Olaglig drog.

Jag gillar inte när en kulturyttring skall framställas som bättre än annan. Det behöver inte sägas rakt ut, man fattar ändå. Ta exemplet igår: Navid Modiri skulle börja kvällen på Pustervik med att läsa ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det hela skulle ske inne i själva teatersalongen. Om man ville komma in där kostade det 140 kronor.

Lite senare på kvällen skulle Navid sjunga med bandet "Gudarna". Det hela skulle hända på barscenen på Pustervik. Om man ville kolla på dem kostade 80 kronor.

Jag tycker det här är rätt märkligt, alltså varför i hela fridens namn kostar bokläsandet 140 och konserten 80? Det är ju samma person? Är det så att Navid är värd mer när han läser poesi? Är det finare med poesi än med toksvängig musik?

Det här är på inget sätt kritik mot Navid, jag håller honom högt över molnen och tycker killen är överbegåvad i allt han gör. Han förklarade att det inte var han som satt prislappen 140 kronor. Han berättade istället att han försökt få med så många som möjligt på gästlistan. Även jag var på gästlistan, så för mig hade det bara varit att knalla in, men mina vänner skulle fått betala 140 spänn. Och där gick en gräns.
Hur mycket vi än ville se och höra Navid där inne i teatersalongen.

Som sagt, jag lägger ingen värdering i de olika uttrycken. Jag gillar dem båda lika mycket, men tydligen är det ena finare än det andra.

Men men vi gick senare in på själva konserten, och för 80 kronor fick man se ett band som sprutade av spelglädje.


Nästan på dagen två år sedan jag såg Navid Modiri och Gudarna för första gången. En kväll på Jord utvecklade ett stort behov av mer, mer av (som jag skrev då) pop-poesi-regge-kulsputan Navid. Sen dess har jag sett Modiri och bandet många gånger...

Men alltså hallå! Vad har hänt, hela saken är fler hundra gånger bättre än alltid annars! Från första ton leker sig bandet fram, de spelar som de aldrig gjort annat. Som om det här var sista kvällen någonsin och de bara måste bevisa att ingen skall glömma allt bra. De tre fyra första låtarna går i ett, studsar enkelt från den ena till den andra.



Det är som att se allt på nytt, det här är ett nytt Gudarna, en ny Navid. Hela gänget sitter ihop och agerar som en enda stor partymaskin. Varje rad hinner knappt sluta innan nästa börjar, allt vill ut på en och samma gång. Samtidigt håller man ändå snyggt igen, det blir inte ett uns av överbelastat. Svänget är Gud och till den lyssnar bandet. Likt ett musikaliskt Cirkus Cirkör rör de sig på gränsen till det omöjliga, på linjen för hur mycket intryck man kan ta in.

Jag tänker flera gånger genom mitt handklappande och genom min leende mun att detta omöjligt kan vara ett band som spelat i varenda lokal i Sverige. Inte minsta tillstymmelse till trötthet! Nu trodde jag i och för sig inte att det skulle finnas det, samlar man ett gäng personer som var och en har lika mycket spring i benen som Timo så kan det inte annat än bli dubbelvolter.

Den där kvällen för två år sedan skrev jag att Navid var multivitaminpillret alla behövde för att palla med hösten. Igår var det mer än så, Navid Modiri och Gudarna var en guaranaspetsad fruktcocktail, med lika mycket norrland som södern. En upplevelse på gränsen till det otillåtna och olagliga. En naturlig drog, framställd på känsla och närhet. Som citronskivan på toppen sitter ett stort rött kärleksfullt hjärta.

Bäst på hela kvällen blev "Låt mig va". Vilken allsång! Tack!

Det enda mörka molnet i skyn är att det här verkar ha varit den sista spelningen på länge. Till våren kommer en ny skiva och vet ni vad: Jag längtar redan.

Om man vill kan man höra Navid läsa flera gånger under hösten, både här och där. Jag tror nog jag skall skrapa ihop pengar och gå dit. För när allt kommer kring är 140 pix en droppe i havet, en liten fjantig summa pengar för att få höra en av vår tids mest begåvade personer.

Tillsist:
SoKo.
Nu säger jag det inte mer, ni har nog fattat vad ni skall befinna er ikväll...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ord runt musiken.

Min haka åker ner i golvet när jag hör svenska texter med ett självklart flyt, när orden bara ramlar på, snurrar sig runt musiken och bildar en kofta som sitter perfekt. Det låter som personen bara snackar från höften, utan tankar eller mål. Anledningen till att jag blir så förvånad när orden känns så lätta är att det går emot allt vad skrivande handlar om. Man skall ju skita fram sakerna och... ja ni vet allt det där. Därför är det så fint och skönt när allt är enkelt.

Ulf Stureson har varit en del av mitt liv länge nu, från första skiva "I overkligheten", och hela tiden har jag gått tillbaka till Ulf. Sökt nya texter, sökt ny kraft och förvånats hur han hela tiden får orden att rulla på. Hur det stickas och värmer runt musiken, som om han bara pratar med mig lite så där lagom spänstigt vid kaffeautomaten.

Om vi börjar från slutet. Det kommer en obehagligt behaglig låt "Lilla ängel" från näst senaste skivan "Allt jag ville säja". Med en text som både ger utrymme för tolkning och är närvarande på samma gång. Den är i alla sin stilhet ett starkt rop i megafon samtidigt som den är viskade och just nära. En svart historia som lyser av hopp.

Näst sista låten är "Jag hoppas" från 2000 års bästa skiva "Ulf Stureson". Här är det betydligt rockigare, utan att bli bredbent. Ulf har känsla för de små sakerna som gör pop istället för rock. Att ta sig an verkligheten hårt men med ett leende. Ordet jag söker är finurlig, utan att bli pådrivade klämmig. För även om han just den här kvällen har hjälp av en elgitarr brevid sin akustiska så är det fortfarande sympatiska berättelser. Och orden rullar på även här, på det mest självklara sätt.

Det blir lite låtar från nya skivan också, "Beronde", jag gillar nog mest "I dåligt skick" med den underbara textraden "ta en dusch, ta en dusch"...Ja du måste nog höra sammanhanget för att förstå hur bra det är...

Jag kan rada upp varenda låt på det här sättet för alla är faktiskt lika angelägna. Ulf gör i mina ögon en helt perfekt spelning, jag kanske är partisk eftersom jag kan varenda text, varenda rad och nästan varenda frasering. Men det kanske är så man skall känna när man hittat rätt. Ulfs musik är så nära den musik jag skulle vilja göra, om jag bara kunde. Men jag är samtidigt så otroligt nöjd med att bara få stå där på Wish och låta mig segla iväg. Sturesons musik och framförallt hans ord är nära mig, det är nästan som att de är jag.



Efter den där perfekta stunden gick jag lite snabbt ner för trapporna, ner till Klubb Centurion...
På scen stod Les Anges Perdues.
Låt mig sammanfatta det så här: Jag älskar det faktum att The Hellacopters äntligen valt att lägga ner. Dra dina egna slutsatser...

Tillsist:
Ikväll kan man se Hästpojken på Jazzhuset. Kolla in här för att se vad jag tyckte om dem här. Sammanfattning: Jag älskar dem!

Men jag kommer ändå att gå åt ett annat håll i natt: Navid Modiri har släppkalas för sin nya bok "Skrik Om Du Brinner". Han kommer även spela med "Gudarna". Klockan sju börjar han, och det är tydligen "sharp sju" som gäller... När han börjar spela vet jag inte. Pustervik är platsen i allafall.

Tillsist2:


Ja, nu missar du inte det här i morgon. Klockan 22 på Pustervik.
SoKo.
Inte missa.
Aldrig missa.
Inte göra annat.
Fan ta dig om du missar det här.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Bilden dödar.

Pictures came and broke your heart.
The Buggles "Video killed the radio star"

Jag blir så fundersam ibland. För just precis nu är den rörliga bilden på topp, varenda kotte gör musikvideos hemma i kylskåpet och smäcker upp dem på Youtube Några bra, andra mindre bra. Men sammantaget så är det helt underbart mycket tid och kraft som läggs ner på de här små konststyckena.

Det som gör mig fundersam är att alla musiktv kanaler inte verkar fatta. Ja jo visst ZTV finns men det är väldigt sällan man ser "den där nya musiken" där. MTV tänker jag inte ens nämna... Ibland är det till och med så att premiären på en video sker på den här bloggen, se här.

Så.

Idag blir det "Musikvideo Enligt Jerry" här på bloggen. Jag har rotat fram några fina videos så att du kan se vad musiktv missar.




Baby don´t hurt yourself "Som Peter Sjöholm"

Här är den, videon till BDHYs hyllning till Peter Sjöholm! Stor premiär! Mycket kärlek och en snygg slinga.
(och ja, de där två killarna ordnar klubbar på Storan...)




Jens Lekman "Black Cab"

En gammal Jens Lekman låt, det är sant, men videon är bara så fin! Tydligen ingen "officiell" video men vad gör väl det när man har snöbollar.
Kolla även in den här spanska versionen här.






Kyte "Peacemaker"

Snygg låt och snygg video. Enkelt och storslaget, allt i ett. Jag gillar bananen som kommer flygande...





Club 8 "Whatever you want"

Jag älskar den här videon! Den är så sval och enkel, så snygg och spännande. Kolla på Karolinas ögon...





Jonas Game "New City Love"

En av de bästa låtar jag hört, på riktigt! Jag blir så jävla glad varje gång jag hör den. Näven i luften och hösten fyller mina lungor. Jag ryser också varje gång jag lyssnar på den och minns när jag för första gången såg hamnen från Masthuggets klippor...





Irene "By Your Side"

Ett krav för att en video skall bli "så smart" i min bok är att man inte kan dra ner ljudet och sedan ändå fatta vad det är för musik. Irenes video är precis så! Väldigt dramatisk video till en väldigt dramatisk låt.





Den Stora Sömnen "Flyktkola"

En helt underbar video som på något sätt sammanfattar hela grejen med DSS. Ännu en gång blir jag väldigt glad att se rörliga bilder, att internet finns och att DSS finns!
Snyggt med BD tröjan Stefan...



Pen Expers "Star"

Kanske inte den bästa av PE:s låtar men videon är helt briljant. Snygg och elak. Svart och ännu mer svart.





Hatis Romance "Emokillen"

Det här är hur Kent egentligen vill låta och hur de egentligen vill att deras video skall se ut...eller nått. Hursomhelst, HR gör nytidsmusik och skriver om saker vi känner igen. Inte elakt, bara kärlek.

En sista video:
Kan inte annat är credda MTV för deras humor när det begav sig.



Det där var den första videon som visades på MTV när kanalen startade 1 augusti 1981. Frågan är var den humorn är nu?


Tillsist:
Bonnie & Clyde har växt och spelat in nya låtar. Lyssna på "Snowstorm"....
Plötsligt är det, trots texten, vår i bandet. Borta är cementen och nu spirar blommorna. Fint och precis rätt på hösten.


Tillsist2:
Saker i veckan:

Onsdag: Den enda Ulf som gäller, Ulf Stureson, spelar på Wish. Gå dit och hör Sveriges ensammaste röst. Killen har nya saker på gång och det är som vanligt alldeles underbart.

Här är en video från 2003:




Torsdag:



Allas vår superkreative vän och övertalangfulle Navid Modiri dubbeljobbar på Pustervik. Först läser han ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det gör han klockan sju. Sen ställer han sig på barscenen och eldar upp massorna med "Gudarna". En helkväll!

Fredag: SoKo firar sin födelsedag med att förgylla våra liv! Pustervik är platsen och känslan är stor och varm. Sagan säger att hon spelade piano som ung men sen inte rörde ett piano på tio år och så plötsligt gjorde hon det. Hon började sjunga trots att hon aldrig sjungit förr och ut kom sånger. Sånger som hamnade på Myspace.
Detta var typ 11 månader sedan...

Eftersom dagens tema är video så:



Så hemskt, så jobbigt, så...så...så vackert! För jävla bra helt enkelt!
Vilken allsång det kommer bli!

Lördag: Friday Brigade tar dig till Frankrike, de tar dig med new romance och snygga röster. On Our Honeymoon trycker in oss på Stars´n´Bars och jag kommer börja lipa till det här...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tidsuppfattning.

Efter en hel hög med konserter som innehåller oetablerade band har jag kommit fram till en del saker. Det blir ju så att man jämför de här spelningarna med varandra. Ett mönster som är väldigt tydligt är den optimala längden på en konsert. Nu snackar vi alltså längden på en konsert med ett band som inte är så stort, de där stora kolosserna bryr jag mig inte om hur länge de spelar. De handlar om att de har en massa grejjer runt omkring sig som gör att de kan hålla på lite längre.
Det optimala längden på en konsert med ett nytt band är 25 minuter. Från de att de går upp på scen tills dess att de går av. Punkt.
Om det är kortare känns det märkligt, som bandet inte riktigt ville vara med. Är det längre börjar man tröttna och de vill ju ingen.
25 minuter. Inte mer eller mindre. En utsökt aptitretare och ångan hålls uppe.

Jacob Johansson höll på i 55 minuter.
55 långa minuter. 55 ofokuserade minuter.
Jag kan egentligen inte finna ord för hur lång tid 55 minuter är.

Nu var det ju bara inte tiden som gjorde att jag inte fastnade för Jacob och hans band.
Jag förstår inte vart Jacob vill komma, vilket mål han har. Visst, han vill lira musik det är klart. Och ibland är det lite småmysigt fint sådär. Men oftast är det svajjigt och ofokuserat. Ingen som pekar och säger "Lyssna på mig!". Ingen mening och ingen slinga som biter sig kvar. En tandlös tiger. Inge fart och tiden står bokstavligt still.

Jag tror också att Jacob skulle klara sig bättre utan sitt band. Hålla ner tiden lite och köra på själv.

Jag skall erkänna, jag gick på toaletten mitt i konserten. Men eftersom den var så lång, så lång så var det inga som helst problem att hinna. Det kändes inte som jag missade något.

Nu verkade detta inte bara handla om mig, även resten av Klubb Existens publik tröttnade efter typ 20 minuter...



Nåväl, efter en dryg timme efter det att Jacob börjat fladdrar det till på scen. Upp kommer fyra taggade snubbar och verkligen river ner oss allihopa.
Samtidigt Som har premiärspelning, och ta mig fan, taket lyfter! Vilken energi och hänsynslöshet. De här minuterna är i klass med vilken Almedalspelning som helst. Med mer poppunk då.

Samtidigt Som är en helvändning från Jacob, det är fokuserat och målet är klart. Herravälde! Det började på Henriksberg, snart Göteborg och sedan Sverige. Varenda låt är en dröm, bankar skiten ur mig och fotbollskörerna skvätter om öl och galenskap. Korken flyger ur flaskan och känslorna svämmar över!

Att göra punk med pop i blodet kan bli fel, det kan ses som lätt men gränsen mellan katastrof och framgång är hårfin. Samtidigt Som har framgången i sin hand, jag vill "Dansa Köping!" och glömma bort allt runt mig! Aaaaa Aaaaa lalalaaaaaa!




Bäst är "För jag tror att ingen annan kan känna så här för dig" , en genomspolning av hela huvudet. Lyssna på början på den låten och undvik att le! Inte en chans va?

Samtidigt Som spelade i 25 minuter.
Japp, så var det med det. Precis lagom och inget mer att önska. Hatten i luften, tack och ajö.

8 november har ni chansen att se Samtidigt Som på Svanen (Jazzhuset). Ta chansen, drick lagom mycket, lossa på hängslena och skrik dig hes !


Kul att de kom så mycket folk till Klubb Existens, förra gången var det ju lite glest...


Tillsist:
Jag tror jag har korat vem som är årets marknadsförare. Han har skivbolag och lyckas sälja in varenda artist han har i sitt stall. Det sprutar idéer och konsertupplägg. Samtidigt som han inte är påträngande.
Jag beundrar denna människa. Verkligen.
Han skulle kunna lära ut ett och annat till storskivbolagensbolagens "Nä, men du vet Xxxxx gör ingen press just nu, och konserten på onsdag blir bara tre låter lång. Det är ju mer en promotiongrej. Men det fattar du va? Sen kan jag ju säga det att om det skall bli någon intervju med bandet så vill jag att du intervjuar deras kusiner också, de spelar i ett annat band."

Tillsist2:
Sveriges ensammaste röst Ulf Sturesson på onsdag på Wish. Det var ett oväntat kort!
Bara han kör "Jag hoppas".... Men även det nya är ju helt briljant!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tid, poesi och förbannat dumma bilder.

Så var det samma visa igen. Jag har skrivit om det förr, att det är lite rörigt att veta när saker och ting börjar. Igår hände det igen, jag missade en konsert jag ville se för att ett ställe inte höll sig till de oskrivna reglerna här i stan. De där reglerna skrivna i luft om att ingen konsert börjar tidigare än 1,5 timmar efter utsatt tid. Funkar så bra så bra på 99% av alla ställen. En tyst uppgörelse med publiken.

Men nej nej, inte då att Pustervik denna torsdag skulle följa det inte, första konserten började redan en kvart efter utsatt tid. Vad är det frågan om? Tror ni att det är någon form av sportevenemang ni håller på med?! Försten hem vinner!

Ingen skugga över Parapluie, tydligen var det ett arrangemang i samarbete med Pusterviks Teatern, och teatrar skall jag alltid vara såååå speciella...


Att Marcus Birro skulle ställa sig på en scen och vara rolig verkade galet. Så galet att det blev intressant. Jag håller Birro högt, hans böcker är som att springa längs gatorna, historierna rusar fram mellan bokstäverna. Samtidigt är han väldigt bra på scen, har en intensitet och närvaro som gör att man inte kan värja sig.

Nu skulle han då vara rolig. Och visst, han ÄR rolig.

Birro har växt upp och gör upp med alla och allt. Han kastar skit på "normala människor", han kastar dynga på "kultureliten" och han kastar skit på sig själv. Det är stundtals väldigt roligt, för någonstans där inne förstår man att han är precis som du och jag. En rädd liten jävel. Skillnaden är kanske att Birro är väldigt medveten om det.

Nu skall man inte förväxla det här med standup, det är inte de stora gapskrattens kväll. Jag ser det mer som Marcus använder scenen och tillfället som ett terapeutiskt samtal med publiken. Han pratar av sig, går igenom sitt liv och sina värderingar. Ibland blir det tokkul och ibland blir det bara skönt att höra på. En berättelse om en rätt vanlig människa, med en ovanlig talang, som aldrig gett upp. Aldrig släppt sina storslagna tankar, jobbat på och tillslut får den där upprättelsen.

Birro behöver snacka, berätta sin historia och visa att han är annorlunda nu. Han vill helt enkelt växa upp. Inte vara den där ilskne göteborgaren som tillsammans med sin bror tycker till om allt och alla. Som slänger sig med svåra ord och skuggiga författare. Marcus har blivit "vanligt folk".

Kanske är det just där som det riktigt roliga ligger, att Marcus blivit just den där som han innan förkastade och hatade. Han berättar till och med att ha skriver revyer...

En sak blev dock lite obehaglig och tvär. I slutet läser Birro lite ur sin senaste bok, det blir bland annat en dikt om hur det är att förlora ett barn. Det blir knäpptyst i lokalen, skratten fastnar i halsen. Det tvära kastet blir lite för mycket. För dikten handlar om Birro själv, han har förlorat ett barn. Samtidigt inser jag att Birro är som bäst när han skriver om allvarliga saker. När saker och ting är viktiga. När allt gäller liv och död.



Efter den alternativa standup stunden befolkas scenen, drygt tio personer kommer upp. Boy Omega har växt, när jag såg honom (Martin Gustavsson) senast 2004, så var det typ just bara han. Nu är det som sagt en bunt med människor. Bland annat hittar man på höger flank Adam Svanell spelades saxofon samt en stråksektion som jag sett förr men inte kan placera.

Som vanligt när band gör så här, växer, så blir det maffigare. Och musiken har växt. Ibland är det riktigt bra men i det stora hela är det inte så kul. Jaja, sluta tjata om Boy Omega, de är duktiga och gör allt rätt. Men det är inget som gör det "Boy Omegianskt", jag skulle inte kunna plocka ut en låt och säga att det var just dem.

Allt blir en enda americana-alternative-pop föreställning. Inget som gräver sig in, inget som förstör mig, inget som lyfter. Jag försöker verkligen hitta något men nej... Jag har väl fått för höga krav.

En sak bara:
Hallå, publiken! Det är riktigt elakt att bara gå hem sådär efter Birro! Jag menar, det var ju inte precis sent och ni kunde väl stannat och lyssnat på Boy Omega? Kanske hade någon av er gillat det och hittat nya intryck. Nu gick mer än halva publiken hem och bäddade ner sig i sin egen förträfflighet och tyckte förmodligen att de varit alternativa som sett Birro. Kultursnobberi!

Kvällens roligaste: Kille i svart polotröja... snorfull...med rödvinsglas i handen! Är det poesi rockenroll så är det poesi rockenroll!

Tillsist:
Jag blev så uppröd när jag gick hem att jag nästan kokade över:



Nu får ni fan i mig ge er! Skäms, skäms, skäms Hard Rock Café! Hoppas det blir upplopp och demonstrationer, för det här är den osmakligaste och mest idiotiska postern jag någonsin sett. Fy fan! Jag hoppas verkligen ingen går dit, jag hoppas på mänsklighetens intelligens och jag hoppas på att de här planscherna, och den som anordnar det hela, får brinna i helvetet.

Tillsist2:
I kväll kan ni välja på två bra poppunkband som sjunger på svenska: Samtidigt Som eller Den Stora Sömnen.
Det första på Henriksberg och det andra på Sticky.
Så här skrev jag om Den Stora Sömnen när de var i stan senast.

Tilsist3:
Att fråga mig om var man fixar droger i stan är som att fråga en blind om vägen till cockpit...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jonas rör om.

Alla har väl hört historien vid det här laget, hur Martin Elisson ringde Jonas Lundqvist och meddelade att Bad Cash Quartet inte fanns längre. För Jonas som växt upp i det där bandet blev den närmaste tiden svår... Men men det där har du ju läst på alla andra ställen där bokstäver samlas.

Jonas omvandlade sorgen, ilskan och förvirringen efter uppbrottet till något positivt, han började skriva låtar. Igår kom skivan och igår var det släppkalas på Styrbord Barbord. Jonas själv sa att han skulle bli glad om "de närmast sörjande" kom...

Jonas Game (som han kallar sig numera när han gör musik) är en upplevelse live, det är ungdomens frustration inkapslat i en kille som håller på att komma ifatt livet. Jonas slänger sig ut i publiken, ställer sig på trummorna och han är helt närvarande från första sekund. Inget tvivel om att det här är viktigt.

En sak är också säker, Lundqvist vet hur man syr ihop en riktigt bra låt. En sån där låt som man vill höra flera gånger. Om och om igen. En låt man vill rasera världen till, som man vill bygga upp densamma med. Det är näven i luften!

Bäst blir ADHD och New City Love, vissellåtar med eget liv. Frågan är om inte de låtarna är större än Jonas, för om sanningen skall fram så är några av de andra låtarna bara förlängningar av BCQ. Inte för att det skulle vara något kasst.

Han har klippt till med två superverk och kan inte riktigt tävla med sig själv. Men men, live är det väldigt befriande. Upplopp och kaos.

Kanske tar de andra låtarna sig, nu satte han allt krut på just det två låtarna. Men frågan är om någon pallar med den intensiteten en hel konsert?
Äh, vad det blev invecklat nu. Jonas Game är en av stans bästa band och en av stans bästa konserter just nu. Inte missa när han kommer hem till Göteborg nästa gång, just nu delar vi med oss av honom till resten av landet en stund.

Här nedan kan du se min intervju med Jonas som sändes i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag. Bara för dig som läser den här bloggen så är det en förlängd version, dvs en del extra material. Saker som inte kom med i tv...




Tillsist:
Inte missa Samtidigt Som på fredag. Klubb Existens är platsen!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg