Tre band samtidigt i två akter

Söndagar brukar vara rätt såsiga tillställningar, antingen är man bakis eller så har man jobbnoja. Eventrutan på Facebook brukar också lysa retfullt tom denna veckans sista dag, ingen svarar heller på inviter att göra något...
Men va fan! Människan skapades faktiskt på sista dagen, då borde vi ta vårt ansvar och göra saker! Om inte i tacksamhet så i hämnd!
Tur att Vit Päls, Klas och Silent man hade vägarna förbi denna söndag och att Kontiki var snälla som höll extraöppet.

Tre band på samma scen, samtidigt. Det krävs lite förklaring här... Alltså Vit Päls, Klas och Silent man är samma band, det är samma personer som är med i alla banden. Men de har olika funktioner, trummisen spelar bas i ena bandet och sjunger i det tredje, sångaren i ett band spelar bas i nästa och så vidare.
Om nu till det sköna med just det här gänget, istället för att göra som brukligt (läs tex Hästpojken/Joel Alme) att låta ett band spela först och sedan band två så blandar man här, en Vit Päls låt, full rotation på bandmedlemmarna, en Klas låt, hela havet storman bland instrumenten och så en Silent man låt.

Jag tycker det var ett roligt och uppiggade inslag! Man hinner ju liksom inte trötta om det nu vore något band som man inte gillade. Som en extra bonus feature delar de upp spelningen i två akter. Helt briljant på ett litet ställe som Kontiki! Alla hinner kissa och köpa öl i pausen utan att störa. Underbart!

Om vi nu börjar med Silent man, snygga sånger med långa amerikanska vägar under fötterna. Varmt och skäggigt (utan att ha skägg...). Långsamt och ett fint sountrack till din promenad bland de där skrotade flygplanen i öknen. Musik på gränsen till utvisning, i laglöst land men ändå bara på film. Då menar jag, allt det där kommer upp i huvudet, men inte på riktigt. Det finns ett filter som gör att jag inte tar det på allvar. Det blir en travesti, om än i lightformat.

Klas är då samma band fast med Klas på sång. Smidigt namn på band får man säga.
Klas är indiegospel i sina bästa stunder, toksvängt och med mycket lööööve. Av detta hörs inget på Myspace, men på den lilla lilla scenen är det stämsång och handklapp. Mycket fint! Helt tiden med behaglig skälvdistans. Riktigt roligt blir det i låten som handlar om hur Klas tappade det totalt när vän efter vän fick åka till USA och spela, bland annat Lavve med sitt Utah Rangers. (Som för övrigt stod i publiken och bara skakade på huvudet åt hela uppståndelsen). Själv satt Klas kvar i ett grått Malmö...
Klas ser jag gärna om, jag vill höra mer!

När vissa personer skriver ner texter låter det som om de bara tänker helt vilset, låter orden flyta fritt och dansar lätt fram mellan verserna. Vit Päls-Carl är precis så där, han gör små bagateller till låtar som är helt livsavgörande. Pricksäkert och jag känner han har ett tredje öga. Genom detta ser han världen annorlunda än vi. Han mister 3D synen, fokuserar på närområdet och lägger kraften i förklaringen. Varje oviktig detalj skall med och får då en upphöjd betydelse.
Sen har vi ju Turning Torso, en superhit! Känslan av dans längs Kristanstadsgatan i Möllan, runt i rondellen där hippis brukar sätta tyg mellan pinnarna och sedan ut på torget. Jag ser flaggor, jag ser folkmassor jag ser räddningen för Malmös pop. Det springs för lite på den skånska huvudstadens gator, sällan man hör en tjurrusning på skånska. Malmö fokuserar på annat, därför är det så skönt att höra någon som bryter det!



Nu är det inte jag som bestämmer här men jag tror en söndagsklubb skulle funka. Om man håller det som på Kontiki, utsatt tid för bandet gäller och korta spelningar. Sen går alla hem. Men hinner inte ta mer än två öl hur mycket man än försöker och man kan lägga sig i kristen tid. Det skulle faktiskt vara väldigt trevligt.

Tillsist:

Där har du beviset på att jag var på Pustervik i fredags och såg Roenik. En stund i allafall. Jag håller mig från att skriva om den spelningen, hade annat för mig. Men det var en sjukt trevlig kväll!

Tillsist2:
Ritz borde döpa om sig till "Alla-du-känner-är-där-kom-innan-halv-tolv-sen-är-det-kört". När jag kom var det 20 pers... 30 min senare 120 typ. Skönt!

Jerry Boman

Alla känner alla, precis som i Stockholm.

Ett av de mest slitna uttrycken torde vara "morgondagens stjärnor". I den eviga jakten på nytt, nytt vill alla ha reda på nästa stora sak. Jag är precis en sådan person, tröttnar fort och vill höra...ja "morgondagens stjärnor". Det är därför kvällen på Pustervik känns så underbar, för de två hemliga banden (utöver de två ohemliga) är verkligen framtidens namn. Två band/artister som kommer förfölja dig under 2009, två killar som just nu gör den bästa musiken du kan tänka dig.


Det är glest när Stefan Randström seglar upp på scen. Alla känner alla och ja, det skulle kunna vara en hemmafest. Fast med Sveriges viktigaste textförfattare på scen. Det är där man hittar Stefan, bland själen-ut-och-in raderna, bland tankarna och skiten. Det är texter om det smutsiga vi vet finns men inte vågar prata om. Ofta vardagsrealism, tristess och nostalgiskt återblickande mot romantiken som gick vilse. Stefan sätter ord på vår rädsla, speciellt den om att kamma sig och växa upp. För nog är vi alla rädda för det, att en dag se sig själv sittandes där och ruttna bort.

När Stefan normalt spelar har han med sig bandet, Den stora sömnen, då är det hetsigt. Nu kommer styrkan fram mer... Äh va fan, Stefan är i samma klass som Markus Krunegård! Stefan har ett parti i en låt där han pratar, det är halvt på improvisation och det är så fint. Andas desperation över att livet inte är mer än en hälsning, en rutin som går på repeat.

När den Sömnens skiva släpps i januari lovar jag dig att festivalerna kommer stå på kö, och det kommer betydligt fler folk än i torsdags! Bara en sådan grej att skivan inte är en skiva utan två, den ena innehåller de vanliga låtarna och den andra alla texterna tolkade av Thorsten Flinck. Ja, du läser rätt, DEN Thorsten Flinck. Det är att lita på sina ord.

Stefan blir mer och mer den stora stjärna han har potentialen att bli, det lyser ur ögonen och brinner i kroppen på killen. Jag tycker vi gör så här, bara för att riktigt poängtera hur bra Stefan faktiskt är: Vi samlar in namn som alla vill att Göteborgs stad döper om Rangströmsliden till Randströmsliden! Masthuggets backar skulle te sig lättare då.

Hemligt band nummer två kör bara en låt, men lyssna nedan och njut av Portrait Painters:

(Bortagen film. Ni får ge er till tåls en vecka till...)



Alex/Portrait Painters kommer bli nästa grej från Göteborg, annars skall jag äta upp en av Erik Londrés hattar! Här är det näven i luften anthems och klistermelodier. En perfekt blandning av blankt gnistrande och matt svart. Uppbackad av Bye Bye Bicycle folk går Alex upp och sätter en skrikig version av framtiden. Han ger oss hoppet åter men backstabbar oss i ryggen med slö kniv. Som vanligt blir folk förbannade på Alex, jag förstår, ni är avundsjuka på att han gör det så lätt.

Jag är ohyggligt glad att Portrait Painters följer med upp till min klubb i Stockholm nästa lördag! För er som inte vet det blir det Göteborg för hela pengen den 6 december på Knast i huvudstaden. Flera timmar med BARA musik från Göteborg! Namnet är "Klubb 031-the number of the beast" och det kommer bli så jävla kul! Några tycker vi, jag och Åsa som är den andra delen av klubben, bör sätta upp hönsnät runt djbåset eftersom 08:orna kommer bli så knäckta av tanken på att all intressant musik är från Göteborg. Jag räknar med slagsmål! Och en massa dans dans dans!
Att då Portrait Painters spelar live kommer höja nivån till takåsarna!
Du hittar mer info om det hela på Facebook.

Några bilder från torsdagen på Pustervik:

*I någon låt får Stefan hjälp av Sömnen basisten Nick, som också spelade med sitt andra band Everyday Sensations. Det var ju kanske inte en högoddsare men det var däremot Anders Malm på trummor! Pen Expers och Love & Happiness snyggaste kille improviserar på skinnen med bara händerna. Underbart!

*Klubbarrangör och Irene sångaren Tobias Isaksson upplever sitt livs cressendo när han får sjunga i Everyday Sensations cover av Lyndsay Buckinghams "Holiday road". Alla som cirkulerat runt Mint condition killen senaste tiden vet att det där är all time high!

Nu tycker du att det här börjar bli lite väl internt. Sant, men för att citera Henrik Berggren:

Göteborg är en liten stad - alla känner alla, precis som i Stockholm

Tillsist:

Är fortfarande 2008 år bästa låt! Lyssna på texten!

Tillsist2:

Stans billigaste sexpack folköl!

Jerry Boman

Årets bästa video och årets sista djset!

They Live By Night är Grammisnominerade till Årets video! Det är väldigt kul!
Favoriterna Detektivbyrån är nominerade i Folkmusik/visa OCH Årets Nykomling! Det är också väldigt kul! Och snälla snälla Hellsongs är nominerade i Folkmusik/visa...märkligt...men KUL!

UPPDATERAT: Min Facebookvän/dricka-öl-med-en-gång Sophie Rimheden är oxå nominerad, i klassen Dans/hiphop/soul! Grattis till dig också!

Rösta på bästa video här!

Rösta på resten här!

Tillsist:

27 december spelar TLBN på Jul-Svanen (eller vad det heter) och jag fick just en fråga från annat håll om att spela lite skivor samma kväll! Underbart! Blir en bra kväll det där!

Jerry Boman

Broder Daniel Forever.

Ur kommande dokumentär om Broder Daniel.

Så vackert. Så gripande.
Om filmen fortsätter så där kommer det göra Broder Daniel och Henrik större än någonsin.

Jerry Boman

Göteborg i Stockholm får sällskap!

Det är med STOR glädje jag kan släppa uppgiften att det blir livemusik på "Klubb 031 - the number of the beast" på Knast i Stockholm den 6 december!
Det blir ingen mindre än Portrait Painters som bränner av lite go Göteborgspop till alla 08:ors glädje mellan de röda väggarna. Kommer bli så bra så bra!
Med ny, fenomenal, singel i fickan kommer Alex med vänner ge oss liv och tvinga upp våra armar mot taket!

För er som inte vet det, jag och Åsa från Djurö (hon bor i en sjömansbod på en ö utanför Stockholm) har klubb på Knast den 6 december. Vi kommer bara, jag skriver det igen, BARA spela musik från Göteborg. Du fattar att stället kommer gå i taket av glädje! Alla vet att huvudstaden tittar surt på västkusten för vår goda smak och underbara pop.
Evenemanget finns på Facebook, adda på och framför allt, missa inte Klubb 031 - the number of the beast den 6 december!

Jerry Boman

Vackrare än något annat.

Just nu känns det som jag "genomlidit" flera hundra konserter, druckit flera hundra liter öl i hopp om att saker skall bli bättre och stått i köer flera tusen timmar. Allt för att tillslut hitta den där spelningen som gör 2008 till ett bra år. För att få den där känslan av att tid och rum inte spelar någon roll. Även om just uttrycket "tidlöst" slutar betyda något i samma ögonblick man uttalar det så är det ändå det ordet jag väljer just nu. För jag fick i fredags uppleva något av det vackraste jag någonsin upplevt.

Så här var plotten: Knoppar är ett... man kan kalla det skivbolag men det låter så mossigt. Knoppar är Andre och han knyter till sig band och artister han gillar. Ger dem plats och förutsättningar. Bra kille. Nu fixade han med fest i en lägenhet där han tidigare bodde, adress Tegnérsgatan. Det hela var en Knopparfest och spelade gjorde Eric Fastén, Hajen och Tvärvägen. Bra och trevligt hela grejjen.

Hon provar micken. Det hörs knappt genom de minimala högtalarna. Knuffar undan den och bestämmer sig för att köra ändå. Börjar spela på elpianot... sen kommer rösten. En röst som får hela rummet att hålla andan, vinterns först kväll känns väldigt avlägsen. Jag sitter helt förstenad. Det här är bättre än jag någonsin kunnat ana, folk har tjatat om Amanda Bergman /Hajen ett tag nu. Jag har missat spelning efter spelning. Nu sitter jag där och känner mig som fem år, tomten är i rummet och jag är helt paralyserad. Samtidigt svävar jag.

Hajen har en helt unik röst, den verkar komma från en tid när saker och ting spelades in på raspiga rullband, när en studio verkligen var en studio och personer med dylika röster blev stjärnor över en natt. När musik var magisk och inte ploppade upp bland htmlkoder och i bossarnas exellark.

Jag tror plötsligt på att människor har levt flera liv, att det omöjligt kan vara så att Amanda jobbat upp den här känslan i detta livet. Rösten innehåller så mycket sorg, så mycket melankoli att en 60-årig snöröjare på pass mitt i Norrlandsnatten skulle framstå som en gemytlig putte. Hajen är rastlös, hon vill ha ut allt. Det är så vackert, så farligt och så känslosamt.

Det totala nirvanat kommer i hennes svenska låt "Svensken". Att sjunga på det sättet, på svenska finns ingen annan som gör. Du har aldrig hört något liknande! Lyssna på klippet:


Svensken-Hajen

När jag kippar efter andan
skall det vara för någon annans skull
jag är så trött på min egen
Svensken/Hajen

Herregud så fint!!

Tack Tack Tack Amanda! Du har just förändrat synen på musik, du har satt en trend. Nu är det slut på försöken, skall man bli bättre än dig så få folk fan ligga i alltså!

Så vackert så vackert.

Ni som missade Hajen o fredags, i söndags får en ny chans på torsdag på Kontiki. Jag skall gå! Du, och du och du oxå! 19 börjar det, så om du skall till Mint eller Svanen så hinner du dit också!



Först ut på kvällen var Eric Fastén. Det här var hans debutspelning och han var enligt uppgift "toknervös". Inget som märktes, visst svajade det en liten stund men sedan kom känslan. Jag tror att Eric kan gå långt! Väldigt fina låtar, musik att lyssna på när man är ensam. Jag ser honom framför mig på en vårljumen sommar äng, med solen i ryggen och vi sitter stilla. En grupp människor runt denna ensamseglare (även om att hade en gitarrist med sig) och allt är stilla. Fint fint.



Kvällens huvudakt, tillika kvällens skivsläppare, var Tvärvägen. Det börjar väldigt märkligt, bandet får påpeka att de faktiskt börjat... Det låter först knappt något, man spelar på cymbaler liggandes på golvet, man spelar på halsdukar med järnbitar i. Det är knepigt som fan i början, men sedan kommer melodierna. Likt änglar sänker sig melodierna över oss. Låtarna är som hopklistrade av vackra ljud, som fragment av vågor som satts ihop varsamt. Ibland är det haikukänsla, minsta möjliga väg till målet. Övernaturligt skulle man kunna kalla det. I den bemärkelsen att det samtidigt är organiskt, samtidigt mekaniskt. Statiskt men väldigt väldigt elastiskt.
Lyssna på klippet nedan och försök att inte dras in i Tvärvägens universum.


I can't find my knife-Tvärvägen

Sen bar det av till Ritz, en träff med en orgelbyggare, jag fick en blomma som ett avlägset förlåt (för något jag inte ens minns har hänt), vidare till Styrbord Barbord där jag försökte övertala någon att spela fler nya låtar på sin klubb (larvigt jag vet), träffade en övergiven popstar (men han har ändå framgång så det räcker...), fick dansa till FYRA LÅTAR MED JOY DIVISION! Stort och förmodligen enda gång i livet! En sten föll också, något jag oroat mig för att uppleva hände och det kändes faktiskt bara bra. Väldigt bra till och med. Jag är glad för det. Nu kan jag gå vidare. Bra kväll!

Lördag:
Försök till utekväll misslyckas. Slut på meddelandet.

Jerry Boman