Åker båt

Får se hur mycket film det blir i dag, innan svenska nätet försvinner. Annars ses vi i morgon, då kör jag på festivalens trådlösa.
Jerry Boman
Bloggar från Iphonen

jerry@jerryboman.se

Äntligen på väg!

Första posten i detta äventyr! Vi är runt 30 glada som nu har börjar den 14 timmar långa resan... japp, det tar så lång tid att komma längst ut i Ålands skärgård. Ön heter Jurmo, in och kolla på Google Maps.

Jerry Boman
Bloggar från Iphonen

jerry@jerryboman.se

Indieteknik för bättre musik

UPPDATERAT:
En liten film från onsdagskvällens Flyktsoda på F12:


Nyheter:

Henrik Berggren kommer spela i Norrköping den 27 augusti. Knickedick har all info du behöver.

Så till det väsentliga:

Året är 2002 och jag är på Hultsfredsfestivalen. Helt på eget bevåg har jag bestämt mig för att direktrapportera från festivalen. Jag gör så gott jag kan, springer mellan scenerna och den pressvagn med internetuppkoppling som finns. Där inne är det stekhett och en viss Per Bjurman styr och ställer, han har hela tiden förtur till de något av de tio jacken som finns. Uppkopplingen är segare än sirap, jag försöker ladda upp bilder men det går trögt. Trots detta lyckas jag i många fall vara först. TV4 Göteborg har vid detta tillfälle Sveriges snabbaste bevakning från festivalen (tyvärr är det inte många som märker det, men skit samma, det var ju bara 42 pers på den där legendariska Sex Pistolsspelningen och det gick ju bra för dem ändå). När Moneybrother i det närmaste river Atlantis i en himmelsk urladding kan alla som inte var där läsa om det först på TV4 Göteborgs hemsida. Med en microskopisk, hårt komprimerad, bild. Först av alla.
Per Bjurman orkade inte gå så fort...

Som tur är går det framåt, åren som följer har jag textbloggat från husvagnar, från tält, från mobiltelefoner… och nu är det dags att ta nästa steg.

I helgen kommer jag befinna mig på Island In The Sun Festivalen på Åland. Jag kommer rapportera under tiden jag är där. Vad det blir vet jag inte nu, ni får helt enkelt hänga med här.
Det jag vet är att jag endast kommer ha en Iphone som datorkaft. Jag kommer såklart blogga från den, men jag kommer också göra tvintervjuver, redigera det rörliga materialet och fixa till stillbilderna i den. Så ser verkligheten ut just nu, allt går att göra i en telefon.
Att den ser ut som den gör på bilden beror på att jag byggt det mesta själv. Så är det att ligga i framkant.

Ta och titta in här under helgen och se hur det hela fortlöper!

För er som är nyfikna på vilka prylar jag kommer använda på Island In The Sun, klicka här.

Tillsist:
På tal om tekniska framsteg: I kväll är det stor världspremiär för webbradio sänd över 4G nätet! Såklart är det framtidsradion Gimme Indie som står bakom och på scen står Johnossi.
GI kommer även sända från Åland i helgen! Kolla min webbtvinslag och lyssna sedan på musiken live! Du behöver aldrig lämna datorn för att få allt från festivalen!

Tillsist2:
Ikväll går vi till F12 och Flyktsodas Marina & Båtklubb #2. Azure Blue spelar live och så blir det såklart pianobar med hemlig gäst! (Om man kollar på de gästar som varit med andra gånger så är förväntningarna höga! Marit Bergman, Ane Brun, Markus Krunegård, Anna Maria Espinosa, Love Antell, Theodor Jensen, Uje Brandelius och Frida
Hyvönen mfl)
Läs om allt här!

Jerry Boman

Bra plats och bra musik

Klicka för större panoramabild

35 grader i skuggan… mer behöver man inte säga. Jag har inte orkat tänka de senaste dagarna. Men i helgen var det i allafall Parklife, en minifestival jag faktiskt besökt alla gångerna så länge den varit i Stockholm. Först vid Gullmarsplan, sedan i Kransen. Inget slår dock årets plats, Kungliga Borgen på Gärdet! Helt magisk plats! Ett stort rosa hus som är en balsalong, två mindre byggnader som också är rosa och ett stort tält där scenen höll till. Perfekt!

Bra grejer:

Little Children smyger igång festivalen med tystlåten, nästan viskande sång. Linus Lutti med band är på samma gång nostalgisk pop, samtidigt framtidens jazz. En rullade ton som tar sig från gitarren, mot ståbasen och in i den enkla trumpeten. Linus sjunger som om han vore belagd med vite, tyst men ändå gripande och jag lyssnar noga på varje ord. Det är lika enkelt som vatten blir is om man ställer det i frysen, lika svårt att förklara varför.



 

Avtalet är friheten ställt mot byråkratin, ordets och musikens med makt att genom intellekt förändra. Kommersialismen är fördummade, ge de det de vill ha. Tar inga steg framåt. Avtalet tar oss framåt, jag lär mig saker och tar upp den knutna näven ur fickan och hytter åt maktens hus. Samtidigt skrattar jag. Avtalet är så löjligt bra, deras Disponibel är ett rakt skott i den snårskog som kallas livet, där allt verkar gå ut på att vara andra till lags, att tjäna samhället efter de regler som någon annan satt upp. En råsmocka in i köttkroppen som kallas vuxen. Så jävla välspelat, välsjunget och så in i helvete härligt! Jag vill ha mer mer mer! Call and response 4-ever!

Han behöver ingen keynote för att övertyga oss om att kärleken är det största och finaste. Joel Alme står där rakt upp och ner. Utan blås, utan stråkar. Utan stora gester. Onlinermästaren Alme radar upp berättelser om lilla livet, om nära saker som för den enskilda blir livsomvälvande och därför större än allt. På samma ärliga enkla sätt som Pris Daniel snackade sig rakt in i hjärtat på oss alla så spelar och sjunger sig Joel in på samma plats. Varje låt är kärleksbrevet du vill ha. Talet du vill höra och talet du vill hålla för att om något försöka förklara din känslor. Jag har svårt att lyssna utan att ögonen tåras. Detta till en enkel man som bara för några år sedan var en lovande hockyspelare. Mästerlig konsert!

Palpitation tar tid på sig, de växer och utvecklas. Ljudet är större, Maria och Ebba har skruvat upp sin egen formel, två gitarrer och en trummaskin, och är nu med både blås och en smula fler ljud. Kvar är alltid den märklig och i samma stund helt genialiska känslan att både vara uppåt och neråt på samma gång. Att både spela på mörker samtidigt som ljuset flödar. Palpitation är sorg och glädje. Inte på samma skiva. Inte under samma spelning, under samma låt. De är sorg och glädje i samma sekund.
De var bra från början. De är ännu bättre nu.

För drygt en månad sedan såg jag Matti Alkberg i Jokkmokk. Då var han mycket lokalpatriotisk och utan att gå över gränsen, han tittade ner mot Stockholm och hånet låg i luften. Den här smällvarma natten på Gärdet i Stockholm tonar han av naturliga orsaker ner den där klockarkärleken för Norrbotten. Det gör inte Matti sämre, spjuvern och uppviglaren Alkberg tar oss i handen och predikar. Inledande Jag Är En Antenn förklarar egentligen allt. Matti kommer alltid spruta ur sig låtar, texter och han kommer här väldigt nära. Jag känner att man i den låten plötsligt stiger i huvudet på Alkberg. Vilket förmodligen är syftet. Men det genialiska är att låten om hur låtarna kommer till är en av hans bästa! Om det nu är genialitet. Jo, det är det, att förvalta det som kommer är precis det som är genialitet.

Jag lämnar Parklife till ljudet av allsång.
Nerverna.
Nerverna.
Nerverna.

Nästa år ses vi igen! Tack!

Tillsist:
Jag och Niklas var snubblade nära att vinna Parklifes tipspromenad... Vi tycker egentligen att vi skulle vunnit. Utslagsfrågan bestod av en burk med två kasettband utrullade. Frågan löd vilken längd banden hade... Vi skrev det självklara: 180 minuter.
De som vann skrev 204 meter eller vad det var.

Men nä, vi är inte bittra...

Tillsist2:
I morgon berättar jag vad jag ska ha den här hembyggda prylen till:

Tillsist3:
Det blir en nyhet till i morgon... En nypremiär. En återkomst. Ett evigt gillade som jag inte riktigt fick ur kroppen.

Jerry Boman

Kanske lite sol på det ändå

Någon frågade i en kommentar om jag var en tönt. Förmodligen är jag det. Jag gillar inte solen, jag gillar band som ingen annan bryr sig om, jag gillar inte sport, jag gillar små jävla festivaler som finns bara för att jävlas, jag gillar inte bilar, jag gillar att cykla långt/länge, jag gillar folk som helt utan att tänka sig för fixar saker, jag gillar inte frågan "Vad drar du in på det då?". Vidare klär jag mig i färglada kläder för det gör mig glad. Och så gillar jag att lipa till far-dotterscenen i Armageddon. Så nog är jag en tönt.
Nästa fråga från samma person var om jag fick ligga mycket. Någon som är anonym hänvisar till ett "Vi" som är oroliga att jag inte får det. Va inte det. Tänk mer på er själva, istället för att kommentera den där töntens blogg. För vem vet, oliggande som ni tror jag sysslar med kanske smittar? Då borde "Vi" vara riktigt oroliga.

Har sett EPs Trailer Park en herrans massa gånger på senaste tiden. Det finns en risk att man tröttnar.
Desto gladare blir jag på Debaser Slussen denna tokvarma kväll, för när EPs tidigare spelat mot det perfekta så verkar de denna kväll gjort tvärt om. Det distar, det brölar och det skramlar. Så mycket Gotländsk americana nu kan skramla. Men kontrasten är uppenbar och fin. Likt tomma oljefat med småspik bygger de om låtarna och få ännu mera svärta. Allt låter som de kopplat in sina djupljudade gitarren och orglar till små små förstärkare. Kanske är det ett trick för att visa hur mycket de egentligen låter. Man missar ibland melodierna när EPs mjuka anslag gör entré, men den här kvällen få de ta plats och visa att det är en trio med otroligt behaglig känsla för form.

Som ni vet har jag den senaste tiden fastnat en smula i inlandet och i Norrland. Det hela fick sin energi från min helg i Jokkmokk. Lugnet och klarheten satte fart på något.
Anderas Stellan är skogspop. Av finaste slag. Trots att han är uppvuxen i Bredäng så är han på scen ett naturbarn, både musikaliskt och fysiskt (han är barfota).
Jag gillar det mycket! Svenska texter, besynnerliga slingor som bäddar in mig i mjukmossa. En lövskogsberikad rundvandvandring bland solvarma klippor. Kasta kottar. Göra mönster i fjolårets löv. Semesterpop. En form av ursprungs dekadens, en avslappnad andning som har mycket lite att göra med asfalt och farliga nätter. Anderas Stellan är spelar musiken som borde pumpas ut i tunnelbanan mitt i rusningen. Skulle lugna ner en och annan resenär…
Ja, just det. För er som undar, ja det är han som spelat med Dungen. Och Anna Järvinen. Och Dreamboy. Och ja, det är han som sköter ljudet på Landet. 

Tillsist:

Irene blev Tobias Isaksson. Som blev T Isaksson. Som blev Azure Blue. Och här är ytterligare en demo… men jag fattar inte varför den ska kallas det, säger någon så längre? Jag tycker vi struntar i vad det är och njuter i stället av ytterligare en superlåt!
Two Hearts (demo) by Azure Blue


 Tillsist2:

Som jag skrev, jag gillar inte solen. Gillar inte att sitta i solen. Gillar inte att sitta i solen och få reda på att Jens Lekman plötsligt har släppt en mixtape och jag inte kan lyssna på den!
Här är den i allfall och den är alldeles bedårande.

A Summer in 3/4 Time

Au Revoir Simone - Shadows (Jens Lekman's remix) /// Barbara Mason - Oh How It Hurts /// Thomas Mapfumo - Madiro /// the Morning Benders - Excuses /// dialogue from Gregory's Girl (1981) /// Chad & Jeremy - Everyone's Gone To The Moon /// music and dialogue from Day Of The Locust (1975) /// Eggstone - Birds In Cages /// Pete Drake - Forever /// Armando Mantovani - Around the World /// dialogue from Puberty Blues (1981) /// Jane Morgan & the Troubadours - Fascination /// Armando Trovajoli - L'Amore Dice Ciao /// Sharon O'Neill - Puberty Blues /// Like A Sleepy Blue Ocean

Plötsligt blev en Spotifylista väldigt…tråkig.

Nu kände jag att en stund i solen kanske inte är så dåligt ändå. Om man har så här bra musik med sig.

Jerry Boman

Vännerna och musiken

Länge förstod jag inte alls meningen med Mauro och Pluras kök. Två snubbar som lagade svinenkel mat i ett varmt kök. Den ene i kavaj och den andra med bar mage. Inbjudna gäster som puttrade på. Inte sällan blev det tyst i både en och två minuter. Jag förstod verkligen inte.
Nu sitter jag här och plöjer igenom varenda program på TV8 Play! Och tycker det är helt underbart! Så befriat från alla produktionsbolags-tjipp-tjäna-hallå-vi-är-coola fasoner. Hjärtligt! Mitt i alla uttänkta verklighetsprogram med supercastade verklighetsfolk som försöker skapa en ny verklighet så smyger Plura och Mauro runt i köket utan en enda tanke på onliners eller att bli en ny kändis tack vare sin skruvade personlighet. Underbart!

När det fixas klubbar så jobbar man lite på samma sätt som ett tvproduktionsbolag, man vill skapa virvlar, ha de rätta gästerna och helst sätta årets klubbtag, dvs ha den där klubben alla snackar om. Inte sällan är det under ytan samma folk och samma musik som spelas bara förpackningen är ny.
Jag tror det finns en man som har kommit på receptet för hur man kommer ur det här. Gustav Gelin heter han. Killen som haft fler klubbar än du haft baksmällor. Han har numera en enda klubb som rullar året om, en gång i veckan. Lyckliga Måndagar heter den och jag har fått det stora stora äran att spela skivor där två gånger nu, en gång i vintras på Tranan och så igår på Imperiet.

Det är när vi sitter på uteserveringen som det slår mig. Det handlar inte om att ha flest folk, det handlar inte om att spela den fräckaste musiken, allt det där är inte en bra klubb. En bra klubb är där du kan träffa dina vänner. Känna sig lite lagom vuxendekadent inför det faktum att man tar sig en eller två öl en måndag. En bra klubb är den där gästerna plötsligt får hoppa in bakom skivspelarna och gästspela några minuter bara för att de har feeling. En bra klubb är en klubb där man kan blanda den nyaste popen med brittpopen, dra iväg Heut' ist mein Tag för att man känner för det och mitt i allt kasta in Yellow Submarine. Samtidigt som man umgås med de trevligaste personerna den här stan kan bjuda på.

Lyckliga måndagar kommer inte bli den hippaste klubben, det kommer inte vara flera hundra personer där. Men det kommer vara klubben som jag håller som den bästa. För precis som Mauro och Pluras kök handlar allt om vänskap. Maten är egentligen oviktigt, musiken också. Det handlar om att släppa garden och bara låta det rulla på.

Med det sagt glider jag över till kvällens musiknyhet:

Lovisa Negga

Foto: Martin Hultgren

Hon virvlar fram mellan det sköra och det hårda. Isdansösen tacklar dig rakt in i sargen. Sätter en trippelsaldo och ger dig en rak höger. Snurrar vackert, stoppsladd och sedan ett slagskott rakt på benet. Det här är världens första Tonya Harding-pop.
I Lovisa Negga från Linköping har popen hittat sin plats i den mjuka dansvärlden. En självklar korsning mellan Raymond & Maria, Familjen och Compute. Avrundade elektroniska rytmer, filtrerade genom myllan och skogen och till det en röst från en svävande älva. Låten "Kärlek eller inbillning" är alla nattliga promenaders ljudspår, när man nyktrar till och det pirrar i kroppen eftersom man fick hångla med den där bästa bästa.

Kärlek eller inbillning by Lovisa Negga

Ikväll klockan 21:00 släpps nästa låt, "Iskall". En poetisk danslåt som jag kommer lyssna på hela sommaren!
Hoppa in här efter klockan 21 i tisdag kväll för att lyssna.


Tillsist:
I morgon onsdag bjuder Svenska Musikklubben på två riktigt härliga grejer på Debaser Slussen (fritt och gratis!):

Andreas Stellan


EPs trailer park


Båda kommer spela där inne eftersom någon tråkig byråkrat kände sig överkörd och inte tillfrågad så denne förbjöd plötsligt spelningar på uteserveringen! Efter sju år! Hoppas du sover gott om natten din jävel!

Tillsist2:
Det är är roligt, skoj och helt fantastiskt! Nu kan ännu fler "lyssna" på Håkans klassiker!


Tillsist3:
Missa inte En Ljumen i Gräset!

Jerry Boman