Bakom en röd vägg i Haninge

Klockan är runt halv elva på lördagsnatten när jag går ut ur Gula Villan i Haninge för att kissa. På den stora altanen är det fullt med folk, stämningen glöder. Jag går ner för trappan, bort en bit och bakom ett litet rött trähus. Jag gör det jag ska och tänker sedan gå in. Något får mig att dröja kvar...

När jag står där infinner sig ett stort lugn. Ser bort mot horisonten, solen håller på och gå ner. Det är vackert i Haninge. Hade jag liksom inte tippat på. Fördomen sa stora gråa hus. På avstånd hör jag Cosy Den 5 år festivalen fortsätta inne i det gula huset. Men jag står kvar där bakom knuten på det röda lilla huset.
Jag har alldeles för få likadana stunder. Det är liv och det är lugn just i den stunden, allt i ett. Känner mig väldigt bortskämd. Att jag kan välja. Att jag har det som jag har det. Att jag hittat just det här livet att leva, att jag hittar rätt i alla val, i alla nätter.

Just där, just då var allt precis som det skulle. Tack ni som gör så att jag känner så här, ni vet nog vilka ni är. Jag tackar er allt för sällan.
Ofta för att jag är för blyg, jag vill ju egentligen bara krama om er allihop. Ni ger mig allt. Jag kommer alltid vara med er där, ni kanske känner igen mig och jag känner igen er. Det känns fint. Jag är inte dryg, bara en väldigt blyg kille som gillar musik.

Helgen börjar på fredagen:



John's Candy
Äntligen fick jag då se det här kalasbandet. Missade deras släppkalas med ett hårstrå tidigare i år, men nu står de på scen i Kungsträdgården och ja, det är stort och märkligt.
Om vi låsas att den stora scen istället är en mindre scen, det är lågt i tak och det är, låt säga blått bakljus. Då hade John´s Candy slagit dig till marken, det är lättkastade beats som förvandlas på vägen mot dig och blir blytunga när de väl träffar.
Nu är det alltså en stor scen, småregn i luften och sittade publik. Kunde varit helt värdelöst om vi inte hade och göra med bandet som kämpar mest i hela världen. Kolla in snubben till höger, David heter han och är en duracellkanin på speed. Hoppar och ner från sen, svänger runt sin egen axel och börjar om. Allt inom tio sekunder. Kastar sig ner och lyckas få igång publiken, han springer runt oss och tillslut hänger några på i en evighets runda bland bänkarna. Stort artisteri!
Musiken är självsäker, dans och pop. Alla som någon gång hängt på mina klubbar har hört Amusing Using You, låten som får T.A.T.U att förpassas till gungstolen, 90-talets dansgolv 3.0, och till skillnad från många andra i samma genre, så är John´s Candy långt från tvspelens dansmattor. Det är snyggare, varmare melodier.
Kristin är skrikmonoton på ett alldeles underbart sätt och längst där bak står killen med ciggen, ständigt denna cigg, Eric Rosén. Och han känner ni igen från alla möjliga mediepryttlar.
Sammantaget gör detta ett band som harvar på och som allt för få verkar bry sig om. Synd för er!



Lissi Dancefloor Disaster
Nästa studsboll kommer strax där efter i form av de två J:a: Josefin Lindh och Johan Tilli. Det är samma dansvänlighet men faktiskt ett snäpp roligare, för här hittar man väldigt bra texter, viktiga texter. All bra musik har två lager, ett som är ytligt och som gör att man direkt efter 20 sekunder fullkomligt gått ner sig med bandet. Sedan hittar man lager två, den djupare viktiga delen som berättar saker. LDD har de här lagren. Likt Blanda funktionen i Photoshop är skarven mellan dessa två osynlig, och gör att man inte tröttnar. Jag hittar ständigt nya saker i LDDs musik.
Du som inte hört dem förut, åk till Uppsala den 21 augusti och lyssna. Eller lyssna på Myspace. Lyssna noga.
När du gjort det tar du med dig musiken i lurarna och sätter dig på närmaste cykel. Håll i hatten för du kommer känna dig som Gud när du farm fram! Egentligen borde LDD vara förbjudet att spelas i fordon, man kör för snabbt och för snävt i kurvorna.



Efter den fenomenala uppvisningen i det bästa electroindie bjuder på idag tog jag mig till Debaser Slussen och Allsången... Åh herre jävlar vilken rolig kväll det blev! Så galen stämning, skrikallsången till Oasis "Don't look back in anger" var bland det värsta jag hört. Då menar jag i helt positiv bemärkelse!





Stor förvåning när Pontus från Sidechild visar sig vara en av de hemliga gästerna! Med hjälp av bandet, stora delar från Weeping Willows, svänger han till med en fenomenal version av deras "Noting like love". Om inte ni vaknade då och fattar hur bra den låten är kommer ni aldrig vakna! Efter det sätter han en mycket fin The Wannadies-cover, You and Me Song. Vi i publiken sjunger med så halsarna blöder.
Svårast under kvällen var Band of Horses "Is there a ghost", men va fan, vi försökte ta höga toner. Gud ska veta att vi försökte!
Annars blir det en stor bukett blommor till mysgossen Magnus Carlson, speciellt när han lyckas med Blur:s "Parklife". Enastående!
Nästa fredag är det dags igen, släpp prettoindiestolpen och kom in i matchen om du inte redan gjort det. Galet roligt!



Att åka till Haninge är lätt som en plätt... om pendeltåget går. Nu gick inte det och då blev det en massa tunnelbana och en svinvarm buss i 45 minuter.
Men allt glöms direkt bort när jag sätter mig på bänken utan för det gula huset, kolla på bilden ovan så ser du varför. Gott liv!

Jag ser Jyoti Mishra, han som är White Town, och det är ju bra som vanligt. Jag ser Vit Päls:


Ser Suburban Kids With Biblical Names:


Ser Cats on Fire:


Alla fyra gamla bekantskaper, jag har svårt för det där, jag vill ju hitta något som är nytt för mig. Som vanligt sviker aldrig ett Cosy Den arrangemang, så låt mig presentera denna veckas musikaliska kärlek:



Allo, Darlin'
Jag blir så glad, det är idel leenden och handklapp. Ord och texter fångas på vollyboll utan studs. Popkulturella supersöta fikon sprutar ut över rummet och vi alla kan inte hålla tillbaka glädjen. Elizabeth ler, Will bakom basen ler, Michael vid trummerna ler och... nä förresten gitarristen ler inte men han är stencool så det får gå. Musiken ramlar in på musikalklassiker, på Dana Dragomir solon och pubgalenskap. Det är liksom allt på en gång, förpackat i de snyggaste melodierna du hört.
Allo, Darlin' är din perfekta gladfylla, med vänner som har laddat ner varenda serie, hört varenda låt värd att höra. Det kan liknas vid Jens Lekmans finurlighet med nutidsbetraktelserna, skillnaden är att här saknas totalt det nordiska vemodet. Herre jävlar, jag ler än!



Sist men absolut inte minst, ett stort tack till Mattias som fixat allt det här (ja, han har haft lite hjälp som tur är). Du är en sann hjälte Mattias.

Nu ser jag fram emot ytterligare fem galna/glada/nyfikna/smakfulla och intressanta år med Cosy Den. Minst fem år till!

Tillsist:
Gött att inte få ett enda fylle-sms från Småland. Se där, det gick ju alldeles utmärkt utan mig.

Tillsist2:
Missa inte Hej Stockholm! på söndag - Nu med hela tre brunetter i djbåset!
(alla har Facebook så här har du länken dit)

Den 9 augusti bjuder jag in er alla till nyrenoverade Nada bar på Åsögatan för en öppen inflyttningsfest! Man kan säga att det blir ett firande av att jag nu mera är 08:a! Det blir en hemvändarkväll fast åt andra hållet så att säga.
Gratis och fritt!

Jag kan väldigt stolt presentera hela TVÅ liveakter denna söndag samt tre underbart bra dj:s!
Det öppnar 20:00 och första liveset är redan 21. (detta pga att man inte får spela live efter 22)

21:00
Stefan Randström
Kvällen börjar med en stor mega premiär! Ni känner igen honom från punkpopkanonerna Den Stora Sömnen som nyligen släppte dubbel debutskiva där Thorsten Flinck läser bandets texter! Ni känner också igen honom från uppviglarna i The High Heeld Honeys. Nu går mannen som personifierar ränstenssöder Stefan Randström solo gör här sitt första livesoloframträdande någonsin! Inte missa för allt guld någonsin! "Jag var där"-varning på den!

http://www.myspace.com/stefanrandstrom

Guldgossen
Från Linköping kommer en av Sveriges mest uppmärksammade artister just nu, rör det inte låtstölder så rör tvframträdanden i Nyhetsmorgon eller långvariga diskussioner om det är rätt att sjunga "cp" i en låt. Ja, du känner igen mönstret från Håkans debut. Musiken lyfter upp dig, den får dig att sväva. Samtidigt är det en uppmaning till alla att inte ta skit, att tro på drömmar och leva här och nu! Pop ska beröra och nog fan berör det här!
Jag tycker så här: kom och lyssna. Jag är övertygad om att du kommer ta detta guldpatinerade charmtroll till kille till ditt hjärta. Nästa gång du ser honom i Stockholm så kan jag garantera att det inte blir på ett sådan intimt ställe som Nada. Unikt tillfälle med andra ord. "Jag var där"-varning på den också!

http://www.myspace.com/guldgossen

DJ:s:

Pauline Benthede (Rockfoto)
Överjävlig fotograf som nyss flyttade hem till Stockholm igen med bachelorexamen i fotografi från Högskolan För Fotografi i Göteborg.
Om jag gissar rätt så kan det bli allt från Dolly till NY Dolls i högtalarna. Bra smak!

Anna Flytström (fd Djungeltrumman GBG, fd City GBG numera Aftonbladet/Sofies Mode)
Skrev om musik/nöje innan du fick dina första mjölktänder. Har varit med i fler musikvideos än SMK-Frej. Jag gissar på att det kommer bli en del låtar från skäggiga män med gitarr när Anna spelar. Bra smak även här!


UPPDATERING:
Åsa Hjalmarsson
DJ Urö, Mattrissan, Indie-Jan-Åsa. Körde i vintras Klubb 031 med mig på Knast. Stockholms popdrottning med stark dragning åt både hav, Evert Taube och Götelaborg! Jag kan lova att det blir minst en Håkan-låt! Precis som de andra: Bra smak!

Med andra ord, det kommer bli en smakfull blandning från söders TRE bästa brunetter som du inte vill missa en sekund av!
Jag kommer ta över båset då och då för att bjuda på det bästa från internet. Musiken du inte visste att du gillade!

Jag ser gärna att ALLA jag inte känner i Stockholm kommer och blandar sig med ALLA jag känner.

Jerry Boman

Utanför och in.

Jag står i en källare på Horsgatan, långt under markytan. Det är svettigt, väggarna är marinerade av öl efter år av spelningar. Jag föreställer mig detta i allafall, för mig är det första gången här. För mitt inre spelas det upp klassiska kvällar mellan tegelväggarna... det här håller på i mitt huvud till jag inser att det är en kuliss. Stället har egentligen lika mycket själ som vilken valfri standard Bishops Arms som helst. Vill vara autentiskt men det blir bara plast av alltsammans.

I den här miljön ser då kväll tre i Cosy Den 5 år-sviten. Det är lite uppför så att säga för att övertyga mig, jag gillar som bekant mer sunkiga ställen. Nåväl, det här var vad som bjöds:



Trafa
Niklas börjar med att citera en lång rad Facebook uppdateringar. Fiktiva eller sanna spelar faktiskt ingen som helst roll, det stora antalet bildar en tragisk matta. En tänkvärd upprepning av vad fan vill håller på med. I bakgrunden susar trafik och några ljudslingor som får mig att tänka på Mio min Mio-soudtracket, den med panflöjt. Peter Gunnarson från SKWBN lägger på improviserade trummslag, han spelar på trummsetets alla delar.
Det blir en obehaglig snygg påminnelse om att allt en gång tar slut, om att du inte är så jävla speciell. Facebook-uppdateringarna tunnas ut med åren, berättarjagets "Alex" reser och gör allt på en gång, men blir plötsligt äldre och allt stannar upp för att tillslut försvinna. Var det där första så viktigt? Var det det som faktiskt var livet som bara försvann? Vem brydde sig?
Jag ser flera i publiken med genrerätta tygpåsar på axeln, några berättar om indiefestivaler, andra om indiehemsidor och en tredje om indieband. Just ordet indie är väldigt viktigt i den här publiken. Jag tror att de kan förknippa både MJ Hibbett och Let's Whisper (som spelade senare på kvällen) med just indie. Det är den enkla vägen. Som jag ser det är Niklas Trafa den enda som kan kalla sig indie dagar som dessa. Han står utanför allt. Ändå är han helt rätt på spåret. Om man satte honom som öppningsakt på Grammis så kanske man skulle få samma effekt som The Smiths en gång fick när de uppträdde på Top of The Pops, total förvirring och en förklaring till utanförskrap.



Let's Whisper
Här kommer kanske kvällens mest väntade band, en kille och en tjej som sjunger lite goa låtar. Två gitarrer och snälla sånger med höga röster... En av låtarna heter...håll i er nu: "When you wre eating ice cream" och handlar om att man gillar en person bättre när denne äter glass tillf frukost. Phu, det är någon slags rekord i mesighet vi har att göra med! Alltså, förlåt, men det är bara så tråkigt. Var är glöden, passionen, den riktiga glädjen, kåtheten och allt annat som gör en förbannad? Twee fan.



MJ Hibbett
En som däremot har både självdistans och helikoptersyn på hela scenen är näste herre. Han kör på med gitarr och snälla sånger... men vänta nu, han har helt magiskt fantastiska texter! Strålande attityd till världen han själv är en del av. Lyssna på "Do the indie kid" till exempel! Skönt spot-on om "Dansen". Eller lyssna på "The Gay Train"!
Hibbet bevisar att humor, samhällsbetraktelser och snygga melodier absolut går att kombinera. Utan att bli krystat. Sjukt roligt! Och bra!



Johan Hedberg
En av landets bästa textförfattare, en av musikbranschens största belackare och därtill en skön snubbe kan ju inget annat än... sätta oss på pottan. Var det någon som trodde att Johan skulle gå upp och bara köra sina låtar rakt upp och ner? Jag skrattar än, för bilden av allas tappade hakor och förvånade miner kommer passa perfekt vilken tråkig dag som helst! Makalöst roligt!
Hedberg vänder allt emot oss, all vår poppräktighet får sig en fet törn rakt i popryggen. Storslaget! En ära att ha varit där!



Jerry Boman

Världen är video

Det finns upplevelser som man inte riktigt kan sätta ord på, händelser som inte i efterhand går att beskriva för någon som inte var där. Det handlar inte så mycket om du är bra eller dålig på att uttrycka dig i ord, några saker går faktiskt inte att förklara.

Idag blir det därför två olika videoklipp där det på båda ställena händer saker som är långt mycket tråkigare att försöka förklara i text.

Först ut är Samtidigt Som i ett kök. Ja, du ser hur tråkigt låter inte det när jag skriver det. Men titta på klippet jag filmade nedan. Kom sedan inte med något argument om varför en videosnutt inte kan få dig till tårar. Väldigt väldigt vackert och helt obeskrivbart.



Nästa klipp kommer från Cosy Den 5 år-kvällen på Landet i tisdags. Ni vet, jag spelade skivor och det var hela 4 band som körde live. Mycket kul! Lite mer längre ner.
I det här klippet ser vi då Varannan Vatten förstärkta av Kajsa Grytt (Tant Strul), Ulrika Mild (Compute) och Frida Herchenröther (Tikkle Me). Låten de kör är Computes "Dance with me". En låt som är äldre än Youtube men som fortfarande känns helt här och nu.
Nä, det går faktiskt inte att beskriva hur jävla bra det där är. Och hur glad jag blev när de körde igång!




Det var alltså fyra band som spelade på det helt överfulla och tokvarma Landet i tisdags. Det blir en kort liten sammanfattning om vad som hände med de andra tre, jag spelade mest skivor som sagt:



The Honeydrips
Jag får aldrig kläm på Mikael Carlssons enmansprojekt. Det är nya intryck varje gång. Men en sak är säker, det är alltid svinbra. Melodier som verkar komma från den där platsen ovan molnen, sedan på med små finurliga texter. Bäst är faktiskt som vanligt "Åh, Karolin". En svensk popklassiker som kommer överleva oss alla. Taubeklass på den!
Någonstans känner jag att det är Mikael som kommer rädda den lilla popen. Han kommer tillslut ensam stå för kvalité utanför de upptrampade radiostigarna.



Compute
För runt fem-sex år sedan såg jag Compute för första gången, du liknade jag henne vid Robot. Sedan dess har det varit åtskilliga gånger jag sett denna ofrivilligt gömda synthpoppärla. Nu har hon nytt material igen (ny skiva kom i april) och det är numera mer komplex musik. Hitkänslan finns kvar, men det är mer ljud, snyggare ljud. Det hoppiga/studsiga är tillviss del utbytt mot svalare tillbakalutade tongångar. Ulrika är gjord för att bli stjärna. Precis som Emmon är hon så cool att jag, och förmodligen alla andra mesiga poppojkar och popflickor, är lite rädda för henne.



Steso Songs
Karolina Stenström alltså. Karolina, vad gör du med mig? Ett piano och en sorgsen röst, ett hål i verkligheten och jag blir helt uppslukad. Igen. Varje gång. Steso Songs är ett fyrverkeri som aldrig får explodera, i den meningen att det aldrig ska explodera. Steso Songs är all uppbyggd frustration kanaliserad till några enkla pianomelodier. Jag känner mig så fånig, så dum. Rummet försvinner, som det bara gör när riktigt stora saker händer. Tiden försvinner, spelade du i en timme? Tre? Eller kanske hundra?
Här bokade Cosy Den in ett riktigt geni. En ensam själ som satte hela stället i trans. Var det bara jag men nog fan pratade folk lite mindre under en halvtimme? Nog lyste lamporna lite svagare? Nog fan var ljudet strået vassare och mer genomträngande än under resten av kvällen? Karolina kom med mörkret som lyste upp hela Landet.


Jag spelade alltså skivor under kvällen, någon satte temat som helt enkelt var "Endast kvinnor på sång". Och det här med spela skivor kommer jag aldrig mer göra, Ipod är det enda rätta tack!

Hitta mer info om hela Cosy Den 5 år-festivalen på Facebook. Jag vet att det finns platser kvar ikväll och på fredag...

Tillsist:
På tal om video, här kommer en fin "live"-video inspelad i en bastu! Bra!



Mer Alibi Tom hittar du på Myspace.

Tillsist2:
Glöm inte The tram sessions! Musik på spårvagnen, nu med över 30 klipp! Makalöst!

Tillsist3:
Titta gärna in på min sida på Youtube, just nu över 240 klipp på allt från Johan Hedbergs första spelning, via intervjuer med Timo, fina snack med Anna Järvinen och Hajen till små klipp från Cosy Den klubbar. Jag lovar, det kommer fler intervjuer. Vem vill du se?

Jerry Boman

Låtlista och inför tisdag

Jag spelade alltså en bunt låtar i onsdags på Strand och klubb Coles Corner. Bra skoj! Klicka på bilden nedan för att se vilka låtar det var, om någon nu är intresserad. (det är inte alla låtar och de är inte i ordning)


Jag ser nu att jag missat en grej på listan, Piano Club!

Gott också med folk som önskar relevanta låtar! Spring Johnny! (annars brukar "något med Bowie" vara vara vanligaste önskningen... men honom kommer jag aldrig att spela. Det gör ju alla andra.)



På tisdag är det dax igen, då är platsen Landet och "Cosy Den 5 år". Jag delar båset med Kajsa från A smile and a ribbon. Kul!
Helt galet bra lineup den kvällen!
The Honeydrips + Steso Songs + Compute + Varannan Vatten med vänner !
Riktigt fina saker hela vägen! Att få fira bästa klubben, bästa Mattias och gänget, kommer bli så jävla kul!
Jag är inte säker på om det är slutsålt men kolla in här för mer information. Det hela börjar 19 och slutar vid midnatt i allafall.
Själva "Cosy Den 5 år" är som en stor festival, det blir spelningar över typ hela stan tisdag till lördag. Jag kommer vara på plats överallt, för det här är det bästa som hänt musiksverige på många många år.

Jerry Boman

UPPDATERAT: Inte precis ljummet.

Ny uppgifter:
Jag spelar skivor på Strand i morgon! Klubben heter Coles Corner och runt 22 spelar Sidechild. (läs vad jag tycker om dem här).
Det kommer bli internethitts, blogghajpar och lite goa grejer ur indiebaronens samlingar tror jag. 21 börjar det och 01 slutar det. Gratis och fritt!
Kom nu alla jag känner i Stockholm! Gott väder ska det bli oxå!



Kolla på killen där mitt på scen. Det är en av arrangörerna till En Ljummen I Gräset. Ungefär mitt i fredagens evenemang kommer han fram till mig, presenterar sig och berättar att det är mellan 1500 och 2000 personer på plats. Sedan kommer det:

Vi vet fan inte vad vill håller på med. Vi kan ju inte fixa sånt här.

Jo, ni vet precis vad ni håller på med. Och jag älskar ödmjuka personer, det är alltid bland dem som de bästa evenemangen sker. De som sätter ihop endagars festivaler på ren och skär vilja. Jag älskar arrangörer som själva går upp på scen för att hjälpa till, som inte håller "presskonferens", som inte sitter gömda i byggbaracker och som har "telefontid mellan 09.30 och 10.00".
Tack ni som fixar En Ljummen I Gräset, det är precis där jag vill ha musiken. Boka in saker med hjärtat, fixa en enkel scen på en liten äng och så kör vi. Inget svårt, inget meck. Kärlek till er.

Fyra band bjöd den fina fredagen på:

Les Issambres

Sommaren 2004 stod Wilco i Trädgårn i Göteborg och spelade på den lilla scenen. Alla i publiken kände inte riktigt till vilka dessa var, men bandet hade löst detta på en väldigt analogt sätt. Mellan var och varannan låt tog de upp en kartongbit där de varsamt hade skrivit "WILCO". Enkelt och väldigt effektiv, jag minns det ju faktiskt än...

Längst fram på scen står en brun låda. På den stora vita bokstäver, Les Issambres. Samma enkelhet och samma effektivitet. Alla ser vad bandet heter. Perfekt. Alla andra: Ta efter!
Les Issambres bjuder på perfekt eftermiddagsmusik, glad och fin. Allt låter väldigt spontant, några vänner som samlats framför oss och bara lirar på. En smula gatucirkus, en smula skärgårds-Pogues och känslan av söndag på puben. Inte så att jag tänker pubband utan mer känslan. En tomhet, något dunkelt mitt i solskenet Finurliga låtar är det hursomhelst.


Tvärvägen

De inleder med sin mest popiga sång, Skogen. Det funkar perfekt. Men sedan blir det knepigare, Tvärvägen är bandet som spelar på allt. Ofta väldigt subtilt och tyst. Det skulle förmodligen krävas en armé av mikrofoner för att rättvist återge allt som spelas. Nu hör jag inte hälften. Det är väldigt synd, för Tvärvägen är precis som namnet antyder på kollisionskurs med musiken. De har vänt andra kinden till, ibland sitter jag och funderar på hurvida de egentligen bara spelar allt baklänges.
Det är mycket vackert. När solen så sakta sänker sig över Vintervikens trädtoppar passar det väldigt bra med Tvärvägens dockhuspop. Ett litet musikaliskt tittskåp i tre dimensioner. Tvärvägen är ditt ängsligaste tillstånd, dina ömma tår mitt på polarisen. När minsta lilla motgång kommer få dig att ge upp.


Palpitartion

Ja, vad skall man säga, de blir bara bättre och bättre. Jag har nästan sett Palpitation fler gånger än jag sett Broder Daniel (det säger inte lite) och jag blir så jävla impad varje gång! Den här kvällen är de förstärkta av en syster på scen, något som gör att uppenbarelsen på scen blir i det närmaste helst symmetrisk.
Palpitation är sången du inte visste att du skulle gråta till, ljudet du inte visste fanns där för dina tårar och känslan du aldrig kan bli av mig. Att lyssna på Palpitation är som att bli avslängd från bussen mitt i natten. När bara enstaka lampor visar dig vägen hem, eller det som du tror är ditt hem. Palpitation är långsamt och snabbt på en och samma gång. Lätt och ytligt samtidigt tungt och innerligt.


Romeo Stodart

Att bjuda in Romeo Stodart (vanligtvis sångare i The Magic Numbers) till En Ljummen I Gräset kan vara årets bokning alla kategorier! Vilken känsla!
Det räcker med att Romeo tar de första ackorden och sjunger de första tonerna för att vi alla ska tystna. Hans röst och helt bländade gitarrspel uppslukar oss helt. Han bjuder på en lång radda låtar, såklart en del The Magic Numbers men även så pärlor i form av The Smiths och Neil Young-covers. Hela tiden med en personlig touch och närhet. Att man kan få så mycket ur en ensam gitarr! Fingrarna flyger över den stora röda gitarren och vi kan bara tappa hakan.
Romeo spelar önskelåtar, han bjuder in publiken att köra och han är bara så där mysig som man skulle önska att alla människor på en scen var. Väldigt roligt när sångaren Pontus i det bandet jag såg i torsdags (Sidechild) kommer upp på scen och bjuder på sin rena stämma! Väldigt snyggt!
Men jag har ett litet men här, framgången och stämningen stiger Stodart åt huvudet. Det är en del människor som skruvar på sig och tillslut faktiskt går när spelningen börjar närma sig en timme och fyrtiofem minuter. Synd. Men det blev en smula för långt, men slutet var bra!

Tack för en super eftermiddag/kväll! En grej bara, sätt upp lite skyltar till nästa gång så folk likt mig som aldrig varit på platsen för inte går fel och håller på att hamna mitt i ett openair-rave...

Tillsist:
Hultfredsfestivalen varslar alla sina 20 anställda om uppsägning... Ja, vad skall man säga, det är en institution i musiksverige som gör sina sista dödsryckningar. Men jag sörjer inte, det finns så många fler festivaler att välja på. Och Hultsfred har faktiskt grävt sin egen grav, de glömde för några år sedan vad hela grejen egentligen handlar om... tada... Musik. De försökte själva trycka på att de flesta åkte till Småland för att hänga på campingen och nu ser vi hur bra den strategin var.
Hej då Hultsfred.

Tillsist2:
Nu kommer smällen, håll i hatten kära vänner: Det blir INGEN Jerry på Emmabodafestivalen i år. Jag skall vara helt ärlig med varför, eftersom festivalen själva var helt ärliga med sitt uppsåt för två år sedan när de sa att det var den sista Emmabodafestivalen: Jag gillar inte årets lineup. Nä, jag vill inte att det skall vara som på 90-talet när det var pop för hela pengen, inte alls. Jag saknar bara den där upptäckarglädjen.
Festivalen slår tydligen publikrekord i år, och det är ju glädjade men det är på bekostnad av den musiken jag gillar, den nya. Jag vet att den inte drar lika mycket folk och det är okej. Vinterbadarna, de som driver Emmaboda, har ju så mycket annat på sitt samvete. Till exempel Midsommarfestivalen som i år var helt underbar! Summan av det här är: den "vanliga" festivalen" breddas för att dra mer folk och dra in mer pengar för att täcka upp för Midsommarfestivalens kanske inte så publikfriande lineup. Jag är faktiskt helt nöjd med den idén!
Men som sagt, ni får klara er utan mig i år vänner...

Tillsist3:
När jag startade den här bloggen för hundra år sedan bodde en kille vid namn Mattias i området Bergsjön i Göteborg. Han drog igång spelningar i sin lägenhet. Ni har nog hört historien förr, men så här i efterhand kan man säga att det var de spelningarna som var startskottet för en radda år med svartklubbar som innehöll pop.
Nu fyller klubben, Cosy Den, fem år. Mattias har flyttat tillbaka till Stockholm, och det blir firande hela nästa vecka! Över hela Stockholm! Kolla in spelschemat här, magiskt jävla bra!
Jag kommer spela skivor på tisdagen, kom gärna då!
Cosy Den fem år känns också väldigt mycket mer intressant än Emmaboda i år... jag är ledsen. (nu kommer jag få storstryk nästa gång jag åker till Småland).

Tillsist4:
Smet förbi Trädgården under Skanstullbron i lördags. Gött ställe får jag säga! Trevlig musik, såg bara några minuter av Dundertåget men Dj spelade bra... Ja, det var jag som dansade framför dj båset i röd kavaj. Gött var det! Till vakten slängde ner mig efter 30 minuter....
Gå dit på fredag för då spelar BYE BYE BICYCLE!

Tillsist5:
Läs gärna längst ner i förra inlägget.... och skriv upp 9 augusti!

Jerry Boman

Solsoulpop och Klubb Hej Stockholm!

Det roliga med en ny stad är alla nya ställen, alla nya intryck. Igår var något av en underdag i dessa ting, det blev en cykeltur till Bergmanska konstgjuteriet på Kungsholmen. Vilket ställe! Stor vit lokal med kakel på väggarna, konstgräs på golvet och väldigt sköna soffor! Jag tror jag kommer hänga mer här! Som tur är lovade Sandra Bergman (Send In The Clowns bla) och Daniel Odelstad att det blir mer gjuteri till hösten. Jag kommer!



Okej, du har fattat hur stället ser ut, det är stort och yxigt. Sidechild har alltså en svår uppgift att skapa närhet i detta enorma utrymme, till på köpet får de stå på en minimal scen i ena hörnet.
När de sätter igång ändras rummet, plötsligt stiger sanddyner ut från väggarna, alla takfönster öppnas och bjuder in solen. Vi flyttar mot värmen. Med charmig närvarande soul skapar detta trängsel, inte fysiskt men mentalt. Beach Boys möter 90-talets skotittade och mitt i allt en röst så ren att självaste glasmästaren i hyttan lämnar in. Närmare glas i musikalisk form är svårt att komma, flera gånger tar sångaren toner där jag funderar i banor som "antingen går det åt helvete nu eller...". Men har reder ut det och jag ryser! Jag vet knappt att jag hört något liknade!



Det optimala för Sidechild skulle vara Majas vid Havet, Varbergs och Apelvikens egen solklubb. En stunds rungpingis, några follar på stranden sedan är man redo för soulpop tills solen går ner. Lyssna på Nothing like love och dröm dig bort till den perfekta dagen.

På lördag (18 juli) kan du se Sidechild på Rackarebacken och nästa onsdag på Strand (Coles Corner). Jag tycker du skall gå på båda.

Tillsist:
Som ni alla vet har jag alltså flyttat till Stockholm och detta tänkte jag berätta för alla Stockholmare på följande vis:

Klubb Hej Stockholm!
Den 9 augusti bjuder jag in er alla till nyrenoverade Nada bar på Åsögatan för en öppen inflyttningsfest! Man kan säga att det blir ett firande av att Jerry nu mera är 08:a! Gratis och fritt!
Jag kan väldigt stolt presentera hela TVÅ liveakter denna söndag:

Stefan Randström
Kvällen börjar med en stor mega premiär! Ni känner igen honom från punkpopkanonerna Den Stora Sömnen som nyligen släppte dubbel debutskiva där Thorsten Flinck läser bandets texter! Ni känner också igen honom från uppviglarna i The High Heeld Honeys. Nu går mannen som personifierar ränstenssöder Stefan Randström solo gör här sitt första livesoloframträdande någonsin! Inte missa för allt guld någonsin! "Jag var där"-varning på den!

Lyssna på små fina smakprov här!

Guldgossen
Från Linköping kommer en av Sveriges mest uppmärksammade artister just nu, rör det inte låtstölder så rör tvframträdanden i Nyhetsmorgon eller långvariga diskussioner om det är rätt att sjunga "cp" i en låt. Ja, du känner igen mönstret från Håkans debut. Musiken lyfter upp dig, den får dig att sväva. Samtidigt är det en uppmaning till alla att inte ta skit, att tro på drömmar och leva här och nu! Pop ska beröra och nog fan berör det här!
Jag tycker så här: kom och lyssna. Jag är övertygad om att du kommer ta detta guldpatinerade charmtroll till kille till ditt hjärta. Nästa gång du ser honom i Stockholm så kan jag garantera att det inte blir på ett sådan intimt ställe som Nada. Unikt tillfälle med andra ord. "Jag var där"-varning på den också!

Lyssna mer här!


Vilka som kommer lira skivor håller jag på en stund till!

Tid: 20-01. Första liveakten börjar redan runt 21. (man får inte spela live efter 22 på Nada)
Kom i tid, ta en öl med mig!


I väntan på den stora söndagen kollar du in Guldgossen i Nyhetsmorgon:



Jerry Boman