Vackert.

Du vet, när man är en enkel person är allt rätt. Det finns inget någon kan haka upp sig på. Likt en spegelblank vägg utan färg glider allt av och förbi. Inget fastnar någonsin. Eller vänta nu, kanske är det precis det som händer. När tanken går direkt slutar prettot leverera, för i ärlighetens namn, har vi inte tröttnat på för mycket tankeverksamhet?

I slutet av konserten kommer Sarah Assbring och upp på scen och gör Marissa Nadler sällskap. Det hela verkar vara dagens ingivelse, de har repat "fem minuter" och ger sig på bland annat Lou Reeds Perfekt Day, en av covervärldens mest uttjatade låtar.

Ändå står jag där och häpnar, hur vackert det är, hur innerligt de båda sjunger och hur glad jag är att få vara på plats. Varenda bokstav i den där texten vibrerar från Sarah och Marissa. För de gör det här utan att tänka, de låter stunden vara här och nu. Om de tänkt efter kanske de valt en annan låt, för att verka coola och rätt. Nu väljer de en låt utan att tänka, de bara känner.

Det är verkligen ett ögonblick i världshistoren. Några minuter som får mycket att verka fjuttigt. Det är inte perfekt, långt i från, men det säger så mycket om hur de här två artisterna egentligen ser på sig själva. De älskar att stå där på scenen, samtidigt hatar de båda det. Men det finns inget att tänka på, bara låta saker hända.

Annars har Marissa faktiskt hoppat ner några pinhål på min stege sedan hon var där senast. Hon har ett band som spelar äckligt exakt. Själv svajar hon. Krocken mellan dem blir märklig. Faktiskt tråkig. Jag saknar den där enkla personen som bara ville berätta sina historier.


Jerry Boman

GI-metoden.

När Göteborgs Indiekör tar sig an The Knifes låtar på Underjorden i Gamlestan hamnar vi i en rondell. En rund trafikplats så stor att stadens moderna fordon bara syns svagt mellan träden. Bakom buskarna lurar vår historia, det förflutna tittar fram och blandar granbarr med bensin. Det är forntiden som möter framtiden, i ett vakuum uppstår en helt egen tid. Vi är här men ändå inte.



Det är inte en konsert, GI har valt att kalla den ”Kniven”, det är mer en föreställning. Ett musikalsikt verk som tagit inspiration av syskonen Dreijers värld. Både från musiken såklart men även från fenomenet The Knife. Här hittar man spår av Karin och Olofs medvetna mystik, att vara dolda trots att alla vet vem man är. Det mörka och lila tar plats, det stillastående taktfasta beatet hittar vi även här. Den drygt 60 man stora kören bildar en enhet, här är inte individen viktig, det är kollektivet som gör stordåd. Precis som Karin och Olof smälter samman till en person bakom draperitunga böljande synthamattor som blir kören en ständigt utvecklande amöbaform där inget har varken slut eller början.



Dansen har bytts mot stillasittande vaggande rörelser. Där The Knife pumpade in luft på dansgolven vänder Göteborgs Indiekör på backventilen. De kväver oss. Snyggt och trevligt att dö på det viset. Klaustrofobi är en passade beskrivning, det är tätt mellan raderna.

Och det är förbannat bra! Det är ett stort verk som GI skapat, ett helt unikt verk som du inte vill missa.
Det stora ligger i det svåra, att inte bara göra parodi av det dödligt allvarliga i att vara människa. Att våga vara pretto utan att bli en stenstod. Att våga blicka bakåt, in i Ronja Rövardotter körernas ensliga skogsröster, att våga blicka framåt, in i cyborgens kalla verklighet. De verkar likt robotar med mossa på, skrämmande likt något hemtrevligt men samtidigt dödiga.

Sista föreställningen äger rum på lördag på Musikenshus. Gå dit!

Tillsist:
Inte missa Marsissa Nadler på Pustervik på onsdag! Inte för några fårklippningar i världen! (så här var det förra gången)
Lisa Pedersen på Musikenshus på torsdag…eller Frida Sundemo på Svanen. Jävla svårt val!



Och det är tråkigt att New Moscow ställt in på Kontiki…



Tillsist2:
Slussen i Stockholm skall rivas och byggas om, passade då att Debaser bjuder på enhandspianostomp och glädjetrummor på torsdag med Matt & Kim. De rev nästan hela Rotumlan på Popadelica förra året, så hjälp dem att riva ner betongskiten på torsdag!



Jerry Boman

Det stora lilla bandet

New Found Land är en sagolik soppa. De väljer och vrakar mellan stilarna, alltid med samma entusiasm. Och i Anna Roxenholt har de landets ärligaste, gladaste och skönaste sångerska. Hon utstrålar en naivitet som känns renande i det kärva klimat som är verkligheten.

NFL är det lilla bandet som växer och förminskar sig själva i samma stund. Det blir circusmusik, träskblues och rak på rödbetan pop. Trubadurafton på puben blandas med Körslaget svulstighet. Nu låter det som om det här kunde vara soppan som var gjord på allt du hittat i köket, en spretig anrättning där varje del är utsökt men resultatet blir…just en jävla soppa.

Jag tycker att det spretar javisst, men faktiskt det håller ändå ihop. För när personer svars enda mål är att få göra musik, som inte har något annat val, när de står framför mig på scen så får de genrespreja hur mycket de vill. NFL kommer från insidan och vill ut, inga ängsliga blickar framåt eller bakåt. De gör de som de är bästa på, att skapa rum. Ytor som för tillfället avgränsar oss från krisen, skiten och oljehamnen. Vi är inbjudna på kalas, värdarna gör allt för att du skall trivas.

New Found Land är inte nästa stora grej, de är inte början på något nytt. De kommer förmodligen aldrig ta statistikpoäng i något bonnigt Nöjesguidentest. Eller jo, om testet gäller att få sin publik att känna sig hemma. Vi är alla i köket hos de här personerna, det luktar hemma. Av samma anledning som även den mest coola personen i popgöteborg gillar att åka till barndomshemmet över jul och bara hänga, så vill man ibland bara hänga där i samma sal som New Found Land. Det är kvalitet.

Bäst blir det i acapellapartiet där hela orkestern sjunger ”We all die” (som för övrigt är namnet på deras nya skiva). Med ett leende på läpparna.
Det får sammanfatta hela kvällen, vi ska alla dö men varför inte göra det med ett leende på läpparna.

Jag och Anna, The Tramsessions crew, spelade lite skivor under kvällen. Det var kul om än lite tomt. För terrassen med bästa vyn över hela hamnen går inte att konkurrera ut. Skoj med killen som glad frågade vad ” Mayhem troopers” med Cortex var för låt. En av stans bästa låtar någonsin, hoppas han hittar de och köper!
Anna stod för sista låten och där fick hon till en riktig höjdare: Sons of Jogoslavia och låten VLAD. In och lyssna!

Tillsist:
Fredag då.
1 steg bak & 2 steg fram på Stars´n´bars. Supertrion Ralle, Linn, Arnar spelar endast låtar på svenska. Den här gången skall jag INTE missa det! Bara en sådan sak attd et mellan halv tolv och tolv kostar 20 pix att få en shot bollar upp för en bra kväll!
Friday I'm In Love med Stonefunkers… alltså, jag har ingen som helst relation till det där gamla bandet, men tydligen svänger det utav helvete enligt nya uppgifter. Lite nyfiken blir man ju ändå. Men går man dit kommer man känna sig gammal.
Den där Haciendaklubben på Styrbord. Blenda lovar gratis inträde och ”skamliga förslag” om man kommer innan midnatt… Vi man ha det?

Lördag sen.

Göteborgs Indiekör på Underjorden. Antingen klockan 18.00 eller klockan 21:00. Kolla bara in det här klippet som jag filmade i veckan, då kommer du fatta hur bra det kommer bli! Alla måste komma, gå på den tidiga om du har annat att göra senare på kvällen, för du vill INTE missa det här! De kör alltså bara The Knife låtar...

Tillsist2:
Musik enligt Jerry extraknäcker som skvallerblogg! För det sägs på byn att Universal Poplab skall spela in nya låtar, även denna gång i en stuga i Danmark. Eventuellt kommer de låta oss slippa bakom-kulisserna-filmer där medlemmarna springer runt i bara kallingarna…

Tillsist3:
Stefan Randström (Den stora sömnen) slutar vara ironisk och går solo. Mer allvar, med samma närhet till verkligheten och nuet. Stefan krälar fram, spritfull och utlämnade. Skitar ner sig för våra synder. Det kommer bli gråtspelningar.

Jerry Boman

Tomt på vagnen

Det här blir ett bittert, surt inlägg om folk som inte förstår att deras tid i ljuset är utmätt. Ett småargt inlägg om ovettet att ta upp människors tid för personer som försöker göra något roligt och som inte drivs av kommersiella krafter. Det här är inlägget som du förmodligen kommer älska eller hata.

För några veckor sedan fick vi på The Tram Sessions ett glädjande besked. Phosphorescent aka Matthew Houck vill enligt sitt bolag väldigt gärna spela på en spårvagn i Göteborg. Såklart väldigt roligt att denna duktiga musiker ville vara med.
Inspelingen skulle ske i samband med att Phosphorescent skulle spela på Pustervik och klubben Woody West. En preliminär tid sattes till 18:00.

På dagen för inspelningen sitter vi beredda, men vi vet att tiden kan komma att ändras, det är såklart viktigare med ljudkoll och annat inför kvällens framträdande. The Tram Sessions vet sin plats i det stora hela, vi är en lite bonus om någon känner sig manad.
Tiden bestäms till klockan 19… för att sedan ändras till 19:30. Så långt allt lugnt.

Tiden skjuts framåt ytterligare en del, eftersom Matthew Houck tar god tid på sig att prova ut byxor hos det jeansföretag som sponsrar Woody West. Han tar väldigt lång tid på sig, så lång tid att Woody-Kim känner sig tvingad att pinna över till Pustervik där vi väntar. Vi har då fått en ny tid, runt 21. Kim skrattar lite åt att Matthew tar så lång tid på sig att prova ut kläder.

Strax efter nio dyker så huvudpersonen upp, ger ett trevligt intryck och frågar om vi kan vänta i 20 – 30 minuter. Visst kan vi det! Inga problem.
Efter runt 20 minuter kommer så Matthew ner från ovanvåningen och säger att han bara skall äta först. Vi fortsätter snällt vänta.

När klockan är typ tio kommer han ner igen och säger att han är ledsen, att det inte blir någon spårvagnsinspelning för hans del. Han säger att det är så mycket att fixa inför spelningen.

Jag tycker det var en smula dåligt gjort faktiskt. Riktigt surt faktiskt. The Tram Sessions är ett litet projekt som bygger på frivillighet, det finns inga gratis jeans (visserligen får man åka spårvagn gratis men det kanske inte är riktigt samma sak) och man får inget betalt. Om man känner att man vill vara med så är det för man tycker det är en rolig grej att göra, att spela på en spårvagn är inte alla som få göra. Som en liten bonus så hamnar låten man spelar på nätet och kanske hittar ens fan dem och tycker ”Det där var ju en skön snubbe, han spelar inte bara bra, han verkar skön också!”. Med andra ord, man kan få en del goa vibbar.

Nä, Matthew, du sänder inte ut några bra vibbar just nu. Jag gillar inte att folk trampar på mig bara för att jag gör något med hjärtat. Du behandlade mig och vårt projekt som skit, varför vet jag inte, men du tog av min tid en fredagskväll och det gillar jag inte.

Nu kanske du tycker det här är fruktansvärt larvigt, att jag egentligen inte har ett skit att säga till om. Det är förstås helt sant, men jag ville bara berätta om varför ni inte kommer få se Phosphorescent på spårvagnen. Jag har berättat det för några och vissa var en smula entusiastiska.

Men jag hajjar Matthew Houck, du tyckte inte vår tid var viktig.

Nu vill jag poängtera att ingen av de inblandade arrangörerna, bokarna eller andra har någon del i att det blev fel. Ni är underbara personer hela bunten. Matthew Houck är den dåliga.

Nästa gång skall jag köpa ett par gamla byxor till killen så kanske han vill åka språrvagn.

Så, vad tycker du? Skall jag bara bita ihop och hålla käft? Var Matthew dum? Kanske skit alt. blommor i kommentarsfältet!

Tillsist:
På onsdag spelar The Tram sessions dvs Anna och jag skivor på Henriksberg! Det är New Found Land som har släppfest och det kommer bli roligt!
Kolla in på hur det ser ut när bandet åker spårvagn!

Jerry Boman

Jag älskar er.

Jag skall försöka beskriva det lika enkelt som Steget beskriver saker för mig:

Jag älskar er.

Det finns bara de tre små orden för att förklara hur otroligt bra jag tycker Nils Dahl och Matilda Sjöström är.

Nu kanske jag måste lägga ut orden lite ändå, det blir annars en smula fjuttigt. Steget gör enkel musik, men prickar precis rätt. De har skalat och skalat, till och med när gästspelare Fredrik Kurzawa (spelar med Anttila bla) kommer in på trumma blir det exakt det man behöver. Ibland bara en trumpinne mot kanten. Men storheten ligger just där, och i Matildas texter. Det är utlämnade ja visst, men lite mer finurligt än ”Ledsen person sjunger av sig” alt. ”Tyck synd om mig”-lyrik. För här hittar man en stark person med självförtroende men som lever i en sorgsen värd, där det mest inte går ens väg. Hon berättar om personer som duckar för verkligheten helt enkelt. Man skulle kunna se det som att Steget berättar sanningen om alla dem som annars har berättelserna i sin hand. Steget blickar varmt på dem och säger: Bestäm dig, du vet att allt blir bra. Steget sjunger om de som sjunger om att de är ledsna.

Det är välkomnade att få höra någon som inte bara berättar om sig själv, även om det såklart handlar om det ändå. Att välja den indirekta kopplingen till jaget är storslaget, jämför med Beatles ”She Loves You”, där berättarjaget går utanför sig själv och sedan sjunger om sig själv i tredje person. Bland får jag samma känsla under spelningen med Steget. Och det mina vänner är helt överväldigande!

Det är inte bara vackra små låtar, de är smarta sånger också.

”Babybabybaby” är redan en modern klassiker.

Du säger Babybabybaby bara håll om mig. Snälla stanna nu, jag behöver dig.

Men du vet Babybabybaby jag kan inte andas. Och Majorna är för lite luft för mig

Varje gång jag hör den kommer tårarna. Det är vackert som ljumma kvällar på berget, med solnedgången i ryggsäcken och på väg bort. Friheten lockar samtidigt som ensamheten tar en i handen. Hand i hand med sig själv, ner mot långgatorna och nya armbågar.

Både Matilda och Nils spritter i kroppen, allt vill ut. Det är som om de har velat berätta hela livet, nu öppnade tillfället dörren. Och som de rusar genom dörren!

Musiken är gränsöverskridande, blandar in en gnutta jazz spelad i trånga lokaler, en nypa tuggummipop och ibland småsten av hiphop. Det sista kan bara vara i mitt huvud… Resultatet blir i allafall en total hyllning till musik! Det enkla är det svåra och Steget är snart hemma hos dig också. Ett fyrverkeri för livet!

Men enklast är det bara att säga:

Jag älskar er.

Jerry Boman

Jag är förolämpad

Om du liksom jag tycker att det uppdateras lite tunt här just nu så har du helt rätt. Jag har tusen andra saker i huvudet och ja, snart kommer du få reda på vad som händer.
Men jag har ändå seglat runt på diverse tillställningar.

Jag gjorde i helgen min Stranddebut i Stockholm och det gjorde inte ont alls faktiskt. Bra ställe, även om det verkar krävas väldigt väldigt mycket folk för att man skall få bra tryck i publiken. Lite avlång lokal. Men jag kommer nog gå dit fler gånger.
På scen stod Great lake swimmers... Ibland kan deras musik vara mycket bra. De har sina stunder helt enkelt. Jag har lyssnat en del på dem av olika anledingar och ja, det finns frö av gillade. Men när samma band den här kvällen verkar vara turnétrötta upp över öronen så händer inget alls. Musiken liksom kräver att bandet faktiskt är på tå, berättar sina historier så man tror dem. Att lojt riva...nä de river inte av något, mer så att de slabbigt blaskar sig igenom låtarna, gör ingen glad. Kanske är det storstans publik som är seg, det finns ett rykte om att det är så, men man vinner nog inte några nya fans den här kvällen. Synd, de hade en bra chans där.



Sätt dig in i följande situation:
Du och dina polare skämtar lite på en svensexa, ni skoj sjunger lite. Alla är ni hyfsade på att stampa i takt och humma snyggt. Det blir helt enkelt små svängigt när ni larvar er. Inget överväldigande, men hey, det är ju en svensexa så vad förväntar sig folk.
Någon på det där kalaset ser er och tycker det är helt fantastiskt. Fast ni inte riktigt fattar vad som händer så har ni plötsligt en turné inbokad. Helt sjuk, fattar ingen att allt är på skoj!
Men vaddå, får man glida runt lite i olika länder, dricka en del gratis och ja, kanske få ligga lite på vägen så what the heck, kör i vind! Vi lurar skiten ur dem för ingen vågar kritisera vår grej, vi är fan unika! Bring it on!
Ni åker runt och kör er totalt verklighets befriade grej, folk kommer och kulturförespråkarna hävdar att det här är stort.

Okej, nu kan jag inte hålla mig längre, kolla på filmen nedan:



Alltså, vad är det frågan om? Jag känner mig förolämpad. Över att de här faktiskt får uppträda inför folk. Det finns inget där, inte ens kläderna som de har på sig som förmodligen ska vara fina och goa är vare sig det ena eller det andra.
Nu kommer jag få alla på mig, att jag är svenne och inte fattar. Men ser ni den bollen springer jag inte på, för någon jävla höjd får det vara på skapande. Det här var faktiskt Kolonis enda lågvattenmärke. Då skall man ha i bakhuvudet att det faktiskt under fyra år inte varigt något så här dåligt som Koloni fixat. Det är imponerade, även om det just den här gången sket sig totalt.

Mer av "bandet" hittar ni här.

Tillsist:
Steget på Pustervik ikväll kommer bli grymt! Ett av Göteborgs bästa band just nu! Ett av landets bästa!

Jerry Boman