Tänd eld på dig själv (för det du tror på)

Livet kan alltid sammanfattas i en mening. Eller rättare sagt: Livet bör kunna skrivas i en mening. Ord förklarar hela din skapelse och samtidigt tar dig framåt. Ger dig en ny riktning. Håller dig under armarna och likt en riktig vän knuffar dig in på rätt spår.
Genom åren har de här livsavgörande meningarna varit många, allt som oftast har jag hittat dem i låttexter/titlar. Varje gång blir jag lika imponerad att någon annan kan beskriva det jag känner bättre än jag själv kan. Men det är kanske därför jag sitter här och ni står där.

Just nu har det kommit en ny mening som kanske kan kvala in i den där klassen:

Tänd eld på dig själv (för det du tror på)/Symfoniorkestern



En helt färsk video!. Jag har skrivit om Symfoniorkestern tidigare, då handlade det mest om instrumentala utflykter i samma anda som Sibiria men numera sjunger de också och musiken har hittat ett eget hem. Mycket vackert och de där orden får mig att tänka efter, vad är värt att brinna upp för?
In och lyssna på mer fina låtar på deras Myspace!

Det finns ju såklart fler exempel på när en endaste liten mening kan betyda allt:

Happy people never fantasize/Broder Daniel



Ja, det var ju oväntat, att en BD text skulle komma med på den här listan… Men faktum är att de där fyra orden kan vara något av det bästa som skrivits inom svensk popmusik. Här vänder Henrik Berggren på allt, ger sorgsenheten legitimitet och ger en hel generation hopp om gemenskap. Han säger att det är okej att må dåligt, att du inte är ensam. Sist men inte minst, det gör dig till en bättre människa i långa loppet. Allt detta i fyra ord. Storslaget.

And I am much too bored to die/Bad Cash Quartet



Kanske är det det värsta av allt, att man är så tråkig att man inte får dö. Att livet inte riktigt har gett en allt det där som man vill ha innan det tar slut. Så mycket frustration i den meningen, och så mycket att göra något åt. Ord som får en att ta tag i saker.

God only knows what I'd be without you/Beach Boys



Sinnessjukt smör, men ändå så ärligt. En väldigt fin kärlekssång. Man behöver inte tro på Gud för att känna igen sig i den meningen, för när allt kommer kring, det enda sättet att leva är här och nu. Att vara totalt uppslukad. Det kan handla om en annan människa, ett djur, en skiva eller en cykel. Att leva genom någon/något annat är vackert. Samtidigt som det är skrämmande och konstigt.


Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig/Håkan Hellström




Jag är helt övertygad om att vi när vi sitter på ålders höst verkligen kommer fatta hur stor den där Håkan egentligen var. Hur han kunde ta in allt ogripbart och ge oss det, mata oss direkt ur sin hand med världsalltets stora frågor. Jag får tårar i ögonen vare gång jag hör den här raden. Den är obeskrivligt vacker.
Den som inte får rysningar till den här versionen tillsammans med Göteborgs Symfoniker har ett hjärta av sten.

Jerry Boman

Mystiken spricker upp

"Kommun är Vapnet", säger någon. "Nä, det är Sibiria", säger en annan.
Den otroligt insatte säger "Det är ju Hospitalet" Kommun är allt det där och lite till. Martin Abrahamsson, Martin Hanberg och Erik Laquist har lyckats med det nästintill omöjliga, att skapa ett nytt band med samma personer.

Det finns så mycket som är intressant med de här tre personerna, de har på egenhand skapat ett eget universum, med egna regler och arbetssätt. Eller så är det precis de som de vill få oss att tro. Ingen kan säga emot om jag hävdar att de sprider ett visst skimmer av mystik kring sig. Det började redan med de tidigare banden, länge fick både Sibiria och Vapnet frågor om vilken stad som var bandens hemstad, vem bodde var, hur jobbade de när inte alla var på plats. Svaren var inte sällan osmickrade, ofta fick reportern skämmas en smula för sin konstiga frågeställning. Det här är människor med stor integritet. Inget jävla lallande, nu var det slut på artisternas tacksamhet för att någon brydde sig. Samtidigt är det otroligt sympatiska människor. Man kan säga att de här tre och personerna runt om kring dem skapade ett nytt sätt att se på bandet som kollektiv, om musik som arbetsätt. De spelade en roll och förändrade något, det ser jag nu.



Systemet håller i sig. Är Kommun ett band från Stockholm? Göteborg? Östersund? Skit samma, jag tycker vi släpper det där nu. Kommun är.
Samma sak med arbetssättet, de har tydligen skrivit fyra låtar var på nya skivan. Och det är här det blir riktigt intressant, för trots att de är tre olika individer, som förmodligen har mycket gemensamt i sättet att se på musik, så borde det spreta och tre olika håll. Jag tänkte mig att jag skulle ha lätt för att peka ut de fyra låtarna. Men det går inte, setet hålls ihop på ett förbluffande vackert sätt. Man känner igen de luriga texterna, de fina melodierna och känslan för "igenkännings-hitten" finns kvar. Men det finns saker som lyft. Martin Abrahamsson på gitarr är kanske den mest tydliga, tidigare la jag inte märke till hans gitarrspel så mycket men nu. Herregud! Det är som killen inte gjort annat under tiden sedan sista Vapnetskivan. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är, men allt verkar vara mer avslappnat nu. Det gäller också Martin Hanberg, han verkar mer tillfreds med allt.

Övergången från svenska till engelska… Ja, man måste ändå påpeka att det är intressant det som händer nu, för här står då de personer som länge varit fronten i den nya svenska poplyriken, Martin Abrahamsson var med Vapnet generation Y:s musikern som verkligen tog det dystra upp på banan, han var en av dem som satte oss i den ironiska generationen på pottan med sitt allvar. Och det var allvar på svenska. Det det nu skriver på engelska har inte tagit udden av texterna, kvar är allt det vi lärt oss älska. Men det är inte direkta översättningar, det hade ju varit lite för enkelt. Istället har man renodlat och trimmat sin ord. Det är ett nerkok. Saker blir tydligare samtidigt som tolkningsföreträdet finns kvar, man kan inte direkt säga vad som avses.

Som du förstår, Kommun är en komplex varelse att förhålla sig till, det är inte ett revolutionerande band, men det är ett viktigt band. Det växer. Och skillnaden mellan live och skiva är slående, som två olika världar. I ljuset av minnet från konserten är skivan rätt blek, något jag absolut inte tyckte innan jag sett dem. Märkligt.

Mystiken kring Martin, Martin och Erik kvarstår. Samtidigt som den lättar. Och jag gillar det som fan!







Tillsist:



Den här herren spelade också, Harvey Williams. Nu blir det till att svära i kyrkan, jag kände inget alls. Ja, jag vet vem han är, men det spelar faktiskt ingen roll. Det är så uttjatat nu att det får vara nog. Sorry, han var ju duktig och så, texterna är riktiga pärlor och det är trevligt likt en barpianist när man har en riktigt god gratis drink i näven, men det får vara nog nu.
Men arrangörerna gick nog både upp och ner i brygga.

Jerry Boman

Monsters of Clock

Okej, det är inte riktigt min påse men någonstans är det lite mäktigt att se Conor Oberst, Mike Mogis, Jim James och M. Ward på samma scen i Monsters of folk. Det här ju ändå snubbar som snurrat hundratals gånger på Woodys alla klubbkvällar, tillslut har ju till och med jag lärt mig känna igen dem. Eller det var att ta i, man skulle kunna säga att jag har en förnimelse över att jag har hört vissa av dessa nyfolklåtar. Någongång. Någonstans.

Kanske är det min brist på kunskap som gör att jag ser på den här konserten på att annat vis. För det var inte så storslagen upplevelse som jag tänkte att det skulle vara, jag hade förväntningar, det hade jag verkligen. Jag hade till och med gjort en Spotifylista som jag lyssnat igenom några gånger, så jag skulle känna igen nått, att jag skulle mjukna en smula över denna musikaliska gren som jag valt att se förbi… Men tyvärr var det så mycket som blev fel den här kvällen, inte ens fyra megafolkstjärnor kan rätta till det.

För det första: Hela arrangemanget stinker av amerikansk superkomersialism och "ge oss dina pengar och dra". Bara en sådan sak att man inte få ta bilder. Det är väl okej att artisterna får bestämma själva men det känns så förlegat. När sedan Luger inte har koll på läget utan först skriver att man får ta bilder men utan bilxt (vilket jag verkligen kan förstå) för att sedan några timmar innan konserten ändra det hela till att man inte får ta bilder alls:

3 dagar 2 tim ago
vad är det som gäller med fotografering? får man överhuvudtaget fota under konserten?

3 dagar 2 tim ago
man får fota men inte med blixt.

10 tim 35 min ago
Ändrade regler. man får inte fota på konserten ikväll.

Som sagt man får göra som man vill, men att sätta ut vakter som övervakar så ingen tar bilder känns väldigt… -98. Löjligt. Frågan är varför man inte får? Vad kan hända liksom. Nä, här visar det sig bara att arrangören är i händerna på någon annan. Sorgligt.

För er som undar, bilden ovan är tagen INNAN konserten börjat. Jag vet inte, kanske gjorde jag något olagligt men jag tyckte jag var någorlunda snäll som i alla fall följde reglerna. Andra smög upp små kameror och mobiler här och där, men vakterna var snabbt framme och viftade.

Nu var det ju inte bara detta i sammanhanget lilla och betydelselösa fåneri som drog ner kvällen i källaren.

Konserten börjar med helt katastrofalt ljud. Då har jag ändå sett många konserter på svartklubbar, men här var det obeskrivligt kass. Basen sprack, de på scen verkade vara helt osynkade med varandra och trummorna lätt papper. Detta håller på i runt fyra låtar.

Det är fan inte okej, ljudgubbe! Inte i den här ligan, en biljett kostar nästan 400 spänn, artisterna är världsstjärnor och ja, du är fan i en kyrka. Det där sista verkar ljudcrew helt glömt, de verkar inte ha kunskap att nyttja lokalens akustisk. Tur då att artisterna är så bra att de kan anpassa sig, låt för låt lär de sig att flytta längre och längre bort från micen för att få bättre ljud. Ser i bland skoj ut, men faktiskt så sätter Jim James kvällens enda rysare med just den tekniken. Han gör en sologrej, en ballad, och sjunger nästan helt utan mic. Vilken stämmning! Mycket vackert.

Rent musikalasikt är det här väldigt…bra. Det är vackert på sina ställen, lite så där klädsamt rockigt i något hörn och på det hela taget mycket trivsamt. Om det inte vore för att de höll på i tre timmar…. Ja, du läser rätt, tre timmar.

Jag gjorde ett snabbt överslag, Broder Daniels alla skivor är runt två och en halv timme långa. Detta plus lite extra låtar och jag kommer upp i kanske 2 och 45. Fast det är/var världens bästa band skulle jag aldrig i världen pallat kolla på en konsert med dem som var tre timmar. Inte en chans.

Tre timmar är för långt, folk skruvar på sig i bänkarna. Stolar som är hårda utav bara helvete. Jag sitter här nu flera timmar senare och har ont där bak, inte skoj alltså.

Hela prylen är tyvärr ett stort misslyckande, här sitter man på ett material som skulle kunna generera en helt jävla magiskt kväll. Men så slarvar Luger bort det hela med att sätta oss på träbänkar (jag lider med dem som fick sitta på vanliga trästolar som var extrainsatta), sätta en lallare på ljud och sedan ha mage att ta 400 spänn för härligheten. Nä, det där var inte snyggt allt, nu hamnade ni på Youtube med byxorna nere.
Så bra då, nu vet vi vad som gäller, ni vill dra en jävla massa pengar. Punkt.

Det är verkligen synd, för om det varit ett uns bättre stolar, bättre ljud och kanske runt två timmar långt så hade vi haft en helt underbar kväll.

Herregud vilken tråkig text jag fick till men jag är nog lite upprörd.

Tillsist:
Bäst gillade jag Bright Eyes Soul Singer in the session band. Där tände det till.

Tillsist2:
Fredag och Kommun har sin första spelning samt släppkalas för nya skivan! 22:00 på Slussen är tiden att hålla i huvudet!
Och på lördag blir det åka av...trodde jag. The Joy Formidable skulle spelat på Debaser men nu verkar det vara ändrat till 24 februari...
Det kanske blir till att åka till Frankrike fast på Landet, Gérard Depardieu verkar kul!

Jerry Boman

Veckans brev och en helt oväntad duett

Nu undrar nog alla: Hur gick det i måndags? Eller, ja det undrar förmodligen inte någon alls, eftersom ingen brydde sig i måndags så bryr sig förmodligen ingen nu heller. Men jag hade skoj och The Lovable tulips gjorde en mycket fin spelning. De sitter på några helt fantastiskt fina låtar, innerlighet är något jag kommer tänka på.
Eftersom jag själv anordnade det hela så håller jag mig från att skriva mer om bandets förträfflighet, men ni som läser här mer än en gång per år vet att jag håller av de älskvärda tulpanerna från Hornstull.


Men va fan, vi tar nya tag och kommer tillbaka, större och bättre än någonsin en annan måndag. Ni får göra mer för att knäcka allt.

Ni som missade tulpanerna får nya chanser den 24 och 28 november. In på duons sida och se efter var de spelar. Jag tycker verkligen ni ska gå dit!


Jag får en del tips på nya band som allsköns härliga människor vill att jag ska skriva om. Det är jätteroligt! Jag kan liksom inte fatta att banden liksom uppenbarar sig för mig utan att jag behöver leta upp dem. En otrolig lyx!

Några av veckans brev spårar en trend, att gå från enkel rak pop till lite mer elektroniska tongångar. Lite mer mörker. Om man vill tänka i det lilla så följer utvecklingen årstiden, sommar blev till höst och mörkret sänkte sig över oss.

Först fram är Susanna Brandin. Ni känner igen henne som Winter took his life och hon har spelat en hel del med Björn Kleinhenz. Någon gång i forntiden avfärdade jag WTHL med orden "WTHL har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad". Jag har nu senare kommit på var det var som gjorde att jag inte fastnade, det var vår. Det var alltså något så simpelt som fel årstid.

Nu har alltså Susanna Brandin startat upp nytt, Hunt, och det är då jag hör det, hon är ju höst och vinter. Alltså faller jag direkt just nu! Det är akuistisk lättsynth med vackra små ljud. Bra musik att vandra i regnet upp till Skinnarviksberget se ner på livets förgänglighet borta vid Västerbron. "What a night can do" är en liten symfoni som klockar in på över sex minuter, ändå sitter jag här och längtar efter mer! Det är hoppfullt med en vacker gråfärgad melankoli. Runt 4 och 30 in i låten ryser jag till ordentligt, herre jävlar vilket crescendo!

Ut i regnet med, sträck på ryggen och lägg all skit bakom er! Nu går vi in i natten med huvudet högt, ni är odödliga.




Labbet är Jonas Linngård from Pets, ni vet bandet jag la upp en fin video med här. Även här har elektroniken, det dunkla, fått ta mer plats. Labbet är suggestivt som en manlig Karin Dreijer hört genom ett hemligt avlyssningshål bakom fiendes väggar. Labbet är en hemlighet som sipprat ut, jag känner mig utvald när jag lyssnar. Återhållsamt med skärpa.


Tillsist:
Årets, eller kanske nästa års, mest oväntade combo har ni här:



Magnus Weideskog och Ken Ring! Den såg man inte komma, men jag gillar ny marker!
Läs vad jag tyckte om Magnus när han spelade på Pet Sounds här.

Jerry Boman

Fria måndagar och storhet i det lilla

Här går det undan, redan på måndag är det fin premiär:

Indie-Millis och Musik enligt Jerry-Jerry ger dig



Visst är det härligt med måndagar! Inget att göra och flera dagar tills det är helg igen!
Kom till Sugar Bar och fira detta roliga med oss!

PÅ SCEN klockan 22:00:

The Loveable Tulips

Vi säger som GROOVE:
"Poptulpanerna Pia Påltolft och Pernilla Axerup från Hornstull imporviserar fram små skira Supertrampharmonier över pianokomp som nästan tar barnramseform, utan att för den skull låta barnsliga."

Jag skrev själv:
"Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull."

I DJbåset hittar du Camilla (Indie-Millis/AfterWork Debaser Medis) och Jerry (Hej Stockholm!/www.musikenligtjerry.se/thetramsessions.se). Du kan räkna med allt av den bästa popen från förr och nu. Nyfödda poplåtar varvas med klassiker. Det blir allsång!

Välkommen! 20-01 och det är gratis! Läs mer på Facebook.

Ang Frimåndag:
Uttrycket måndagssjuka används för bakfylla eller allmän seghet på måndagar, då det är den dag då flest sjukskrivningar sker. Förr även kallat Frimåndag, något som användes av hantverksgesäller men förbjöds 1669.


Tillsist:

I många, eller i lite större städers, hotellfoajer sitter det ofta en pianist. Någon person som ska ge en trevlig inramning till detta trista med att sova på hotell. Denne person plinkar lite förstrött, själva målet är att jag ska höra musiken men inte lägga märke till den. Inget får ju störa mig i min upplevelser.
Anna Hamilton är precis tvärt om. Det går inte att sitta framför henne på Allmänna galleriet och inte beröras. Det låter till en början som vilken singer/song-pianist. Men så lägger hon finurligt in ett "fuck" och så har hon fångat hela publiken. Det kan ju ses som effektsökeri men Anna är lite smartare än så, för när isen är uppbruten rullar det på. Det blir många berättelser, vardagsnära och verklighetstrogna. En del rätt hårda, om att ta hand mer om sina barn/vänner tex. Anna skriver låtar om sitt liv, läser man hennes blogg får man bakom-kulliserna på en väldigt talangfull låtskrivare. För vare sång är en minimusikal, vecklar ut sig i full frihet, som tillåts växa och ta svängar man inte riktigt väntar sig. Och allt handlar om det fascinerade som utgör livet. Lätt att se, svårt att beskriva. Anna lyckas perfekt! Det är alltså inget effektsökeri, livet ser ut precis så här, vi andra kanske bara har svårt att sätta ord på det. Vi kanske är pryda.

Bäst är Walk of shame. Jag är ännu mer övertygad nu än tidigare, det är en hit. Anna berättar i jag-perspektiv och ger liv. Utan pekpinnar. Hon berättar med humor utan att bli plump. Det finns något livsbejakande i hela sången, och faktiskt, hon gör världen lite mer jämnlik. Självklart för några men de flesta dömer i samma situation.

Nu är det så mycket superlativ här att det känns konstigt att inte berätta om Annas röst. Fantastisk! Jag tror det tar runt 10 sekunder, sen är man fast. Den går upp och ner, slänger sig fram och tillbaka. Ibland snubblar orden, det är mycket som vill ut, och även det landar i en stor framgång. Fantastiskt!

Jag vet att Anna Hamilton kommer växa, hon kommer få spela på större ställen. Du vet vad du ska göra då, gå dit! För livet är fantastiskt och Anna berättar det otroligt bra.

Trist dock att två…jag tar och kallar dem kärringjävlar, fick för sig att prata högt och mycket under hela spelningen. Jag skiter egentligen i det, men här var det så litet och intimt att alla människor med normalt vett och etikett håller käften. Håll käften idioter! Jag pallar inte höra om vad dina arbetskamrater gjort vid kaffeautomaten. Ni har säkert också ett fantastiskt liv, men ni har inte förmågan att berätta om det så någon bryr sig.

Jerry Boman

Suomi, Spain och en fika i solen.

Det stundar nya tider. Allt är i omgörning. Nu tar jag och seglar bort från Sverige en stund:



Nadie se dará cuenta betyder Ingen kommer att märka. Men nog fan kommer du märka den här låten! En riktigt fin fin poplåt! Subtilt handklapp och jag börjar vissla! Det kommer bli dans! Mycket härligt!

Digitaalimiehet


Jag tror det betyder Digitala Män och Finland spottar som vanligt ur sig bra grejer. Eller så kanske är det så att de alltid finns där men vi märker dem inte? Känns i allafall skönt att bo lite närmare det där mystiska landet.

Tillbaka till Sverige igen:

Joel Alme


Större än någonsin. Extra allt. En pärla väl värd en hel film, väl värd ett helt universum eller en hel storslagen solnedgång. Joel Alme lyckades ta det ett varv till och är ännu bättre.

Bingo
Lyssna BARA på låten Gammal. De andra är totalt förvirrade.

Sist men inte minst:


Kommun har en hemsida. Där kan man mysa runt och lyssna på alla låtarna, plugga texterna och bara invänta nästa helg då de spelar på Debaser.

Tillsist:
Missa inte mina små tips på låtar i högerspalten!

Jerry Boman