tar mig fram. Stirrar. Är tyst. Blir helt uppslukad. Då är det enda bara instrument som låter. Rätt traditionellt. Men ändå så otraditionellt.
Musiken trycker undan mig, jag får kämpa för att komma fram. Klaustrofobi. Behaglig klaustrofobi. Tunga skynken landar på mig. Börjar tänka på hur en tifo till det här skulle se ut. Superslowmotion koffetiregn. Armar likt sommarhagar fulla av valmo. En stor röd matta av växtlighet. Just rött är en färg som återkommer i This is heads närhet. Rött och varmt. Myspys.
Sinnesbra.
Ta mitt råd, mer rött ljus nästa gång. Lyssna på musiken.
Mellan pengar och känsla
Almost Famous skulle kunna vara årtiondets flopp. Showcasespelningar brukar vara stela, korta och inte sällan helt överladdade. Allt står på spel. Samt att det minglar runt en massa skivbolagsfolk som egentligen inte gillar musik utan bara ser dollatecken.
MEN, Almost Famous är inget av det där. De lyckas som vanligt blanda branschfolk och vanlig publik. Det är en jävla trevlig stämning helt enkelt. Det här smittar av sig på banden, de hänger i baren och går sedan upp och spelar. Inga konstigheter. Formatet gör sitt, tre band 20 minuter var. Perfekt.
Och flytten från Nalen till Lilla Hotellbaren var ett genidrag. Mer folk som bara glider förbi och kanske upptäcker något nytt.
Taggar:
Almost Famous,
Boden,
Lilla Hotellbaren,
Stockholm,
The Shiloh
Ljuset som bandmedlem
Det talas bland de höga stolarna hur artisterna måste dra in pengar på sina livespelningar. Alla vet att det knappt går att kränga musik längre, allt är gratis. Men en konsert är svår att ladda ner, även om Gimmeindie sänder live/i efterhand så finns det inget som slår på plats upplevelsen… om det nu inte var så att de flesta band totalt verkar skita i hur det ser ut på scen. Inte ens när man spelar på en så pass stor scen som Medis verkar de flesta band skita i ljuset och de tre väggar som de faktiskt har till förfogande.
Som tur är finns det band som lägger ner hela sin själ i att ge publiken något extra. Och när det sker, då gillar publiken bandet ännu mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




