Nobelpriset i gitarrspel.

He travels around the world in a private jet and he´s got fingers long enough to reach 14 frets He´s got a cooler guitar then I have a silverish Les Paul whit a gig bag He knows the chords that I´ve ain´t ever heard of He´s rich and famus and he´s tall

Så där sjöng skapop bandet Fudge Wax i mitten av nittiotalet. Låten handlar alltså om tjejen som väljer en annan kille eftersom han är bättre på att spela gitarr.
Om killarna i Fudge Wax varit på Heriksberg igår så hade de förmodligen sett killen som låten borde handla om, de hade tappat hakan framför Oscar i Spectroscop. Inte för att han hade en "silverish Les Paul" men hans gitarrspel är det mest konstiga och fantastiska jag någonsin sett. En José González på speed, fingrarna var överallt på gitarren, samtidigt. Ljuden kom fortare och fortare. Ett tag trodde jag att han skulle dra av strängarna med hjälp av enbart friktion.

Om Oscar bara satt sig och spelat gitarr på det där viset, med huvudet djupt bland strängarna hade jag imponerats. Men han nöjde sig inte med det. Killen spelade samtidigt bas med fötterna! Ett sorts stort piano som han i strumplästen lät fötterna snabbt flyga över. Dvs två instrument på samma gång... samtidigt som killen ler och ser helt obesvärad ut!

Jag fattar det inte. Vänner som är betydligt duktigare på gitarr än jag själv fattar det inte. Ingen i lokalen är oberörd inför den här övermänskliga gitarristen. Hur gör människan?!?

Lyssna på bandets låtar, gitarren som låter är alltså live och på riktigt. Makalöst och övernaturligt bra.



Nu är de ju två personer till i bandet, Frida och Janne. Frida känner vi igen från bla Tikkle Me och hennes röst och kvalitéer som låtskrivare vet ju hela världen om. Hon har en helt egen röst och ett eget tilltalssätt, finurliga berättade sånger. Små sagoliknade sånger med klara budskap. Moderna fabler, ibland skrämmande, ofta vassa analyser.

Sen sitter du Janne bakom special special trummor och våra hakor ramlar ner igen. Han spelar så exakt att det nästan blir generande. Pinnarna är på fem ställen samtidigt och han bygger ut det inspelade materialet till en upplevelse.

Med de här tre komponenterna hade Spectroscop lätt kunnat avfärdats som ett "musikhögskoleband". Det är ju så jävla duktiga! Men Oscar, Frida och Janne har lagt till något annat, de gör musik som du inte hör någon annanstans. Det är fragment av stilar, det låter samplat och upphugget. Men när man ser det hela live ser man att allt görs i realtid, här och nu. Som sagt, jag har aldrig sett något liknade. Det är den perfekta korsningen av dansmusik och singersong. En fin kombo konstmusik och popmelodier.



Band två är ett av mina favoriter till årets band 2007. This Is Love är ett enkelt litet band som visar att det inte krävs en massa krångel för att göra berörande musik.

När Annika Forsberg drar igång gitarrintrot till Superwomen vet jag att allt jag tänkte är sant: Det där är typ årets låt! En stor utmärkelse men den där låten har allt man behöver, den är så smart gjord att allt annat bleknar.
En snygg gitarrslinga som gör att man stannar upp, en text som är sorglig med självförtroende och en helhet så perfekt att jag inte riktigt förstår varför den inte finns i varenda mp3spelare.



Nu är This Is Love mer än en låt (ta tillexempel Too Late, som också är en hejdundrade låt), det är också glädje och kamratskap. Jag har sagt det förr, ett bra band behöver alla delarna. Om man i publiken kan se att de där uppe på scen älskar att stå just där, då blir det så mycket bättre. Stefan, Martin, Annika och Philippe utstrålar verkligen glädje.

Jag mår bra efter att sett This Is Love. Riktigt bra.

Synd synd att Klubb Perfekt inte hade fler besökare den här kvällen. Men det är svårt att konkurrera med Timo nere på torget...



Almedal-Adam hoppade in och spelade skivor en stund. Bra skivor!



Bara konstigt...

Tillsist:
I kväll kan man gå till Henriksberg igen och kolla på Sinicess. De delar scen med Texas Terri Bomb...
Så här gick det till när Sinicess spelade på Bengans för ett tag sedan.

På torsdag går vi till Café Stanna och lyssnar på Fantasikrig. Under-täcktet-blipp och dockhustexter.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Att ta ut svängen ordetligt.

Hennes ögon på mig som bensin på mitt hjärta
Jag kramar tändstickor i fickan
bara ett drag mot plånet och jag är förlorad
Hon är fantastisk den där fickan
Det kommer aldrig bli vi/Kapten Hurricane

En svart text, balanserade nära pretentiöst men det blir känslosam trevande nattlivsångest. Alla har varit där, några kommer aldrig därifrån och andra minns saker tydligare än luft i minugrader.

Kapten Hurricane är ett väldigt sympatiskt band. När de den här kvällen spelar på Wish är de påtagligt spända. Eller rättare sagt taggade. Luften är fylld av frustration, det är så mycket känslor som skall ut den här kvällen.

Det hade som sagt lätt blivit pretto, jag menar, vem fan under 40 vågar slänga in en saxofon, ett piano och ett gitarrsolo i samma låt. Samtidigt linda in allt liknelse överlastade texter, sprakade ord som river söder varenda vits. För när bandmedlemmarna utanför scen är sköna typer med glimten i ögat så är de allvarliga i strålkastarljuset.

Låt kulan lämna loppet
För helvete tryck av
Du kan väl göra nånting ordentligt
För din egen skull
Låt de sista drömmarna/ Kapten Hurricane


En stor del av framgången bygger på Christian Johanssons texter, sång och intensiva pianospel. Han ger sina egna ord rum att växa i, pianot är uppskattat allergikliande på min hud. Rösten är en trummhinnedröm.



Men vadå säger du, det här är ju bara en massa tonårsprosa. Ett exempel på oförlösta känslor som bara stockar sig därinne för att sedan likt en hagelsvärm skjuta ner vem som än råkar komma i vägen.
Saken är ju den att det är just precis så, men det är ju däri som tjusningen ligger. Att någon faktiskt vågar brassa på, ta ut svängarna och hejdlöst kasta sig utför.
Kapten Hurricane som fenomen är förmodligen det mest ohippa du kan lyssna på just nu: de är trevliga, de är skojfriska och de skriver låtar som skulle passat i dina föräldrars kassetbandspelare på väg mot en antikmässa.
Men de gör allt med hjärta, väljer inte bort någon. Vem som helst är välkommen att älska.

Jag älskar dem.



Det var roligt med riktigt piano men tråkigt att Christian då fick sitta med ryggen mot publiken...

På lördag har du en ny chans att uppleva Göteborg från sin bästa sida: Kapten Hurricane spelar på Kalejda (ni vet det där lilla hålet i väggen vid Stigbergstorget).


Tillsist:
På fredag är det stort fyrverkeri på Klubb Perfekt, Spectrocope (med Frida från Tikkle Me) och härliga folket i This Is Love. Folk från Powerblade spelar skivor. Viken kväll det kommer bli, två bra bra band och så en jävla grej på dansgolvet!
This Is Love spelade på JOC för ett tag sedan...

Annars kan man ju kolla in Äkta Kärlek på Sticky. Räfven gillar jag inte men Äkta Kärkek: Me like!
Så här var det när de spelade på Kellys för hundra år sedan...

Förfestar gör man på Kontiki med hjälp av Taramasalas fina utbud av pop.


På lördag blir det kanske Scout Nibblett, sönderslagen singersong på Sticky....
eller så går man till Kontiki igen och drar iväg till le Brazil. Kommer nog bli en del spontandans där.

Eller: On Our Honeymoon fortsätter sin mission. Klubben som får en att tro på centrum och pop igen. Den här gången är det The Felt Tips på scen, pepparkakor och glögg på borden.

Oj, vilken länkfest det blev...

Tillsist2:


Bara så ni inte glömmer att The Crashlanders förtjänar allt!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Härligt hantverk.

I tider som dessa kan man lätt få för sig att alla hantverkare är trevliga, vet vad de gör och framförallt är kommunikativa/verbala. Allt är televisionens fel. För i våra rutor rör sig hantverkare vant mellan olika rum och fixar snygga saker. Snabbt, enkelt och samtidigt som det pratar om vad de håller på med. De är välkammade och ser skön avslappnade. Visst, ibland kör det ihop sig men de skyller inte på någon annan utan biter ihop och får jobbet gjort.

I tider som dessa kan man lätt få för sig att alla musiker är duktiga, vet vad de gör och är visuella/sköna på scen. Ingens fel egentligen, men i vår värld snurrar det runt drösvis av datoriserade musiker som genom ”den senaste studiotekniken” får oss att tro på deras förträfflighet. Snabbt, enkelt och exakt vid rätt tid mixar de ihop en hit. De är välkammade och ser sköna ut på promotionbilderna som någon elev från gymnasiets medieprogram photoshopat vackra.

Som tur är finns det riktiga artister, folk som inte riktigt bryr sig men som ändå är väldigt, väldigt bra. Som bara genom sin närvaro får en att känna trygghet om musikens framtid. Band som genom sitt sätt att vara, på och utanför scenen, bevisar att det inte finns några korta vägar till en bra låt. Att ett band aldrig kan bli större än en trevlig känsla.

Efter att ha sett Children Come On på Storan i lördags så fattar jag. CCO är precis ett sånt band. De är en bunt sköna typer, var och en med sina egenheter, men där summan blir fanimig magisk. De sitter inne på en hög med låtar som funkar så bra live att man kan börja lipa. Det är glädje, men inte överdåd. Det är sorg, men inte kommersiell tragik. Det är England, men ingen taxfreekopia på vägen dit.



På tal om att lipa, jag började ju inte gråta som jag trodde. Istället stod jag där med ett fånigt leende. Hela konserten. Den eventuella folkölsfyllan som skönt infunnit sig ökade och blev en mjuk matta runt mitt huvud. Samtidigt som sinnena skärptes.

Bäst var Damn this little town, ett ärligt försök att göra upp. Med hjärtat i handen och ödmjukheten i en ryggsäck. För egentligen, vems är felet när en stad inte funkar? Ja, precis…



Lite senare kom det ”hemliga bandet” upp. Gorillakillarna…
Jag kan sluta skriva här, det är inte min sak att bedöma om en bunt testosteronstinna barbröstade punkare som blandannat drog i väg Ebba Grön-covers är bra eller inte. Jag hade ingen snefylla den här kvällen… Ett plus dock för den totala närvaron och faktiskt finliret. Ett extra plus för den otroliga blandningen på live band. Det är modigt.

Ett stort jävla mega plus till Populär-Anders den här kvällen! Han drog iväg låt efter låt som var tokbra! Jag saknade någon att dansa med…
Så allt snack om att det har spelats dåliga låtar på Populär tar jag härmed tillbaka. Har också fått en lite sorglig förklaring till varför det eventuellt har varit en dipp i skivspeladet under hösten.

Tillsist:


Med risk för att bli utskrattad och utan humor vill jag bara säga att Maskinens låt ” Alla som inte dansar” inte är speciellt kul. Det är en catchig låt jo jo… men det är inte okej att ta kraften från ett ord som våldtäkt.
Jag tror ju inte att det går runt så många våldtäkts män på våra klubbar, sifforna är nog inte värre där än någonannanstans. Och jag tror såklart inte att herrar musiker verkligen menar vad de sjunger...

Låten kommer spelas överallt och alla kommer sjunga med…och le. Det är fan inget att le åt! Ni får anstränga er lite mer om ni vill uppröra på riktigt, och eventuellt säga något.

Lägg av!

Alla som gör en sådan låt är väldtäktsmän.
Sådär, nu fick ni tillbaka. För jag kommer inte dansa alltså sa ni samma sak om mig...

Tillsist:

Nu är det klart att den 19 december på Sticky blir en skön kväll!
Kolla in här:

Frida Sundemo, Children Come On och Lisa Pedersen. Mer eller mindre akustiskt.

Alla kommer hjälpa dig skapa skön vinterstämning. Tobbe från Irene kommer bjuda på det bästa ur sin skivback. När han vilar tar jag över skivspeladet.
Ingen danskväll, bara en kväll för modigt folk som vågar slappna av. Kom!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ett plus ett är fem.

Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.

Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.

Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.



Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.

Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.

Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...


Snygga stövlar!



Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..).
Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.



Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.



När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!

Tillsist:
Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen...
Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...

Tillsist2:
Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete.
Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Fem viktiga saker och en oviktig.

Här kommer en bunt samlade saker att ta vara på, klippa ut och spara nära hjärtat.

1.
Julie Venus kommer från Örebro. Eller Julia från Vrestorp och Samuel från Dijon...men det där kan ni ju själv läsa på deras Myspacesida.
Det viktiga är låten Stumbling again, en riktig midipärla!

2.
Nu kommer jullåtarna! Först ut är Moa. Oväntat men det är en bra låt, mycket känsla och fin sång... som vanligt. Jag har sagt det förr, varför får inte Moa spela någonstans? Jag tror det skulle bli hur bra som helst!

3.
30 november (det är imorgon fredag) kommer Elenettes skiva ut, och man ju hoppa upp och sätta en femma på att det kommer bli snack. Smarta texter som säger saker. Politik i snygg förpackning. Synthprogg.
Gå in på Myspace sidan och lyssna på "extra spåret" Jag Hatar Män...

4.
Universal Poplab har släppt en remixskiva...och vissa låtar har blivit ännu bättre! Bäst är Timos helt omgjorda Heart Apart. Riktigt snyggt!
Även Thermostatics I Could Say I´m Sorry är en riktig rökare...löjligt ord men det passade här.

5.
På lördag är det så dax för Göteborgs längsta kille och Göteborgs största röst att ställa sig på scen på Klubb Populär. Långa killen med rösten heter Fredrik Corander och bandet heter Children Come On. Var där eller bär fula byxor resten av livet!

Så här såg det ut när jag träffade dem i somras.



Och så här lät det när de gjorde en fantastisk spelning på Indiedagis (på Emmabodafestivalens husvagnscamping)



6.
Det här var inlägg 400! Ja, vad säger man om det?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Drömmar slog in.

Tänk att saker än kan ske. Att drömmar kan slå in. Tellus about the moon var precis så bra som jag drömt om...eller de var bättre.
Jag skall säga det direkt, jag blir nyfiken på band med bra namn. Kan ju låta ytligt men om man glider runt på nätet och lyssnar på hundratals band så skall det till ett bra namn ibland för att man skall fastna. När sedan musiken är underbar fastnar man ordentligt.

För TATM var det alltså premiär i lördags, på klubben On Our Honeymoon som hänsynslöst hänger sig åt brittiskt 80-tal/90-tals pop. Eller ja, de spelar ju annat oxå men ni fattar känslan.



TATM spelar med den känslan och de gör det förbannat bra. Det är hemtamt men ändå eget. Om jag skall göra en utflykt till seriös musikjournalistik så skulle jag skriva att det är en fin symbios mellan Smiths och Jens Lekman. Finurliga öppna melodier, små berättelser och en väldigt snygg röst.

Allt detta får de alltså in på sin premiär! Jag brukar tala om "färdiga band", de som bara går ut och är klara över vad de gör direkt. De som inte behöver någon startbana, ingen uppväxling. Så nu bestämmer vi det här och nu: Alla röstar på att TATM får spela på Rip It Up i Säffle nästa sommar! (om det blir en uppföljning på den fina festivalen...)



-Det är fan det bästa jag hört på länge! Han är ju en vit Stevie Wonder!

Irene-Tobbe håller inte inne på det speciellt länge, han älskar Harvey Williams lilla framträdande vid pianot. Jag gillar det oxå, fast jag börjar tänka på tvserien Cheers. På ett bra sätt.

Ja, nu vet väl alla hur det ligger till: Harvey har spelat i The Field Mice och är Another sunny day. Med andra ord har vi med en legend att göra. Men jag bryr mig inte så mycket om det, här och nu gäller. Och det är en helt fantastik liten spelning Harvey bjuder på. Att få stå där och höra de här sångerna får mig att känna mig lite bättre, det är underbart! Det är vackert, på sina ställen luftlätta melodier och det innehåller inte en enda svacka.

På något sätt kände jag mig utvald, jag är så glad att jag fått uppleva en sån där spelning. Tack ni som tog hit Harvey, det hade jag aldrig kunnat drömma om!

Tillsist:
De flesta drar iväg ett elektriskt brev med en länk till en Myspace sida. Det kan ju vara bra med tanke på miljön och allt det där viktiga.
Men så finns det andra som anstränger sig lite mer.
Kolla på det här brevet som ramlade in i mitt postfack härom dagen.



Det kanske inte framgår tydligt på bilden men pappret är i silver! Och skivan är en liten liten cdskiva. En cdsingel på riktigt!
Jag säger snyggt!
Sen kanske jag inte gillar Mattias Tells musik helt, men det är en annan historia. Det är bra låtar men lite för bredbentrock för min smak.
Men återigen: papper i silver alltså!

Tillsist2:
Det här är roligt.


Diskbänksrealism fick en ny innebörd...

Tillsist3:
Jag missade det själv: Bloggen har fyllt 3 år! Och rusar mot fyrahundra inlägg... Vem hade kunnat tro det?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg