Broder Daniel till Way Out West...

Det är med blandade känslor som jag hör att Broder Daniel skall göra sin sista konsert någonsin på Way out west. Jag blir ju såklart glad att än en gång få se bandet som betytt så mycket för mig, men samtidigt går det inte att känna enbart glädje.

Spelningen kom till på grund av Anders Göthberg allt för tidiga bortgång.

Den där konserten kommer vara på riktigt, det kommer vara helt in i helvete jobbigt att stå där, för hur, HUR, kan man sätta ord på sorg? På riktigt sorg?

Egentligen struntar jag i om Broder Daniel gör den där spelningen eller inte, om det bara vore så att Anders nära och kära fick honom tillbaka. Det är där verkligheten ligger. Nu inser ju jag att det inte går, och då kanske kanske den där spelningen kan vara vår hyllning till en av Sveriges bästa band, och framför allt en hyllning och ett sista ajö till den mest inflytelserika gitarristen i landet.

Shit, det kommer bli en jobbig kväll i augusti vänner...
Snälla gå dit och håll mig i handen, så vi kan göra det till en hyllning till livet. Då om någonsin kommer vi alla att behöva just det.

Jerry Boman

Vet ingenting men känner allting

Så var då våren här och med den "Det stora pollenmolnet", dvs Jerry ligger utslagen. Men innan de små hatade partiklarna slog ner mig hann jag uppleva en alldeles fantastisk kväll. För nog är det så, jag behöver lyssna på bra ny musik för att överleva. Jag behöver hitta den där lilla stunden när livet går på hold, sinnena är på spets och hela härligheten strålar. Love & Happiness gav mig allt det där.

- Vad vet du om E Street Band egentligen?
Nä, jag vet egentligen inget alls, eftersom den där gubbiga grabbiga stilen de kör med aldrig intresserat mig. Jag ser ingen poäng i att hylla folk som hasar runt på en stor jävla scen och sprider påhittade känslor. Men jag vet ju hur det låter. Det går ju liksom inte att undvika. Know your enemy-like. Så när jag springer på Love & Happiness sångare, segerrusige Anders Malm, och han frågar hur de lät då slänger jag ur mig:

- En korsning mellan E Street Band och Yvonne.

Vet i fan vad jag fick Bruces kompband ifrån. Men sanningen är den att det där bandet tar mer och mer plats: det spelas på Svanen, orkesterledaren i bandet som heter som en halländsk mamma pratar om dem, Håkan typ ligger på nya skivan och ja varenda person som brukar vara ute väver i det där bandets namn i var och varannan mening. Så förmodligen ligger väl L&H bara rätt i tiden.



Men men till själva spelningen. L&H är Anders Malm och Tobias Arnsby. Anders hittar man annars i Pen Expers och Tobias spelar trumpet i bla Almedal. Med sig på scen har de folk från hundrafemtiotusen Göteborgsband. Man ser Rickard Hallin från Bonnie and Clyde (Anders presenterar honom som "Rill Spector" och det är förstås väldigt roligt och helt sant), man ser diverse folk från Mockingbird, wish me luck ... men framför allt ser man Anders själv. Där mina vänner har ni en kille som kommer vända upp och ner på den här stan. Vilken närvaro, vilken utstrålning och vilken jävla röst!


(den här bilden måste ni bara klicka på...)

Hela Anders kropp talar genom musiken, medveten och samtidigt inte. Han sjunger som den här första laddningen på scen är den sista. Ett övertygade av hela välden att det här är viktigt. Så frågan är om inte det här är som gjort för en större scen? Jag ryser när jag tänker på vad det här bandet kan göra på låt säga Storans största scen... Släck ner alla lampor, på med knivvasst bakljus och låt kärleken och lyckan svämma över på det där fina deprimerade sättet. Där har ni något att bita i Storanfolk!

Tillbaka till nutid:

Det hela pendlar mellan den gladaste dagen i ditt liv och den ondaste natten. Jag studsar mellan känslorna, en stenhård squashmatch mellan uppåt och neråt. Hela vägen.
Låten jag gillar bäst, "Stop Wait or Go" blir en enda stor hyllning till bra musik som växer live. Men frågan är om det inte fanns andra låtar där som egentligen är bättre, för L&H är ett liveband. Det går inte att spela in. Som att se livet på en tre tums skärm. Bättre då på riktigt och framför ögat.

Sista låten är en cover, eftersom jag inte har någon koll på band som jag inte bryr mig om får jag senare reda på att det är en Spiritualized visa... Det snygga är när låten precis på rätt ställe slinker över till Håkans "Vi två 17 år". Vilken allsång! Vilken trumpet! Vilken sång! Ett ögonblick att minnas!

Det som jag vill komma fram till här att nu är det dax för de här bandet att spela mera, jag vet att ni har svårt att hinna eftersom ni spelar i alla de där andra banden, men det enda rättvisa är att det är ni som får ta plats. Jag kommer nästa gång också, och förmodligen alla andra som var där (och det var väldigt många).



Redan på torsdagen gillade jag This Is Love, de spelade förband på Uppåt Framåt (läs mer om det i förra inlägget). Då blev det "bara" fyra låtar och nu var jag rädd att jag skulle ha tröttnat, det kan vara knepigt att se band för många gånger...

Men så händer det som ska hända, i det ögonblick när man inte riktigt är på det klara med vad man tycker. This Is Love gör sin bästa spelning (av dem jag sett och det är ju en del)! Allt är där och då så klart, deras hårda framtoning, stenansiktena passar så bra ihop med musiken. När allt kommer kring är This Is Love ett väldigt hårt band, det är hårda texter av personer som genom livet fått ett hårt hjärta. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen kärlek... Inbäddat i smarta slingor som man vill vissla till. Så står då Annika där längst fram och ser helt känslokall ut. Det är bara för bra!

Låten med samma namn "This Is Love" är väldigt ledsam, ensam och uppgiven. Nu handlar de flesta låtarna om de där stunderna när livet är bra men ändå har man där förbannade stenen i skon som skaver. När man vill ha mer, undrar om det inte är meningen att det skulle vara mer än så här, tänker sig sönder och samman tills hjärtat är en liten bit granit.

Precis som jag skrev om torsdagens äventyr så är varenda This Is Love låt värd att dö för, det är singel material, det är nedladdningshitts. Har alla lyssnat ordentligt? Verkligen?

Tillsist:
På tal om Bonnie and Clyde: De kommer till studion på torsdag! Rickard och Fanny har lovat att bjuda på en fantastisk akustisk låt. Jag tror dem!
Torsdag är dagen, kvart över nio på morgonen är tiden och kanalen vet ni nog vid det här laget... För er andra så säger jag det ändå: TV4.

Tillsist2:
Bättre att förekomma än förekommas:

Hittat på vägen hem vid Bangatan...

Jerry Boman

Åh, du bästa band i världen!

Jag backar några steg, Uppåt är rätt trevligt ändå. I allafall när Villa Rosie håller klubb och bjuder på två av nutidens bästa band. Då kan till och med jag finna lycka i att gå in på Magasinsgatan. Fast det roliga är att inredningen numera hamnar i avdelningen "nästan fint, inte fult". Det vill säga: fin inredning som är sliten. Hellre önskar jag då riktigt sunk...



This Is Love agerar förband... på riktigt. Fyra låtar. Kort och fokuserat.
Jag tycker det funkar alldeles utmärkt! Man får det bästa av det bästa. Det blir en kort stund med låtar som är popsvängiga, låtar som var och en är en singel, en mobilsignal (på det bra viset). Det som jag märker mest den här kvällen är hur Martin Drott har utvecklat bandets trummavdelning, riktigt riktigt bra! Jag gillar sånna där invecklade trummor!

Den här korta spelningen innehåller inte låten jag trodde jag gillade mest, Superwoman, men det gör inget. Bandet har gått vidare och jag upptäcker att min känsla för en låt har överskuggat de andra. Ta till exempel "A Rush Of Blood". Jag vet flera personer i min närhet som skulle hugga av sig ett finger för att ha den låten i sitt set. En feelgood-låt, samtidigt lömsk som bara den.

Hur som helst, det här blir bara bättre för varje gång. Kom framgång för fan! Lyssna på This Is Love och säg att du ärligt inte skulle bli väldigt glad över att se dem på en stor scen? Jag vill!



Band två behöver jag nog inte ens förklara. Ni som följer med här vet precis vad jag tycker om Palpitation. Ni andra får smyga iväg, det här är det bästa bandet som finns. Jag lämnar allt utan förslag på förändring, inget att tillägga. Palpitation gör det enkelt och gör det så bra.

Storslagna små arrangemang inramas av statiskt rytmiskt gitarrspel och Person Ett:s röst (jag har fortfarande ingen aning om vad de heter, och vill att det stannar så) är ledsamheten personifierad. Raspigt som efter flera dagars festande för att glömma, närvarande som bara uppvaknandet kan vara. Inne i en bubbla samtidigt på utsidan av kokonen.

Ännu bättre blir när de båda sjunger, Person Två kompletterar Person Ett. De blir ett och jag faller igen. Ögonblickligen. Palpitation är solnedgången och gryningen, en obehaglig hagelskur med stålkulor men på samma gång ett mjuk uppfriskande regn.

Jag förstår inte riktigt hur man kan få till musik som detta. Vad är haken? När kommer allt avslöjas som fake? För sanningen är den att det här kommer leva kvar så länge. Folk frågar ibland efter gatekeepers i musiken. Då tar jag och agerar dylik, öppnar dörren på vid gavel, släpper in Palpitation, bygger en stad åt dem, ett rike som kommer stå där evigt och alltid. I mitt rike är det här den enda musken man behöver.

Enda saken jag är lite larvigt besviken på är avsaknaden av anonymitet. Visst, det är fånigt, The Knife-ish, men det passar så bra med resten. Sveriges bästa band och ingen vet vilka de är. Det är ändå så jävla lockande!

Tillsist:
Titta gärna på klippet i förra inlägget...

Jerry Boman

Uppåt Framåt igår...

Jerry Boman

Love & Happiness i studion

Torsdag betyder Jerry i Nyhetsmorgon och idag hade jag fina gäster i form av Love & Happiness. Trevliga killar! Skönt med folk som är mer avslappnade än en själv...



Vi ni ha helgtipsen som text så är det bara att kolla in förra inlägget.

Premiär!
Här kommer hela videon som jag gjorde till "Stop Wait or Go". (det är alltså inte någon officiell video...) Ett 6 minuter långt musikaliskt mästerverk... om det visuella kommer upp i samma nivå vet jag inte.



Då ses vi på UF i kväll då!

Jerry Boman

Love & Happiness och allt annat

I morgon torsdag svänger Love & Happineess förbi mig i studion (kvart över nio i Nyhetsmorgon). Det blir lite musikvideo och en del prat. L & H har premiär spelning på Klubb Existens på fredag, så då går alla dit!

På tal om musikvideon, det är med illa dold stolthet jag kan presentera videon i morgon. L&H hade ingen video på lager så jag tog saken i egna händer och fixade en... resultatet ser ni i morgon. Bilden ovan och nedan är det enda ni får se nu...
Vilken cliffhanger!



Torsdag är annars en dag med mycket på sitt samvete:

Palpitation på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Sveriges bästa band är i stan igen! Jag sväljer alla dumma tankar om UF och går dit.

This Is Love på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Amen nu var det ju liksom inget snack! UF here I come!

För er som vill ha alternativ:

Sophie Rimheden på Klubb Zebra.
Jaha, nu blandar hon in hiphop... Rimheden vet man aldrig var man har.

Joel Alme @ Överallt
Först spelar han på Stadsteatern... det är typ gratis. Sen flyr han ner för Avenyn, tar till vänster in på Vasagatan, springer vidare och tar sedan höger strax efter Vasaplatsen, för att tillslut bränna av allt han har på Svanen (Jazzhuset). Orkar vi med mer prat om den där Joel nu?

Fredag:

Love & Happiness på Klubb Existens
Japp, där har vi den: Veckans konsert!

This Is Love på Klubb Existens
Så tar vi dem en gång till! Jag tror att de har egen loge på Henriksberg... inte mig emot, de är ju typ så bra att tiden stannar.

Lördag:

Absynth på Röda sten.
En ordvits och Röda sten blir grönt/synth. Spännande!

Alltså, sen är det ju det här med Space Age Baby Jane på Sticky. Jag håller hans gamla platta "The Electric Love Parade" högt men nu vet jag inte vad som hänt...

Tillsist:
Mycket bra på Popadelica... men också en del märkliga ting. Men bra så! Då hinner man ju dricka öl också.

Jerry Boman