Vi har Stephin Merritt och Joel Gibb. Inte att förglömma vår egen Jens Lekman. Musikaliska genier som utvecklar och invecklar popen, gör det oväntade väntat men alltid har den goda melodin i fokus. Kalla dem indiegudar om du vill. Det var ju bara en tidsfråga innan de tre blev en kvartett. Han heter Chad Vangaalen och har gjort mig pånyttfödd vad gäller snubbar från Canada med gitarr.
Först sätter sig en kille med stort skägg och flinka fingar på scen. En klassikt hes amerikansk snubbe med gitarr. I sina stunder är Paul Curreri intressant, han griper tag i mig, men 90 procent av tiden bryr jag mig inte alls. Det låter som det alltid gör, sånger om saker jag inte kan relatera till och sånger om takåsar. Ja, jag hatar nog takåsar mest av allt i sångtexter. Vem har egentligen varit på en takås? Om man har varit där är man mest rädd och har inga större tankar på frihet, luft och glimrade nätter. Man vill bara komma ner.
Nu spelar han som en gud men det räcker liksom inte. Det är inte tillräckligt absurt för att jag skall bry mig om en sån som Paul.
Ibland hamnar man på konserter av en slump, jag erkänner jag hade inte den minsta koll på Chad Vangaalen. Jag har fullt upp med att snöa in på saker som finns precis framför min göteborgsnäsa. Skönt då att nya människor har koll på annat. Chad Vangaalen till exempel.
Han har förlorat sina instrument men med lånade tar Chad oss med på en resa som förändrar vårt liv. Med gitarr, munspel och varsamma fötter på bastrumma och hihat virar Vangaalen in oss i absurditeter. Det är vilsamt men samtidigt nyfiket.
Han går upp i vibbrerade falsett, berättar vackra historier om döden och livets storhet. Det är överlag överdådigt vackert i all sin enkelhet… Vi har fått vår nya ledare, vår nya Jesus. Ibland slinker han över från den universella lofipopen till stompig hemsnickrad blues. Hela tiden med gudabenådade låtar. Sånger du skulle kunna spela på en 79 kronors ukulele och ändå älska.
Take this lonesome brain and wash it down the drain
Push it through pipes into the sewer where it came from
Överdådigt vackert.
Sen kommer låten som jag lyssnat på hundra sedan igår, när den kom via ebrev: Molten Light. En absurd historia om hämnd, en modern saga att skrämma skiten ur vår småstads trygghet. En fin saga om död. En saga fin och varm, iskall och krypande. Sjunget med så mycket känsla att vi knappt vågar klappa när den är slut.
Chad Vangaalen trippade in på listan ”Oförglömliga Ögonblick På Pustervik”. Härligt.
Tillsist:
Klubb 031-the number of the beast som jag och Åsa håller i på Knast i Stockholm på lördag blev i dagarna ÄNNU bättre! Ingen mindre än Jonas Game kommer förbi... och ja, man vet inte vad som händer.
För dig som inte vet som kommer Portrait Painters spela live, Åsa och jag kommer spela bara musik från Göteborg samt det blir fina bilder från Rockfoto på stora väggen. Den här kvällen kommer fan gå till historien i Stockholm!
Knast på lördag gäller alltså!
Jerry Boman
