Jag börjar gilla den här staden, det är så nära till allt. Ja, alltså om man håller sig på ön som kallas Söder. Då ligger allt bra och fint inom gångavstånd, och än så länge har jag sällan känt mig tvungen att åka från ön. Några gånger bort mot Telefonplan, någon gång i till Bredäng och så till Slussen då. Fast det där sista tycker jag nog ligger på ön ändå.
Kvällen börjar på Pet Sounds Bar. Send in the clowns fyller tre år och spelar bara låtar från band som spelat på klubben. Makalöst bra grejer drar Erik i väg där ner i källaren, vilken klass han och Sandra har haft på bokningarna genom åren!
Magnus Weideskog gör sin första spelning den här kvällen. Han har suttit och tryckt på en bunt låtar, väntat på att de ska bli riktigt bra. Att de skulle jäsa till sig. Det ger resultat, han är helt och hållet självklar på scen. Ren och enkel. Live spelar han piano och gitarr, samt en liten platta på golvet som elektriskt förstärker hans fottakt. Mycket simpelt och helt underbart.
Om Jumper vore en ensam kille med gitarr så skulle de låta som Magnus Weideskog. Han fixar ihop effektiva poplåtar, enkla javisst men det är det som är det svåra. Han har skalat bort alla märkliga avtryck och liknelser som många svänger sig med. Han berättar som det är. Och vi andra följer med, sjunger med.
Jag gillar den där låten. Den är simpel som fan. Men den är väldigt väldigt ärlig.
Så var det den här saken om att alla ställen ligger nära. Direkt efter att Magnus sa tack och hej rusade jag ut på gatan, och sedan utspelade sig följande:
C.Aarmé slutar aldrig att förvåna mig. De återuppstår fler gånger en kristen flickas oskuld, de har mer energi än en Jollycola speedad tonåring och de utvecklar sig likt en origamidrake under högtryckstvätten. C.Aarmé är en krigare som till varje pris ska rädda Ryan, en envis djävul klättrade upp för K2 utan syrgas iförd endast kräfthatt och långkalsonger. Det är storslagen underhållning, men hela tiden med ordentligt innehåll. En hård smäll över ögat och du ser i syne, en aldrig stillasittande maskin som vill förgöra dig, rensa bort dig från stan. Men som samtidigt håller dig i handen och säger snälla ord i ditt öra.
Nya skivan, Word music, dundrar på i samma still som allt annat de släppt. Kanske är det lite mer 77 punk nu än tidigare. Bäst den här kvällen är The Abyss Song, en effektiv punklåt som vem som helst kan skalla sin granne fördärvad till. Punk och 60-ish pop blandas, likt ett utvecklingsstört barn blandar rött med grönt och får svart. The Hives goes mentalsjukhus.
Trots denna gala i upphetsning släpper inte publiken stolpen för ens en sekund. Riktigt roligt blir det när sångare Jessie Garon (Sveriges mest underhållande sångare!) stänker, än häller vatten på publiken. De flesta ser ärligt arga ut… Va fan, det är bara vatten!
Sätt nu upp en spelning på ett litet ställe, spela sent så vi hinner dricka bort vår tveksamhet och ställ förstärkaren på 12:an! Då kommer C.Aarmé spela dig tillbaka till stenåldern! Sist en liten guldmedalj till Patrik Herrström bakom trummorna, här kommer han mer till sin rätt än bakom tex Timo. Hellre jävlar av han hamrar på!
Så se där, två helt olika arrangemang inom 5-6 minuters gångavstånd. Båda bra på sitt sätt. Jag gillar verkligen dig Stockholm.
Det plingar till i inkorgen, det är från en Kristian A i Göteborg. Stora nyheter! Amanda Ericsson har startat ett band med sin pojkvän Kristian Antilla! Universal Zoo kallar de sig och ska bara sjunga om djur. Samt ha kul. Det där sista verkar en massa band glömma ibland. Den här kvällen blev inte alls som jag tänkte, kan inte sluta lyssna! Hur ska jag komma ut, hur ska jag kunna slita mig! Det finns alltså EN låt uppe på Myspace, och jag ryser lika mycket som till You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve. Vilken fruktansvärd tur att jag inte gjort klar min lista över 00-talets bästa låtar, den här kommer garanterat med!
Fantastiskt! Glimrade likt nattliga vinterstjärnor, att ligga på en äng och bara vara kär hela sommaren, att springa genom klar luft om hösten och hälsa på hästarna i den första vårsolen. Vilket anthem! En världsförbättrande sång! Jag fick ett sms idag med en fråga angående band som är lite politiska. Här har du!
Efter några nervösa dagar, min dator lämnade in, så är jag nu tillbaka. Allt material räddat och snabbare än någonsin. Jag vet att ni längtat efter en uppdatering. Och till glädje för alla och envar så har jag en hel bunt med saker att berätta!
Onsdag: Premiär för URs program "Hemlös" med offentlig visning på Debaser Medis. En väldigt fin tanke, och jag tror att det var flera som inte skulle sett programmet som nu faktiskt tittade. För att locka folk var det ju såklart lite band:
När man… eller när jag, normalt blir rädd för denne snubbe med sina hårda ljudbilder och sitt uppfostrade smattrande så blir jag den här kvällen mjuk i hjärtat. Max Peezay har anpassat sig och kör fluffiga versioner, med ett vadderat backtrack och rent piano på scen. Och faktiskt, det hårda är kvar men jag har lättare att ta det till mig. Erkännade: jag har inte riktigt lyssnat på vad han har att säga. Jag har som sagt varit rädd. Men nu lyssnar jag och det är bra grejer. Roligt att upptäcka nytt, även om det krävs att hårda killar mjuknar.
Det finns en låt med Broder Daniel som heater "Old in just one day". Egentligen behöver jag inte säga mer, för med illasittande kavaj spelade Theo sig just här och då, med bara en låt, sig långt långt bort från mitt medvetande. Det kan vara fint med människor som faktiskt lever i den ålder de är, som skriver musik som passar dem och som inte försöker jaga den eviga ungdomen. Men här blev det bara trist. Synd, jag hade en del förväntningar.
Johan T Karlsson och Andreas Tilliander är två väldigt trevliga pojkar. Jordnära och fina. Även den här kvällen visar de stor ödmjukhet, för trots att salen är i det närmaste tom så bjuder de till. Ger allt. Det ger utdelning, till slut får de fart på publiken. Fast det är ändå så att Familjen för mig är som bäst på en trång liten scen, där Johan når taket och electropopen får trängas med svettiga kroppar. Det är först där som orden hamrar mitt hjärta.
Jag har en lång historia med Florence Valentin. Det började i ett tält på Hultsfred för en jävla massa år sedan, på stora scen återförenades Union Carbide Corporation och Ebbot visade magen. Alla skulle dit. Jag gick till lilla Rookie tältet, för jag hade gått ner mig i Florence Valentin-träsket. "Allt ni bygger upp ska vi meja ner" lyfte en hel sommar… Sedan blev Florence Valentin storband, tappade bort sig i klichéskogen och gled bort från mig. Men via några youtubeklipp, där Love Antell spelar med avskalat band, ibland helt själv, hittade vi tillbaka till varandra. Love är ju trots allt den artist som säger viktigast saker och som säger dem med eftertryck. Det är just i det avskalade som uttrycket kommer igen, den är bara tre på scen och då är det mer uppror än någonsin. Jag menar, med ett storband blir det så självklart att man drar ner hela världen, är man bara tre måste man slipa sina svärd bättre. Love äger publiken och han blir precis den där protestsångaren som han drömde om att bli. Viktig spelning.
Fredag: Jag älskar att titta på konsertbilder om de är bra. Dåliga bilder kan förstöra en hel kväll. Så när Rockfoto har vernissage på nya bilder på Debaser Slussen och kör upp några bilder i flera meter stora projektioner, kan det inte bli annat än perfekt. Vilken samling überduktiga fotografer! Men det där vet ju alla redan. Några band spelar under kvällen, jag ser ett:
Från början fann jag faktiskt en del intressant i modebloggarna, när de drevs av människor som med stort hjärta ville berätta om kläder de köpte eller såg. Personer som utan tänka på kändisskap eller Bloggpriser berättade för mig, kunnigt och insatt, om kläder. Den tiden känns väldigt långt borta nu. En modeblogg kan idag innehålla lite av vad fan som helst, bara man gör det i MQs nyaste kläder.
Från början fann jag faktiskt en del intressant i bloggelectrons uttryck, musik gjord av människor som ville sammanföra elektronisk dansmusik och pop. Människor som med stora hjärtan tog sig an indiepubliken och ville få dem att dansa sina taniga ben. Musiker utan tanke på framgång eller mingelbilder spred sin musik likt humlorna sprider pollen. Den tiden känns väldigt långt borta.
Jag gillar det jag hört av Name the pet…verkligen. Men på scen skapar Hanna Brandén en ny musikstil. Tillsammans med Nöjesguidens klubbredaktör (bara en sådan grej)/klubbarrangören/dj:en Cristian Dinamarca skapar Hanna soundtracket till just modebloggarna av idag. Och det mina vänner är fan inget smicker! För det där var bland det märkligaste jag sett på en scen, ett fnittrade, micfumlande och ett sökande efter en sexualitet som bara mynnade ut i en femtonårings folkölsfylla spanandes efter en Klick-kändis. Men hey, det är en ny musikgenre: Mogielectron! Pör-deeeey! *Fniss*
Lördag:
Relesefest eller släppkalas som jag gillar att kalla dem är de bästa spelningarna. Ofta är bandets alla vänner där, inklusive föräldrar och alla andra som gillar bandet. Igår var jag med om något helt fantastiskt, jag fick gåshud på armarna. Det händer inte ofta numera. Men MOA gav mig gåshud. Kolla på klippet nedan, tyvärr missade jag första refrängens helt galna allsång och Moa Holmstens glädjetårar:
MOA är rock, en burlesk häxblandning av punk och soul och det är med skräckblandad förtjusning jag upplever en helt galen halvtimme. MOA går ut i mina vener, skär om, vrider till. Som fan! Det här är den riktiga vinjettlåten till True Blood. "I want to do bad things with you".
Moa Holmsten sjunger på liv och död. Den musikaliska punkdunken spetsas med speedkolsyra. Likt en shaman, en voodoopräst från viddarena i norr, tar hon upp hela rummet. Hon må stå på ett podium men det är helt irrelevant, den här kyliga höstnatten i ett industriområde i Liljeholmen ställer sig alla världens öron i givakt. Tillsammans med bandet ger Moa mig en resa in i djävulskapen. Jag har nästa aldrig känt så stor energi från ett band, både glädjefull inför det faktum att det är den roligaste spelning de verkar ha gjort, till den avgrundsdjupa svarta energin som bara utanförskap kan uppbringa. Det är svett och det är kåda. Onenightstands passerar i revy, rökande på balkonger och sprit. Ett liv på gränsen. På riktigt. Till och med Per "Ruskträsk" Johansson på saxofonen framstår farlig i den här sättningen.
För att avsluta, MOA kommer få ditt liv att te sig harmlöst. Dina utsvävningar och blöj-edge-low-life kommer omfamnas av alla från svärmor till stadsministern. Du kommer efter en konsert känna dig jäkligt mesig helt enkelt.
Helgen innehöll en massa spårvagnsåkande, jag hängde alltså i Göteborg. Resultatet kommer som vanligt upp på The Tram Sessions vad det lider. Helgen var också Andra Lång, Styrbord, Masthugget, stor uppblåsbar penis, high drama och tzay. Men nu är det ny vecka och ny musik för mina öron. Här är ett urval:
Lux Lumen. Helt hänförande och vanebildande, jag kan inte sluta lyssna! Med en förförisk röst drar denna betongens Kate Bush ner mig i strömmens mörka vatten. En modern fabel virvlar genom mina öron och spottas ut under stadens broar. Para ditt 8-bitars med Honey is cool, förflytta dig till 1800-talets mörka gyklargränder... Bedårade. Bedårande.
Super! Latitud: 53.474336 Longitud: -2.247756 Och lite distans på det. (om du inte fattar ett skit av vad jag menar, börja med att skriva in Latitud följt av ett komma (,) och sedan Longitud i sökfältet på Google Maps...) Petparty Sjung för ditt djur, dj:a för kaninen och spela ukulele för din underlat! Skjut serpentiner mot höstsolen för att du älskar den! Sällan har ett bandnamn varit mer gjutet, en känsla är flyende moln, löparbandets enkelhet i samklang med ditt bästa lådbilsbygge. Rakt in i höbalarna! Tjohooo! (nu kanske några börjar ana en liten trend när bland bandtipsen där bland andra tada tàtá, de Montevert och FLL ingår...)
Har varit kasst med konserter på sistone. Men men det kommer.
Tillsist: Ny klubb på torsdag på Bonden Bar. Var där! Oliver och Paula kommer spela för första gången på riktigt ställe... Ja, jag vet att du är nyfiken, för det är jag. Det låter spännande på det här hemligt mörka gryninga klippet:
Kvällens dj är flickan som startade en trend: Klara Grape.
Efter några veckor av hemlighet och tystnadslöfte kan jag idag avslöja: Sverige har fått ett nytt band. Kommun. Det är medlemmar ur Sibira som numera sjunger på engelska. På Myspace hittar man just nu tre låtar, jag har fått höra en bunt med fler låtar och jag säger till er alla: lyssna flera gånger, och lyssna på texten. Det växer det växer. Till viss del känner man igen Sibiria/Vapnet, men samtidigt är det här så mycket bittrare. Som om det var mer på allvar. Att de två andra banden bara vara en charad. Återhållsamt sväng är det också.
Vill man se Kommun livs levande blir det till att åka hit:
27 nov Debaser Medis, Stockholm (bandet berättar nu att den spelningen inte blir av) 3 dec Jazzhuset, Göteborg 12 dec V-dala Nation, Uppsala
De gamla vanliga ställena alltså... Men det är ju ett nytt band!
Har du förresten tänkt på att de ofta ploppar upp nya band på hösten? Förmodligen för att alla har hängt med varandra hela sommaren, lullat runt folkölsfulla och skapat. Eller så är det bara rädsla inför vinterns tristess som tvingar fram band.
Att ta stillbilder på Josefin Lindh och Johan Tilli är helt meningslöst. Det blir osanning. En frusen hundradels sekund blir bara DÅ, Lissi Dancefloor Disaster är väldigt här och NU. Inte så att de ligger i trendfåran, de plöjer upp sin egen vet ni vänner. De är plogen som drar fram över åkrar och fält av stelnad politisk musik. De banar väg för ett innehåll i dansmusiken när de flesta bara verkar tänka på att orden ska ligga rätt. LDD stöter sig med folk, lyssnar man noga finns det mer innehåll än de flesta partiers glassiga fyrfärgs pamfletter. Innehåll som du och jag kan ta till oss och reagera på. Samtidigt som vi dansar.
LDD är politik och det är dans. Det säg ju att det lättaste sättet att komma någon nära är att dansa, alltså borde alla som vill ha något sagt få folk att dansa. Men det är en smart politik, en frustration på uppgjorda matcher, om hur allt ska vara och vad man ska lyssna på. Att över allt detta lägga de hårdaste men samtidigt varma speedade tvspelsmattorna lyfter Nalens bakficka Alcazar. När Henry Bowers gästar på Sabotage on the dancefloor tar man en så enkel sak som att klaga på dj:en till helt nya höjder. Det handlar för mig om att resa upp på "dansbanan", om att skriva om några livsregler som vi alla förmodligen inte vill ha men lever efter ändå. Ut och gör uppror för fan! Så sätter man en agenda. Smart!
Första minuterna av The Fume står jag som ett frågetecken. Va fan händer? Sen kommer det smygande, Filip Hartsner äger oss. Svingar sin piska och vi lyder. Musiken drar in mig. Han säger att alla låtar handlar om att knulla, och det kan ju bli platt fall men med sådan självsäkerhet och charm tror jag honom. Och ler. Filip är i själ och hjärta en scenperson, 2009 års blandning av Pelle Almqvist och Ola Salo. Musiken är framtidens kraftkälla, bränsleceller små men stora nog att driva en hel stad. På det hela taget känns The Fumes uppdaterade glamindie (ett ord de hittat på själva tror jag) väldigt...blåsigt. Precis som den där första riktigt goa höststormen, den som blåser åt helvete alla sommarens ljumma försök. Alla små trevnaden i 35 gradig värme viftas bort å det grövsta. In kommer rejäla tag, The Fume är indierockens SM. Eller kanske mer prygelsex.
Ser en liten stund på The Sonnets... För mycket parmiddag för min smak. För bra. För producerat. För tänkt. Roligt att de ska spela med Fibes oh Fibes. (några förstår det roliga där tror jag)
Tillsist: Knoppar framstår mer och mer som en fontän av god smak, de bara sprutar ur sig bra band all lyssna på! Intressanta band som ofta faller utanför ramen.
Just nu har jag snöat in på Violet Stains. Tvärvägen möter Broder Daniel, och simmar med Detektivbyrån i en reverbbassäng. Mycket fint!
Tillsist2: Jag vet hur ni gillar att upptäcka nya saker här, så därför bjuder jag på bandet som kommer ta er in i 10-talet: Hufvudstaden! Inspelat i en tunnel i Årstaberg.
Hufvudstaden består av folk från Jerryfavoriterna Vargpakten och Spring Johnny. Mer grejer kommer tydligen nästa vecka!
Tillsist3: Rookiefestivalen har väldigt många bra band år! 30-31 oktober i Hultsfred blir det fest! Ni kan ju förstå att jag gillar Guldgossen, Love & Happines, Skatan, You say France & I Whistle men dagens bästa är Shotgun Crackers! Näven i luften! Och lite visslingar på det! Tjohoo!
