Jag backar några steg, Uppåt är rätt trevligt ändå. I allafall när Villa Rosie håller klubb och bjuder på två av nutidens bästa band. Då kan till och med jag finna lycka i att gå in på Magasinsgatan. Fast det roliga är att inredningen numera hamnar i avdelningen "nästan fint, inte fult". Det vill säga: fin inredning som är sliten. Hellre önskar jag då riktigt sunk...
This Is Love agerar förband... på riktigt. Fyra låtar. Kort och fokuserat. Jag tycker det funkar alldeles utmärkt! Man får det bästa av det bästa. Det blir en kort stund med låtar som är popsvängiga, låtar som var och en är en singel, en mobilsignal (på det bra viset). Det som jag märker mest den här kvällen är hur Martin Drott har utvecklat bandets trummavdelning, riktigt riktigt bra! Jag gillar sånna där invecklade trummor!
Den här korta spelningen innehåller inte låten jag trodde jag gillade mest, Superwoman, men det gör inget. Bandet har gått vidare och jag upptäcker att min känsla för en låt har överskuggat de andra. Ta till exempel "A Rush Of Blood". Jag vet flera personer i min närhet som skulle hugga av sig ett finger för att ha den låten i sitt set. En feelgood-låt, samtidigt lömsk som bara den.
Hur som helst, det här blir bara bättre för varje gång. Kom framgång för fan! Lyssna på This Is Love och säg att du ärligt inte skulle bli väldigt glad över att se dem på en stor scen? Jag vill!
Band två behöver jag nog inte ens förklara. Ni som följer med här vet precis vad jag tycker om Palpitation. Ni andra får smyga iväg, det här är det bästa bandet som finns. Jag lämnar allt utan förslag på förändring, inget att tillägga. Palpitation gör det enkelt och gör det så bra.
Storslagna små arrangemang inramas av statiskt rytmiskt gitarrspel och Person Ett:s röst (jag har fortfarande ingen aning om vad de heter, och vill att det stannar så) är ledsamheten personifierad. Raspigt som efter flera dagars festande för att glömma, närvarande som bara uppvaknandet kan vara. Inne i en bubbla samtidigt på utsidan av kokonen.
Ännu bättre blir när de båda sjunger, Person Två kompletterar Person Ett. De blir ett och jag faller igen. Ögonblickligen. Palpitation är solnedgången och gryningen, en obehaglig hagelskur med stålkulor men på samma gång ett mjuk uppfriskande regn.
Jag förstår inte riktigt hur man kan få till musik som detta. Vad är haken? När kommer allt avslöjas som fake? För sanningen är den att det här kommer leva kvar så länge. Folk frågar ibland efter gatekeepers i musiken. Då tar jag och agerar dylik, öppnar dörren på vid gavel, släpper in Palpitation, bygger en stad åt dem, ett rike som kommer stå där evigt och alltid. I mitt rike är det här den enda musken man behöver.
Enda saken jag är lite larvigt besviken på är avsaknaden av anonymitet. Visst, det är fånigt, The Knife-ish, men det passar så bra med resten. Sveriges bästa band och ingen vet vilka de är. Det är ändå så jävla lockande!
Tillsist: Titta gärna på klippet i förra inlägget...
Torsdag betyder Jerry i Nyhetsmorgon och idag hade jag fina gäster i form av Love & Happiness. Trevliga killar! Skönt med folk som är mer avslappnade än en själv...
Vi ni ha helgtipsen som text så är det bara att kolla in förra inlägget.
Premiär! Här kommer hela videon som jag gjorde till "Stop Wait or Go". (det är alltså inte någon officiell video...) Ett 6 minuter långt musikaliskt mästerverk... om det visuella kommer upp i samma nivå vet jag inte.
I morgon torsdag svänger Love & Happineess förbi mig i studion (kvart över nio i Nyhetsmorgon). Det blir lite musikvideo och en del prat. L & H har premiär spelning på Klubb Existens på fredag, så då går alla dit!
På tal om musikvideon, det är med illa dold stolthet jag kan presentera videon i morgon. L&H hade ingen video på lager så jag tog saken i egna händer och fixade en... resultatet ser ni i morgon. Bilden ovan och nedan är det enda ni får se nu... Vilken cliffhanger!
Torsdag är annars en dag med mycket på sitt samvete:
Palpitation på Villa Roise @ Uppåt Framåt Sveriges bästa band är i stan igen! Jag sväljer alla dumma tankar om UF och går dit.
This Is Love på Villa Roise @ Uppåt Framåt Amen nu var det ju liksom inget snack! UF here I come!
För er som vill ha alternativ: Sophie Rimheden på Klubb Zebra. Jaha, nu blandar hon in hiphop... Rimheden vet man aldrig var man har.
Joel Alme @ Överallt Först spelar han på Stadsteatern... det är typ gratis. Sen flyr han ner för Avenyn, tar till vänster in på Vasagatan, springer vidare och tar sedan höger strax efter Vasaplatsen, för att tillslut bränna av allt han har på Svanen (Jazzhuset). Orkar vi med mer prat om den där Joel nu?
Fredag:
Love & Happiness på Klubb Existens Japp, där har vi den: Veckans konsert!
This Is Love på Klubb Existens Så tar vi dem en gång till! Jag tror att de har egen loge på Henriksberg... inte mig emot, de är ju typ så bra att tiden stannar.
Lördag:
Absynth på Röda sten. En ordvits och Röda sten blir grönt/synth. Spännande!
Alltså, sen är det ju det här med Space Age Baby Jane på Sticky. Jag håller hans gamla platta "The Electric Love Parade" högt men nu vet jag inte vad som hänt...
Tillsist: Mycket bra på Popadelica... men också en del märkliga ting. Men bra så! Då hinner man ju dricka öl också.
Ett tag hände allt på Underjorden i Gamle Stan, nästan varje helg var det bra musik där. Sen kom någon som hyrt in sig där på idén att servera öl till 16-åringar samtidigt som polisen gled förbi... Nu är Underjorden tillbaka för mig och det är med glädje jag ser att stället är ännu bättre än förut! Göteborgs bästa spelställe? Kan mycket väl vara!
-Fan, nu är ljudteknikern borta! -Det är inte så att du har med dig en tamburin?
Kvällar på Underjorden ska per automatik innehålla minst två-tre märkliga saker. Den här fredagen inget undantag. Först försvinner ljudkillen mystiskt, ungefär precis exakt när det är dags för första bandet. En stund senare letas det frenetiskt efter en tamburin. Tydligen tänkte alla band att tamburin behöver jag inte för det har nog någon annan med sig... Den tredje märkliga saken var att det blev fullt. Det är ju visserligen en väldigt angenäm sits, men det är ändå väldigt roligt. För några hundra meter bort, i Berget, var det Kolonikalas och enligt uppgift blev det fullt där också. Med andra ord: Sammanlagt runt 500 personer tag sig den här kvällen ut till Gamle Stan för att lyssna på musik! Riktigt kul! Innerstan ajö å dö!
Nåväl, det här var en kväll som skivbolaget Bonjour Recordings fixat och först fram var Ram Di Dam... Merde!
Ram Di Dam är statcato rockigt, pophoppigt med näven i luften. Det ligger ett moln av galenskap runt bandet, man kan tro att det när som helst spricker och hela högen goes bananas. Eller sätta sig ner på scen och börja dreja. Lekfullhet! Allt verkar så enkelt och bandet skjuter från höften och träffar precis va fan de vill, det är alldeles underbart! Ram Di Dam är the sound of Kellys när ljuset gått sönder, när stoboskoplampan kör halvfart, någon kastar sig rätt ut i havet trots att det är för kallt. En perfekt mix av uppåt och neråt, känslomässigt medgång samtidigt som man ser smutsen. Efter det här tycker jag att alla konserter skall rangordnas efter hur ofta publiken stormar scen, eller om de stormar scenen över huvud taget!
När jag förra förra året såg B&Cs första spelning var det så stort, det var så färdigt. Skall jag vara ärlig så har jag undanhållit mig dem, allt för att jag varit rädd för att den där första spelningens perfekta inramning skulle brytas sönder. Men det går ju som det alltid går med band som är bra bra bra, de blir ÄNNU bättre med tiden! B&C på Underjorden sopar mattan med allt! Här mina vänner, har ni Göteborg 2008! Det blir inte bättre än B&C!
Fanny och Karin längst fram utstrålar så mycket glädje att en konfettibomb framstår larvig, de spastiska rörelserna kan liknas vid dem som små små barn gör när de inte kan kontrollera sig. Karin visualiserar det som alla i lokalen känner: Det här är det roligaste bandet på jorden, och vi gör den bästa poppen i stada!
Även resten av bandet har glädje som smittar, Rikard ler från öra till öra och de andra myser runt. B&C är själva innehållet i Göteborg, de är hoppet rak fram. En obeskrivlig känsla av mental vår, när allt är möjligt och blommorna kommer upp ur asfalten. Skjut mig, så skjut mig för nu är jag så lycklig!
B&C fick även de en hel hög med folk på scen... Det här bandet kommer spela sönder Kräftskivefestivalen!
Att gå på en scen efter B&C är faktiskt lite elakt, det kan ju inte jämföras. Om man nu inte råkar heta Bye Bye Bicycle och sitter inne med låtar som...ja, svänger höftbenet ur led.
Se där, ännu en scenstormning! BBB gör smarta låtar, blandar in det bästa från öarna i Karibien, det finaste från England, trycker ibland in lite gung från Sydamerika och... det blir en förstklassig soppa, en nerkokad fond av det bästa, en crème brulé med hela livet i behåll. Men framför allt är det sväng!
Just liknelsen med en crème brulé är inte så tokig när jag tänker efter, först framstår BBB lite svåra att komma nära. Hjärnan får arbeta en del. Men när man väl kommet igenom det karamelliserade locket öppnar sig en mjuk fin värld. En plats som man inte vill skall ta slut. Så görs bra musik, det är inte så många billiga poänger mer rejält tilltagna genier.
-Alltså, jag köpte två öl nyss och nu är den ena borta, jag har bara skalet kvar så att säga...
Det där uttalandet säger en del om stämningen på Underjorden, foajén var mot slutet ett mindre hav av ölspill. En fritidsgård där drickat fått flöda fritt. Jag höll mig inne i salongen mot slutet. Och väntade på Pats...
Klockan är närmare två när Patrick Jensen med band tillslut kommer igång. Många har gått hem. Det är synd, så synd. För Pats kommer ta den här staden med storm, de kommer löpa gatlopp framför horder av trasiga människor. Pats får fulvins konsumtionen att gå i taket, bandet är ljudet av ett efterfests snack som spårar ur. Melodierna som beskriver timmen mellan natt och dag, som så gärna får vara hur länge som helst. Orden är de som bara efterfyllan kan generera, när man för stunden uppnår en slags snövit klarhet. Insikten om att man förmodligen kommer dö för fort och för jävla ensam slår en i huvudet.
Pats är frusterationen över att inte nå hela vägen fram, att se ljuset men inte ha stegen som tar en dit. De är känslan av hur långt det egentligen är till solen, trots att den värmer oss och syns tydligt kommer vi aldrig att få den. Känslan av förgänglighet, och den mörka sidan av kärlek.
Skrikversionen av "Sanningen & Ångesten" är ventilen alla borde ha, nödknappen som man krossar glas för att få tycka på, brandsläckaren som bör ingå i alla människors överlevnadskit. Så mycket skit, så mycket ånger och så mycket självinsikt. Det finns bara en sak att göra, läs texten här och hylla den som hyllas bör!
kära du ge mig ett råd det finns för många sätt att dö och leva på snälla ta mig bort härifrån jag har fått nog av apati och tomma ögon
mamma minns du när jag var fem på morgnarna hur du låg sönderslagen du sa att du älskade livet men jag vet att du drömde om himmelen den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut
men jag lovar jag försöker mycket mer nu än förut så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig
Karin, Karin lyssna på mig -Åh nej här kommer sanningen & ångesten! du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord -Håll käft och lämna mig! ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig
Pang, så slog kistlocket igen och vi kan begrava de där andra som försöker beskriva sakernas ordning. Så syns ensamheten bäst.
Så var kvällen över och det hela kan bara sammanfattas med ett ord: BÄST!
