Vet ingenting men känner allting

Så var då våren här och med den "Det stora pollenmolnet", dvs Jerry ligger utslagen. Men innan de små hatade partiklarna slog ner mig hann jag uppleva en alldeles fantastisk kväll. För nog är det så, jag behöver lyssna på bra ny musik för att överleva. Jag behöver hitta den där lilla stunden när livet går på hold, sinnena är på spets och hela härligheten strålar. Love & Happiness gav mig allt det där.

- Vad vet du om E Street Band egentligen?
Nä, jag vet egentligen inget alls, eftersom den där gubbiga grabbiga stilen de kör med aldrig intresserat mig. Jag ser ingen poäng i att hylla folk som hasar runt på en stor jävla scen och sprider påhittade känslor. Men jag vet ju hur det låter. Det går ju liksom inte att undvika. Know your enemy-like. Så när jag springer på Love & Happiness sångare, segerrusige Anders Malm, och han frågar hur de lät då slänger jag ur mig:

- En korsning mellan E Street Band och Yvonne.

Vet i fan vad jag fick Bruces kompband ifrån. Men sanningen är den att det där bandet tar mer och mer plats: det spelas på Svanen, orkesterledaren i bandet som heter som en halländsk mamma pratar om dem, Håkan typ ligger på nya skivan och ja varenda person som brukar vara ute väver i det där bandets namn i var och varannan mening. Så förmodligen ligger väl L&H bara rätt i tiden.



Men men till själva spelningen. L&H är Anders Malm och Tobias Arnsby. Anders hittar man annars i Pen Expers och Tobias spelar trumpet i bla Almedal. Med sig på scen har de folk från hundrafemtiotusen Göteborgsband. Man ser Rickard Hallin från Bonnie and Clyde (Anders presenterar honom som "Rill Spector" och det är förstås väldigt roligt och helt sant), man ser diverse folk från Mockingbird, wish me luck ... men framför allt ser man Anders själv. Där mina vänner har ni en kille som kommer vända upp och ner på den här stan. Vilken närvaro, vilken utstrålning och vilken jävla röst!


(den här bilden måste ni bara klicka på...)

Hela Anders kropp talar genom musiken, medveten och samtidigt inte. Han sjunger som den här första laddningen på scen är den sista. Ett övertygade av hela välden att det här är viktigt. Så frågan är om inte det här är som gjort för en större scen? Jag ryser när jag tänker på vad det här bandet kan göra på låt säga Storans största scen... Släck ner alla lampor, på med knivvasst bakljus och låt kärleken och lyckan svämma över på det där fina deprimerade sättet. Där har ni något att bita i Storanfolk!

Tillbaka till nutid:

Det hela pendlar mellan den gladaste dagen i ditt liv och den ondaste natten. Jag studsar mellan känslorna, en stenhård squashmatch mellan uppåt och neråt. Hela vägen.
Låten jag gillar bäst, "Stop Wait or Go" blir en enda stor hyllning till bra musik som växer live. Men frågan är om det inte fanns andra låtar där som egentligen är bättre, för L&H är ett liveband. Det går inte att spela in. Som att se livet på en tre tums skärm. Bättre då på riktigt och framför ögat.

Sista låten är en cover, eftersom jag inte har någon koll på band som jag inte bryr mig om får jag senare reda på att det är en Spiritualized visa... Det snygga är när låten precis på rätt ställe slinker över till Håkans "Vi två 17 år". Vilken allsång! Vilken trumpet! Vilken sång! Ett ögonblick att minnas!

Det som jag vill komma fram till här att nu är det dax för de här bandet att spela mera, jag vet att ni har svårt att hinna eftersom ni spelar i alla de där andra banden, men det enda rättvisa är att det är ni som får ta plats. Jag kommer nästa gång också, och förmodligen alla andra som var där (och det var väldigt många).



Redan på torsdagen gillade jag This Is Love, de spelade förband på Uppåt Framåt (läs mer om det i förra inlägget). Då blev det "bara" fyra låtar och nu var jag rädd att jag skulle ha tröttnat, det kan vara knepigt att se band för många gånger...

Men så händer det som ska hända, i det ögonblick när man inte riktigt är på det klara med vad man tycker. This Is Love gör sin bästa spelning (av dem jag sett och det är ju en del)! Allt är där och då så klart, deras hårda framtoning, stenansiktena passar så bra ihop med musiken. När allt kommer kring är This Is Love ett väldigt hårt band, det är hårda texter av personer som genom livet fått ett hårt hjärta. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen kärlek... Inbäddat i smarta slingor som man vill vissla till. Så står då Annika där längst fram och ser helt känslokall ut. Det är bara för bra!

Låten med samma namn "This Is Love" är väldigt ledsam, ensam och uppgiven. Nu handlar de flesta låtarna om de där stunderna när livet är bra men ändå har man där förbannade stenen i skon som skaver. När man vill ha mer, undrar om det inte är meningen att det skulle vara mer än så här, tänker sig sönder och samman tills hjärtat är en liten bit granit.

Precis som jag skrev om torsdagens äventyr så är varenda This Is Love låt värd att dö för, det är singel material, det är nedladdningshitts. Har alla lyssnat ordentligt? Verkligen?

Tillsist:
På tal om Bonnie and Clyde: De kommer till studion på torsdag! Rickard och Fanny har lovat att bjuda på en fantastisk akustisk låt. Jag tror dem!
Torsdag är dagen, kvart över nio på morgonen är tiden och kanalen vet ni nog vid det här laget... För er andra så säger jag det ändå: TV4.

Tillsist2:
Bättre att förekomma än förekommas:

Hittat på vägen hem vid Bangatan...

Jerry Boman

Åh, du bästa band i världen!

Jag backar några steg, Uppåt är rätt trevligt ändå. I allafall när Villa Rosie håller klubb och bjuder på två av nutidens bästa band. Då kan till och med jag finna lycka i att gå in på Magasinsgatan. Fast det roliga är att inredningen numera hamnar i avdelningen "nästan fint, inte fult". Det vill säga: fin inredning som är sliten. Hellre önskar jag då riktigt sunk...



This Is Love agerar förband... på riktigt. Fyra låtar. Kort och fokuserat.
Jag tycker det funkar alldeles utmärkt! Man får det bästa av det bästa. Det blir en kort stund med låtar som är popsvängiga, låtar som var och en är en singel, en mobilsignal (på det bra viset). Det som jag märker mest den här kvällen är hur Martin Drott har utvecklat bandets trummavdelning, riktigt riktigt bra! Jag gillar sånna där invecklade trummor!

Den här korta spelningen innehåller inte låten jag trodde jag gillade mest, Superwoman, men det gör inget. Bandet har gått vidare och jag upptäcker att min känsla för en låt har överskuggat de andra. Ta till exempel "A Rush Of Blood". Jag vet flera personer i min närhet som skulle hugga av sig ett finger för att ha den låten i sitt set. En feelgood-låt, samtidigt lömsk som bara den.

Hur som helst, det här blir bara bättre för varje gång. Kom framgång för fan! Lyssna på This Is Love och säg att du ärligt inte skulle bli väldigt glad över att se dem på en stor scen? Jag vill!



Band två behöver jag nog inte ens förklara. Ni som följer med här vet precis vad jag tycker om Palpitation. Ni andra får smyga iväg, det här är det bästa bandet som finns. Jag lämnar allt utan förslag på förändring, inget att tillägga. Palpitation gör det enkelt och gör det så bra.

Storslagna små arrangemang inramas av statiskt rytmiskt gitarrspel och Person Ett:s röst (jag har fortfarande ingen aning om vad de heter, och vill att det stannar så) är ledsamheten personifierad. Raspigt som efter flera dagars festande för att glömma, närvarande som bara uppvaknandet kan vara. Inne i en bubbla samtidigt på utsidan av kokonen.

Ännu bättre blir när de båda sjunger, Person Två kompletterar Person Ett. De blir ett och jag faller igen. Ögonblickligen. Palpitation är solnedgången och gryningen, en obehaglig hagelskur med stålkulor men på samma gång ett mjuk uppfriskande regn.

Jag förstår inte riktigt hur man kan få till musik som detta. Vad är haken? När kommer allt avslöjas som fake? För sanningen är den att det här kommer leva kvar så länge. Folk frågar ibland efter gatekeepers i musiken. Då tar jag och agerar dylik, öppnar dörren på vid gavel, släpper in Palpitation, bygger en stad åt dem, ett rike som kommer stå där evigt och alltid. I mitt rike är det här den enda musken man behöver.

Enda saken jag är lite larvigt besviken på är avsaknaden av anonymitet. Visst, det är fånigt, The Knife-ish, men det passar så bra med resten. Sveriges bästa band och ingen vet vilka de är. Det är ändå så jävla lockande!

Tillsist:
Titta gärna på klippet i förra inlägget...

Jerry Boman

Uppåt Framåt igår...

Jerry Boman

Love & Happiness i studion

Torsdag betyder Jerry i Nyhetsmorgon och idag hade jag fina gäster i form av Love & Happiness. Trevliga killar! Skönt med folk som är mer avslappnade än en själv...



Vi ni ha helgtipsen som text så är det bara att kolla in förra inlägget.

Premiär!
Här kommer hela videon som jag gjorde till "Stop Wait or Go". (det är alltså inte någon officiell video...) Ett 6 minuter långt musikaliskt mästerverk... om det visuella kommer upp i samma nivå vet jag inte.



Då ses vi på UF i kväll då!

Jerry Boman

Love & Happiness och allt annat

I morgon torsdag svänger Love & Happineess förbi mig i studion (kvart över nio i Nyhetsmorgon). Det blir lite musikvideo och en del prat. L & H har premiär spelning på Klubb Existens på fredag, så då går alla dit!

På tal om musikvideon, det är med illa dold stolthet jag kan presentera videon i morgon. L&H hade ingen video på lager så jag tog saken i egna händer och fixade en... resultatet ser ni i morgon. Bilden ovan och nedan är det enda ni får se nu...
Vilken cliffhanger!



Torsdag är annars en dag med mycket på sitt samvete:

Palpitation på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Sveriges bästa band är i stan igen! Jag sväljer alla dumma tankar om UF och går dit.

This Is Love på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Amen nu var det ju liksom inget snack! UF here I come!

För er som vill ha alternativ:

Sophie Rimheden på Klubb Zebra.
Jaha, nu blandar hon in hiphop... Rimheden vet man aldrig var man har.

Joel Alme @ Överallt
Först spelar han på Stadsteatern... det är typ gratis. Sen flyr han ner för Avenyn, tar till vänster in på Vasagatan, springer vidare och tar sedan höger strax efter Vasaplatsen, för att tillslut bränna av allt han har på Svanen (Jazzhuset). Orkar vi med mer prat om den där Joel nu?

Fredag:

Love & Happiness på Klubb Existens
Japp, där har vi den: Veckans konsert!

This Is Love på Klubb Existens
Så tar vi dem en gång till! Jag tror att de har egen loge på Henriksberg... inte mig emot, de är ju typ så bra att tiden stannar.

Lördag:

Absynth på Röda sten.
En ordvits och Röda sten blir grönt/synth. Spännande!

Alltså, sen är det ju det här med Space Age Baby Jane på Sticky. Jag håller hans gamla platta "The Electric Love Parade" högt men nu vet jag inte vad som hänt...

Tillsist:
Mycket bra på Popadelica... men också en del märkliga ting. Men bra så! Då hinner man ju dricka öl också.

Jerry Boman

Så syntes all ensamhet

Ett tag hände allt på Underjorden i Gamle Stan, nästan varje helg var det bra musik där. Sen kom någon som hyrt in sig där på idén att servera öl till 16-åringar samtidigt som polisen gled förbi... Nu är Underjorden tillbaka för mig och det är med glädje jag ser att stället är ännu bättre än förut! Göteborgs bästa spelställe? Kan mycket väl vara!

-Fan, nu är ljudteknikern borta!
-Det är inte så att du har med dig en tamburin?

Kvällar på Underjorden ska per automatik innehålla minst två-tre märkliga saker. Den här fredagen inget undantag. Först försvinner ljudkillen mystiskt, ungefär precis exakt när det är dags för första bandet. En stund senare letas det frenetiskt efter en tamburin. Tydligen tänkte alla band att tamburin behöver jag inte för det har nog någon annan med sig...
Den tredje märkliga saken var att det blev fullt. Det är ju visserligen en väldigt angenäm sits, men det är ändå väldigt roligt. För några hundra meter bort, i Berget, var det Kolonikalas och enligt uppgift blev det fullt där också. Med andra ord: Sammanlagt runt 500 personer tag sig den här kvällen ut till Gamle Stan för att lyssna på musik! Riktigt kul! Innerstan ajö å dö!

Nåväl, det här var en kväll som skivbolaget Bonjour Recordings fixat och först fram var Ram Di Dam...
Merde!




Ram Di Dam är statcato rockigt, pophoppigt med näven i luften. Det ligger ett moln av galenskap runt bandet, man kan tro att det när som helst spricker och hela högen goes bananas. Eller sätta sig ner på scen och börja dreja. Lekfullhet! Allt verkar så enkelt och bandet skjuter från höften och träffar precis va fan de vill, det är alldeles underbart! Ram Di Dam är the sound of Kellys när ljuset gått sönder, när stoboskoplampan kör halvfart, någon kastar sig rätt ut i havet trots att det är för kallt. En perfekt mix av uppåt och neråt, känslomässigt medgång samtidigt som man ser smutsen.
Efter det här tycker jag att alla konserter skall rangordnas efter hur ofta publiken stormar scen, eller om de stormar scenen över huvud taget!


Band två var Bonnie & Clyde.



När jag förra förra året såg B&Cs första spelning var det så stort, det var så färdigt. Skall jag vara ärlig så har jag undanhållit mig dem, allt för att jag varit rädd för att den där första spelningens perfekta inramning skulle brytas sönder.
Men det går ju som det alltid går med band som är bra bra bra, de blir ÄNNU bättre med tiden! B&C på Underjorden sopar mattan med allt! Här mina vänner, har ni Göteborg 2008! Det blir inte bättre än B&C!



Fanny och Karin längst fram utstrålar så mycket glädje att en konfettibomb framstår larvig, de spastiska rörelserna kan liknas vid dem som små små barn gör när de inte kan kontrollera sig. Karin visualiserar det som alla i lokalen känner: Det här är det roligaste bandet på jorden, och vi gör den bästa poppen i stada!



Även resten av bandet har glädje som smittar, Rikard ler från öra till öra och de andra myser runt.
B&C är själva innehållet i Göteborg, de är hoppet rak fram. En obeskrivlig känsla av mental vår, när allt är möjligt och blommorna kommer upp ur asfalten. Skjut mig, så skjut mig för nu är jag så lycklig!

B&C fick även de en hel hög med folk på scen...
Det här bandet kommer spela sönder Kräftskivefestivalen!

Att gå på en scen efter B&C är faktiskt lite elakt, det kan ju inte jämföras. Om man nu inte råkar heta Bye Bye Bicycle och sitter inne med låtar som...ja, svänger höftbenet ur led.



Se där, ännu en scenstormning!
BBB gör smarta låtar, blandar in det bästa från öarna i Karibien, det finaste från England, trycker ibland in lite gung från Sydamerika och... det blir en förstklassig soppa, en nerkokad fond av det bästa, en crème brulé med hela livet i behåll. Men framför allt är det sväng!



Just liknelsen med en crème brulé är inte så tokig när jag tänker efter, först framstår BBB lite svåra att komma nära. Hjärnan får arbeta en del. Men när man väl kommet igenom det karamelliserade locket öppnar sig en mjuk fin värld. En plats som man inte vill skall ta slut. Så görs bra musik, det är inte så många billiga poänger mer rejält tilltagna genier.


-Alltså, jag köpte två öl nyss och nu är den ena borta, jag har bara skalet kvar så att säga...

Det där uttalandet säger en del om stämningen på Underjorden, foajén var mot slutet ett mindre hav av ölspill. En fritidsgård där drickat fått flöda fritt. Jag höll mig inne i salongen mot slutet. Och väntade på Pats...

Klockan är närmare två när Patrick Jensen med band tillslut kommer igång. Många har gått hem.
Det är synd, så synd.
För Pats kommer ta den här staden med storm, de kommer löpa gatlopp framför horder av trasiga människor. Pats får fulvins konsumtionen att gå i taket, bandet är ljudet av ett efterfests snack som spårar ur. Melodierna som beskriver timmen mellan natt och dag, som så gärna får vara hur länge som helst. Orden är de som bara efterfyllan kan generera, när man för stunden uppnår en slags snövit klarhet. Insikten om att man förmodligen kommer dö för fort och för jävla ensam slår en i huvudet.



Pats är frusterationen över att inte nå hela vägen fram, att se ljuset men inte ha stegen som tar en dit. De är känslan av hur långt det egentligen är till solen, trots att den värmer oss och syns tydligt kommer vi aldrig att få den. Känslan av förgänglighet, och den mörka sidan av kärlek.



Skrikversionen av "Sanningen & Ångesten" är ventilen alla borde ha, nödknappen som man krossar glas för att få tycka på, brandsläckaren som bör ingå i alla människors överlevnadskit. Så mycket skit, så mycket ånger och så mycket självinsikt. Det finns bara en sak att göra, läs texten här och hylla den som hyllas bör!

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut

men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig

Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig

Pang, så slog kistlocket igen och vi kan begrava de där andra som försöker beskriva sakernas ordning. Så syns ensamheten bäst.


Så var kvällen över och det hela kan bara sammanfattas med ett ord: BÄST!


Jerry Boman