Det kom ett sms. Från Niklas Hedström. Han sa att han skulle spela samma kväll på Röda Sten och att jag borde komma förbi om jag inte hade annat för mig. Jag hade inget annat för mig vid den tidpunkten så jag cyklade iväg, mot solen och bron där nere i hamnen. Det var värt varenda tramptag.
Niklas Hedström är Rambling Nicholas Heron, eller när han står längst fram i sitt band heter de så. De här tidiga kvällen i det fyrkantiga huset är han ensam på scen. Bara Niklas och en stor svart gitarr.
Det blir bedårade vackert, de låtar som med bandet är väldigt fina blir ännu bättre, närmare, rakare och vackrare med bara rösten och gitarren. När jag hörde Rambling Nicholas Heron på Pustervik sa jag att jag står fast att det är i melodierna det sitter. Nu får jag nog ta och ändra mig, hålla med alla bandets fans, det sitter minst lika mycket i texterna. För med bara en gitarr kommer det fram så mycket fler ord, man kan koncentrera sig på orden. För det är mycket ord, skruvade meningar och berättelser som strömmar fram. Forsar ut likt varm sirap ur ett gyllene ymnighetshorn, omsluter oss mellan de kala vita väggarna. Vid några tillfällen ryser jag, det är så fina låter.
Röda Sten har aldrig varit en bra lokal att ha konserter, med det verkar inte gälla när man ställer en riktigt bra berättare med gitarr på scen. Då funkar det plötsligt perfekt, det hårda väggarna som gör att allt ljud studsar runt i lokalen hjälper för första gången till. De ökar närvaron och blir en del av Niklas framträdande. Jag säger det igen, det var väldigt vackert.
Vid några tillfällen trampar Niklas ur sladden från gitarren. Det kunde slutat i katastrof, men som den store underhållare han är finner han sig snabbt och låten växlar över i ett fingerknäppade som publiken snabbt är med på. Så gör bara riktigt stora artister! Eller det klarar bara riktigt stora artister!
Nu hoppas jag att det blir fler ensamshower med Rambling Nicholas Heron, och fler band shower med Rambling Nicholas Heron. Mer av allt!
Cyklade tillbaka mot stan, in på ett folktomt Klubb Existens, ut igen och upp på Henriksbergs takterass. Man glömmer lätt den, och vilken tur att inte hela stället behövde stänga!
Ner till Existens något senare, inte så mycket folk men ändå...
Digidroid är den skäggige killen i Thermostatic. Han som gör alla härliga C64 ljud, och han som gör makalös svängiga låtar solo. För det svänger utan bara helvete! Men ändå blir det lite konstigt, för många av låtarna är Thermostatic utan sång, utan biologisk massa. Förmodligen ligger det hela till så att Digidroid gör låtarna först och sen tar han upp dem i Thermostatic och så adderar de saker.
Jag saknar sången, jag saknar livet. Det är bra grejjer men det blir trots svänget, stelt. Som om det hela tiden saknades något. Eller det hela beror nog på att jag sammanknippar musiken med det andra bandet. Hade jag inte hört Thermostatic hade jag hänsynslös och utan pardon älskat det här!
Sen blir det då dax för Bye Bye Bicycle, bandet som också kan kallas Bättre, Bättre och Bättre. De spelar överallt, denna helg två spelningar. Det märkas! För det som innan kanske var en del tveksamheter sitter nu perfekt!
BBB är naiv kvalitetsspop, det är genomtänkt och storslaget. Jag har inte träffat någon som tycker illa om BBB, det säger en del. BBB har tagit allt som de känner något för, blandat runt och skapat något eget. Där andra förvirrar sig in i måsten och förutfattade meningar bygger BBB helt nytt.
Samtidigt går det inte att undvika, det här är inte helt lätt att ta till sig. Förmodligen för att man är så van vid pop som överlever en sekund, som blåser förbi dig likt ett X2000 på tio centimeters håll. Visst, sån musik är väldigt bra, det blir en adrenalin rush precis som med tåget, men när allt är över återstår inget.
BBB är snarare känslan av att få vara med på tåget, rushen slutar inte när det blir tyst. Man får fortsätta åka med det snabba tåget, långt efter att det passerat. Det är väl förmodligen det som kallas kvalitet.
Jerry Boman
