Stor lyrik, stor låt och stor pojk.
Bilden här ovan tycker jag är kul. Klockan är runt kvart över ett, det är lördag utanför Debaser Medis i Stockholm. Klubben Send in the clowns stänger tre. Det kostar typ 100 pix och gå in. Ändå är det världens längsta kö! Och typ helt fullt där inne.
Sån´t händer inte i Göteborg. Rätt skönt ändå.
För typ ett och ett halvt år sedan släppte They Live By Night sitt debutalbum. Mycket var väldigt bra, tex låten Factory som hamnar på topp 20 över de bästa låtarna jag hört. Ärligt, den här helt unik.
Nu släpper TLBN sin andra skiva. Fast egentligen är det precis som sångare Joel Sjöö påpekar från scen: "Nästa vecka släpper vi vårt andra debutalbum". Det ÄR ett nytt TLBN vi ser, det ÄR ett nytt TLBN vi hör. Fyra blev tre som blev sex pers på scen.
Det som såddes i Factory, finurligheten, finns kvar. Här handlar det inte om raka spåret till hitten. Ändå är det precis det som växer fram, hitts. Det är som de tre som utgör kärnan vänt på hela pannkakan, satt sig ner och tänkt "Nu gör vi låtar som ingen kan värja sig emot!". Lättare sagt än gjort. Men ärligt, det är precis det som kom ut!
Ta låten Ctrl Alt Delete my heart, en låt som förmodligen de flesta i lokalen aldrig hört förut. Ändå är responsen enorm! Jag vänder mig om och ser folk sjunga med för full hals, då tittar jag både till höger och vänster, tittar bortom bandets polare. Folk sjunger med direkt. Det är en smocka till låt! Med en finurlig text.
När jag första gången fick höra "det nya TLBN" höll jag på att ramla av stolen. Plötsligt var inte bandet ett "band", de var något större. En del var att det numera är två sångare, Christoffer Byström har hoppat över trummorna (något som jag inte kunde fatta när jag hörde det eftersom han ändå är en av Sveriges bästa trummisar med ett rätt unikt sätt att spela) för att i stället köra akustisk gitarr och sjunga. Han har en galet bara röst! När han och Joel tar i. för tar i gör de mest hela tiden, så sitter duetten som en smäck. I perfekt klang.
Ja, just det, som ni förstår elgitarrerna är utbytta mot akustiska gitarrer. Inte hela tiden men nästan. Det för tankarna till det här med låtskrivandet igen. I grund och botten handlar det om att en låt är inte bättre än var den är, även om man kan dölja en del med elgitarr. Alltså verkar TLBN signalera att nu är det låten i centrum och inte ljudet. Nu ska du inte tro att man bara kan spela mesigt med akustiska gitarrer, Christoffer och Joel vispar upp takter värdiga ett sambatåg.
Just samba är något man också kan hitta, speciellt i sista låten Catching up. Då vänder sig Christoffer om och börjar spela tummor igen, samtidigt som Mathias Söderlund (från Niccokick) fortsätter spela. Ja, du kan hajja hur mycket trumma det blir då, fyrhändigt på trumman är uppfunnet! Galet sväng!
Jag vet, det är inte hela Catching up, jag blev så ivrig över att det var bra att jag var tvungen att sluta filma för att kunna hoppa. Klubbvärdar Sandra Bergman och Erik Dellgren som ni ser en bit in i klippet får stå för känslan i lokalen...
Tilläggas bör att livefiol bör förekomma mer i popsammanhang!
Vad är Parken? Pojkromantik i den meningen att han har gubbkeps, sjunger om ett bandylag och om diverse kärlekar? Eller är det ny-ska? Kanske är det ren och skär svenskregge som INTE tar avstamp i Peps?
Parken sätter griller i huvudet. Det är bra! Det är hur som helst en väldigt fin stund han bjuder på, Pelle Lindroth. Svängigt är det, men det är också ett uppklippt sväng. Kalla det digitalt om du vill. Jag blir inte riktigt klok på det.
Det enda jag vet är att jag gillar det!
Men sen kommer klumpen i magen, det är ändå något som inte stämmer. Som gör att jag inte kan svimma precis hur som helst till Parken. Det är lite för manligt. Lite för mycket fotboll, lite för mycket öl med polarna och lite för mycket "åh det är synd om mig men jag försöker dölja det en glad låt".
Men det är nog bara jag.
13 november kan du lyssna och se med egna ögon, då kommer Parken till Svanen. Jag tror det blir grymt! Gå dit!
Ni vet vad jag tyckte om Nordpolen när han var i Göteborg häromsistens.
Jag tycker inte mindre om det nu om man säger. Pelle Hellström kommer sluta som ikon. Han vinglar, gömmer sig, svävar, haltar, hoppar och vevar runt helt omstrukturerat. Struntar i att sjunga på en massa ställen. Man kan bli sur på sånt, men jag älskar det just här. För låtarna är så bra, har sån kraft att de inte spelar någon som helst roll. Nordpolen går rakt in i mig och jag... Nä, jag vet inte varför. Hur fan förklarar man något sådant. Som att beskriva kärlek med hjälp av svartvita legobitar.
De finns de som tycker att Nordpolen är skit. Som är så förbannade, ställer sig undrade till hur det gick till när den här tjommen fick ge ut en skiva. Jag säger: Ni har inte fattat ett dyft vad det handlar om. Jag tänker inte förklara det för er heller, era poppretton. Jag hävdar att Pelles lyrik är det största sedan Berggrens "Lemon" eller "Luke Skywalker" . Ni fattade inte då och ni fattar inte nu heller.
11 december går ni till ovan nämnda Svanen och kollar på framtiden i form av Nordpolen. Punkt.
Rätt skön kväll Send in the clowns fick till där, man fick så att säga lite av varje: låtskriveri genier, klassiskt sväng och en massa känsla. Väldigt bra blandning. Tack!
Tillsist:
Hittat på Stockholmscentral.
(Klicka på bilden)
De är för roliga, de där Stockholmarna.
Tillsist2:
Lyckades tydligen ta mig från stora staden precis i rättan tid. Phu.
Tillsist3:
Är "nya" Hemliga klubben samma som Hemliga klubben under Kortedala torg?
Jerry Boman
Taggar:
Göteborg,
Musik,
Nordpolen,
Parken,
Send in the clowns,
Stockholm,
They Live By Night
Det perfekta ägget.
Jag har aldrig tänkt på det förr men Håkan hade såklart en anledning till varför han sjunger så fort i textpassagen om Jazzhuset i "Kom igen Lena". Det var inte bara ett infall, han visste såklart precis vad det handlade om. Jazzhuset är stället med de snabba kickarna. Så har det alltid varit. De band som publiken tagit till sig mest mellan de röda väggarna har varit de som levererat snabbt. De band som gått mot refrängen har vunnit.
Här kommer då Love & Happiness in. De bygger upp, tar fina slingriga vägar mot crescendot. Jag älskar det, men det märkliga är det inte funkar på just Jazzhuset. Alltså, nu får ni inte missförstå mig, L&H var väldigt bra (inte lika bra på på Pustervik senast, men då var det också överjävligt bra). Det är bara något som sitter i lokalen som gör att deras i många stycken egenartade musik inte går hem hos de kicksökade.
Men på andra platser är L&H helt fantastiska. Ta Anders, stans intensivaste röst. Han liksom hela tiden skakar av frustration över allt. Han vill ha ut maximalt hela tiden. Det gäller även när det går lite lugnare till. Så otroligt rastlös. Brinner av energi.
Sen har vi det faktum att vi rör oss bland multiinstrumentalister, nästa alla medlemmar byter plats med varandra fram och tillbaka. Mycket imponerade!
Jag är, och har hela tiden varit, övertygad om att L&H kommer ställa sig på torget bland dem som blir riktigt stora. Jo, så är det. Här hittar man ett band som hela tiden söker något, som skakar får att få vissa det, ett band som visst snor saker men som verkligen försöker skapa nytt. Och ja, det är en storhet i det. L&H är som det perfekta ägget, vissa gillar hårdkokt, andra löskokt. Någonstans i mitten kan de båda mötas, det perfekta ägget som alla gillar.
Låten som ni hör överst var helt ny. En till viss del ny inriktning visar sig. Me like det också! Och där kommer vi till det igen, ni hör folk klappar med för nu så går L&H direkt på kärnan. Om de fortsätter kombinera sin känsla för uppbyggande låter med låtar som är mer direkta, ja då kommer alla att gilla dem och fatta vad som händer. Alla från Pustervik, via Henriksberg, Gamlestan och till Jazzhuset. Det perfekta ägget. Hepp!
Tillsist:
I morgon bär det av till Stockholm för det som kan bli höstens höjdare: They live by night har sin första "officiella" spelning på flera år, med ny underbar skiva i ryggen. Som om inte det var nog, Nordpolen, Parken och klubben Send in the clowns firar två år. Jesus vänner!
Ni som bor i Stockholm, kom fram och hälsa när vi ses på Debaser Medis i morgon kväll!
Jerry Boman
Taggar:
Göteborg,
Jaxxhuset,
Love and happiness,
Musik,
Svanen
Finland, La Apelsin och bättre bild.
Här händer det grejer! Nästa torsdag, den 23 oktober, spelar jag skivor på Mokoma festivalen på Pustervik. På scen står två härliga saker från Finland: Cats On Fire samt Astrid Swan. COF känner ni alla besökare till men nu tycker jag att ni skall lyssna in er på Astrid Swan. Tror det kan bli grymt live!
Nåväl, jag kommer spela fina låtar. Kom gärna förbi och lyssna!
(jag kommer förmodligen vara den enda som medverkar som inte är från Finland, men hey jag gillar Finland!)
För teknikintresserade pressenterar nu musikenligtjerry.se bättre bild på Youtubeklippen, direkt här i bloggen. Ja, det kanske inte låter så märkvärdigt, men förut var man tvungen att klicka på videoklippet och välja om man ville kolla på klippet i bättre upplösning. Nu behöver man inte det krånglet längre! Bra bild direkt i bloggen, tack vare mina enorma sökmotorkunskaper samt det faktum att all info finns på nätet.
Hoppas ni uppskattar nymodigheten!
Tillsist:
Tre raketer i morgon:
1. Love & Happiness på Svanen. Gubbarna Mint Condition spelar skivor.
2. Tikkle Me och Fitts for Fight på Henriksberg. Två sagolikt bra band!
3. Djuret på Sticky Fingers. Läs här om hur det är.
Förkalas på L´assassino (Andra Lång, mitt emot Kings Head) med fina nättidningen Panda.
Om någon bara kunde lära mig hur man uttalar L´assassino! Jag tror det var min frisör som kallade det "La Apelsin" och det är ju förståeligt.
Jerry Boman
Taggar:
Astrid Swan,
Cats on fire,
Djuret,
Fitts for fight,
Göteborg,
Love and happiness,
Mokoma,
Musik,
Panda Magazine,
Tikkle Me
På svenska är allt möjligt
Då och då hittar man låtar så självklara. Melodier som borde varit hittade för hundra år sedan, texter som andra borde kommit på redan under kritaperioden. Ja, ni fattar, allt bara sitter och man får en go känsla i magen.
Fantasikrigs låt ”Lovisa och David” är en sådan låt. Inte helt uppenbar, men ändå så jävlar. En briljant text, en uppgörelse mot borgliga skitnödiga människor. Ord som berättar saker vi egentligen vet men är för fega för att säga. Hur Lovisa och David är sååååå speciella, hur de skiljer sig från aaaaalla andra. Det skulle kunna handla om randompar i Majorna, med krukor på balkongen, med härliga secondhandsoffor, färgglada tapeter och med ett sunt förhållande till grannarna. De där personerna som mer än gärna hjälper till att fixa gårdsfester, som hackar bland buskarna och är så där överavslappnade.
Fantasikrig har mer än så, de har sagor på lager om världen i det lilla. Om saker som är överviktiga men ändå helt tomma. Man börjar fundera. Lägger vi ner tid på helt fel saker? Är det viktigt det som händer längre bort än hallen? Bör vi springa benen efter oss för senaste nytt från vida världen? Eller skall vi strunta i allt? Eller…
De fria tankarna ramas in av återhållsam handklappsvänlig musik. Mjukt. Här står inte spralligheten i centrum, det är småsmällare i varje låt som för den framåt. Men som vanligt är det den som skriker minst så får mest uppmärksamhet nuförtiden. Det händer här. Vi står stilla och lyssnar. Noga noga. Det känns bra, för precis som Elenette är det väldigt viktigt. Men kanske helt oviktigt. Eller viktigt. Eller…
Efter att ha hört Fantasikrig vill jag logga ur, koppla bort Internet, stänga ner tvkanaler och bara glida ut i skogen. Riktigt noga spana in en singel och sedan berätta vad den hade för sig inom ramen för novellformen. Kanske skriva ett lexikon om formen på snö. Eller…
Tillsist:
Legendarisk afton på lördag i Stockholm! They Live By Night gör sin första publika, riktiga spelning på flera år (ja, jag vet att de både spelat i Radio Sjuhärad härom veckan och har släppkalas på Spy Bar på torsdag men nu menar jag en spelning för oss vanliga dödliga. Konserter för 60+are som lyssnar på radio och konserter för creddstövlar räknas inte).
Till detta kommer då… håll i dig: Nordpolen och Parken! Ja men du ser, vilken snorbra kväll det kommer bli! Huvuden skall rulla från Stockholm till Göteborg! Jag är där! Allt sker på Debaser Medis och Send in the clowns håller i det hela och de firar två år… Alltså det är bara för mycket! Jag skall röva bort mitt medvetande!
Tillsist2:
För er som bor i Västerås: Vargpakten spelar på fredag. Tillsammans med Almedal och CK. Härligt att bo i Västerås. CK skall tydligen spela in någon video så om du skall dit se till å kamma dig.
Jerry Boman
Taggar:
Almedal,
CK,
Fantasikrig,
Göteborg,
Musik,
Nordpolen,
Parken,
Stockholm,
They Live By Night,
Vargpakten
Garagekör
Idag bjuder jag på en fenomenal cover. Det är nykören Rabalder som igår framförde The Arks It Takes A Fool To Remain Sane i ett garage på Magasinsgatan. Hade helt glömt av att det där en väldigt bra låt! The Ark var en gång väldigt väldigt bra. De hade något viktigt att säga. Tyvärr är det inte så längre.
Men låten är fortfarande väldigt bra.
Rabalder körde en del andra låtar också, inte så roliga faktiskt. Jag stod mest och tänkte på varför Kulturnatta innehåller så lite populärkultur? Och varför är programmet sju meter långt vilket gör det svårt att hitta de man kanske vill ha?
En annan svinbra körcover:
Tillika grym video!
Tillsist:
"Afrikagruppare" är årets ord! Hittat på Hagabion...var annars.
Tillsist2:
Nu. Fantasikrig!
Jerry Boman
Taggar:
Fantasikrig,
Göteborg,
Musik,
Rabalder,
Sweptaways,
The Ark
"Vi har en gäst på blås!"
Onsdag. Pustervik. Snart höst. Bra med folk.
Jag känner mig så sjukt off.
Vad gör jag där?
Som vanligt glömmer jag vad musik gör med mig, vad en konsert kan rädda mig ifrån. En undanflykt, större än de flesta. Precis som man ibland tröttnar på fullkorn (även om man vet att det är bra) så tröttnar man ibland på det svåra, tillgjorda. Jag vill bara ha grädde, snabbmakaroner och vin. Enkelt.
Det är hundra grader varmt, jag står i en röd studentpub på ett berg. Övermycket folk och jätteliten scen. Spelar gör The Medalist. Jag är inte överförtjust, men älskar låten Landslide.
Nu är det ett och ett halvt år senare, jag skall lyssna på samma band igen. Har inte jätteförväntiningar, möjligtvis väntar jag på Landslide.
The Medalist 2008 är samma men ändå inte, allt är bättre. Leendena är större, musiken bättre och ja allt är bättre. Tre snubbar på rad som synkar perfekt, spelar likt en. Mysiga solkvällar. Enkelt liv. Jag tänker på Malmö, stan där det alltid är lite billigare och lite lättare. Inga backar i The Medalist musik, prisvärda melodier. Den perfekta frisyren med en öl i handen, tiden står still. Alla stolar är lediga. 23 grader, vindar där man behöver det.
Jag gillar det. Inget svårt att ta till sig. Teflonpop. På det bra sättet, vill inte att något skall sitta fast. Glid bort. Glid av. Tappa fattningen stilla.
Samtidigt är det taggigt, svängigt och levande. Inte överproducerat, inte slimmat. Den perfekta kombinationen av hiss och trappa. Lätt men ändå motstånd. Dock inte för mycket.
Them Jacks spelar två konserter i ett. De börjar med matinén, barnvänligt och mjukt. Det är då Carl Beijbom sjunger. Han gör det avslappnat och…ja bra. Inget mer med det. Man tappar inte huvudet precis.
Men sen kommer den barnförbjudna versionen av spelningen, det är den avdelningen är Anton Ericsson exploderar. Bandet har två sångare. Precis så är det, men frågan är om det inte är två band med liknade sättning. När Anton hoppar till och skjuter fart händer stora saker. Med rockrösten från himmelen, med ett sätt att skriksjunga som jag bara älskar så tar det hela en ny vändig. Från ljummet till stek hett!
Ni kanske känner till historien om Joakim Hillson, ni vet Vacker utan spackel-killen. Hur han spelade i ett band när stora skivbolaget kom och ville ha honom…men det ville INTE ha bandet. Bara Hillson. Svår sits. Skulle han välja vänskapen eller skulle han välja framgången?
Joakim valde framgången, lämnade bandet i sticket. Tycka vad man vill om det men det finns en risk att samma sak kan hända Them Jacks. Anton är för bra för sitt eget band, de håller tillbaka honom. Han har rösten, the looks och framför allt – känslan. Den där obetalbara grejjen som gör att vi i publiken känner att det är på riktigt, att vi är sedda.
Med låten Turn on my ego skulle Anton välta vilken jävla scen som helst. OM det inte vore så att bandet håll så hårt i tyglarna.
Men ett litet plus även till le trummis, han lirade ändå av sig brillorna…
Tillsist:
Temat för gårdagens band måste ha varit: ”Vi har en gäst på blås!!”. The Medalist körde på med Irene/Diverseandra-Nils till höger och Them Jacks med Love&Happines/Almedal-Tobias på samma kant. Det måste vara väldigt lukrativt att freelancea med bläckblås i väskan.
Taggar:
Irene,
Pustervik,
The Medalist,
Them Jacks
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)